Stöd Ukraina

Micke73s blogg

Söndag 3 Augusti 2008 - La Paz
Resealbum: Sydamerika
I La Paz träffade jag och min backpackerpolare på ett gäng bolivianska universitetsstuderande. Särskilt roligt var det eftersom de kunde engelska. Nämnas bör att detta var innan jag hade tagit mina spansklektioner och i övrigt inte förstod mycket av vad lokalbefolkningen sade. Mycket befriande att kunna lära sig en massa om kultur, seder och bruk, något vi annars hade missat under våra första månader på den nya kontinenten. I alla fall blev vi efter en stunds samtalande inbjudna till något som motsvarade en skoldans. Kul tyckte vi, tackade omgående ja och begav oss sedan dit vid den bestämda tiden framåt kvällsnåret.

Väl på plats såg vi att det var, likt på de flesta andra ställen i Bolivia,väldigt spartanskt. Cuba libre fanns att köpa för två bolivianos per mugg vilket inte var särskilt mycket för oss trots att vi var på en tight backpackerbudget. Ingen av de andra i sällskapet köpte dock den alkoholhaltiga dryckerna utan stod antingen och pratade eller var ute på dansgolvet.

När vårt Magnus Uggla motto tillät efter en stunds drickande tyckte vi så att det var dags att äntra dansgolvet. Vi gick ut och ställde oss mittemot varandra såsom vi var vana vid. Efter vi gjort detta tog det inte många sekunder innan alla i lokalen började råstirra på oss. Vi tänkte inte så mycket mer på det då vi vara vana vid att få många blickar på oss var vi än kom. Detta då många sydamerikaner inte var helt vana vid att se blonda gringos och ofta visade detta med att nyfiket och ihärdigt titta på oss.

Våra nyfunna kompisar var dock snabba att ta åt oss sidan och ställa några allvarliga frågor. En av dem erbjöd oss sin flickvän att dansa med medan en annan frågade rätt ut om vi var homosexuella. Efter lite förklarande framgick det att man aldrig dansar i grupp utan alltid måste bjuda upp en av motsatta könet, även för vanlig discodans. Sedan står man mer eller mindre på en rak linje med sin danspartner mittemot sig. Tråkigt för dem som ”blir över” men så är nu kulturen och den fick vi respektera.

Tjejerna i sällskapet var dock snälla under kvällen och ställde upp när vi ville dansa. Då fick vi möjlighet att träna flertalet gånger på ett spanskt ord vi lärde oss den hårda vägen den här kvällen…”Bailamos?” – Ska vi dansa?
Tisdag 8 Juli 2008 - La Paz
Resealbum: Sydamerika
En av mina absoluta favoritstäder I världen är La Paz. Av våra fyra månader i Sydamerika tror jag att vi spenderade runt tre veckor i den högbelägna staden. Om någon skulle fråga mig nu i efterhand vad vi gjorde under de här veckorna kan jag berätta om en tvådagars bergsklättringstur och några dagsutflykter till närbelägna ställen med vacker natur. Denna vackra natur och de spännande aktiviteterna till trots, vad mer gjorde att vi beslöt oss att stanna så länge som vi gjorde?

Jag skulle säga att det var den speciella atmosfären som genomsyrade staden. Detta var i och för sig i stort sett samma atmosfär som i resten av landet men samtidigt lite mer att undersöka på våra långa promenader som vi brukade ta närhelst vi kunde. För att nämna några exempel; saltöknen utanför Uyuni och gruvorna i Potosi var grymt besöksvärda ställen men byarna i sig lärde man sig rätt snabbt och hade man sett det stora turistmålet vid byn så fanns det inte så mycket mer att se och uppleva efter det. La Paz däremot, där fanns mycket av Bolivia i vart och vartannat gathörn. Marknader i mängder, skoputsare som vi blev halvpolare med efter ett tag, hus som klamrade sig fast på de branta sluttningarna med finfin utsikt över staden och de omgivande bergen samt musikanterna som spelade den typiska bolivianska musiken som fanns överallt på kvällarna. Det var lätt att stanna en dag, en dag till, ytterligare en tills flera veckor hade passerat.

Under en av dessa sköna dagar när vi spatserade förbi torget kom en försäljare fram till mig och ville kränga en klocka. Jag tittade på den och såg att den var grymt snygg. Den var gjord i titan, hade snygg manlig design och en urtavla som passade mig som handen i handsken. Den såg ut att vara väldigt gedigen, inte alls som en kopia där man snabbt kunde se igenom att det var en sämre kvalitet. Vanligtvis brukade jag bara vifta bort försäljarna men den här gången blev jag intresserad och började förhandla. Tror han gav ett pris på ett par hundra som jag prutade ner till en femtiolapp eller något i den stilen. Ung och oförståndig som jag var skänkte jag inte många tankar på var klockan kunde ha kommit ifrån, kanske tänkte jag att det fanns en möjlighet att klockan var stöldgods men i så fall brydde jag mig nog inte så mycket om det. I efterhand har jag dock kommit fram till att det med stor sannolikhet var en annan stackars västerlänning som kanske bara kvällen före blivit brutalt nedslagen och berövad på allt han hade på sig bland annat sin titanklocka. Själv tänkte jag inte mer på det utan lade klockan någonstans i ryggsäcken för att användas någon gång i framtiden. Hade trots allt redan en egen, inte lika snygg men dock, klocka.

Flera veckor senare hade vi kommit fram till Cuzco och även hunnit stanna där några veckor. Lagom tills det var dags att lämna staden gick min första klocka sönder varpå jag istället började använda min nya, lätt begagnade titanklocka. Vi hade bokat en nattbuss från Cuzco till Arequipa där vi i sin tur skulle byta till en annan buss med riktning norrut där vår slutdestination var Nazca. Kommer inte ihåg exakt hur lång tid den turen tar men gissningsvis kanske 8+8 timmar ge och ta lite. I vilket fall hade inte bussen hunnit röra sig många kilometer innan jag började känna mig rejält kass i magen. Illamående med regelbundna kräkningar i en liten egen medhavd påse samtidigt som en buss utan fjädring skumpar fram på smala bergsvägar är inget att rekommendera. Efter en night from hell var det dags att byta buss i Arequipa, sagt och gjort hoppade vi in slängde upp våra ryggsäckar och satte oss i våra säten. Jag var rejält mör och somnade strax därefter, liksom min polare trots att han redan sovit under natten. Vi vaknade såklart till under varje stopp för att se att ingen snodde våra ryggsäckar men det verkade lugnt så när bussen startade igen somnade vi om.

Väl framme i Nazca började jag leta efter min ryggsäck men fick till slut inse att den var borta –stulen av en långfingrad peruan som sett sin chans när vi inte varit helt på hugget, vilket man måste man vara på den här kontinenten om man vill ha sina ägodelar i behåll. Det förlorade passet gav rejält med besvär bland annat en helt spolierad dag i Lima att försöka få ett nytt. Gott och blandat saker i väskan saknade vi också ett tag men inget vi inte klarade oss utan. Värst var dock dagboken där jag skrivit ingående om 2½ månaders resa samt en fotorulle med bland annat raftingbilder från Bolivia. Dessa sakerna kan jag reta mig på än idag att jag blev av med och särskilt som jag vet att den som stal väskan säkert bara slängt dem i närmaste soptunna.

I Lima hände inte så mycket, en av de tråkigare städerna på resan om än helt OK sedan väntade i stort sett en tvådygnsresa upp till Quito där min polare skulle träffat sin flickvän han träffat under resan. Tidigare under resan hade jag aldrig haft problem att spendera hela dygn eller ännu mer i långfärdsbussar men den här turen var riktigt, riktigt seg. Det hjälpte väl inte heller att den sista bussen stannade för mat en ynka gång på de tjugo timmar som turen varade.

Väl framme i Quito försvann mycket av vår gemenskap som varit så stark under resan. Jag tillbringade de närmaste två veckorna i stort sett på egen hand. Under andra veckan åkte jag till en marknad i Otavalo där jag hunnit vara i ungefär en kvart innan jag kände en hand i min ficka. Vände mig direkt om och haffade personen som muddrat mig men då hade vederbörande redan gett den stulna plånboken till en annan som i sin tur redan var borta i folkvimlet. När jag höll på att skälla ut personen, som var en äldre tant, kom en tredje person och berättade att han sett vem som tog min plånbok. När jag började fråga honom om hur han kunnat se stölden i allt folkvimlet hann den första personen i sin tur också försvinna. Ett väl genomfört rån och under resten av dagen kunde jag varken köpa något eller ens äta något om det inte varit för en förbarmande medbackpacker som lånade mig pengar till mat.

Ett par dagar senare gick jag hemåt till mitt hotell efter en kväll ute på stan. När jag svängde runt ett hörn kom det två ynglingar gåendes mot mig, en av dem sade ”Hola amigo” varpå jag tvekade några tiondels sekunder. Detta i sin tur gav de båda tid att hinna ta några extra snabba steg fram emot mig och hugga tag i mina armar. I samma rörelse som jag vänder mig om och försöker fly känner jag att kniven som en av dem håller i drar mig över två av mina fingrar så att de börjar blöda ymnigt. Eftersom en av dem fortfarande håller i mig medan den andra viftar med en kniv som dessutom redan har skurit mig beslutar jag mig för att bara stå stilla och låta dem muddra mig på det jag har på mig. Den ena pressar kniven mot min hals så att jag inte ska fly medan den andra söker igenom mig från topp till tå. Oturligen har jag bara några dollar på mig och ingen plånbok, den hade ju redan blivit stulen några dagar tidigare. Jag säger oturligen därför att det finns en känd regel bland backpackers att om man har alltid har tjugo dollar med sig, till exempel i en bakficka, och man blir rånad så blir rånarna automatiskt nöjda när de hittar dem pengarna och springer förmodligen därifrån snabbt. I mitt fall var de helt övertygade om att jag hade fler pengar gömda någonstans varpå jag blev kvar alltför länge i den olustiga situationen.

Under tiden jag stod där hann till och med en vakt gå förbi med skjutvapen ca tio meter därifrån utan att ingripa. Problemet med Quitos vakter är att de är anställda av specifika butiker för att vakta utanför och därför har de ingen lust att ingripa för sådant de inte har betalt för som i detta fallet, medmänsklighet står inte på schemat där. Till slut efter alltför lång tid och många historier från min sida hur mycket den där titanklockan är värd, som de också muddrat mig på, så lät de mig gå fast inte utan att först ge mig en rejäl spark i ändan. Varför de gav mig sparken kan man undra men kanske för att sätta sig ännu mer i respekt så att jag inte skulle få för mig att angripa dem igen nu när jag inte längre hade, bokstavligt talat, kniven mot strupen.

Sprang hem den sista biten till hotellet och kom fram med den före detta vita, numera blodrödfläckade skjortan. Gick upp på rummet och satt i sängen och försökte lugna ner mig när jag strax därefter hörde ljudliga och väldigt skumma ljud orsakat av flertalet personer utifrån allrummet precis utanför. Tänkte att vad än det är som hörs så är det nog inget som är bra för mig så jag satt kvar i mitt rum istället för att undersöka vad det var. Efter kanske en kvart var ljudet borta och jag kunde äntligen försöka krypa till sängs.

Dagen efter hörde jag med hotellpersonalen vad det var för ljud. Han svarade att fyra beväpnade män hade klättrat upp på andra våningen och brutit sig genom en liten öppning i ett av fönsterna. Efter att de kommit in plockade de upp den med equadorianska mått väldigt fina TVn och bar den nedför trappan raka vägen ut till sin bil som stod utanför. Hotellkillen berättade att han minsann var beväpnad också och beredd att börja skjuta inkräktarna men fyra beväpnade var ett par för mycket så även han hade kurat ihop i sitt lilla rum på nedanvåningen.

Jag hade alltså blivit utsatt för två rån inom loppet av tre dagar och utöver detta hade hotellet blivit rånat bara någon timme efter att jag själv blivit det. Sydamerikaresan som tidigare varit det överlägset bästa och roligaste jag gjort i livet var nu inte längre lika roligt. De närmaste dagarna försökte jag komma tillbaka på fötter igen, skaffa pengar och andra nödvändiga saker jag förlorat samt planera allting för hemfärden. Mindre än två veckor senare var hemfärden planerad men först skulle jag ta en sedan tidigare planerad avstickare till Galapagosöarna.

Några dagar senare satt jag i båten som skulle föra oss runt de olika öarna. Båten hade stannat till så att vi kunde hoppa i och snorkla lite. Jag tittade upp och såg några vackra fåglar som satt helt lugnt på en klippa bara några meter från båten och som inte verkade bry sig om vår närvaro ett dugg. När jag till slut slet mig från de orädda djuren och slängde mig ner i vattnet väntade färgglada fiskar i mängder nere i vattnet och då kunde jag knappt slita mig därifrån. Allt detta var fantastiskt positiva intryck och ändå bara en början på allt magnifika upplevelser som väntade mig den närmaste veckan med vacker natur och orädda djur i en sällsynt härlig kombination.

Väl hemma igen när alla intryck började lägga sig så tänkte jag åter tillbaka på hur resan utformat sig. Först två och en halv riktigt häftiga och bra månader följt av tre riktigt sunkiga veckor där allt ont tycktes inträffa för att sedan avsluta med en veckas paradissemester på Galapagosöarna, det enskilt bästa resmålet jag någonsin varit på till dags dato. Efter många funderingar på hur det kunde komma sig att kontrasterna varit så påtagliga kom jag att tänka på den där klockan som köptes en dag när allt var på topp i La Paz och snoddes från mig en kväll i Quito när allt var nere i botten. Före köpet hade allt varit på topp, redan ett par timmar efter att jag börjat använda den började otrevligheterna som sedan mer eller mindre pågick tills jag blev av med klockan.

Efter ytterligare lite funderande tycktes en alltmer slående förklaring vara att det var klockan som hade en förbannelse. En förbannelse som på något sätt hörde samman med min egen oeftertänksamma och halvonda gärning att köpa klockan. Det får en osökt att tänka på det som Ebeneezer Scrooge upplevde i boken ”En Julsaga” skriven av Charles Dickens. Hans kompis ande besöker honom bärandes på tunga kedjor som han måste bära på i evighet på grund av hans onda gärningar i livet. Ebeneezer som hunnit utöva ännu fler onda gärningar kommer att få bära ännu tyngre kedjor om han inte gör bot och bättring vilket han senare i boken också gör. För mig var upplevelsen med klockan något i stil med Ebeneezers upplevelse med de tre jularnas andar som fick mig att inse att det finns nog något som heter karma, något man bär med sig genom livet och som kanske vägs på en vågskål en dag i en förhoppningsvis avlägsen framtid.

..och om det inte gör det så har man i alla fall haft glädjen att leva ett rättfärdigt liv där man behandlat sina medmänniskor på ett bra och omtänksamt sätt och bara det är ju värt mycket!
Tisdag 24 Juni 2008 - Timişoara
En sommar när jag var student åkte jag till Rumänien på en resa arrangerat av en studentförening. På schemat stod en veckas tältning ute i de rumänska bergen runt Timisoara. Många spännande aktiviteter fanns på schemat; klättring, vandring, canyoning och caving bland annat. En riktigt spännande vecka låg framför mig således,

En sak som drog ner helhetsintrycket var dock den helt bedrövliga organisationen. Allt var dåligt planerat och följdaktligen var det mesta allt som oftast försenat. Luncherna till exempel serverades sällan före sex på kvällen och ibland även senare. Vid de tillfällen luncherna serverades vid åttatiden på kvällen hann de knappt diska innan det var dags för kvällsmiddag. Alltså var jag vrålhungrig större delen av dagarna under hela veckan

Vilsenheten bland de rumänska guiderna var också påtaglig under våra dagsutflykter. Till exempel när vi var ute och vandrade och frågade vart vi var på väg var det ingen som riktigt visste. När vi frågade hur långt det var kvar svarade de alltid att det var ungefär 5-10 minuter kvar. Ungefär som om vi alla var småbarn….*suck*

Det som dock tog priset i dålig organisation var när vi skulle ut på överlevnadskurs. Det var egentligen inte en schemalagd aktivitet så de ansvariga frågade oss om vi var intresserade. Efter att ha haft en mer eller mindre konstant kurrande mage i tre dagar var jag skeptisk och anade ugglor i mossen. Dock då jag var den enda i det ungefär tjugo man stora sällskapet, från olika länder runt om i Europa, som inte var intresserad blev det att vi alla gav oss iväg på denna tvådagars vandring/kurs/äventyrlighet.

Efter en dags planlös vandring kom vi fram till en lämplig glänta där ”överlevnadskursen” skulle börja. Jag såg trots min skepsis fram emot en viss utbildningsnivå på det som komma skulle. Kanske hur man slår upp ett vindskydd bara med hjälp av trädgrenar, kanske hur man letar upp vatten och mat av det naturen har att erbjuda eller kanske hur man lär sig att orientera sig efter skogen…

Nejdå, det första vi skulle göra var att ta fram konservburkarna. De öppnades naturligtvis med konservöppnare och elden gjordes såklart upp med hjälp av tändstickor. Vindskyddet blev det ingenting av och inte heller var platsen vald med någon större omsorg, mitt ute i en glänta. Hade det börjat regna hade vi inte haft något skydd överhuvudtaget. Liggunderlag och sovsäckar hade vi också fått information om att vi skulle lämna varannan hemma i lägret. Vi trodde såklart att det var en tanke bakom det men det kröp istället fram att det var det ju inte. Vi fick således tränga ihop oss två och två i sovsäckarna i möjligaste mån. Dock blev många samtidigt utan och fick kylslagna genomlida en halvkylig rumänsk natt.

En lång natt senare, som innehöll mycket oro att regnet skulle braka loss ordentligt, var det så dags för en lång promenad hem till lägret igen. Som genom ett stort under kom vi efter lite omvägar tillbaka till lägret innan det hunnit skymma alltför mycket och vi kunde återigen lägga oss att sova i ett torrt tält.

Mina tankar innan jag somnade kretsade kring vad jag hade lärt mig om överlevnad på de senaste två dagarnas överlevnadskurs. Svaret jag kom fram till var – inget!
Måndag 12 Maj 2008 - Chennai
På ett flyg hem från New York till Köpenhamn satt jag bredvid en indier som bott ett antal år i USA. Han var på väg från New York till Madras i södra Indien. Vi började prata om vad vi jobbade med, vad vi hade gjort i USA och vad vi skulle göra när vi väl var hemma. Han hade studerat ett antal år i staterna och också hunnit börja jobba. Med andra ord han var väl inne i det amerikanska samhället och hade också intentioner att åka tillbaka dit så småningom.

Rätt som det var utbrister han i en spontan fråga:

”Mike, do you think that people should choose their own girlfriend?”

Eftersom hans bakgrund varit väldigt västerländsk hade jag vid det här laget redan sänkt min kulturkrocksguard och blev lite paff över hans konfundersamhet bakom frågan men svarande ändå:

”Yes, Hapumetipiletinam. I think that everyone should choose their own girlfriend

”You know what, I think so too.”

Han berättade vidare att hans mor bearbetat honom på avstånd medan han varit i USA och nu när han skulle hem hade hon redan förberett möte med den blivande bruden. Van vid det västerländska sättet var han inte alls sugen på det men traditionen ligger tung över stora delar av vårt jordklot och inte minst då i Indien. Det vill säga; Hapu ville verkligen inte gifta sig med någon hans föräldrar bestämt utan ville åka tillbaka till USA och välja sin framtida fru själv

Efter att ha gett Hapu mitt moraliska stöd i ytterligare ett bra tag berömmer han mig på sin mycket karakteristiska indiskengelska, ord som jag fortfarande kan höra i min skalle än idag när jag tänker tillbaka på den här speciella händelsen.

”You are a very good friend, Mike!”

Vi höll aldrig kontakten men jag hoppas du har ett bra liv idag och förhoppningsvis med en fru som du själv har valt :-)
Lördag 3 Maj 2008 - Peking
Resealbum: Kina
Första gången jag var i Kina var 1998. Det var ett HELT annorlunda Kina för bara tio år sedan om man jämför med idag. De bilar som körde omkring på gatorna var mestadels taxibilar och en del företagsbilar men trafiken bestod till väldigt stor del av cyklar. Folk var fortfarande ovana vid västerlänningar och man fick flera blickar var man än gick. Kort sagt, ett Kina innan den industriella boomen slagit igenom på allvar.

En av kvällarna skulle jag och en kille som heter Johan ut och äta på en närliggande restaurang. Restaurangen låg insprängd bland bostadshus som i bästa fall skulle kunna kallas ruckel. Vägen dit hade knappt några gatlyktor och toaletten låg in en gränd som inte direkt luktade hallon. Vid tidpunkten vi var där hade dessa kvarter nog inte så många månader kvar innan de skulle göra 34an sällskap i ruckelhimlen. Idag står där säkert en skyskrapa och de personer som bodde i rucklet, som inte passar in i den nya bilden Kina, är sedan länge förflyttade till en by långt från omvärldsfönstret Beijing.

När vi satt där och åt vår risrätt och redan hunnit tanka i oss några glas av den lokala blaskiga ölen påkallade ett kinesiskt par vid bordet intill vår uppmärksamhet. De bjöd över oss till deras bord vilket glatt överraskade oss. Dels den vänliga gesten och dels att de kunde hyfsad engelska på en nivå att vi kunde kommunicera hjälpligt.

När vi introducerade oss fick vi, till vår stora glädje, reda på att trots de stora skillnaderna i namndöpande mellan Sverige och Kina så hette min polare och kinesen samma sak. You Han som uttalades på samma sätt som Johan.

Vi diskuterade om allt möjligt och stämningen var hög och ännu mer så i takt med att ölen sattes in på bordet. Efter ett tag började dock Johan bli alltför närgången mot You Hans flickvän. Inte så mycket att de flesta i Sverige skulle reagerat men i det extremt återhållsamma Kina var nog både en och två gränser passerade. You Han började kommentera till Johan att han hade minsann svart bälte i karate och ville utmana Johan på en match där och då. När Johan avböjde så vände sig You Han till mig och sa ordagrant ”You, you I like but your friend….the beer is high!” Alltså när någon är på lyran så säger man att ölen är hög.

Tänkte på det då och har tänkt på det flera gånger sedan dess att det är ju ett väldigt bra uttryck. ”Ha fått för mycket innanför västen” vad innebär det egentligen? ”Att vara på lyran” var kommer det ifrån. Nej, ”ölen ör hög” är symbolisk och rätt på kärnan.

En stund efter ”ölen är hög” kommentaren gav sig You Han med flickvän hemåt. Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle ses igen nästa dag men när vi kom till hotellet på eftermiddagen dagen efter låg en lapp i vårt fack i receptionen. Där stod det stod att You Han med flickvän inte kunde träffa oss igen på grund av att något hänt i familjen. Ännu ett bevis på skillnaderna i kultur. I västvärlden skulle vi för det första förmodligen inte bry oss så mycket i första läget. Gjorde vi ändå det skulle vi antingen inte höra av oss alls eller hitta på en mindre genomskinlig ursäkt.

Vi fick aldrig träffa You Han igen men flera gånger har jag använt hans mycket slående uttryck. När någon är full så säger jag inte ”fått för mycket innanför västen” utan istället ”ölen är hög”.
Fredag 2 Maj 2008 - Ecuador
Resealbum: Sydamerika
Mitt värsta reseminne är när jag lyckades bli rånad tre gånger inom en månad under min resa i Sydamerika.

Första gången blev jag av med min lilla ryggsäck på en buss mellan Cuzco och Nazca i Peru. I väskan hade jag bland annat pass, flygbiljetter samt foton och dagbok från mina första två månader. Lite annat smått och gott också men de två senare sakerna är sådant som jag än idag skulle vilja ha tillbaka och ge en hel del för. För att få ett nytt pass hade jag mycket strul och var tvungen att göra många turer fram och tillbaka i Lima för att få rätt på allt.

Andra gången var på marknaden i Otavalo, Ecuador. Hade nästan precis kommit dit när jag kände en hand i min ficka men då var det redan försent. Högg tag i den långfingrade personen men hon hade för länge sedan skickat vidare plånboken till en annan medlem av hennes fickplockande gäng och blånekade såklart till alla mina anklagelser. Utan bevis var jag tvungen att släppa iväg tanten.

Utan vare sig pengar, VISA-kort eller resecheckar fick jag gå runt och kolla på alla fina hantverk under en hel dag utan att kunna köpa något, bland annat några riktigt fina ponchos jag lovat köpa hem till min mor. Lyckades i alla fall få lite allmosor från en annan backpacker som också var med på bussresan så jag hade råd att köpa en lunch.

Tredje och sista gången var i Quito, Ecuador bara två dagar efter fickrånet och denna gången blev jag också knivskuren i samband med rånet. Blev inte av med så mycket pengar eftersom jag inte hade så mycket kvar. Tyvärr gjorde detta bara att rånet drog ut på tiden för att rånarna var övertygade om att jag som gringo hade mycket stålars på mig. Visitationen blev därför, till min stora förfäran, väldigt grundlig.

Hemma på hotellet igen var skjortan röd av blod från den nedskurna handen och jag själv vid det laget lagom skakig. Efter att ha varit på rummet cirka en kvart hörde jag hur tjuvar bröt sig in i hotellets allrum och i godan ro plockade åt sig hotellets TV. Inte direkt läge att bege sig ut från sitt rum för att gå och borsta tänderna. Dagen efter hörde jag av hotellansvarige att han hade suttit på nedanvåningen och väntat med sitt gevär beredd att skjuta inbrottstjuvarna. Dock hade han bärgat sig när han såg att de var fyra stycken och samtliga beväpnade. Nog lika bra att han också satt och kurade på sitt rum och själv var jag såklart ännu mer nöjd över mitt beslut att stanna kvar på rummet .

Sent omsider lyckades jag så somna till det invaggande ljudet av skottsalvor från närliggande kvarter. Ännu en natt i det kriminella Quito var nu i full gång och den här gången hade jag fått äran att vara med som huvudrollsinnehavare!
Onsdag 16 April 2008 - Peking
Resealbum: Kina
Igår kväll ganska sent, närmare midnatt faktiskt gjorde mitt plan en touchdown på Beijings flygplats. Gick ganska snabbt fram till bagagehämtningen och sedan var det som om någon hällt en stor flaska med sirap ner över flygplatsen.

Inget konstigt med det utan jag stod där i lugnan ro en meter eller två från bagagebandet och väntade. Strax därefter kommer det ett gäng kineser som helt sonika går in och ställer sig framför mig och liksom alla andra som stod och väntade tryckte sina knän mot bagagebandet. Detta verkar vara en sorts universell uppfattning bland alla resande att det går mycket fortare att få bagaget om man pressar sig så nära bandet som möjligt. Folk gör precis samma sak om man kommer till Kastrup, New York eller var det nu må vara.

För egen del innebar detta att jag nu inte bara var avstängd från att kunna hämta min väska utan jag hade också tappat sikt mot det rullande bandet. Jag fick därmed försöka lirka min hals fram och tillbaka som en giraff på savannen i jakt på de saftigaste bladen på träden.

Varför inför man inte en linje två meter från bagagebandet på världens alla flygplatser där folk måste hålla sig bakom? Då kan alla se bagagebandet och ta några steg framåt när väl ens väska dyker upp. Klart bättre än den nuvarande extremt suboptimerade lösningen som tillämpas.

Väl ute från flygplatsen var det dags att hitta ett sätt att ta sig in till hotellet. Taxi är relativt billigt i Beijing så det fick det bli. Gick fram till den första chaffisen och visade lappen med hotellnamnet. "Nononononono" sade han och viftade nekande med handen. Dags att prova nästa och efter samma procedur skakade även han på huvudet. Då kom det fram en vakt och började skälla intensivt på honom och chaffisen #2 skällde intensivt tillbaka. Efter att det varat i några minuter började jag fundera vad de egentligen sade till varandra och det var nog någonting i den här stilen.

VAKT: "NU TAR DU DEN HÄR J-A STORNÄSANOCH TRYCKER IN HONOM I DIN J-A ROSTHÖG TILL TAXIBIL OCH PALLRAR ER IVÄG HÄRIFRÅN FORTARE ÄN JAG HINNER SÄGA EN SLÄCKT OLYMPISK FACKLA!"
CHAFFIS: "SÅ F-N HELLER ATT JAG GÖR. JAG HAR INTE EN J-A ANING OM VILKET J-A HOTELL HAN MENAR ATT JAG SKA KÖRA TILL. DET FINNS JU INTE ENS NÅGRA KINESISKA TECKEN PÅ HANS J-A LAPP!"
VAKT. "SER DET UT SOM OM JAG BRYR MIG? JAG STÅR HÄR OCH PEKAR PÅ ERA J-A SKROTIGA TAXIBILAR MED LOPPBITNA SÄTEN HELA NÄTTERNA. TA NU OCH KÖR IVÄG ANNARS TAR JAG I MED HÅRDHANDSKARNA!"
CHAFFIS: "VILKA HÅRDHANDSKAR? DIN ÖVERARM ÄR JU BARA EN TREDJEDEL SÅ STOR SOM DEN DÄR KOMRADION DU HÅLLER I. OOOHH, KOLLA PÅ MIG SÅ VIKTIG JAG ÄR SOM HAR EN KOMRADIO...OOOHHHH"!
VAKT: "NU BLIR JAG RIKTIGT FÖRBANNAD. OM DU INTE ÄR HÄRIFRÅN INOM FEM RÖDA MAOSEKUNDER SÅ SÄGER JAG TILL MIN CHEF ATT DU HAR SAGT ATT TIBET BORDE VARA SJÄLVSTÄNDIGT OCH DÅ BLIR DET TJUGO ÅR I FINKAN FÖR DIG!"
CHAFFIS: "JAJA, JAG PALLRAR MIG IVÄG DÅ MEN INTE UTAN ATT SVÄRA OCH MUTTRA KONSTANT UNDER DEN HALVTIMMEN DET TAR FÖR MIG ATT NÅ HOTELLET EFTER DIVERSE OMVÄGAR!"

Efter två samtal till hotellet som till slut lyckades guida chaffisen rätt kom vi så fram. Det var dock inte slut på diskussionerna då utan chaffisen ville ha mer pengar än det stod på kvittot. Tio minuters dividerande senare hade han fortfarande inte fått mer än det stod på kvittot och han satte sig ännu mer svärandes och muttrandes i bilen.

Vid ettiden på natten kom jag så i säng på mitt hotell...

Aaaaaah vad det är härligt att vara på tjänsteresa i Kina!
Söndag 28 Oktober 2007 - New York
Under vår resa till New York i slutet av oktober var det av alla spännande saker man kan göra i den staden bara en som var riktigt självskriven - att gå och se NHL hockey med New York Rangers!

Som en ovanligt generös nyck av ödet var det Toronto Maple Leafs som stod för motståndet. Fast jag egentligen har Rangers som favoritlag, smyghåller jag också lite grann på de kanadensiska lagen och då särskilt Toronto. Kul att se se en kamp mellan två av våra allra största stjärnor för tillfället - Henrik Lundqvist och Mats Sundin.

Innan matchstart ställde spelarna, som brukligt är, upp sig längs sina respektive blålinjer. En liten späd tjej äntrar isen, tar fram en mikrofon som säkert är dubbelt så lång som hennes underarm och drar igång första nationalsången "O Canada" med en mäktig röst! I slutet av låten har hon fått med sig stora delar av publiken, såklart den månghövdade kanadensiska delen, som skeppat dit sina fans i en lång rad av bussar, men även stora delar av amerikanerna. Vid "Star-Spangled Banner" är såklart jublet ännu högre men personligen tyckte jag att den kanadensiska låten var mäktigare. Liksom den ryska är det en låt man förknippar med hockey!

Så drar då matchen igång och det är ett rasande tempo från början. Rangers dominerar men Toronto är bra med i defensiven och bjuder inte på mycket ytor. En bit in i matchen är står det 1-1 efter bland annat ett riktigt klassmål av Jaromir Jagr. Han kommer i dålig vinkel från högerkanten, skär in mot mål förbi backen och drar iväg ett snärtigt välplacerat handledsskott mitt i skäret. Rätt upp i krysset och Vesa Toskala, den före detta Färjestadmålvakten, känner bara vinddraget av när pucken susar förbi ovanför hans ena axel. Det nästa han märker är ett öronbedövat jubel från hemmapubliken.

Rangers har som sagt det mesta av spelet men Toronto de vassaste chanserna. På en riktigt bra Torontochans gör Lundqvist en svettig räddning och publiken börjar direkt skandera "Henrik!" "Henrik!" "Henrik!". Det märks att han är riktigt populär här hos publiken som är van vid att ha bra målvakter i sitt lag. John Vanbiesbrouck och Mike Richter bland annat är ju gamla hjältar i Rangerskassen.

I övrigt är publiken väldigt amerikansk, dvs högljudd men inte alls organiserad. Jubel när hemmaspelarna går upp i anfall och burop när de tar för lång tid på sig att få igång ett anfall eller när bortaspelarna anfaller för länge. Mycket passion man kanske inte den gedigna hockeykunskapen som jag inbillar mig att det finns hos den kanadensiska publiken.

Allteftersom matchen fortgår bombarderas man av diverse statistik om allt möjligt. Lundqvist är bättre än Toskala i GAA, Jagr har gjort si och så många mål mot just Toronto genom åren och Rangers har utdelat si och så många tacklingar just ikväll.

Vid 1-1 står matchen och väger när Toronto slänger iväg en puck bakom Lundqvists kasse. Lite förstrött lunkar lunkan iväg dit och hafsar iväg pucken, rätt i gapet på en framstormande Torontospelare som i sin tur snabbt spelar in pucken i mitten till en spelare som lätt lyfter in pucken i mål - en riktig tavla av Lundqvist.

Efter detta var det medgång för Toronto som spelar klokt matchen igenom. 1-3 efter skott från blålinjen och 1-4 efter mål i tom kasse.

Summa summarum en riktigt kul NHL match. Hög intensitet och bra spel av båda lagen matchen igenom.

Let´s go Rangers!
Fredag 19 Oktober 2007
25 oktober bär det av på vår resa västerut. Eftersom Simon såklart ska följa med vill vi gärna ha en lite mer tillrättalagd resa än till exempel backpackingresan i Vietnam för några år sedan. Valet föll på en Karibienkryssning under november månad när priserna är som allra lägst. Efter noggrant överläggande och priskollande bokade vi till slut en 14 dagars kryssning från New York till Miami. Stora fördelar med den resan är för det första att man slipper en bökig inrikesresa i USA och även att man smidigt kan lägga några dagar i såväl New York som Miami i anslutning till kryssningen. Med dagens låga dollarkurs gäller det att passa på.

I New York kommer vi att vara 25 oktober. Det enda som är helbokat är en NHL match, New York Rangers med Henrik Lundqvist mot Toronto Maple Leafs med Mats Sundin i spetsen. Kan nog bli riktigt spännande. I övrigt ska vi försöka klämma in en musikal och lite allmän sight-seeing i denna vibrerande stad. Något som aldrig är problem i New York är att få tiden att gå.

Efter tre dagars intensivt flackande genom staden är det dags att hoppa ombord på fartyget som ska ta oss ner till sydligare breddgrader. Efter att ha glidit förbi frihetgudinnan och spenderat två dagar till havs längs amerikanska östkusten är det dags för lite öhoppning på det karibiska sättet. På den här kryssningen är stoppen St Thomas, St Kitts, Barbados, Aruba, Curacao, Jamaica, Cayman Islands och Cozumel. Har inte bestämt riktigt vad vi ska göra på de olika öarna men något dykstopp lär det, kanske någon cykeltur också en del strosande bland rombutiker och annat som ligger strategiskt belägna i närheten av hamnarna.

Efter kryssningen blir det två dagar i Miami. Inget direkt planerat där förutom allmänt strosande längs Ocean Drive och Miami Beach. En halvdag på seaquarium lockar också. En skön avslutning på en förhoppningsvis solig och bra resa.
Lördag 2 Juni 2007
Resealbum: Turkiet
När vi bokade vår sommarresa i våras tänkte vi att vi skulle prova på All Inclusive konceptet. Detta särskilt eftersom vi ska resa med vår nu ettåriga son för första gången på en längre resa. Sagt och gjort bokade vi en resa med Nazar till Tunisien. Säker sol och en inte alltför lång flygresa (jämfört med andra solsäkra resmål som till exempel Thailand). Ett stort fint hotell med många pooler och i direkt närhet till stranden.

Enda orosmomentet var flygbolaget vi skulle resa med – Karthago Airlines. Hur i hela världen kan man döpa ett flygbolag efter en stad som blev totalförstörd?! Då kan man lika bra döpa dem till Crash to the ground Airlines.

Avresan skulle varit igår men i onsdags ringde Nazar och berättade att resan blivit inställd på grund av att flygbolaget ställt in sin flygning. Kanske lika bra det?

Nu blir det en motsvarande resa till Turkiet istället...