Stöd Ukraina

Bejjan888s blogg

Måndag 23 Mars 2015 - Innsbruck
Copyright © Bejjan888™

Jag packade ner det mesta i väskorna innan jag gick ner till frukosten. Sista dagen här i Innsbruck, tredje gången i själva Österrike. Tillbaka uppe på rummet, sken solen uppe på en klarblå himmel. Det skulle bli en fin dag igen och runt +16°C varmt. Men jag skulle inte hinna se så mycket av Innsbruck idag eftersom jag måste vara på flygplatsen till lunch. Upptäckte igår när jag checkade in och valde min sittplats att det inte var Lufthansa som skulle flyga utan Austrian Airlines och SAS. Konstigt. Men hur som, så var jag bara glad att inte strejken bland Lufthansas piloter satte käppar i hjulet för mig att flyga hem till Sverige igen.

Checkade ut från Hilton Innsbruck Hotel, men fick förvara min väska några timmar till i hotellet till dess att bussen gick. Det här var första gången jag bott på ett hotell inom hotellkedjan Hilton. Det var ett bra hotell med bra standard. Stort rum och badrum. Serviceinriktad och hjälpsam personal. Så det blir ett bra betyg från mig. Visst kostade det lite att bo här, men det kan man unna sig ibland. Jag satte mig på en parkbänk längs floden Inn i solen och njöt av finvädret. Via Facebook hade jag sett bilder på hur det kommit snö hemma i min stad, så jag fick passa på att ta vara på solen och vårvärmen här i Innsbruck så länge jag kunde.

Strax före tolv hämtade jag bagageväskan och klev på busslinje F och åkte till Innsbruck Kranebitten Airport. Checkade in väskan och tog mig genom säkerhetskontrollen. Nu var det bara att vänta. När det var dags att boarding stod det två exakt likadana Austrian Airlines-plan bredvid varandra. Vi passagerare fick gå på marken och gå ombord det lilla propellerplanet till fots. Lite nervös att man gick på fel plan, men jag frågade en gång extra för säkerhets skull om det var planet mot Frankfurt. Planet blev lite försenat men lyfte strax efter 14.40.
Dryga timmen senare landade jag på Frankfurt Airport. Det är ju en av Europas största flygplatser och jag hade gott om tid på mig att byta terminal. Hann äta en bit mat och sträcka på benen innan det var dags att för boarding på SAS-planet som skulle ta mig till Stockholm Arlanda. Planet lyfte strax efter kl. 17.30 och det var skönt att höra det pratades svenska omkring mig. Det mörknade ute och när det var dags för landning var det helt mörkt. Det var inte bara mörkt utan rejält blåsigt, så inflygningen var bland det värsta jag varit med om. Planet gick både upp och ner, i sidled och for omkring tack vare vindarna. Jag tänkte att om det var meningen att jag skulle dö nu, så skulle det ju gå snabbt i alla fall. Men landningen var den bästa jag varit med om. Det kändes knappt att planet tog i marken, innan det började bromsa in. Så med en lättnads suck kunde jag sedan kliva av planet och hämtade min incheckade väska. Men det var kusligt tomt på Arlanda. Knappt en enda människa och klockan var strax före 20.00 på en måndagskväll. Borde det inte vara mer action på en flygplats som Arlanda då?
Söndag 22 Mars 2015 - Innsbruck
Copyright © Bejjan888™

Gick ner till hotellfrukosten vid 07.30. Ingen städerska inom synhåll. Men jag hängde ut min ”stör ej”-skylt ändå för att vara på den säkra sidan. Det var söndag och som på så många andra ställen i Österrike var i princip alla affärer stängda. Matvarubutiker och souveniraffärer har öppet, men annars är det ganska stängt överallt. Söndagar är lite av en nationell dag då affärerna är stängda i Österrike, liksom tisdagar även verkar vara i en del affärer.

Jag gick ner till floder Inn och vandrade längs den när jag hörde ett himla väsen en bit längre fram. När jag kom närmare kunde jag lista ut att det var en cykeltävling som startade här nere i Innsbruck och gick ända upp till Hafelekar (2334 m). Hafelekar var ju toppstationen jag åkte upp till med Innsbrucker Nordkettenbahnen häromdagen. Det var ju ganska många höjdmeter upp dit och att man frivilligt vill cykla upp dit??? Nej, tack. Ingenting för mig.

Det var dags att nyttja de sista timmarna av mitt Innsbruck Card till ett besök på Museum Goldenes Dachl, eller Golden Roof Museum. Det gyllene taket torde vara ett av Innsbrucks allra mest kända landmärken och minner om kejsare Maximilian I och hans liv, herravälde och fruar. Jag fick en sån där audio tour-mackapär att lyssna på (engelska så klart). Måste säga att historia inte är min starka sida, men väldigt intressant och lärorikt.

Maximilian föddes 1459 i Wiener Neustadt, Österrike, son till kejsaren Frederick III av Habsburg. År 1477 gifte sig Maximilian med Mary av Burgund och genom äktenskapet kom han i besittning av Nederländerna, vilket utökade hans inflytande inom Habsburgska styret. De hann få två barn tillsammans innan Mary omkom i en ridolycka fem år senare. Maximilian valdes till tysk kung 1486 av sin far, då det var titeln tronföljaren till tysk-romerska riket fick innan denne kunde krönas tysk-romersk kejsare av Påven i Rom. Maximilian ville ständigt utöka sitt territorium och besegrade till slut Österrike, Ungern och delar av Italien genom envisa krig under 1490-talet. 1490 skulle han gifta sig med den då 14-årige Anne av Bretagne, allt för att kunna utöka sina landarealer. Men äktenskapen annullerades innan det ens blivit av. 1493 gifte Maximilian sig med Bianca Maria Sforza. Dock var äktenskapet inget mer än territoriellt och framför allt av ekonomisk vinning för Maximilian som vid tiden för äktenskapet hade dåligt med pengar, troligen pga de krig han förde runtom i Europa. Bianca var aldrig lycklig i sitt äktenskap och de fick aldrig några barn tillsammans. Det säg att Maximilian på grund av detta byggde det Gyllene Taket åt henne. Från det Gyllene Taket kunde hon se ner på folket och det sägs att Bianca var förtjust i den speciella dans som folk dansade på torget nedanför för att tjäna sitt levebröd. 1508 kröntes han till tysk-romansk kejsare, men ska dock enligt rykten ha krönt sig själv utan att ens ha besökt Påven i Rom. När Bianca dog, ville inte ens Maximilian närvara på hennes begravning, vilket var ytterligare ett tecken på att äktenskapet endast var till Maximilians ekonomiska och territoriella vinning. Den sista tiden av sitt liv ägnade han sig åt konst och vetenskap. Maximilian dog i Oberösterreich 59 år gammal och begravdes i sin födelsestad Wiener Neustadt. Det var dock en sak som Maximilian ville allra mest av allt; att inte bli glömd. Därför lät han uppföra en tom grav i Hofkirche, Innsbruck, där hans släkt i form av statyer vakar över hans ”grav”.

Det tog nästan en timme att a sig runt museet och efteråt var det dags för lunch. Jag hade passerat McDonalds i gamla stan flera gånger och kände att nu var det ändå dags för ett besök. På markplan var det som förväntat, som det burkar se ut på en McDonalds-restaurang. Jag beställde min Big Mac Meny och gick upp en våning där det stod att det fanns flera sittplatser. Förvånad slog jag mig ner vid ett bord och såg mig omkring. Inte direkt vad man förväntar sig av en McDonalds-restaurang – att interiören ska vara typiskt tyrolsk, med träbord och trästolar samt jakttroféer på väggarna. Så det var en positiv överraskning.

Solen stod högt på himlen och det var nog närmare +20°C idag. Utan det minsta stress och måsten, kunde jag sätta mig på en parkbänk och bara vara. Köpte en glass i kiosken bredvid, men den smakade inget vidare. Mest konstgjord, tyvärr. Framför mitt hotell fanns Eduard-Wallnöfer Torget, en allmän plats där torgets utformning gjorde det utmärkt för skateboard-/wakeboard-åkare att hålla till. Jag slog mig ner en stund och betraktade åkarnas färdigheter. Det var barn i alla dess åldrar, från 5 år och uppåt. Och de var duktiga, de hoppade och skuttade och själv hade jag aldrig kunnat upprepa konsterna de gjorde. Fascinerande. Sedan var det dags för middag. Jag hade förbokat bord på restaurangen Konrad’s, som fanns i Hilton Innsbruck Hotel där jag bodde. Efter en utsökt varmrätt med kycklingbröst och ris samt ett glas vin så somnade man mätt och belåten denna kväll.
Lördag 21 Mars 2015 - Innsbruck
Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till ett gråmulet Innsbruck. Det sades bli kraftiga regnbyar idag, så paraplyet blev nedpackat i ryggsäcken inför dagens utflykter. Gick ner till frukosten vid 7-tiden och hängde upp ”stör ej”-skylten på dörrhandtaget, ifall städerskan skulle få för sig att städa tidigt idag med. Men när jag kom tillbaka från frukosten såg jag inte skymten av någon städpersonal över huvud taget. Packade i ordning ryggsäcken och gick iväg mot spårvagnen som gick mot Igls.
Längs vägen passerade jag en lokal marknad där bönder och vinodlare sålde sina produkter. Här var det bara tyska som gällde. Det gick inte att slänga in ett engelskt ord när man inte kom på vad det hette på tyska. Men jag lyckades ändå förhandla till mig en flaska Chardonnay för €6.

Scenic Tram Route 6, eller Mittelgebirgsbahn Tram 6, är spårvagnen som tar en upp till byn Igls på 870 meters höjd. Jag tog mig till Bergisel i utkanten av Innsbruck och gick på spårvagnen. Det tog cirka 25 minuter för spårvagnen att snirkla sig uppför berget till Igls Bahnhof. Även fast vädret vad grått och mulet var utsikten – som namnet Scenic Route antyder – helt fantastisk. Det var lördag och byn verkade inte riktigt ha vaknat eller så var det helt enkelt för att det var mitt emellan skidsäsong och vandringssäsong – d.v.s. helt dött. Det var ju lite kyligt ute och gödslingen av åkrarna var i full gång, så jag stannade inte särskilt länge här i Igls.

Väl tillbaka i Bergisel var det inte särskilt långt till hållplatsen Westbahnhof, varifrån spårvagn STB (nr 1) avgick från och upp till Mutters. Byn Mutters ligger vid foten av Nockspitze Mountain på en höjd av 830 meter. Byn är en populär skidort under vintrarna och vandring under sommarhalvåret. Spårvagnen tog dryga 30 minuter att ta sig upp till Mutters och jag kan ju inte påstå att det var mer fart här än i Igls. Men återigen, det var ju i slutet av skidsäsongen och vandringssäsongen hade ju inte börjat ännu. Men hungrig som en varg, hittade jag en restaurang och beställde mat. Kan inte rekommendera stället, då hon som jobbade där var stressad och inte ett dugg gästvänlig. Så det blev ett riktigt bottenbetyg från mig. Så undvik Gasthof Lärchenwald! Tog STB tillbaka till Innsbruck igen och klev av i centrum denna gång. Gick direkt tillbaka till hotellet och packade ur vinflaskan. Ville ju inte släpa runt på den ute på stan. Lördag eftermiddag, och vad är bättre än lite shopping? Längs Maria Theresien Strasse finns många shoppinggallerior med mer eller mindre kända butiker som H&M, Peek & Cloppenburg, Lindt, Levi’s m.fl. Så en hel del shopping blev det. Inte för att det är särskilt mycket billigare än hemma i Sverige, men bara för att ;)

Åter på hotellrummet vilade jag en stund innan jag gick ut för en bit mat på kvällen. Jag hittade en mysig restaurang i gamla delen av Innsbruck och blev placerad vid samma bord som ett par amerikaner. De kom från Texas och paret var i Innsbruck då maken var på tjänsteresa. Frun var bara med för nöjets skull. Det var lätt och prata med dem, eller ja frun i alla fall. Maken satt och tittade mer i mobilen, eller ”arbetade” som han uttryckte sig, än deltog i samtalet vid bordet. Det kändes som om vi satt i timmar och pratade om allt och ingenting. Först när jag gick tillbaka till hotellet kände jag enstaka regndroppar som föll i mitt ansikte. Så det utlovade regnet blev några småstänk under kvällen. Helt ok. Slog på tv:n en stund på hotellrummet och halkade in på ett avsnitt med Family Guy – dubbat på tyska. Wow, det kändes så fel. Dels att man är så himla van vid originalrösterna, men också för att det var dubbat. Även The Simpsons eller ”Die Simpsons” som det hette på tyska, var dubbat.
Fredag 20 Mars 2015 - Innsbruck
Copyright © Bejjan888™

Vaknade utvilad efter en god natts sömn. Frukost vid 07.30. Frukostbuffén var vad man kunde förvänta sig av ett 4-stjärnigt hotell. Personalen servade med kaffe eller te vid bordet och frågade om det var något man tyckte saknas eller inte var nöjd med. Tillbaka uppe i rummet hörde jag städerskan knackade på hos grannen bredvid och frågade ”Room Service?”. Klockan var strax efter åtta och det var väl ändå i det tidigaste laget, eller? Gästerna skulle ju faktiskt kunna ligga och sova och ta en sen frukost, som ändå var mellan kl. 06.30 och 09.30 på hotellet under vardagarna. Hängde ut min skylt ”stör ej” på dörrhandtaget så hon inte skulle behöva knacka på min dörr. Gick ner till de äldre delarna av Innsbruck och fotade när solen sken från det andra hållet. Det var återigen en vacker dag och solen sken uppe på den klarblåa himlen. Temperaturen var runt +16 °C och väntades stiga ytterligare några grader mitt på dagen.

Bland annat gick jag tillbaka till Vier-Viecher-Eck eller Four Beasts Corner, ett torg omgärdat av gästhusen Hirschen, Adler, Löwe och Rössl. Gästhusen pryds med vackra skyltar och husens namn, vilka alla är namn på djur, betyder Hjort, Örn, Lejon och Häst. De benämns även efter färgen på husen; Gyllene Hjorten, Röde Örnen, Gyllene Lejonet och den Vita Hästen. Idag saknas dock skylten med den Gyllene Hjorten.

Gick sedan vidare till Kongresshuset där jag gick ombord på Innsbrucker Nordkettenbahnen Cable Railways, som tar en ända upp till toppstationen Hafelekar på 2334 meter. Första sträckan kallades Hungerburgbahn och gick mellan Congress – Hungerburg, delvis under jord, över floden Inn och sedan brant uppför till Hungerburg. Mitt på stannade den vid Alpenzoo, Europas högst belägna zoo. Jag klev av och gjorde ett besök på Alpenzoo. Med Innsbruck Card var det gratis entré. Det tog lite mer än en timme att ta sig igenom hela parken med alla djur. Älgar, uttrar, vargar, bergsgetter, björnar, tjädrar, kor, får, ormar etc. Med andra ord inga ovanliga djur på så vis. Men som med många djur instängda i djurparker så trivs de inte bakom galler. Och det märktes om man studerade djuren. Gick tillbaka till Nordkettenbahnen och åkte vidare uppåt till Hungerburg. Här var man tvungen att byta till nästa lift: Seegrubenbahn, som gick mellan Hungerburg och Seegrube. Det var en kabinlift som med rasande fart gick ända upp till Seegrube på 1905 meters höjd. Här uppe fanns en stor restaurang samt en snöigloo vid namn Cloud 9. Cloud 9 är samlingsplatsen för skidåkare där afterski, en pubrunda eller andra event hålls. Igloon hyser även ett museum. Häruppe från Seegrube var utsikten fantastisk och en klar dag som denna kunde man se milsvitt omkring.

Nästa kabinlift Hafelekarbahn, som gick upp till Hafelekar på 2334 meter, var utan tvekan den brantaste delen av Innsbrucker Nordkettenbahnen. Utsikten från Hafelekar var hissnande vacker och här fick man verkligen 360°-vy över alpernas bergsmassiv. Det var rofyllt och väldigt tyst här uppe. Jag hade kunnat stanna mycket längre här uppe om inte solen varit så himla intensiv. Nerresan tog allt som allt cirka 20 minuter. När jag kom tillbaka till centrum igen var klockan 13.00 och det var dags för lunch. Slog mig ner vid en uteservering i gamla stadsdelen och kände av stadspulsen. Såhär en fredag mitt på dagen strömmade det fram folk på gatorna, inte bara turister.

Nu var det hög tid att besöka de två affärerna som sålde Trachtenkläder. Den första av de två, som jag besökte var lite mindre och utbudet var inte så stort. Jag tittade bara utan att köpa något. Den andra butiken ett 50-tal meter bort var betydligt större. Här fanns det Trachtenkläder som nog passar allt och alla i smak och tycke. Här spenderade jag mycket tid och provade noggrant ut en Trachtenmieder, som skulle kunna beskrivas om en korsettliknande väst som man har utanpå en blus. Det blev ett köp trots det skyhöga priset. Men hur snygg var den inte då? ;)
På vägen tillbaka till hotellet gick jag förbi Audioversum – ett ”ljud-museum” kort och gott. Jag gick in och besökte museet, eftersom det ändå var gratis entré med Innsbruck Card. Tanken var väl att man skulle kunna lyssna på en massa grejer men just när jag var där kom det två skolklasser, som förde ett jäkla liv. Så det var dömt att misslyckas.

Eftersom väderprognosen förutspådde dåligt väder passade jag på att från att fråga på turistinformationen om tidtabell till Spårvagnarna 1 och 6. Med dessa kan man åka till Igls och Mutters, två mindre byar uppe i bergen strax utanför Innsbruck. Det började bli kväller och dags att dra sig tillbaka till hotellet igen.
Torsdag 19 Mars 2015 - Innsbruck
Copyright © Bejjan888™

Eftersom planet avgick så himla tidigt på morgonen, hade jag checkat in på Radisson Blu Sky City Hotel, Arlanda, kvällen innan. Larmet på mobilen ringde kl. 03.30 och trött som en bildörr klev jag upp, tog en dusch för att vakna till liv och packade i ordning väskorna. Klockan 04.30 stod jag verkligen och ”hängde” på låset till frukosten. Checkade ut från hotellet och drog iväg med bagageväskan till incheckningen. Måste säga att det är bra bekvämt med boende på Radisson, helt integrerat med Sky City på Arlanda. Hade redan checkat in mig dagen innan via Austrian Airlines hemsida och valt sittplats, men var ju nu tvungen att checka in väskan via Wien till Innsbruck.

Boardingen började kl. 06.10 och planet taxade ut från gaten vid 06.50, 10 minuter senare än planerat. Och inte nog med det, planet (vingarna) var tvunget att avisas och körde därför iväg till avisningsstationen lite längre bort. Bara det gjorde att planet blev ytterligare 5 minuter försenat. Från början hade jag 45 minuter på mig att byta plan i Wien, men nu bara 30 minuter vilket gjorde mig lite stressad. Flygvärdinnan försäkrade mig dock om att planet skulle landa i tid i Wien och att jag skulle hinna byta utan stress. Vi passagerare blev bjudna på varsin Apfelkamm och dryck under den drygt två timmar långa flygningen.

Strax efter kl. 09.00 landade jag på Vienna International Airport. Jag var tvungen att snabbt komma av planet för att ta mig till nästa gate, så jag fick nästan armbåga mig fram. Men som tur var så låg gaten nästan mitt emot den jag just klev av på. Så nu kunde jag slappna av helt och veta att jag skulle komma fram till Innsbruck enligt planerna. Men istället för att kliva på Austrian Airlines-planet som stod vid denna gate, fick vi ta trapporna ner och kliva på en transferbuss. Suck! Bussen körde iväg till ett Bombardier Turbopropellerplan. Jag har hittills lyckats undvika att flyga med propellerplan, men nu… nu kunde jag liksom inte undvika det längre. Det var bara att gilla läget. Och lyckades jag inte med att få sittplatsen precis vid propellern också?!? Med ett riktigt hemskt oljud drog propellrarna igång och med ett öronbedövande ljud lyfte det lilla planet vid kl. 09.45 mot Innsbruck. Det tog knappa timmen att ta sig mellan Wien och Innsbruck och det var knappt kabinpersonalen hann servera sina Apfelkammar och dryck innan planet började gå ner för landning. De snöklädda alptopparna sträckte sig högt upp mot den klarblå himlen, en helt fantastisk utsikt.

Planet gick ner och nästan snuddade vid takpannorna på husen i Innsbruck innan det landade på Innsbruck Kranebitten Airport. Solen sken och det var skönt att känna vårvärmen när jag gick ut ur planet. Strax därpå kände jag doften av kodynga, vilket var mindre trevligt. Var det verkligen det här man skulle få gå runt och sniffa på i fem dagar? Jag gick in i terminalen, hämtade mitt bagage och letade reda på bussen som skulle ta mig till mitt hotell. Linje F gick från flygplatsen till centrala Innsbruck och vid hållplatsen Triumphpforte klev jag av, alldeles bredvid Hilton Innsbruck Hotel där jag skulle bo. Incheckningen började först kl. 15.00 och klockan var bara 11.15 när jag klev in i hotellentrén. Men jag chansade och frågade om mitt rum var klart för incheckning – vilket det faktiskt var! Härligt! Tog hissen upp till 9:e våningen och gick in på rummet. Stort rum (28m2) med fantastisk vy över Innsbruck, mitt i Inndalen som ligger inbäddat mellan Karwendelbergen i norr (Nordkette) och Brenner (Südkette) i söder.

Det var dryga +18°C, solsken och blå himmel ute så jag bytte om till mer lämplig klädsel. Gav mig ut på stan och gick längs Maria Theresien Strasse, idag mest känt för all shopping. Målet var att hitta till Information Center, där man bland annat kan köpa Innsbruck Card som ger en massa förmåner som bl.a. gratis åkande med lokalbussarna, gratis inträde till många museer och en upp- och nerresa med en av alla liftar som finns. Man kan köpa ett kort som varar 24, 48 eller 72 timmar. Jag köpte ett kort för 72 timmar och kan säga att jag tjänade in vad kortet kostade flera gånger om. Direkt när jag inhandlat kortet gick jag till Tiroler Volkskunstmuseum där fina hantverk och konstverk från Tyrolen visades upp och så klart Trachtenkläder. Jag tycker verkligen att Trachtenkläder är vackra och unika och de kan kombineras på så himla många olika sätt. Tyvärr var delar av museet fuktskadat och det var inte bara lite grann, utan det var rejält så att mögellukten stack i näsan. Man borde ha påbörjat sanering för länge sedan eftersom den omfattande mögellukten inte kan ha uppkommit över en natt.

Därefter arrangerades en gratis City Tour, med guidning i de gamla delarna av Innsbruck. Jag och tre andra turister deltog och det var svårt att inte ryckas med i de fascinerande historierna om de äldre delarna av Innsbruck. Turen varade i en timme och avslutades vid Imperial Palace. Jag passade på att besöka City Tower, ett 51 meter högt torn mitt i gamla staden, där jag gick upp för alla 148 trappsteg och ut på utkiksplatsen. Därifrån fick jag en 360°-vy av Innsbruck och är väl värt ett besök. Givetvis gratis entré med Innsbruck Card. Efter en bit mat, såg jag mig omkring och letade efter affärer med Trachtenkläder. Jag hittade en liten affär, med ett smalt utbud av Trachten och priserna var hutlösa. Definitivt en turistfälla. Jag gick sedan tillbaka till hotellet och vilade inför kvällens middag med underhållning – Tyrolean Evening with the Gundolf Family.

En taxi hämtade mig vid kl.19.00 som tog mig till Sandwirt Restaurant, där showen senare skulle hållas. Men först intogs middagen: soppa, Wienerschnitzel och avslutningsvis Apfelstrudel. Mums! När showen började kl. 20.30 hade två busslaster till med besökare dykt upp och de var nog redan lite på lyset innan de kom till restaurangen. Showen varade i drygt 1 ½ timme och innehöll bland annat joddling, danser, diverse ovanliga instrument (harpa, koskällor, bjällror, en såg mm.) och klassiska tyrolska danser. Och naturligtvis en massa Trachten och Lederhosen. Riktigt underhållande och fascinerande. Efter showen var slut fick jag skjuts med en av dansarna till mitt hotell. Det var en av de kvinnliga dansarna och joddlarna och hon bar en vacker klänning – Trachten så klart. Så jag var bara tvungen om hon kunde tipsa mig om affärer i Innsbruck som sålde just Trachten. Jodå, hon körde förbi och visade mig två affärer, bara ett kvarter från mitt hotell. Perfekt! Det fick bli ett uppdrag för morgondagen.
Fredag 5 September 2014 - Madrid
Copyright © Bejjan888™

Efter både middag och frukost ombord på planet samt några desperata försök att sova lite så gick planet ner för landning. Jag måste säga att tiden gick väldigt fort… kanske för att man längtade hem så pass mycket? Någon gång över Atlanten bytte det datum från 4:e till 5:e september. Så det var redan fredag den 5 september och klockan var 13.25 när planet landade i Madrid. Yr i mössan, trött i både kropp och knopp skulle man nu leta reda på var man hämtade upp bagaget någonstans. Men jag slapp tänka så mycket eftersom det var bara att följa efter strömmen av folk. Fick ta det underjordiska tåget från T4-S tillbaka till T4, passera passkontrollen och sedan leta på rätt bagageband. Kändes som om det dröjde evigheter innan min väska kom. Och det var varmt här i Madrid, även inne på flygplatsen. Nu, släpandes på bagageväskan, var det dags att leta efter Berlin Airlines incheckningsdiskar. Och det var inte det lättaste. Längst bort i ett hörn hittade jag till slut på dem.

Incheckningen öppnade kl 15.00 och planet lyfte klockan 17.45. Efter 2 timmar och 55 minuter var det dags för landning i Berlin och ett kort stopp för byte till planet mot Stockholm. Planet landade 20.40 och planet mot Stockholm avgick 21.25. Jag vill bara tillägga att när jag bokade biljetterna så hade jag 1 timme och 45 minuter på mig att byta i Berlin… men någon månad innan min resa så meddelade flygbolaget att de ändrat tiden så jag hade bara 45 minuter på mig att byta. Så halvt superstressad kutade jag runt på Berlin Tegel Airport och det var på håret att jag hann med planet till Stockholm Arlanda Airport. Ha, så nästa gång (om jag reser via Berlin) ska jag minst ha 1 timme på mig att byta. Det var ju ett under att bagageväskan kom med planet när jag knappt gjorde det. Så vid 22.40 på fredag 5 september klev jag av sista planet för den här resan och kunde konstatera att både jag, min ryggsäck och bagageväska kom tillbaka till Sverige med samma plan. Bara det var ju ett under. Checkade in på Radisson Blu Sky City på Arlanda för att vila ut inför bilresan hem i morgon… för man var inte i form att köra bil hem efter totalt cirka 19 timmars flygresa.
Torsdag 4 September 2014 - San Pedro de Atacama
Copyright © Bejjan888™

Unnade mig sovmorgon igen. Sista dagen i San Pedro och tillika Chile. Lite tråkigt men samtidigt lite skönt att få komma hem igen. Gick till frukosten vid 08.00 för att sedan gå tillbaka till rummet för att i lugn och ro packa ner resterande grejer i väskan. Jag hade ju hittat på min bagagevåg igen så nu kunde jag packa och sedan väga allt och vara säker på att klara maxvikten på 23 kg. Utcheckningen från hotellet var senast klockan 11. Jag checkade ut strax innan. Jag betalade massagen med de chilenska pesos jag hade kvar och resten med kreditkort. Alltid skönt att göra sig av med kontanter som man i alla fall inte kan använda hemma i Sverige. Min transfer tillbaka till Calama och El Loa Airport var beställd till klockan 11.30. Det dök upp en transfer i tid och en ung chilenare hjälpte till att få in min väska och ryggsäck i bilen. Jag minns tyvärr inte hans namn men han var väldigt trevlig och duktig på att prata engelska. Han hade varit i Nya Zeeland och jobbat ett år. Och vad jag förstår så har Chile avtalat arbetsvisum med bland annat Nya Zeeland, Kanada, Tyskland och Danmark (om jag minns rätt). Jag berättade att jag gärna skulle vilja besöka Nya Zeeland någon gång och han rekommenderade en massa ställen. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt som han sa, så jag skulle ju ha antecknat - mitt nötskal :P

Drygt en timme senare var jag tillbaka på El Loa Airport i Calama. Checkade in bagageväskan hela vägen till Madrid (via Santiago) eftersom det ändå var samma flygbolag (LAN Airlines). Skönt så man slipper bry sig om att hämta ut och checka om väskan igen. Planet avgick kl. 14.30 och vädret var lika klart och fint som när jag flög hit. Man såg öknen bredde ut sig under planet och luften var klar och fin. När planet närmade sig Santiago kunde man klart och tydligt se var smoggen över Santiago började någonstans och avtecknade sig som en mörk skuggig dimma. Och den luften har man andats i drygt en vecka?! När vi flugit igenom smoggen och alla moln landade vi vid 16.35 på en regnig och dyster Santiago Arturo Merino Benítez International Airport. Även om jag inte behövde hämta ut min väska så var jag tvungen att checka om mig själv så att säga och lämna ifrån mig mitt turistkort samt få stämpel i passet att jag nu lämnar landet. Kön till passkontrollen var relativt kort men strax därpå växte kön med typ 200 personer. Så jag hade tur. Planet från Santiago till Madrid skulle avgå kl. 18.55, så nu hade jag tid att köpa något att äta och passa på att shoppa Tax-free. Lyckades leta på en box om 5 små parfymflaskor av märket Calvin Klein… hehe, som ett stort fan av Calvin Klein var ju bara tvungen att köpa den ;) När jag satte mig vid gaten och väntade på att boardingen skulle börja såg jag att det var ett stort DreamLiner-plan. Nice :) Jag gillar den modellen. Stort och luftigt även för ekonomiklass. Jag hade lyckats få en gångplats precis bakom förstaklass så det var extra mycket utrymme för benen. Härligt. Nu såg man ju bara fram emot sisådär 12 timmar och 40 minuter i luften innan planet skulle landa på Adolfo Suárez Madrid-Barajas Airport.
Onsdag 3 September 2014 - San Pedro de Atacama
Copyright © Bejjan888™

Unnade mig en liten sovmorgon, eftersom dagens guidade tur började först klockan 14.30. Som gäst på Hotel Poblado Kimal får man bland annat rabatt på Piedras Australes, en hantverksaffär som säljer smycken mm. Jag gick dit och tänkte bara kika för att se vad de sålde för något och dessutom skulle man få en gratis gåva bara man visade upp rabattkupongen. Efter att ha kikat runt en stund i affären hittade jag ändå en fin ring som med rabatten kostade 21 600 CLP (260 SEK). Helt ok. Och den gratis lilla gåvan var en nyckelring i läder. Sen gick jag en vända runt stadsparken och hittade en liten ingång inklämt mellan två hus. Folk gick in och ut därifrån så jag blev lite nyfiken. Jag gick in och där mellan husen var det som typ en liten marknad med olika stånd där de sålde souvenirer, hantverk mm. Det var ganska svalt här inne eftersom solen inte kom åt. Det mesta var krimskrams som vanligt när det gäller marknader men jag hittade ändå en liten vas i lera som jag köpte och som för mig representerade San Pedro. Lite roligt var att jag hittade en del kryddor där också, bland annat Rica-Rica som Tote berättade om igår. Tydligen ska Rica-Rica vara bra för magbesvär och jag var lite sugen på att prova köpa en påse… men sen började jag fundera… vad skulle tullen säga om det? Och hur ska man tillaga Rica-Rica? Jag har ingen aning. Så därför lät jag bli. Hittade en mysig restaurang i utkanten av stan där jag köpte en trerätters lunch inklusive dryck (samt dricks) för endast 11 000 CLP (132 SEK). Grymt billigt!

Eftermiddagens tur hade pick-up klockan 14.30. Jag väntade och väntade… först klockan 15.00 dök det upp en fullstor buss. Guiden, en liten söt tjej hämtade mig och hon hette Angelica och pratade både Engelska och Spanska. Jag frågade hur många som skulle med på turen eftersom de hade en fullstor buss. Totalt skulle vi vara 31 stycken. Efter att jag hade klivit på stannade bussen till på ytterligare ett ställe och hämtade upp resterande deltagare innan vi började köra mot Valle de La Luna (Moon Valley). Moon Valley ligger 13 km väster om San Pedro de Atacama och är en del av Cordillera de La Sal (Salt Mountain Range) som i sin tur är en del av Los Flamencos National Reserve. Dess natur består av sten- och sandformationer som formats av vind och vatten genom århundraden och naturen påminner en del om månens yta, därav namnet Moon Valley. Området uppvisar en bred variation av färger och strukturer samt uttorkade sjöar med dehydrerade lager av salt. Det finns också en hel del grottor i området. Moon Valley anses av många vara en av de torraste platserna på jorden då några av områdena inte haft regn på hundratals år. På grund av bristande luftfuktighet finns inget liv här vilket lett till en av de mest ogästvänliga platserna på jorden.

Vårat fösta stopp var Tres Marias (the Three Maries). Tre formationer som formats av erosion och uppskattas till ungefär en miljon år gamla. Formationerna består av grus, lera, salt, ädelsten och kvarts och även om dessa saltformationer ser ut att ha skapats av människan är det endast väder och vind som påverkat. Namnet har en tydlig religiös anspelning då de (efter en del fantasi) ser ut att be upp till Gud. Den ena formationen har dock ramlat omkull och ligger på sidan. Det finns en fjärde sten (längst till vänster) som påminner om ett djur (efter ytterligare en hel del fantasi). Det blåste en hel del och det var kallt, definitivt inte lika varmt som i San Pedro. Men trots detta var solen lika intensiv och tog ganska rejält ändå.

Sen klev vi på bussen igen och stannade till vid Duns Mayor (the Great Dunes). Ett område som under tusentals år påverkats av starka vindar som resulterat i stora områden med sanddyner. Guiden sa åt oss att ta med våra vattenflaskor för vi skulle ut och gå en vända nu, cirka 30 minuter skulle det ta. Vi började gå längs Great Dune Path och den kalla vinden och de starka sandstormarna gjorde det jobbigt att både gå och andas samt se något. Men det var helt klart värt att utsätta sig för den tuffa prövningen för att ta sig upp till den 360°-vy som vi fick uppleva allra högst upp på en av klipporna. Med stora sanddyner på ena sidan och ett kargt månlandskap på den andra och alltihop omslöts av massiva bergskedjor och vulkaner var mäktigt. Att se den naturliga skönheten utan någon påverkan av människan (för en gångs skull) var helt fantastiskt att se. Sen var det dags att ta sig ner till bussen igen och fortsätta till Cañon (Canyon). Det är en kanjon med en grotta som på sina ställen är så smal att guiden inte ville att vi skulle gå in där, med tanke på att vi var en så pass stor grupp. Men vi gick till ena öppningen av grottan och fick gå in en bit där om vi ville.

I Moon Valley finns mycket mineraler i berggrunden runtom. De höga dagstemperaturerna gör att strukturerna i mineralerna expanderar medan de svala temperaturerna på nätterna gör att mineralstrukturen drar ihop sig, vilket resulterar i att man kan höra hur det knäpper i bergväggarna. Guiden samlade oss på ett ställe där bergssidorna nästan omslöt oss och bad oss vara tysta och lyssna. När alla var tysta så kunde man höra hur det brakade och knakade runtom. Det var ett märkligt ljud och man fick nästan en känsla av att bergen runtom skulle spricka.

Innan vi lämnade Moon Valley stannade vi till snabbt i Valle de La Muerte (Death Valley). Det sägs att namnet uppkom av en fransos som tyckte landskapet såg ut som på Mars, men han hade så dåligt uttal av ordet Mars att folk trodde han sa Muerte. Haha, jag vet inte om jag riktigt tror på storyn men visst jag kan kanske köpa den ändå.

Sen skyndade vi oss tillbaka till bussen igen eftersom vi skulle iväg och se solnedgången över Atacama Valley. Vi var nog en av de sista bussarna som anlände till platsen. De flesta hade redan intagit sina platser för att se solnedgången. Själva solnedgången har man ju sett sådär ett par hundra gånger eller så, men det var fint att se solens orangeröda sken som kastade sig emot sanddynerna och bergen runtom. Och den svala vinden (som det redan var) byttes snabbt ut till svinkalla vindar så fort solens siluett försvunnit ner bakom horisonten. Hu då så kallt det var! Sen samlades vi i bussen igen och åkte tillbaka till San Pedro de Atacama. Väl tillbaka i min svit på hotellet började jag så smått packa ner kläder och grejer i resväskan. Som tur var hade alla fuktiga kläder (från Easter Island) hunnit torka upp här i San Pedro så att jag kunde med gott samvete packa ner allt i väskan utan att oroa mig för att de skulle bli fuktskadade på något sätt under min hemresa till Sverige igen.
Tisdag 2 September 2014 - San Pedro de Atacama
Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukost för att hinna med pick-up kl. 08.30. Dagens heldagstur går till Atacama Salt Flat och sjöarna Miscanti och Miñiques. Jag var i tid, men när ingen hade dykt upp och klockan var 08.45 frågade jag i hotellreceptionen om jag lyckats missa transfern. Jag fick till svar att alla transfern alltid är sena... det var väl typiskt. Här har man stressat för att var i tid och så är det inte ens säkert att transfern är i tid. Men några minuter senare dök transfern upp. Guiden hette Tote. Jag var den enda engelsktalande med på turen, resterande var spansktalande. Men Tote översatte allt han sa på spanska till engelska, så det var inga problem.

Vi åkte i cirka 20 minuter innan vi gjorde vårat första stopp i Toconao. Staden ska ha befolkats redan 11000 BC och antal invånare idag uppskattas till cirka 700. Toconao kännetecknas av att vara byggd av enbart Liparita, en sten av vulkaniskt ursprung. Vi fick en halvtimme på oss att kika runt i byn och de som behövde köpa vatten eller någon form av snacks kunde göra det. Tote berättade att det skulle dröja ända till cirka 14.00 innan vi skulle stanna och äta lunch, så ville man äta något fram till dess skulle vi passa på att köpa det här. Sedan fortsatte vi i 25 minuter till innan vi kom till Salar de Atacama (Atacama Salt flat).

Atacama Salt Flat är den största saltvattenbassängen i Chile och ligger i genomsnitt på 2300 meter över havet. Saltvattenbassängen har inget utlopp då den omges av berg bland annat av Andernas stora bergsmassiv i öst och Cordillera de Domeyko samt Cordillera de La Sal (två mindre sekundära bergskedjor till Anderna) i väst. Landskapet i Atacama Salt Flat domineras av vulkaner såsom Licancabur, Acamarachi och Láscar varav den sistnämnda sträcker sig 5592 m.ö.h. och är en av Chiles mest aktiva vulkaner. Dessa bergskedjor är farliga då en massa vulkanisk energi finns inuti och kan explodera när som helst. Chile är inte bara rikt på koppar utan även litium. Nära 30% av världens litiumreserver finns i Atacama Salt Flat och räknas som världens största och renaste aktiva källa av litiumkarbonat. Atacama Salt Flat består av två subenheter; Soncor och Quelana. Soncor omfattar i sin tur Chaxa, Puilar och Barros Negros-sjöarna som alla ingår i Los Flamencos National Reserve. Av världens totalt 6 arter av flamingos kan man hitta 3 av dessa arter här i Atacama Salt Flat; Andean, Chilean och James Flamingo. En distinkt skillnad mellan Andean och Chilean Flamingon är att Andean har rosa ben medan Chilean har svarta ben.

Vi klev ur bussen och började vandringen genom det karga landskapet. Tote tog ledningen och vi andra följde efter. Det fanns en smal väg att gå på och den kantades av vassa mineralstenar som man definitivt inte ville ramla och slå sig på kan jag säga. De såg ut att vara sylvassa. Tote berättade att Flamingos tillbringar upp till 16 timmar per dag att leta räkor i vattnet. Och då är det inte vilken räka som helst utan en speciell saltlake-räka kallad Brine Shrimp. Det är en räka mindre än 1 cm som lärt sig leva i den salta miljön, utstå höga temperaturer samt klara sig i den extremt syrefattiga miljön. Efter att vi klivit ur bussen och innan vi började gå hade Tote visat mig ett akvarium som stod lite avsides som innehöll fullt med Brine Shrimps och det var ena små rackare det där. Knappt synliga.

Brine Shrimps innehåller dessutom betakaroten vilket ger flamingon dess karaktäristiska rosa färg. Räkorna innehåller dessutom mycket protein vilket ger energi till migrerande fåglar. Flamingon väljer att sova ståendes i vatten på ett ben för att deras huvudfiende, räven, inte ska kunna ta dem. De bygger dessutom sina bon på öar i sjön av samma anledning. Efter att vi vandrat den korta vägen runt fick vi tjugo minuter på oss att själva gå runt och fota.

Några panoramabilder blev det och sedan gick jag tillbaka till turistinformationen och satte mig i skuggan ett tag. Även fast det var vinter/vår här nu så var det väldigt varmt. Solen låg på och gassade och eftersom vi var 2300 m.ö.h. blev effekten av solen därefter också – d.v.s. hög.

Därefter satte vi oss i bussen igen och nu meddelade Tote att vi skulle åka drygt 1 timme och 30 minuter och bege oss till höglandet och stanna uppe vid Puna de Atacama (Atacama Plateau), en platå som ligger 4200 meter över havet. Första delen av vägen dit gick på en asfaltsväg och naturen runtomkring med vulkaner, berg och ödemarker skiftade om vartannat. När vi sedan svängde av på en smalare grusväg, delvis dåligt hyvlad, blev det jobbigare. Skumpigt, gropigt och vägen slingrade sig fram genom vulkanlandskapet och ibland funderade man om inte vägen slog knut på sig själv, för så slingrigt och krokigt var det. Dessutom började man känna av att man var på betydligt högre höjder än vad man var van vid. Och det är inte konstigt eftersom vi till slut stannade på 4200 meters höjd.

Vid Laguna Miscanti (Lake Miscanti) klev vi ur bussen kände vi direkt att trots en temperatur på drygt +15 °C så blåste det ishavsvindar! Det var hur kallt som helst och det var tunn luft och svårt att andas så fort man rörde på sig. Men ut skulle vi och det fanns en väg att gå längs sjön som var cirka hundra meter. Piece of cake! Trodde vi nog alla, men jisses vad ansträngande det var. Det fanns knappt något syre i luften och den kalla vinden gjorde det inte lättare. Men det var vackert där. Intill sjön Miscanti låg vulkanen Miscanti och den blåa färgen på vattnet mot det karga landskapet runtom var väldigt fint. Det tog säkert en kvart att gå de där hundra metrarna. Sedan fick vi hoppa på bussen igen.

Vi blev skjutsade till nästa sjö, Miñiques, som hade sin vulkan Miñiques intill sig. Den här sjön var mycket mindre än den första, men naturen runtom var lika imponerande. Sedan var det dags att vända tillbaka.

Vi åkte samma slingriga väg tillbaka och vi stannade till strax innan Socaire. Här gick vi av bussen och Tote visade på en buske vid sidan av vägen. Första tanken var "Öööhm, är det inte en vanlig buske, eller?" Han ville att vi skulle lukta på den. Det var en distinkt doft, svår att beskriva. Men enligt Tote var det en Rica-Rica buske, som man gör magmedicin av samt ingrediens i Pisco Sour. Sedan gick vi tillbaka till bussen och fortsatte till den lilla byn Socaire (endast 250 invånare) för den efterlängtade lunchen. Vi var vrålhungriga allihopa. En god grönsakssoppa värmde upp eventuella frusna kroppar och därefter hade jag beställt kyckling och ris. Helt ok mat efter en lång och ansträngande dag på hög höjd. När alla var mätta och belåtna satte vi oss åter på bussen och fortsatte tillbaka till San Pedro de Atacama. Det tog lite över en timme och jag tror nog att de flesta på bussen somnade till en stund, i alla fall gjorde jag det.

När jag kom tillbaka till hotellet fanns det ingen ork till att göra något mer den dagen. Luften hade liksom gått ur en. I min svit fanns det ett gaselement som man kunde använda på kvällar och nätter. Allt som har med gas att göra, element, spisar etc. är lite läskigt i största allmänhet. Kanske för att man inte är van med det hemifrån… Men det behövdes i alla fall kan jag tala om. När temperaturen kröp ner runt nollan på nätterna var jag glad att jag kunde slå på det där gaselementet. Några kvällar fick den unga killen (jag tror han var som typ en vaktmästare) komma och hjälpa mig att få igång elementet. Det var en trevlig kille, trots att han inte pratade ett ord engelska så var han väldigt snäll och lite försynt och vågade knappt gå in på rummen för han var rädd att störa oss gäster.
Måndag 1 September 2014 - San Pedro de Atacama
Copyright © Bejjan888™

Upp okristligt tidigt för att hinna med transfern till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport och flyget kl. 07.30 till El Loa Airport, Calama. Inrikesterminalen låg lite avsides från alla andra gater kändes det som. Vi fick kliva på en buss som körde oss fram till planet. Det var lite dåligt väder, kyligt och småregnigt. Problemet var bara att alla passagerare inte fick plats i bussen första vändan utan bussen fick hämta i omgångar vilket gjorde att planet inte kunde lyfta i tid. Men det var inte särskilt långt att flyga till El Loa Airport, Calama. Det tog ungefär 1 timme och 45 minuter. Och trots att det var relativt kort flygning så fick vi både snacks och dryck… se och lär SAS! Kort efter att planet lyft och innan planet flög in i molnen så fick man en härlig vy över Andernas bergskedja som stolt reste sig mot himlen. Även när planet flugit upp genom molnen och var över molnen kunde man skymta en och annan bergstopp från Anderna som nådde ända upp till molnen. Ju närmare Calama vi kom, desto finare väder blev det. Det blev allt färre moln och till slut var det helt molnfritt när planet började komma in mot Atacamaöknen. Sanddynerna och den torra karga naturen bredde ut sig under planet och jag vet inte varför, men det var ändå vackert på något sätt.

Atacamaöknen är ett ökenområde på cirka 181 300 km2 vid Antofagasta-regionen i norra Chile. Området är en platå av saltvattenbassänger, sand och stelnad lava och är världens torraste ickepolära öken. Genomsnittliga nederbörden är 15 millimeter per år medan vissa områden (Arica och Iquique) får endast 1 millimeter nederbörd per år och vissa väderstationer i Atacamaöknen har inte fått någon nederbörd alls sedan mätningarna startade. Vissa fynd antyder att områden i Atacamaöknen kan ha varit helt utan regn under 400 år (mellan 1570-1971). Atacamas torrhet förklaras av dess geografiska läge liggandes mellan två stora bergskedjor (Anderna och Chilean Coastal Mountain Range) samt dess höjd över havet vilket tillsammans förhindrar fukt från både Stilla Havet och Atlanten att nå öknen. Tack vare platåns läge och extrema klimat gör öknen till en mycket lämplig plats för astronomiska observationer. Det är även väldigt få partiklar i luften samt en luftfuktighet på endast 10% vilket ger mycket goda förutsättningar för att studera stjärnor och planeter. NASA och flera andra rymdorganisationer har stationer här och till och med Sverige har två teleskop här i Atacama.

När planet landat på El Loa Airport (2250 m.ö.h.) och jag klev ut och ner för trappan på marken kändes luften helt annorlunda. Den var varm och torr jämfört med Påskön som jag nyss besökt. Vi passagerare fick gå på marken från planet och in till terminalen. Bagagebandet var precis innanför dörren till ankomsthallen. Jag hämtade min bagageväska och gick mot utgången och letade efter min privata transfer. Chauffören var en äldre man som inte pratade mycket engelska inte. Så jag fick verkligen använda mitt lilla ordförråd av spanska som jag kunde och jag lyckades förstå att transfern härifrån Calama till San Pedro de Atacama skulle ta drygt en timme. Av det lilla jag hann se av Calama från luften var att det var en liten, sandig stad som enligt mig såg lite trist ut. Alltså inte mycket för turister här att se. Men Calama är en stad i norra Chile som bidrar starkt till Chiles ekonomi år efter år tack vare den höga kopparhalten i bergen runtom. Koppar är (som jag tidigare nämnt) en av Chiles viktigaste exportvaror. San Pedro de Atacama ligger sydost om Calama och under färden passerades många vackra miljöer. Tänk att en så pass karg, enslig och avsides öken kan vara så vacker ändå? San Pedro de Atacama är Chiles äldsta stad (grundades omkring år 1459) och ligger 2407 meter över havet. Höjden gör att besökare ofta kan drabbas av typiska symtom såsom yrsel, huvudvärk och slöhet på grund av det extremt milda men torra klimatet. Så turister rekommenderas därför dricka mycket vatten under sitt besök i San Pedro och både vatten och vattenväskor säljs i de flesta shoppar och affärer i staden. Viktigt att tänka på är att man trots allt är i en öken (och ska klä sig därefter) med höga dagstemperaturer (upp till +30°C) och att nattemperaturen ibland går ner under 0°C.

Min transfer stannade utanför Hotel Poblado Kimal och när jag klev ut var det som att gå in i en vägg av varm och torr luft. Solens intensiva sken reflekterades av sanden på gatan och det var nästintill omöjligt att se något utan solglasögon på. Alla hus som jag hittills sett var lerhus med stråtak, vilket är logiskt med tanke på klimatet här. Lerhusen gör det svalt och behagligt inomhus på somrarna och varmt under vintern. Hotel Poblado Kimal har 21 stycken trä- och kabinliknande rum likt bungalows med varsin terrass. Dessa har smakfullt placerats ut i en stilla rogivande fruktträdgård i ett mönster som påminner om en gammal bebyggelse kallat poblado. Hotellet respekterar även Moder Jord (Pacha Mama) och Fader Sol (Inti) genom att försörja anläggningens lampor helt med solenergi och låtit alla träd på tomten få stå kvar där de står. Jag checkade in på hotellet vid 11-tiden. Vid incheckningen berättade tjejen att hotellet erbjöd förutom rumsbetjäning även massage samt dagsturer till olika intressanta platser omkring San Pedro. Jag kikade på prislistan till massagen och kände att jag verkligen skulle behöva en rejäl omgång. Jag fastnade för 1-timmesmassagen för endast 30 000 CLP (cirka 350 SEK). Jag bokade tid klockan 19.00 och fick träffa Jane, en brittisk tjej som var den som skulle massera mig. En positiv down-to-earth tjej som sprudlade av energi. Det var skönt att få träffas innan så man hade kläm på vem det var.

Eftersom mitt rum inte var klart ännu fick jag lämna mina väskor och bekanta mig med den lilla staden stå länge. Personalen skrev ut en karta och markerade ut några gator och platser i staden som kan vara bra att känna till eller av intresse. Huvudgatan Caracoles låg bara ett stenkast från hotellet. Det var runt +30°C och de allra flesta (inklusive jag) gick längs gatan i den skugga som husen längs ena sidan ändå lyckades ge. I skuggan var det behagligt så det gick att stå ut, men så fort man tog några steg i solen kändes det som om man kokade. Jag stannade till och köpte mig vatten innan jag slog mig ner på en bänk i skuggan i den lilla lummiga stadsparken. Märkbart var alla herrelösa hundar som fanns på gatorna i staden. En del hade i och för sig halsband men de var så tufsiga och slitna att de troligen var gatuhundar de också. Det gjorde mig lite ledsen att se eftersom man inte är van att se gatuhundar hemma i Sverige.

Klockan slog lunch men värmen gjorde att jag inte kände mig vidare hungrig. Men vatten drack jag som tusan. Jag provade att gå tillbaka till hotellet för att se om mitt rum var klart. Men det var det inte. Jag träffade på Jane igen som berättade att det var marknad idag som jag kunde besöka. Det var en marknad som arrangerades en gång i månaden och idag var det tydligen dags. Jane försökte beskriva vägen men sa att det var enklast om jag tog mig till stadsparken och sedan följde efter alla andra och se var de gick någon stans. Haha, det lät ju lite sådär halvmysko… följ efter alla andra… Men jag gjorde som hon sa och kom faktiskt fram till marknaden. Den var på en öppen yta utan naturlig skugga, men de hade satt upp en massa tyg och försökt skärma bort solen bäst de kunde. Det var en härlig blandning av både nytt och begagnat som såldes och jag är säker på att man kunde ha prutat rätt rejält på priserna om man ville.

Men jag kände ganska snabbt att värmen och den starka solen gjorde sitt och jag kände mig väldigt trött. Så jag gick tillbaka till stadsparken och satte mig i skuggan igen. Drack upp det sista vattnet och gick tillbaka till huvudgatan för att köpa mer vatten. Nu hade jag blivit lite hungrig och passade på att äta lunch när jag ändå var ute på stan. En härlig kycklinglasagne blev det. Alldeles utanför restaurangen låg det en liten affär som sålde glass. Jag kikade in och mannen berättade att det var hemmagjord glass med diverse olika smaker. Jag fick till och med provsmaka innan jag ens bestämt om jag skulle ha någon glass eller inte. Det blev till slut köp av en glass med tre kulor. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det var för smak på all glass jag köpte, men det var bland annat en lokal frukt som var supergod (som vi inte har i Sverige). På vägen tillbaka såg jag en agentur som anordnade astronomiska kvällsturer för att kika på stjärnor och planeter. Om man besöker San Pedro, ett av världens bästa ställen för just detta ändamål, så är en sådan tur ett måste. Problemet var bara att turen började klockan 20.00 och jag som hade bokat massage mellan 19-20. Men jag bokade kvällsturen ändå i hopp om att jag kunde boka om min massagetid.

När jag kom tillbaka till hotellet var mitt rum äntligen klart! Jag träffade på Jane och det var absolut inga problem att flytta fram massagetiden en timme för hennes del. Jag släpade med mig mina väskor och receptionisten ledde vägen till rummet. Men jag blev lite besviken eftersom jag förväntat mig en bungalow… men hade av någon anledning uppgraderats till en svit. Hotellet har två sviter, den ena med jacuzzi och den andra utan. Jag hade fått den utan jacuzzi. Sviterna är dessutom byggda i lerhus till skillnad från de andra bungalows som var byggda i trä. Så första känslan var ju besvikelse för de små bungalowsen såg så himla mysiga ut (utifrån i alla fall). Men sen kändes det ändå okej med sviten för uteplatsen var betydligt större och var mer insynsskyddad än de små terrasserna var tillhörande alla bungalows. Eftersom jag var så himla trött nu av både solen och den tunna luften vilade jag fram till det var dags för massage. Jane, som var en ganska liten och späd tjej, hade en kille som hjälpte henne bära massagebordet. Massagen var för övrigt inne på mitt rum ska väl tilläggas. Och det fanns ju gott om utrymme i min lilla (stora) svit. Det var riktigt skönt med massage, efter att ha släpat runt på alla väskor och grejer i över två veckor nu att bli av med alla spänningar i kroppen.

Klockan 20.00 gick jag till samlingsplatsen för att åka med till stjärnobservatoriet, utrustad med fyra lager kläder, mössa och vantar… för som sagt på nätterna kryper temperaturen ner rejält och att vara utomhus, stillastående och se på stjärnorna behövdes det rejält med kläder. Det var runt 15 stycken som bokat samma tur som jag. En buss kom och hämtade oss och körde oss till en byggnad en bit utanför staden. Vi klev av bussen och där mötte vi Jared, vår expert. Han tog med oss upp på taket där han hade sina två teleskop. Jared var flerspråkig och det han sa på engelska översatte han till spanska så alla i gruppen skulle förstå. Han presenterade sig och frågade sedan alla i gruppen, en och en, varifrån de kom. När det blev min tur reagerade han inte nämnvärt först utan det tog några sekunder… "Oh, Sweden?"… och sedan sa han på knagglig svenska "Jag är också från Sverige. Från Norrköping." Han berättade sedan (på engelska) att han var född och uppvuxen i Sverige och hade en svensk mamma och chilensk pappa. Men kände att han ville flytta till Chile (för 12 år sedan) för att lära känna sina rötter.

Det tog några minuter innan ögonen hade vant sig vid mörkret uppe på taket men när de väl gjort det var det som att titta på en himmel full av kristaller. Det var stjärnor överallt som lyste så klart och stark att månen blev oväsentlig och nästan gömdes bakom alla andra stjärnor och fenomen man såg. Ett sådant fenomen var Milky Way, eller Vintergatan på svenska. Vintergatan är inget som man vanligtvis kan se från Sverige med egna ögon, men här var den synlig. Med hjälp av två teleskop (ett manuellt och ett datastyrt) fick vi kika på dels månen men också Mars och Saturnus. Enligt Jared så är vår egen måne 1,3 sekunder från Jorden sett (i ljusets hastighet räknat) medan Saturnus är 80 minuter från Jorden. Sedan 2006 består vårat eget solsystem av endast 8 planeter (igen), efter att man ändrat definitionen av kraven för vad en planet är.
1) Planeten måste ha en sol/stjärna att kretsa kring.
2) Planeten får inte vara satellit till någon annan planet/kropp.
3) Planeten måste ha solid materia och materian får inte röra på sig inne i planeten.
Och eftersom Pluto inte uppfyllde dessa krav beslutades att Pluto inte hör till vårat solsystem längre. Jared menade också att om dessa tre krav för vad en planet är inte hade ställts, så hade vårat solsystem troligtvis innehållit ännu fler planeter.

Under kvällen fick Jared frågan om hur lång tid det tar när en stjärna slocknar till dess att vi kan se det här på Jorden. Jared gav oss ett exempel med självaste Orion. Orion är inte direkt synlig från den södra hemisfären (förutom tidigt på morgonen) utan ses bäst från den norra, där vi i Sverige kan se den. Men han menade på att Orions högra axel faktiskt redan har exploderat men att avståndet till jorden gör att det kommer dröja ytterligare 500 år innan vi kan se att den stjärnan slocknat. Det är lite coolt måste jag säga. Det ingick även en liten bildvisning och fika i turen. Det var intressant att lyssna på Jared för han brann verkligen för sitt yrke som astronom. Han var verkligen kunnig och hade svar på alla frågor som dök upp.

Kom tillbaka till hotellen vid 22.30, trött, kall och frusen (trots alla kläder jag hade på mig). Så en varm dusch och sen stup i säng.