Stöd Ukraina

Nikhogs blogg

Lördag 14 Juli 2012 - Quito
DAG 5 – Dans på torget

Idag blev det en ”transition day” då nästan hela gruppen har samlats. Jag och Conchita har blivit varma i kläderna och kunde ge de övriga lite enkel guidning till den närliggande marknaden. Senare på dagen tog vi oss alla till en fantastisk utsiktspunkt över Quito, där man har placerat en jättelik version av den dansande Maria med vingar – med en sådan skyddsgudinna känns framtiden trygg för staden och landet. Kvällen avslutades med spontan dans på Plaza Grande, det stora torget där en traditionell musikgrupp framförde populära sånger som stora delar av publiken kunde och sjöng med i. Jublet steg när jag, Conchita och Ingrid från gruppen hoppade in framför gruppen och tog del i dansen. Mitt i denna katolska högborg kändes det snarare som om vi deltog i en ritual för att fira den dansande, flygande, uråldriga gudinna som från berget i fjärran blickade ner över torget och gav oss sin välsignelse…

Märkligt – vi har redan upplevt så mycket och ändå så har vi inte hunnit fram till själva ”kärnan” av vår resa förrän nu, eller rättare sagt i morgon bitti när våra reseledare anländer och vi påbörjar resan till bergsfolken och därefter regnskogen. Stay tuned…


Fredag 13 Juli 2012 - Quito
Den dansande Maria med vingar

Föreställ dig en dansande gudinnefigur, full av livsglädje och med vingar så att hon kan flyga med sina drömmar. Hon dansar på en orm som symboliserar hennes kraft som hon har lärt sig att bemästra för att använda i sitt helande arbete med syftet att balansera världen… Kvinnan och ormen har du kanske sett tidigare, en relativt vanlig avbildning av Madonnan, men det är inte lika känt att katolska kyrkan tog över symboliken från olika gudinnekulter världen över – med skillnaden att den kvinnliga kraften blev en symbol för det onda som den heliga Maria besegrat. Men skrapar man bara lite på ytan så framträder den verkliga historien bakom. Och den känns klart roligare.

Quito har sin egen Madonna, som är unik på flera sätt. Förutom ormen – en viktig positiv symbol hos folken i Anderna och Amazonas – så är hon avbildad i en dansande rörelse, och fylld av livsglädje till skillnad mot många mer lidande Marior som vi är vana vid. Detta var viktigt för att vinna över dessa folk, som förstod betydelsen av den kvinnliga principen för att uppnå balans. Och så vingarna, som många hävdar är unikt för Quito-Madonnan… Det finns flera tolkningar av dess betydelse, men enligt John Perkins så uppfattar många från de traditionella kulturerna det så att vingarna symboliserar förmågan att göra visionära drömresor med hjälp av t ex trummor (i Anderna) eller heliga plantor (i Amazonas). Sådana drömresor är en central del av deras tradition, och det är vanligt att man sitter länge på morgnarna och lyssnar till varandras drömmar som kan vara viktiga för hela gruppen. Deras slutsats är att Maria lärde sig att flyga med sina drömmar, precis som kondoren, när hon kom hit.

Ett av våra mål med gårdagens vandring genom Gamla Stan var att få uppleva denna dansande och flygande Madonna i original i San Fransisco-kyrkan. Tyvärr var kyrkan stängd, men vi fick se en kopia av den i det intilliggande klostret som för övrigt var ett stycke enastående arkitektur (se bild i bloggen från dag 3). Där såg vi också fler exempel på hur man med lock och pock fått över lokalbefolkningen till kyrkan: T ex genom inslag av traditionella symboler och speglar i utsmyckningen av kyrkan, eller genom maktdemonstrationer i form av den raka och symmetriska arkitekturen med tydliga romerska inslag (där t ex Inkarikets mer osymetriska arkitektur har visat sig mer hållbar i jordbävningsområden). Och gick det inte att locka den starka Maria så tog man till Jesus-figurer som var blodigare än vanligt – eftersom det också var något som indianerna kunde identifiera sig med under spanjorernas brutala erövring. Men det var Maria som vann folkets hjärta.

På vår vandring tillbaka till hotellet senare under kvällen kom vi förbi en kyrka där det pågick en mässa, och vi passade på att smita in för att ta del av den. Ganska snabbt noterade vi att Jesus spelade en mindre biroll, medan Maria var den mest framträdande och lysande figuren vid altaret. Hela mässan var väldigt oortodox, jämfört med vad man är van vid från den katolska kyrkan: Predikan, som framfördes av en man och en kvinna, prisade Maria som beskyddare av plantor och läkande örter. Franciskaner-munkar spelade gitarr och musiken lät som en bättre singer-songwriter konsert. Prästen bad oss att sluta ögonen och fundera över något vi är tacksamma över, lyssna till vilket dröm som fyller våra hjärtan och vilken nåd som vi vill be om… Ett vackert ögonblick som förde mig tillbaka till den ”inre” aspekten av resan. Jag bad om vägledning för att stå ännu mer förankrad i en känsla av balans och tillräcklighet, upprepade min dröm om att se mer balans i världen som helhet och tackade för möjligheten att under denna resa utveckla min förmåga att bidra till den drömmen.

Idag förverkligades slut vår dröm om att uppleva Quito-Madonnan i verkligheten, under en guidad tur genom staden tillsammans med Henrique Salcedo som vi hade fått kontakt med genom en av våra reseledare på den kommande resan till Otavalos och regnskogen. Henrique visade sig vara en levande bok, lärd i ordets sanna bemärkelse, och samtidigt lyhörd och ödmjuk. Under hela dagen lyssnande vi hänfört till hans berättelser, som barn med stora öron och ögon. Turen, med temat ”Quito ur ett ursprungsperspektiv” började i Casa de la Cultura med ett par spännande timmar i det historiska/arkeologiska museet där föremålen fick liv genom hans berättelser. Henrique byggde skickligt broar mellan ursprungsfolkens konstnärliga tradition och deras andliga liv, eftersom konsten och andligheten för dem var två sidor av samma mynt. Han visade också hur mötet mellan de två världarna hade gett upphov till nya fascinerande kulturella och andliga yttringar, något som kallas för synkretism – eller korsbefruktning om man så vill. Och Henrique menade att det är just på dessa områden som Ecuador tillför något unikt till världen: Som ett kulturellt/andligt centrum och smältdegel i sin del av världen, något det har varit sedan tiden före Inka.

På museet blev det väldigt klart för oss vilken riklig historia som finns att ösa ur, och att Inkatiden bara utgör en liten bråkdel av denna skatt. Vissa av kulturerna gjorde helt enastående skulpturer som tydligt avbildade alla möjliga mänskliga känslor. Några extra starka figurer avbildade schamaner, vilket visade på den centrala roll som de haft för sina folk under flera årtusenden. Där fanns också de otroliga guldskatterna med avbildningen av solguden men som även visade sig innehålla andra viktiga element utöver elden – vattnet och vinden. Vi upptäckte också att även denna skapelse härstammar från tiden före Inkarikets invasion av Quito-området. Bland alla guldkorn som Henrique gav oss så nämnde han också att ordet ”Quito” var namnet på hela riket före Inkas invasion, och att ordet betyder just ”Mitten av världen” – ett uttryck som fortsätter att göra sig påmint. Vi ser fram emot att om ett par dagar uppleva den verkliga geografiska mittpunkten, som har varit en central plats även för tidigare generationer. Där finns det en del spännande fenomen att upptäcka.

Gruppen som ska följa oss under den fortsatta resan har börjat anlända: Sverker anslöt sig redan i morse och följde med på turen (som upprepas vid ett senare datum för övriga gruppdeltagare), medan resten av gänget anländer inatt och imorgon kväll.
Torsdag 12 Juli 2012 - Quito
Alla presidentens skjortor - och kvinnor

Jag har lärt mig att Quito planerades så att man alltid skulle kunna se den omgivande naturen, var man än befann sig i staden. Det finns också många parker, bl a El Ejido i närheten av vårt hotell med en mängd olika träd från regionen. Vissa av dem var riktiga jättar och hade i hundratals år skänkt möjligheter till skugga och vila. Träd gör något speciellt med oss människor, och jag och Conchita njöt av att bara ta del av Quito-bornas familjeliv och lekfullhet i den avslappnande miljön. I parken fanns också ett parkbibliotek med tillgång till fri internet. Det var en filial till det stora biblioteket som låg intill parken i Casa de la Cultura där vi också hittade bl a konstutställningar och ett historiskt/ arkeologiskt museum med guldskatter från långt före Inkaperioden. Allt med gratis inträde.

Guldet fick dock vänta, vi hoppade på deras ”spårvagnsbuss”, El Trolle, som snabbt och effektivt tog oss förbi bilköerna på väg till Gamla Stan, Ciudad Vieja – byggt med hjälp av allt det guld som från början hade lockat spanjorerna till att erövra kontinenten. Och onekligen är det en storslagen syn att vandra på de gamla gatorna, omgiven av alla byggnader i nykolonial stil med många inslag av vitt och blått, välvda portar och pelare i romersk stil. Det märks att erövrarna fick anstränga sig extra mycket för att göra intryck på de ursprungliga invånarna, som var vana vid stora mängder guld – dock inte som handelsvara med ekonomiskt värde, utan mer som en helig metall som i olika konstnärliga utformningar kunde förstärka kontakten med det gudomliga. Spanjorernas nyfunna rikedomar skapade en mycket rik överklass som än idag sätter sin prägel på landet, även om deras privilegier har börjat naggas i kanten av landets populäre president Raphael Correa.

Vi fick ett talande exempel på hans popularitet när vi passerade presidentpalatset. Där noterade vi att det fanns små handelsbodar i den del av byggnaden som vette mot Plaza Grande, och Conchita drogs särskilt mot en av dem. Där fanns ett foto på presidenten som iklädd en traditionell andinsk skjorta höll om en kvinna i övre medelåldern. Det visade sig vara butiksinnehavaren, Marta Muñoz, som mer än gärna berättade om fotot. Hon hade haft butiken i 30 år, men Correa var den förste president som hade bjudit henne och de andra butiksinnehavarna – inklusive musikerna som brukar spela på torget – på lunch för att lära känna sina grannar. Marta hade kvar den personliga inbjudan och var fylld av beundran för landets ledare. Hon menade att det var en skillnad som mellan himmel och jord mellan honom och tidigare presidenter. Han har gjort stora insatser för landets utbildning, hälsa, vägkommunikationer med mera. Hans popularitet bland kvinnorna var inte att ta miste på, enligt Marta är särskilt argentinska kvinnor förtjusta i honom. Och en kubansk kvinna hade med sitt lands färgstarka språkbruk kallat honom sin mango som hon både ville pussa och suga på. Vi förklarade att han även var populär i Sverige genom att ha gått i spetsen för naturens rättigheter.

Ett av Correas sätt att markera sitt ställningstagande för landets och regionens självständighet, är att under kavajen bära traditionella skjortor som alla designas av en kvinna från Otavalofolket i norr. Marta får sälja kopior av dem i sin butik och berättade att presidenten har minst 50 skjortor som oftast verkar ha en vit eller svart grundfärg med olika färgstarka motiv på bröstet inspirerade av ursprungsfolkens symbolik – bl a en avbildning av solen i gediget guld som idag hör till de främsta skatterna på Casa de la Cultura. Marta beskrev inlevelsefullt hur Correa under ett latinamerikanskt politiskt toppmöte hade gett skjortor till de andra ledarna och hur alla anlänt till mötet iklädda sina skjortor till publikens stående ovationer – ett ögonblick regional gemenskap och framtidstro. Vi var minst lika rörda som Marta av den livfulla bilden, där vi stod i butiken.

Med märkbar stolthet berättade hon vidare att Correa som enda latinamerikanska president hade vågat slänga ut den amerikanska ambassadören då hon genom Wikileaks avslöjats som CIA-agent. Själva känner vi till några andra okonventionella initiativ: Han beordrade USA att stänga sin marinbas i landet och landet protesterade mot detta så förklarade han att basen givetvis kunde få vara kvar – om Ecuador fick öppna en motsvarande utanför Miami. Då tystnade protesterna. Vidare har han olagligförklarat stora delar av landets skulder till IMF och de internationella bankerna eftersom dessa tillkom under korrumperade och manipulerade förhållanden. IMF kan inget göra eftersom argumentationen tycks juridiskt hållbar, utan försöker begränsa effekterna och se till att de inte sprider sig vidare till t ex Grekland. Och det är onekligen lite förvånande hur denna potentiellt explosiva nyhet lyser med sin frånvaro i europeiska media.

Ett par presidentskjortor rikare fortsatte vi vår vandring genom Gamla Stan för att bl a besöka San Fransisco-kyrkan tillägnad Franciskus av Assisi – mystikern i den katolska kyrkan med en speciell relation till djuren som han kallade för systrar och bröder och ansågs kunna kommunicera med. Det var antagligen en sida hos katolicismen som tilltalade ursprungsfolken med deras känsla för att allt hänger samman. På torget framför kyrkan fann vi ytterligare bevis på det gryende nationella självförtroendet och stoltheten över traditionerna: En fantastiskt fin bildutställning om potatisens betydelse. Potatisen har sitt ursprung i området kring Titicacasjön i peruanska Anderna, och det finns hundratals sorter av alla former och färger. Utställningen lyfte bl a fram potatisens betydelse för den andinska kulturen och kvinnornas roll som odlare. Hon ska kunna skilja på minst 50 olika frösorter på marknaden och se till att skydda den biologiska mångfalden ifall en sort fallerar, plus anpassa olika odlingar till olika de olika klimatzoner som man finner på olika nivåer i bergen. Jämför allt detta med EU som nästan har gjort det olagligt att själv inneha frösorter som inte godkänts centralt och distribueras av stora bolag. Det lägger verkligen grund till ett sårbart och kortsiktigt samhälle…

Torgets enda kafé visade sig vara ekologiskt och rättvisemärkt, så där parkerade vi oss mer än gärna och njöt av att bara vara i den loja och lagom varma eftermiddagen med traditionell ecuadoriansk mat, kaffe, utsikt, folkliv och gatuförsäljare i en färgstark men lugn och behaglig blandning.
Onsdag 11 Juli 2012 - Quito
La Mitad del Mundo – Landet vid mitten av världen

Jag börjar dagen med att smutta på en kopp coca-te, och noterar att jag börjar känna mig någorlunda utvilad. Cocaplantan spelar en central roll i den andinska ursprungskulturen. Teet har en mild och behaglig smak, är hälsofrämjande och ett värdefullt stöd för att behandla höjdsjuka. Vi fann det igår på marknaden med lokalt hantverk, som råkar ligga alldeles runt hörnet från Café Cultura – tack och lov, ska jag tillägga, eftersom Conchita fortfarande hade stora svårigheter med höjden och varje liten promenad var en ansträngning. Cocabladen hade gjort skilllnad för henne senast hon fick problem i Cusco i Peru, där hon blev hjälpt av en lokal polisman som ingrep med hela sin auktoritet för att se till att hon snabbt fick i sig cocateet… Det ska jämföras med när ett par stackars ”Elders” från Q’erofolket i Peru blev fast i tullen på Skavsta när de var på väg in i Sverige, för att de hade med sig lite kokablad till sina ceremonier. De visiterades och tvingades klä av sig nakna utan att ens ha tillgång till tolk. Till den svenska polisens försvar ska dock sägas att de till slut fick med sig en liten påse blad in i landet.

Marknaden var ett fyrverkeri av färger där stånden med ponchos, filtar och tröjor i alpacha-ull avlöste varandra. Conchita sökte även en ersättning för den tröja hon i sista sekunden hade lämnat hemma och nu saknade intensivt i den kyliga Quito-kvällen. Hon hittade både en tröja i lekfulla färger och en elegant poncho – två olika sidor av henne. Dessutom fann vi en annan av Ecuadors skatter: Choklad med hundra procent kakao. Fast vi väljer nog 90% nästa gång… Marknaden påminde mig om hur många gåvor vi har fått från ursprungskulturerna, och att vi i den moderna världen ofta övertagit själva produkten men inte relationen till den. Har man en världsbild där allt är levande så blir tillverkningen av kakao en ceremoniell handling där det är viktigt att ge något tillbaka till jorden. På så sätt blir man påmind om att man ingår i ett ekosystem där det är viktigt att upprätthålla balansen. Det kan ses som ett andligt förhållningssätt som samtidigt är ytterst jordnära och praktiskt.

Här i den andinska världen märker man av en växande insikt om arvet från ursprungskulturerna och en uppvaknande stolthet över traditionen, i kombination med en spirande framtidstro (bilden på de stolta potatisodlarna kommer för övrigt från en utställning om betydelsen av traditionell odling). Överallt i Ecuador talar man om ”Landet vid mitten av världen” och det handlar inte bara om att man råkar befinna sig mitt under ekvatorn, utan också om en känsla av att landet håller på att hitta sin egen styrka och identitet och kastar av sig århundraden av kolonialism där olika maktintressen från Norr avlöst varandra. Ursprungsfolk från hela regionen tar mycket aktiv del i utvecklingen, och gör sin röst hörd för att Pachamama återigen ska bli en del av våra gemensamma mänskliga värderingar. På denna resa har jag och Conchita privilegiet att få agera brobyggare mellan olika folk, bl a för att hjälpa till att knyta samman tre viktiga grupper i Ecuador, Peru och Bolivia – Otavalos, Q’eros respektive Kayawalla – men också vara budbärare mellan samerna och Ecuadors ursprungsfolk.

I latinska länder gäller det ibland att kunna improvisera för att få något att hända, något vi övat på genom tidigare projekt på Kuba. Tack vare det lyckades vi börja gårdagen med att få till stånd ett möte med Bélen Páez som är VD för Fundación Pachamama, systerorganisation till Pachamama Alliance. Syftet var att lägga grunden till framtida samarbete, där bl a utdelningar från vissa affärsverksamheter med anknytning till Latinamerika förhoppningsvis ska kunna finansiera en del av arbetet för en hållbar framtid. Vi blev både berörda och inspirerade av att höra vilken skillnad organisationen gör genom att arbeta på flera nivåer – lokalt, nationellt med bl a naturens rättigheter, regionalt för att stärka ursprungsfolkens rättigheter och även internationellt. Vi fick en ingående beskrivning av ”Djungle Mamas”, där Achuarfolket får stöd av professionella barnmorskor före, under och efter förlossningen. Syftet är att stärka kvinnorna i att både stå starka i sin egen tradition och att samtidigt ta tillvara det bästa från västerländsk erfarenhet.

Vi avslutade dagens äventyr med en sen lunch på en kubansk restaurang i närheten av Café Cultura – ännu ett exempel på den kubanska närvaron i Ecuador. Det var kubaner som drev restaurangen och serverade traditionell mat med bl a ris och svarta bönor, friterade matbananer och inte minst mojo – yoka tillagad med lime och vitlök. Det hela fick VG av Conchita. Under maten pratade vi vidare om ursprungsfolkens förståelse för balans, inte minst mellan traditionellt manliga och kvinnliga perspektiv. I deras värld är det männens uppgift att t ex jaga föda eller hugga ner träd för att få ny mark till odlingar. Men det är kvinnorna som säger till när det räcker och det är dags för männen att komma hem, slappna av och njuta av kärleken. Utan kvinnorna skulle männen bara jaga vidare och det skulle uppstå obalans, precis som de ser har hänt i den moderna världen. De undrar varför kvinnorna inte sätter stopp för männens framfart, eftersom alla mår dåligt av den. Under lunchen noterade jag min egen tendens att börja jaga – nya turistmål i det här fallet.

Den ovanan kunde dock lätt brytas efter lunchen då det enda viktiga var att komma tillbaka till hotellet så att Conchita skulle kunna vila. Hon sov i flera timmar, och när vi avslutade dagen med lite varm soppa senare på kvällen så hade hon börjat bli lite mer av sitt vanliga jag igen.
Tisdag 10 Juli 2012 - Quito
En Quito hay un paquete chiquito que quiero quitar – I Quito finns ett litet paket som jag ska hämta...

Första natten i Quito, på det lilla hotellet Café Cultura, ca 2800 meter över havet. Ingen jättehöjd, men tillräckligt för att känna av lite höjdsjuka. På väg till och från restaurangen Mama Clorinda, med typisk ecuadoriansk mat, fick Conchita och jag röra oss långsamt genom gatorna. Inte fel i sig – då kunde vi ta in mer av kvällslivet i Quito som omgivet av de storslagna andinska bergen hälsade oss välkomna med ganska grått och kallt väder – värmen på dagen byts snabbt mot kvällskylan så här års. Den utsökta maten, kyckling och lamm med nya spännande smaker, gav oss livsandarna tillbaka.

Jag vaknade i vargtimmen med en känsla av att behöva kippa efter andan. Kanske berodde det på den lägre syrenivån att hjärnan fortsatte att arbeta febrilt, som i ett drömtillstånd, även om jag var vaken. Långa flygresor får mig ur balans ett tag och nu malde frågan hur jag egentligen hamnade här och varför… Ecuador – detta lilla land med tre klimatzoner, en enastående natur och kultur som inte minst var en del av Inkarikets blomstring, och nu med banbrytande politiska initiativ både vad gäller miljö och ekonomi – har länge kallat på oss, långt tidigare än vi själva förstod. I mitten av 90-talet lånade vi böcker av vänner om Ecuadors ursprungsfolk och varför deras kunskap är viktig för den moderna världen. De där böckerna sådde frön som bara fortsatte växa… Nu har de fört oss hit och även lett till att vi och särskilt Conchita har börjat lära känna författaren John Perkins mer personligt.

När vi gick genom Quitos gator så kände vi oss välkomnade på ett oväntat sätt, då den spanska koloniala stilen på byggnaderna gav oss en märklig känsla av att vara tillbaka i Conchitas barndomskvarter i Vedado i Havanna. Det gav en känsla av ”hemma”, en känsla som Conchita redan hade börjat odla på flygplatsen då hon sin vana trogen böjde sig ner så fort hon kommit ur planet och placerade sina handflator på marken, som ett sätt att hälsa platsen. Det berör mig alltid lika starkt, och jag har själv börjat göra det på mitt mer ”svenska” sätt – dvs utan att det syns, inom mig. Jag förstår känslan med det, att bygga en relation till platsen, att göra sig delaktig i den snarare än att bara vara en utomstående observatör. Conchita har rötter i den afrokubanska ursprungskulturen, och alla ursprungsfolk ser platser som levande, med en egen själ att lära känna och respektera.

När Conchita reste sig upp igen hade hon tårar i ögonen… Hon mindes plötsligt en ramsa hon hade hittat på för länge sen under sina år som spansklärare i Stockholm, som övning i att uttala ord med bostäverna ”qu”: En Quito hay un paquete chiquito que quiero quitar – I Quito finns ett litet paket som jag ska hämta. Kanske hade den ramsan sått det första fröet till att vi nu stod på Quitos flygplats. Conchita påminde mig om att orden har en inneboende skapande kraft… Och just dessa ord hade hon upprepat gång på gång med sina olika grupper. I det ljuset upplevde hon nu att hon till sist hade kommit till Quito för att få hämta det där paketet och få reda på vad det innehåller. Och kanske hade vi i själva verket var sitt paket att hämta, en gåva att få från denna fantastiska plats och folk. Vi höll om varandra fyllda av stundens tacksamhet, glädje och förväntan…

Vi hade en känsla av vad paketen skulle innehålla… Det var här i Ecuador som en liten grupp regnskogsindianer, Achuarfolket, hade sträckt ut en hand för att hitta allierade i den moderna världen. De insåg att deras värld var hotad av oljeexploateringen, och att vår civilisation samtidigt höll på att förgöra sig själv och dra med sig dem i fallet. Så från en tillvaro i en avlägsen del av regnskogen, tog de sig an ett globalt ledarskap för en hållbar värld. En av dem beskrev det så här: ”Först trodde jag att jag slogs för vår bys överlevnad, och sedan för regnskogen. Nu inser jag att slåss för mänsklighetens överlevnad.” De sökte allierade i den moderna världen skulle kunna förstå behovet av att balansera vårt framstegsinriktade konsumtionssamhälle med deras förståelse för hur allt hänger samman och respekten för allt levande. Utifrån deras initiativ föddes Pachamama Alliance vars arbete nu sprids över världen och som 2010 kom till Sverige genom mig och Conchita, i form av Medskaparinitiativet och symposiet Medskapa framtiden. I vår del av världen går arbetet ut på att stärka människor i att se och använda sin förmåga för att medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull värld för oss och kommande generationer. I Syd – inte minst i Ecuador – ger man konkret stöd till ursprungsfolkens kamp för att bevara sin natur och kultur.

Det arbetet har verksamt bidragit till att detta lilla land nu har tagit några av de mest spännande och kanske viktigaste initiativen för hållbar utveckling. Som första land i världen har de i sin grundlag slagit fast att naturen och ekosystem har egna suveräna rättigheter. Det innebär att naturen kan företrädas i domstol av en egen advokat och ha en egen röst. Detta stämmer överens med ursprungsfolkens syn på naturen som en levande varelse som man kan utveckla en relation till. Många ser på beslutet som en återupprättelse av denna kunskap och förståelse. I grundlagen omnämns också namnet på Moder Natur som alltid har använts av de andinska ursprungsfolk som talar Quecha-språket: Pachamama, som rymmer allt på jorden, i kosmos, och alla tider.

Och nu befinner vi oss mitt i Quito, den ”norra huvudstaden” i det forna Inkariket och en viktig dörr till Ecuadors skatter, natur och kultur – inte minst ursprungsfolkens värld och världsbild, såväl de andinska bergsfolken som vi kommer att möta i Otavalo norr om Quito, som Achuarfolket som fortfarande bor djupt inne i Amazonas i östra Ecuador. Vi är redo att ta emot deras gåvor och lära oss ännu mer om världen och om oss själva genom dem, i ett respektfullt möte och utbyte mellan människor med väldigt olika perspektiv och bakgrund, men en gemensam mänsklighet… Detta kommer sannerligen bli både en yttre och inre resa.
Köket på Café Cultura har nu gjort i ordning frukost, hotellet sjuder av liv och en ny dag börjar…