Gubbar_pa_drifts blogg

I måndags blev det då dags att påbörja den dygnslånga bussfärden från Santa Cruz ned hit till Asuncion. Jag hade sedan några dagar känt av en begynnande förkylning med snuva, nysningar och en droppande näsa. Lyckligtvis så övergick den i en rosslande hosta ju längre måndagen förflöt så när jag äntrade bussen måndag kväll så började takdroppet ge sig.

Ytterligare en nattbuss alltså och till skillnad från de tidigare så bjöds vi på både middag, frukost och lunch under färden. Något som dock inte fungerade lika smidigt var gränspassagen mellan Bolivia och Paraguay. Vi kom fram till vår gränsövergång före fem på morgonen, men där var stängt för natten och inte förrän efter åtta så kunde vi börja stämpla ut från Bolivia och in i Paraguay. Medan jag stod och väntade på min tur så bevittnade jag hur en vresig tulltjänsteman genomsökte bagaget hos några av passagerarna och jag tänkte för mig själv vilken cirkus det blir när han ska gå igenom mina mediciner. Nåja, stunden var snart kommen när det var min tur. Han sade något kort på spanska och jag svarade " no comprende espanol" då tittade han surt på mig och bad att få se mitt pass. Då jag överräckte det sprack han upp i ett leende och utbrast Svenska.?...jag pratar svenska! Det visade sig att han hade bott 15 år i Södertälje för länge sedan. Sedan hjälpte han mig att fylla i en tulldeklaration och sedan när det var dags för kontroll av bagaget så sade han bara du är klar. Haha.......ibland är det bra att vara svensk.

Poliskontroller råkade vi också ut för några gånger. En gång i Bolivia och två gånger på andra sidan gränsen. Utfrågning av passagerarna och kontroll av bagaget i vissa fall. Mig brydde man sig inte så mycket om.

Vi kom slutligen fram till Asuncion strax efter åtta lokal tid på kvällen och när vi väl kom inom stadsgränsen så började WIFI fungera ombord på bussen. Vilket var bra eftersom jag då kunde se var jag skulle bo. En fungerande atm hittade jag på bussstationen och sedan fick jag tag I en taxi som tog mig till mitt boende. Det är lite dyrare här än vid mina tidigare stopp, men kanske är det så att hotellpriserna i Brasilien spiller över lite på grannlandet. Så för att hitta något inom min prisnivå så fick jag ta ett privat boende lite utanför de centrala delarna. När jag väl blivit avsläppt på rätt plats så visade det sig att ingen var hemma. Efter en stund så stoppade jag en förbipasserande bil och fick föraren att ringa upp värdparet för att meddela dem att jag var här nu. Då jag ej kunnat meddela dem på några dagar p.g.a. dålig WIFI och inget simkort sista tiden i Bolivia så hade de antagit att jag inte skulle dyka upp. Men allting löste sig till slut och jag fick mitt logi, som visade sig vara riktigt nytt och modernt. Stort fint rum, med en köksdel och ett modernt badrum till det.

Fick hjälp av sonen i huset att ta mig till närmaste affär för att inhandla lite kylda drycker. Här är nämnligen riktigt hett, så de behövs.

Det blev sedan en ovanligt sen kväll för mig då jag inte stupade i säng förrän strax före tolvslaget.

Frukost ingår och serverades vid åttatiden på morgonen och sedan förhörde jag mig med min värd om hur jag skulle ta mig ned till de centrala delarna av staden. Den här staden har många olika centrala delar utspridda runt om. Men jag ville till det historiska centrumet där katedraler, museer och dessa ting finns och det visade sig att bussen dit passerade precis utanför huset. Asuncion känns lite mer modernt än tidigare städer jag varit i och en av sakerna det visar sig i är att här ska man ha ett kort för att åka med kollektivtrafiken. Ungefär som ett VL-kort för oss västmanlänningar. Skillnaden här är att du måste ha det, du kan inte betala annars. Kortet handlas i en butikskedja och sedan är det bara att fylla på med valfritt antal resor. Smidigt sedan att resa. Sedan kan man alltid diskutera vad som är smidigast. Har fungerat alldeles utmärkt att betala chauffören direkt i andra städer.

Nåja, jag for ned på byn och besökte och kollade in de ställen jag ville se. Floden Paraguay rinner förbi och att knalla ned dit för en koll tog inte lång tid. Det är ytterligare en mäktig flod som börjar någonstans i de brasilianska våtmarkerna vid Pantanal och mynnar ut en bit norr om Buenos Aires i Argentina. Så den lär jag passera ytterligare någon gång under min färd.

När jag var klar med turistandet så ramlade jag in på en restaurang och fick mig serverad en alldeles utmärkt spagetti Alfredo nedsköljd med en plaska pilsner.

Nu har jag varit tillbaka på boendet ett par timmar. 35 grader idag, så en dusch var riktigt gott att få sig och så fick jag också lite tid för att skriva ned de senaste dagarnas eskapadrar. Kanske dags att leta på en trevlig restaurang i närområdet.

/Conny

Förutom att det är en storstad så har inte Santa cruz så väldigt mycket att visa upp. Gav mig ut på en liten jakt efter en park som tydligen ska vara populär. Men Guembeparken var faktiskt bara ett grönområde i ett för övrigt rikt upperclassområde. Den kan ni utan vidare hoppa över om ni skulle hamna här i staden. På vägen tillbaka in i staden så hittade jag istället fram till Parque El Arenal som jag gillade bättre med dess vattenpark. Strax bredvid så finns ett område där kläder säljes billigt. Ligger i stora högar utanför butikerna. För de som orkar gå igenom högarna så finns det säkert fynd att göra, jag orkade det inte.

Igår så hade jag vikt dagen åt trav. Det gubbgäng hemma som jag är medlem i lyckades för en gångs skull sätta sjuan, så vinsten där blev lite drygt 9 papp per skalle. Själv fick jag in en DD som inbringade dryga 12 laxar. Bra dag!

Idag är det hett ute. Solen gassar och man blir svettig bara av att titta ut mot gatan. Håller mig mest inne på mitt rum där luftkonditioneringen fungerar alldeles utmärkt. Svalt och gott. Har bara tagit mig en kortare prommis för att köpa lite kylda drycker. Samt en för lite gatumat.

Nu när jag definitivt lämnat Anderna bakom mig så är det kanske läge att göra en liten sammanfattning av de länder jag besökt. Tar med Colombia också från det förra albumet.

Matmässigt så är länderna ganska lika. Går man in på en typisk lunchrestaurang så serveras man en soppa som förrätt. Huvudrätten serveras oftast tillsammans med ris, potatis och väldigt ofta också med bönor, även omnjag inte sett så mycket av det sistnämnda härnere i Bolivia. Gatumat finns det en uppsjö av och något som är populärt I alla dessa länder är Empanadas som är små pajer som kan vara fyllda med allehanda ting, som kött, grönsaker eller annat. En Choripan kan man oftast hitta utanför någon matbutik eller så och det är naturligtvis en chorizo med bröd. Ett par sådana så står man sig gott sedan.

Trafikmässigt så verkar det hela flyta på ganska bra. I de flesta större städer så är många gator enkelriktade, vilket gör det lättare när man ska korsa dem. Dock gäller det inte alla så se upp lite. Övergångsställen bryr man sig inte om som förare av fordon så tvekar man blir man lätt stående.

Gränsen mellan Peru och Bolivia var inga problem att korsa. Busschauffören visade oss alla varåt vi skulle gå och lotsade oss igenom de kontroller som fanns.

Hotellrum bokar jag oftast via booking.com och det är sällan några problem. Dock så råkade jag ett par gånger i Peru ut för att värden ville lägga på kommissionen till booking på priset, men det lyckades jag styra bort.

I morgon så drar jag som sagt vidare till Paraguay och det ska bli intressant. Det landet och Bolivia är de enda länder härnere som saknar kust så något sol och bad blir det inte på ett tag. Dessutom läser jag att kriminaliteten är lite högre där än i de länder jag hittils rest i, om vi då undantar Ecuador, som jag egentligen inte reste i då jag bara var på Galapagos. Vi får se hur det blir.

/Conny

Santa Cruz de la Sierra som är stadens fulla namn räknas som Bolivias största enskilda stad, även om La Paz tillsammans med systerstaden El Alto tillsammans är något större. År 2010 bodde här cirka 1,6 mi,joner människor och förmodligen är det fler nu. Jag har även här hittat ett ganska centralt boende så jag behöver inte traska så mycket. Vilket är bra då jag vid framkomsten till hotellet igår morse kände av en obekant smärta i vänsterfoten. Har ingen aning om hur den uppkommit då jag bara åkt buss till staden och sedan en kortare taxitur. Den smärtan liksom en ryggkänning ger väl med sig om några dagar.

Igår så passade jag på att slinka in på några resebyråer för att kolla priser inför helgens vidarefärd ned till Asuncion i Paraguay. De var dock hutlöst dyra och skulle ha över 400 USD för både flyg och buss. Försökte då boka en buss via ticketsbolivia.com, men det funkade inte heller p.g.a. för dålig WIFI på boendet. Så det slutade med att jag tog mig till fots de tre kilometerna bort till busstationen och löste en biljett på plats. Då blev priset cirka en tiondel av vad resebyråerna ville ha. Normalt sett så brukar de erbjuda samma pris.

Nåja, jag fick se en hel del av staden på detta vis och stannade till i den centralt belägna stadsparken för en behövlig vila. Som de flesta stora torg i städerna så ligger den centralt bredvid den mest betydelsefulla katedralen i byn och namnet på just den här parken (torget) är Plaza 24 de Septiembre. Vacker och väldigt populär med tanke på att det är fullt med folk.

Hit till staden kom jag mest på rekommendation av Bolivianer som tyckte att staden borde upplevas. Så jag bokade in mig på hotellet fram till söndag, då jag tycker mig ha gott om tid. Sedan fick jag inte tag i någon buss förrän måndag, men jag hoppas hotellet förstod att jag stannar en natt till.

Idag hittade jag en tysk restaurang nere på byn och fick mig ett skrovmål. Korv, stekt potatis och en IPA. Tillhörde säkert de dyrare näringslokalerna, men det fick gå. Nu börjar det bli sent därhemma och mörkret har sedan länge lagt sig. Jag hoppas att det inte är alltför kallt i stugorna och önskar er en god natt/Conny

Sucre är en väldigt trevlig stad. Den ligger på endast 2790 meters höjd över havet och är därmed betydligt varmare än La Paz och Uyuni både dagtid, men framför allt på kvällar och nätter. Så nu är det shorts och t-shirt som gäller igen.

Har mest bara tagit det lugnt och njutit av livet här, gärna sittande i skuggan på en bänk vid den trevliga stadsparken. Men nu är det slut på denna vila då jag i eftermiddag äntrar ytterligare en nattbuss för färd till Santa Cruz där jag blir över helgen. Den staden ligger bara 400 meter över havet så jag räknar med värmebölja.

Om en timme så är det dags att checka ut. Har nyss ätit frukost och till bordsällskap hade jag en tjeckisk kvinna samt en korean. Koreanen berättade för mig att han också varit på samma beach som jag uppe i Santa Marta, Colombia och blivit av med pass, pengar och kreditkort på samma beach som jag. Den här gubben som går och plockar skräp på stranden där har tydligen specialiserat sig.

/Conny

Den här tredagarsutflykten till Salar Uyuni och vidare ned till nationalparken Andina Eduardo Avaroa var verkligen lyckad. Även om starten på utflykten kändes väldigt oorganiserad!

Anlände till Uyuni med nattbussen strax före klockan sex på morgonen och skulle där mötas av någon från arrangören. Ett flertal arrangörer var där och mötte upp, men inte någon som skulle ha med mig. Nästan en timme senare dök de slutligen upp och körde mig och ytterligare ett par till en byggnad som de använde till kontor. Där blev vi sittande medan det ramlade in fler deltagare som sedan bara försvann. Ett par timmar senare hade inget hänt och jag bestämde mig för att leta efter arrangörerna då jag kände mig hungrig. Helt plötsligt blev det fart och vi blev inkörda in till centrum där jag kunde få en frukost på ett cafe. Vi skulle bli upplockade utanför çafet, men återigen så hände ingenting. Lyckligtvis så var det någon i sällskapet som fått ett telefonnummer att ringa och så fort vi ringde så dök slutligen vår guide upp och körde oss tillbaka till kontoret där vi plockade upp ytterligare tre damer till vår lilla grupp.

Därmed satte äntligen vår tredagars tour fart och det första stoppet var strax utanför Uyuni då vi kom till ett ställe där en massa gamla tågset stod uppställda mitt ute i öknen. Järnvägskyrkogården kallades stället och ska jag vara ärlig så hade man sett sig mätt på det hela efter 5-10 minuter. Det tog väl en dryg halvtimme innan vi for vidare och ett par timmar senare så stannade vi för lunch i en liten by precis på gränsen till Salar Uyuni.

Salar Uyuni är egentligen från början en stor insjö, men med saltvatten istället för den söta varianten som vi är mest vana vid. Sjön är 150 meter djup och består numera, enligt vår guide, av 11 lager vatten och 11 lager salt som ligger på varandra i skikt. Så i genomsnitt ska varje skikt vara omkring 7 meter i genomsnitt. Det finns lite olika uppgifter om vad den här sjön egentligen hette men enligt svenska vikipedia så var det för 40000 år sedan en gigantisk förhistorisk sjö, som sedan torkade och bildade två mindre sjöar. Uru urusjön och Pooposjön, samt saltöknarna Salar de coipasa och Uyuni. Uyuni är 10582 kvadratkilometer stort och därmed ungefär lika stort som Skåne.

Helt platt är platsen och därmed så ser man ända till horisonten och det ger en speciell känsla att stå och se sig omkring och se det vita saltet sträcka sig mil efter mil. Mellan 2009 och 2019 så gick Dakarrallyt genom Argentina, Bolivia och Chile och då gick sträckningen genom saltöknen.

Området har sin regnperiod från Januari till Mars så nu när vi var där hade det börjat lägga sig ett litet vattenskikt över vissa ställen och det gjorde att man plockade av sig skodonen och gick barfota i det salta vattnet. Smakade verkligen salt och kristallerna var extra salta.

Framåt kvällen hade vi färdats rakt igenom denna saltöken till fastlandet på andra sidan där vi blev inhysta i ett boende helt byggt av salt. Man använder det som byggnadsmaterial, såväl som till bord och stolar.

Morgonen därpå så satte vi kurs vidare söderut ut mot nationalparken med det långa namnet. Vi stannade till ett antal gånger och såg både underliga klippformationer, lamor, flamingos och klippkaniner.

Hela området innehåller ett stort antal utdöda vulkaner och enligt guiden så är det 350 år sedan som någon av dem uppvisade nåton aktivitet. Däremot så finns det här geisrar som sprutar ånga och ett sådant område besökte vi under dag tre, efter ytterligare en natt där vi bodde på ett bed and breakfast med ytterst dålig wifi.

Vi besökte också ett ställe där man kunde bada i två pooler med hetvatten innan vi slutligen återvände till Uyuni vid sextiden på kvällen. Guiden var hygglig och körde de av oss som skulle vidare till busstationen där jag fick tag i en nattbuss upp till Sucre.

Anlände till den riktiga huvudstaden strax efter 5 på morgonen och väntade en stund vid stationen tills det började ljusna ordentligt. Det tog en dryg halvtimme att knalla den ganska korta sträckan till mitt hotell, då jag stannade till vid ett antal pengaautomater för att försöka få mig lite kontanter. Ingen av dem fungerade dock och när jag senare var in till en bank och frågade så visade det sig att de allra flesta av automaterna bara fungerade med Bolivianska kort. Senare på eftermiddagen så hittade jag dock en atm nere vid centrum som godkände mitt kort och fick mina pengar.

Men först hade jag fått tillgång till ett rum vid tiotiden på förmiddagen och kunnat sträcka ut mig på sängen för en liten välbehövlig vila. Jag köpte mig ett par shorts på Galapagos, men då jag inte köpte mig någon väska förrän i La Paz så har jag haft min packning i en plastpåse. Där har nog shortsen ramlat ut under någon av bussturerna, så jag var tvungen att ge mig ut på en jakt efter nya shorts. Fick rådet att gå till något som kallas för den svarta marknaden och bestod av hundratals småbutiker ihopträngda under tak i en cirkel. Påminde faktiskt väldigt mycket om den marknad som Stefan och jag hittade i New Delhi under vår tremånders tur runt om i Indien och Nepal för många år sedan. Men på den här marknaden hade jag ingen tur. De shorts som fanns var bara i maxstorleken 34 och sådana byxor får jag inte på mig numera. Hittade dock ett par som passade mig i en liten bod närmare centrum och även om de inte riktigt var vad jag sökte så fick de duga.

Blev sedan en skapligt tidig kväll och mycket sömn under natten innan frukost idag. Nu ska jag ut och kolla in lite mer av den här staden. Bor centralt även här så det blir inga långa vandringar. I.o.f.s så är den här staden inte lika kuperad som La Paz så man slipper de branta backarna.

/Conny

Jodå, jag höll mig uppe över tolvslaget och firade detta utanför katedralen som ligger inom bekvämt gångavstånd. Som traditionen här påbjuder så hade jag med mig tolv vindruvor, en för varje nedräkning. Av någon anledning som jag inte förstått så börjar man nedräkningen från 12. Knallade iväg till en pub därefter så jag kom hem vid ett-tiden.

Nyårsdagen var lugn och sävlig. Lite mat och dryck gick i och jag hittade ett svenskt café för lite kaffe med tilltugg.

Idag tog jag mig med lokalbuss ned till Valle De La Luna. Det är ett stort område med ganska porös sandsten så när det regnar så spolas det undan material med tiden och platsen har genom årtusenden förvandlats till en labyrint av sandstenskoner med djupa dalar mellan dessa. Finns även ett ställe där vattnet gröpat ur ett hål rakt ned i underjorden så man inte ser någon botten. Det sägs att Neil Armstrong någon gång var och spelade på La Paz golfbana som ligger i närheten och när han fick se platsen så utbrast han att det såg ut som på månen. Sanningshalten i detta har jag ingen aning om, men namnet på platsen är i alla fall Måndalen.

I kväll sätter jag mig på en nattbuss för att dra ned till Uyuni i de södra delarna av Bolivia. Där jag ska jag ut på en tredagars tur i den vidsträckta saltöken som ligger där och förhoppningsvis blir det en bra tur. Vet inte hur det ser ut med Wifi där vi övernattar så vi kanske inte hörs på några dagar?

/Conny

Det blev en lång dags färd från Puno till La Paz. Uppe redan före fem för att göra mig klar och strax efter fem så stannade det till en av dessa moderna tuktuks som jag sett här och plockade upp mig för avfärd till busstationen. Väl där så ska man som oftast vid de här bussfärderna betala en liten skatt i en undanskymd liten kiosk som man får leta sig fram till. En frukost räckte mina sista pengar till och en stund senare så kunde man borda bussen som skulle avgå klockan 6.

La Paz och systerstaden El Alto (som fram till 1985 tillhörde La Paz) hade tillsammans 1,7 miljoner innevånare och är mestadels bebyggt på bergssluttningar vilket gör den jobbig att vandra runt i på cirka 3600 meters höjd. Lyckligtvis så hade jag den här gången valt ett boende precis mitt inne i smeten så det blir inga långa vandringar. La Paz räknas också i praktiken som huvudstad då regering, riksdag och all väsentlig makt men formellt så är det Sucre som är huvudstad sedan 1839.

Hit kom jag i torsdags eftermiddag och de första två dagarna bekantade jag mig som vanligt just mest med mitt närmaste grannskap. I och med att här är så brant så har man valt att använda sig av linbanor som transportmedel. Här finns tio olika linjer, alla med sin egen färg, och de är ihopknutna så att man lätt kan ta sig runt de två städerna och återvända till startpunkten utan problem. Linbanan testade jag igår och det var en upplevelse att sitta där högt uppe och se ned på storstaden. Jag klev av en knapp kilometer från mitt boende , men då det var nedför hela vägen så blev det en tämligen nätt vandring. Passade på att köpa mig ett trepack strumpor från en gumma som satt vid trottoaren och sålde. Från en annan gatuförsäljare fick jag ett skrovmål med choricho som var delad på tvären och instoppad i ett bröd som påminde om pitabröd, men grövre och matigare. Chorichon hade sällskap av lite goda grönsaker. 12 spänn.

I.o.m att min trimmer ligger i det försvunna bagaget så har mitt skägg växt en del. Över Jul gjorde det inget tyckte jag, men nu till nyår vill jag vara fin så jag gick till barberare igår och tog både hår och skägg. Skönt att vara av med beklädnad. Idag är det nyårsafton så jag ska väl ut och göra byn lite och försöka hålla mig vaken över tolvslaget och se hur man firar nyår här. Ni därhemma är fem timmar före oss här i Bolivia, men jag passar redan nu på att önska mina läsare ett Gott Nytt År! 🍾🥂

/Conny

Hann med en tidig frukost innan det var dags att knalla ned till piren. Jag väntade och väntade på den man som sålde mig biljetten igår och skulle visa mig vilken båt jag skulle äntra. Till slut ringde jag upp honom och han svarade yrvaket att avfärden blivit försenad. Så en halvtimme senare dök han upp och jag kunde gå ombord på en ganska stor skuta.

Jag räknade inte passagerarna men jag skulle tro att vi var ett trettiotal som förväntansfulla såg fram mot sjöfärden på Titicaca och besöket på en av dessa vassöar som bebos av Urosfolket. När man skördar vass så tar man också med det tjocka snåriga rotsystem som finns och av detta så gör man stora fyrkanter som kan bli en meter höga. Dessa rotsystem har förmågan att flyta så man sätter ihop massvis av sådana balar och uppepå dessa så lägger man sedan vass och bygger sina små hus. Varje ö har mellan 5 och 10 familjer boende på sig och vid det här samhället så finns det 120 vassöar. Så räkna någonstans mellan 2 och 3 tusen personer. Vi var in till en ung familj med mor och far och en dotter på ett år. Huset är bara ett litet rum med en säng som dominerande möblemang.

Ett gemensamt kök som alla 25 personer på ön delar på finns det och jag såg ett antal solpaneler så lite elektricitet har man moderniserat ön med. Vi bjöds på en tur med en tvåvånings vassbåt som ön ägde och hade som inkomstkälla då det kom turister. 15 sol kostade resan vilket är ungefär 40 spänn. Den dryga tusenlappen som de fick ihop ska sen delas av alla på ön vilket inte blir mycket per person. Man har en fiskodling och tar sin fisk till marknaden i Puno och byter fisken och en del andra bytesvaror mot olika grönsaker.

Överlag var besöket hos Urosfolket intressant och något jag sett fram emot ända sedan jag såg ett reseprogram med Kjell Bergkvist på tv för många år sedan.

Jag tror att alla på båten lämnade ön med en bra känsla och vi styrde sedan mot ön Taquile dit vi anlände ett par timmar senare. Det blåste på ganska bra ute på Titicaca och vågorna gick ganska höga. Jag klarade mig, men jag såg en del passagerare bli vita i ansiktet och toaletten ombord användes flitigt.

Titicaca, som är 8372 kvadratkilometer stor ( jämfört med Vänern som bara är 5650 kvadratkilometer) ligger på 3800 meter höjd över havet och dit vi tog oss på nästa ö som var Taquile så var det ytterligare 200 meter höjdskillnad. Så vi intog vår lunch på 4000 meters höjd över havet. Det är ju inte varje dag man är på de höjderna, men nu har jag acklimatiserat mig så inte ens den branta stigningen här kändes så jättepåfrestande. Fisk serverades och den var riktigt smaklig. Lite dyr förstås, men folket här, som för övrigt är ättlingar till inkafolket, måste leva de också. Den största inkomstkällan är vävnad. Både män och kvinnor sitter vid vävstolarna och produkterna säljes ganska lätt.

Efter lunch så bjöds vi på en dansuppvisning och den var populär. En del av oss turister hoppade in och dansade med och det var många som passade på att fotograferas med dansgruppen.

På hemresan så hade vi medvind och sjön var betydligt lugnare. Med cirka tio minuter kvar till hamn så fick vi motorstopp och började sakta driva. Men det tog inte mer än tio minuter för maskinisten att åtgärda problemet, så vi blev inte särskilt försenade.

En riktigt härlig dag.

Idag, denna sista dag här i Puno, så har jag mest tagit det lugnt. Tog bussen in till centrum och gick där och strövade ett tag. Satte mig på en parkbänk i solskenet och bara njöt av livet. Nu är det snart kväller. Klockan är visserligen bara vid sjutiden på kvällen, men mer än ett par timmar till är jag inte uppe då bussen till La Paz ska avgå klockan sex i morgon bitti.

Så god natt med er/Conny

Jag måste börja med en rättelse. I ett tidigare inlägg så pratade jag om en plats på Isabella på Galapagos där man kunde få dela soffplats med sälar. Det var dock inte sälar utan sjölejon. Jag var själv tveksam om arten, men tänkte att sjölejon knappast umgås med människor, men det gör de bevisligen på Galapagos. När man läser på lite om dessa djur så lär man sig att de är synnerligen nyfikna och det är inte ovanligt att de kommer fram till badande för lite lek.

Om någon av läsarna någonsin kommer till Cusco och bor i närheten av Santa Ana och behöver hjälp med att arrangera utflykter och resor så kan jag varmt rekommendera Inka Trail Land. Ligger på Calle Arones bara några meter nedanför Wild Rower. Damen som driver stället träffas oftast efter kl. 12 och är ytterst hjälpsam och gör verkligen allt för att du ska kunna resa smärtfritt. Hon skötte min Machu Pichu-utflykt och även min resa hit till Puno vid Titicacasjön. Verkligen härliga upplevelser båda två.

Lämnade mitt boende i Cusco igår kväll vid niotiden och det var inga problem att få stanna kvar ett antal timmar efter ordinarie utcheckning. Vänliga människor hela tiden här i Peru! Tog en bulle ned till busstationen som jag kände igen då jag besökt den under mina strövtåg i staden. Bussen lämnade stationen och jag som normalt sover dåligt på resor fick mig faktiskt några timmars sömn då det här var en buss där du kunde fälla ned sätet till nästan liggande. På ryggstödet av sätet framför dig där kunde du fälla ned som en låda där du fick plats för ben och fötter. Alldeles perfekt.

Bussrackaren var framme här i Puno strax före 6 på morgonen. Boendet hade berättat att det skulle ta en kvart att ta sig dit till fots, men det tog 40 minuter. Så långsam är jag faktiskt inte så de måste ha trott att jag skulle bli avsläppt vid någon annan plats än busstationen. Efter att ha fått mig ytterligare någon timmes sömn så blev det läge för en frukost. Min landlord tog mig sedan ned till den pir där utflykterna ut på Titicaca avgår från. Så jag fick direkt tag i en utflykt ut på en av dessa vassöar samt en annan riktig ö i morgon. Perfekt.

Traskade sedan bort till busstationen igen och köpte mig en bussbiljett vidare till La Paz i Bolivia på torsdag. Lika bra att fixa alla praktiska saker med en gång så man kan koppla av sedan.

Hade också tid att ta mig in till citykärnan där jag stannade till vid stora torget. Där finns också Catedral De Puno och jag knallade in för att ta mig en titt. Kom tydligen in då de nyss avslutat en mässa och började gå runt med kollektkorgarna, så jag reste på mig och gick ut igen.

Har nyss kommit tillbaka från en middag nere vid piren där det kryllar av små restauranger. Det blir lite blåsigt och därmed kyligt på kvällen och jag var kanske lite malplacerad då jag kommer strosande i shorts och en t-shirt, medan ortsborna kommer påpälsade i långbyxor och jackor.

Nåja, man lär sig nog fort vad som passar. Utflykten i morgon börjar tidigt så det kanske är läge att slänga på sig lite varmare och ta med sig shortsen i ryggsäcken.

/Conny

De senaste dagarna har varit väldigt lugna. Mest bara rört mig i stadskärnan och upptäckte att därifrån så går det en buss som stannar precis utanför mitt boende. Så det har gjort hemfärderna från citykärnan betydligt simplare. Bussar här kostar heller inte mycket, 1 sol blir ungefär 2, 50.

Britìsh Airways har ingen lycka i sina försök med att hitta mitt bagage. Inte för att jag tror de anstränger sig särskilt mycket. Min kontakt ute på Isabella på Galapagos hade hört från en bekant att väskan skulle finnas på Galapagos internationella flygplats så hon bad sin affärspartner att kolla upp det. Men icke, vilket jag var beredd på då jag själv kollade upp det då jag lämnade öarna.

Utan bagage så börjar jag som sagt handla lite nytt. En penna och en flasköppnare är alltid bra. Pennan kom till användning direkt då jag skrev några vykort och skickade iväg.

Idag kom så dagen då jag for iväg för att uppleva Machu Pichu. Damen som jag köpt biljetterna av har verkligen gjort sitt bästa för att förklara hur det hela fungerar och hur färdvägen var. Började med en busstur till Ollantaytambo, varifrån vi sedan bordade ett tåg som tog oss till Aguas Callientes. Därifrån kan man välja att gå uppför berget, vilket enligt några engelska ungdomar tog dem en dryg timme. Eller så offrar man 24 usd och tar buss upp och ned. Vis som jag är så valde jag det senare alternativet då jag tvivlar på att jag tagit mig upp i tid för att hinna se något under återstoden av dagen.

Jag hade på min biljett rätt att besöka två ställe, Mach Pichu och Inka Bridge vilket ligger bara en kvart bort från toppen. "Bron" är egentligen bara en smal avsats på en brant klippa som Inkafolket använde sig av på sin väg bort och hem från M.P. På en kort sträcka så har klippavsatsen rasat och där har man lagt ut lite träbitar att gå på över. Kanske därför den kallas vid sitt namn.

Men snart därefter var det dags att skåda in huvudnumret. Machu Pichu ser ut precis som bilderna man sett i otaliga reseberättelser, fast kanske ännu bättre. En övre platå, varifrån man har en vidunderlig utsikt över hela det gamla byggnadsverket. Och en undre platå där byggnaderna, åtminstone strukturellt, är ganska välbevarade. Ytterligare en plats här i världen som får en att häpna över vilka förmågor som fanns en gång i tiden.

Efter ett par timmar uppe på platåerna så var det dags att ta sig ned till bussarna som stod och väntade på att ta oss ned till staden nedanför. Det var ytteligare ett pnågra timmar kvar innan tåget tillbaka skulle gå, så jag han med en lunch och att skriva detta inlägg.