Peroeriks blogg

En dag i september 2011 var jag på utflykt till Moa Martinssons torp, Johannesdal på Södertörn.
Det var ett arrangemang genom den seniorförening där jag är verksam.

Vi var 30 tappra seniorer som samlats i ösregnet för att fara på kulturutflykt denna dag.

Vi åkte med vår vanlige busschaufför vid sådana här utflykter. Han hade dock aldrig varit till Moas Johannesdal så det blev ett extra stopp för att fråga om vägen innan vi lyckades ta oss fram till torpet långt inne i Södertörnsskogen där vägen tog slut.
Vi förfasade oss alla över hur det måste ha varit att flytta hit för 100 år sedan som Moa gjorde. 5 – 6 kilometers promenad genom skogen till Ösmo station och tåget till Stockholm.

Vid torpet möttes vi av vår guide (Harriet) som var barnbarn till Moa. Moa var hennes farmor.
I det lilla torpet födde Moa fem barn varav två drunknade på en svag våris på den närbelägna sjön.

Vi gick alla in i den lilla stugan för att höra vår guide berätta om hur Moa flyttade hit. Hur hon levde här och skrev alla sina böcker. Hur hon hade besök av dåtidens alla betydande kulturpersonligheter i denna lilla stuga.

Stugan bestod från början av bara två rum och kök. Här bodde då två vuxna och 5 barn. Ett av rummen hyrdes dessutom ofta ut för att ge inkomst innan Moas författarskap tagit fart och börjat ge inkomst. Den delen av stugan ligger i Sorunda socken, men den ligger så på sockengränsen att när sönerna så småningom byggde till ett större kök så hamnade det i Ösmo socken.

Moa levde här mellan åren 1910 och 1964 då hon avled. Först tillsammans med sin första man, Karl Johansson, och de fem barnen och sedan under ett elvaårigt äktenskap med Harry Martinssson.

Torpet ser idag ut precis som då, 1964 då Moa dog. Torpet och dess interiör med kvarlåtenskapen och samlingarna efter Moa vårdas av Sällskapet Moas vänner.

Om du vill besöka torpet och få en guidad visning måste du kontakta
Sällskapet Moas vänner
Box 195
149 22 Nynäshamn.
Telefon 08-53040541 (Harriet Thurgren, Moas sondotter)

Moa Martinsson var 43 år då hon debuterade som författare och alla hennes böcker har kommit till i torpet i Sorunda. Sammanlagt skrev hon 20 böcker.
Här är en lista över några av hennes verk:

Kvinnor och äppelträd (1933)
Mor gifter sig (1936)
Kyrkbröllop (1938)
Den osynlige älskaren (1943)
Hemligheten (1959)

Debutromanen Kvinnor och äppelträd har jag efter besöket läst med stor behållning.

Igår, onsdag, klockan är strax efter sju. Jag står på perrongen och väntar på pendeltåget. På ryggen har jag ryggsäck innehållande matsäck för hela dagen. Det är nästan som när jag ska på skridskoutflykt. Jag väntar på tåget mot Västerhaninge. Det som inte stämmer är att det är den sista augusti, det är tio grader varmt och jag saknar både skridskor, isdubbar och ispik.

Solen skiner och Skridskoklubbens (SSSK) vandringsgrupp Vaken, ska på utflykt till den yttersta ön i Stockholms södra skärgård, Öja. Öja är kanske mer känt som Landsort för så heter fyrplatsen längst söderut på ön.
Då vi stigit av i Västerhaninge ska vi åka vidare med ersättningsbuss mot Nynäshamn. Vi är en stor grupp idag, 31 personer. Tillsammans med övriga resenärer som ska mot Nynäshamn visar det sig att sju av oss inte får plats i bussen. Kris, vi har ju en anslutningsbuss och senare en båt att passa.

En trafikvärd iförd gul väst med den fantastiska titeln ”störningsinformatör”, på ryggen försöker hjälpa oss att via telefon skaffa fram en extra buss vilket visar sig omöjligt. Sedan försöker hon beställa fram en taxi vilket inte heller fungerar. Vi beslutar därför att själva gå till taxistationen och försöka.

Där finner vi en ledig taxi som är villig att köra fyra av oss till Ankarudden, längst söderut på Torö, där vi ska gå ombord på båten mot Landsort. Han beställer också fram ytterligare en bil som ska ta de övriga tre till samma destination.
Vi får en fin resa ner med taxin. Vår förare är väldigt trevlig och guidar oss om vad vi åker förbi medan vi färdas genom ett mycket vackert landskap. Jag förvånas över att den vackra bokskogen/allén vid Herrhamra gård kan klara det hårda klimatet som ju tidvis råder i ytterskärgården.

Framme vid Ankarudden erbjuder jag mig att med plastkort betala färden för båda taxibilarna för att på så sätt koncentrera den kommande administrationen av kravet mot SL. Vi räknar naturligtvis med att denna färd betalas via SLs Resegaranti.

Vi anländer till Ankarudden före våra vänner som fick plats i bussen och här möter vi också några som tagit sig hit per bil. Samtliga 31 går därefter ombord på båten Stångskär, som ska ta oss till vårt mål för dagen. Enkel biljett för pensionär kostar 50 kronor och resan tar cirka 30 minuter.

Vi hade för avsikt att få gå iland i Norrhamn på Öja, men får besked av kaptenen att han inte går in där utan kör direkt till Österhamn på södra ön. Det finns tre naturliga skyddade hamnar på ön. Förutom de två nämnda finns även Västerhamn som också ligger på södra ön på mycket kort avstånd från Österhamn. Hamnarna används ”växelvis” beroende på väder vissa tider av året.

Då vi stigit iland möts vi av en av ”de nya” på ön, Arthur Hultling (85) på sin el-moppe. Han har bara bott på ön sedan 1980-talet. Här på ön finns familjer som har anor på Landsort sedan 1600-talet då den första fyren restes här. Landsorts fyrplats är nämligen landets äldsta. Den första riktiga fyren kom till 1669 men den nuvarande, med sitt karaktäristiska utseende tillkom vid en fyrombyggnad 1870.

Landsort har också varit, och är än idag lotsstation och många av de numera ca 20 fastboende är ättlingar i upp till elva generationer lotsar, båtmän eller fyrvaktare.

Vi följer efter Arthur och hans el-moppe från Österhamn de kanske 200 meterna över ön till Västerhamn där vi slår oss ner i solskenet mellan de rödfärgade små bodarna där Arthur börjar berätta för oss om Öja, livet på Landsort och om sin kulturella verksamhet på ön. Allt medan vi dricker vårt medhavda förmiddagskaffe.

Arthur Hultling Kom alltså till Öja på 1980-talet efter att ha sysslat med kultur på flera andra platser i Sverige. Han har bl. a. varit kulturchef i Täby och teaterchef i Västerås. Han berättade nu livfullt och humoristiskt om hur han kom till Landsort och möttes av öbornas skepsis till sina idéer om att på Öja göra konstutställningar.
En glesbygd som Öja är idag, för sin överlevnad, till stor del beroende av turismen. Detta hade då, på 80-talet inte öborna riktigt förstått, vilket illustreras av uttalandet, som då mötte Arthur.

”Det värsta med sommaren här på Landsort är myggen och sommargästerna. Myggen är ändå inte så farlig. Den kan man ju slå ihjäl.”

Idag har man förstått att det Arthur ville göra har bidragit till att Landsort fått nytt liv som gör att det går att bo och försörja sig här längst ut i havsbandet.
Sedan 1991 har Arthur varje sommar, genom den ideella föreningen Kulturbryggan, arrangerat konstutställningar på ön. Det har främst rört sig om skulpturutställningar, men sedan han öppnat ”Galleri Öjan” visas också en del måleri.

Enligt broschyren om årets skulpturutställning ”Skulpturala kontraster” nämns Arthur som ”Kulturlotsen”, ett passande epitet på honom på denna plats.
Arthurs lilla föreläsning för oss var mycket intressant och underhållande men den ska upplevas på plats och direkt från honom och inte i referat.

Efter förmiddagskaffet gick vi uppdelade i två grupper, en snabb och en långsam ut på vandring på Öja. Med oss i bagaget hade vi Arthurs lilla broschyr om de konstverk vi skulle komma att passera utmed vägen.
Vi i den snabba gruppen skulle gå från Västerhamn i ”byn” på södra ön till Norrhamn. Vi skulle gå utmed ”Albert Holms väg”, för övrigt den enda på ön.

Albert Holm (1848 – 1939) var Överlots på Landsort och engagerad i allt som rörde Öja. Ena av de saker han drev var byggandet av en väg mellan lotssamhället på södra änden av ön till den norra där man hade betesmarker. Lotsarna samlade in pengar till en vägkassa bl. a. genom att ta emot djur för sommarbete från de intilliggande öarna och genom att hjälpa semesterseglare.

En sommardag 1910, berättar Albert Öberg i boken om Landsort, kom jag vägen fram och det läst som om någon slog på en borr. På krönet vid Saltmarsbacken satt ”farbror Holm” med hammare och mejsel och slog in sitt namn i berget. ”Hit kom jag”, sa han. ”Nu får ni andra fortsätta”. Vi passerade ristningen och det strax intill resta ”monumentet” i sten över Albert Holm. Konstnär : Ole Drebold.

Utmed vägen från lotssamhället och till Saltmarsbacken passerade vi en hel rad med konstverk. Om vilka du kan läsa mer på http://www.landsort.com/kultur/kulturbrygg.htm
Utmed den här vägen passerade vi också Pestkyrkogården och Labyrinten eller trojeborgen som har ett tre tusen år gammalt mönster, i magiskt syfte. Det skulle skydda mot olyckor till havs och frambringa god fiskelycka.

Då och då avvek vi från vägen och gick ut på någon av de släta klipporna, tittade ut mot horisonten och lyssnade på havet. Några av deltagarna som är fågelskådare försökte också upptäcka någon flygande raritet i luften. Enligt vad jag hörde var den mest uppseendeväckande upptäckten denna dag en Blåhake, troligen på väg söderut.

I Norrhamn stannade vi en stund för att vila och titta på Gästhamnen och njuta av den fantastiska dagen. Detta gjorde vi utanför ”Maggans” café. Några av oss med kaffe och bulle andra slog till med en nygräddad våffla.
Här vid gästhamnen finns förutom caféet och den lilla butiken, stuguthyrning och cykeluthyrning. Allt under namnet Sjöbloms Service.

I butiken blev vi tipsade om att vi, när vi nu var så nära, skulle gå och titta på ”Nordens största jättegryta”. Den är 2,5 meter i diameter och ca. 5 meter djup. Den ligger i en klippbrant alldeles vid havet på öns nordöstra sida. Vägen dit tog oss över stättor, våtmarker och höga aningen svårforcerade klippor med insprängda, senare igenmurade, gamla försvarsanläggningar.

Efter denna något ansträngande sidoutflykt återvände vi till vägen och satte full fart tillbaka till lotssamhället i söder för att tillsammans inta vår medhavda lunch på samma ställe som vi druckit vårt förmiddagskaffe och lyssnat till Arthurs lilla föredrag.

Vår lunch, åtminstone min, smakade utmärkt efter den aningen ansträngande promenaden på dryga 6 kilometer. Jag var helt enkelt fel klädd. Jag hade inte väntat mig varmt och soligt väder såhär långt ut i havsbandet. Inne i land hade vi ju redan flera dagar känt av att hösten är i antågande. Jag hade glömt att här ute värmer havet och då solen skiner och vinden är svag blir det helt ljuvligt i skärgården även på sensommaren. Vi njöt alltså i solen medan vi åt våra lunchmackor, eller vad vi nu tagit med. Till detta fyllde vi förstås på med behövlig vätska.

Medan vi satt där i solen återkom Arthur på sin moped. Nästa aktivitet på dagordningen var att han skulle guida oss runt bland skulpturer och övriga sevärdheter på den sydligaste delen av Öja.

Här kunde vi bl. a. beskåda ”Tre fingrar” i terrcotta, av Lena Lervik, ”Växtkraft” i betong, ”Svetteduk” i diabas, ”I have a dream” brunnslock, av Annelie Wallin (född och uppvuxen på Landsort), ”Bottenfisk” i carrara-marmor , av Sam Westerholm samt avslutningsvis uppe vid fyren ”Anadyomene” i brons, av Eric Grate.

Fyren som alltså funnits i sitt nuvarande utseende sedan 1870 får man inte längre gå in i. Den elektrifierades 1938 tillsammans med resten av ön och den automatiserades 1963 då den siste fyrvaktaren drogs in.
Denna underbara dag kändes det ändå mäktigt att stå nedanför detta så kända ”sjömärke” och blicka ut mot horisonten åt både söder och öster.

Här på klippan vid Öjas sydligaste udde finns också ett något ”mörkare” minnesmärke. Ur berget sticker fortfarande några kanontorn och ett lågt mindre torn med smalt fönster med ”pansarglas” upp. Det är försvarsanläggningen ”Ersta batteri”, ett minne från det kalla krigets dagar. Då var nog kanonerna riktade mot öster. Det var ju därifrån man förväntade sig att fienden skulle komma. Idag är anläggningen, som en följd av avspänningen i Europa, till större delen nedmonterad. Upprustning pågår och sent i höst eller nästa år öppnas Ersta batteri som museum. Då kan man få gå ner de fyra våningarna i berget och titta på eldledningscentralen och de logement som beräknades skulle kunna motstå ett kärnvapenangrepp.

På vägen tillbaka mot byn passerade vi ett antal före detta militärbaracker vilka idag, tillsammans med den gamla lotsutkiken (det fula betongtornet) utgör Landsorts Vandrahem.

Vår sista timme på Landsort spenderade vi på uteserveringen till Landsorts Pub. Här drack vi givetvis Landsorts Lager från Nynäshamns Ångbryggeri. Puben hänger ihop med Saltboden Kök & Proviant. Det är Handelsbod, servering och Pub i kombination.
När man druckit ur sin öl och eventuellt ledsnat på att diskutera dagens äventyr kunde man innan det var dags att åter bege sig till Österhamn för återfärd mot fastlandet, bese de tidigare inte nämnda attraktionerna Krukmakeriet och Kapellet.

Det var i Landsorts kapell som Arthur Hultling för exakt 20 år sedan (1991) ordnade den första konstutställningen på Landsort, med en votivskeppsutställning. Fågelstationen som också finns på ön kanske någon av fågelskådarna också passat på att besöka under dagens promenad.

Återfärden mot Ankarudden avnjöt jag ute i solen på övre däck. Det gällde att suga ut det sista av denna fantastiska dag. Inne över land kunde vi ana hotfulla regnmoln. Vi hade heller inte åkt buss i mer än tio minuter innan regnet kom. Det var dock bara ett beskedligt regn som vi utan vidare kunde stå ute i medan vi väntade på den anslutande bussen vid Nynäshamn för sista etappen till pendeltåget i Västerhaninge.

En fantastisk dag på Landsort var till ända. Till Landsort vill jag åka igen.
Nu återstår att med hänvisning till Resegarantin kräva SL på sammanlagt 1527 kronor för två taxi på grund av för dålig busskapacitet.

En tågresa.

Det här skulle kunnat vara min examensuppsats i Realskolan för mer än 50 år sedan. Ett av ämnena vi hade att välja på den gången var just detta.
Nu är detta ingen uppsats utan en alldeles vanlig vardagsblogg och därmed kortare än en examensuppsats.
Hustrun och jag har vid flera tillfällen tidigare i år sagt att vi vill åka tåg, för att det är ett trevligt sätt att färdas.
Vi har haft diverse idéer om vart vi skulle resa, men inget har blivit bestämt. Så en dag för några veckor sedan fick vi hjälp med beslutet. Vår dotter och hennes man skulle på en begravning i Dalarna och behövde barnvakt, begravningsdagen.
Vi beslutade att ta uppdraget. Första tanken var att ta bilen till Rättvik, men så kom vi på att nu har vi chansen att göra vår tågresa. Minst två flugor i en smäll. Vi kan vara barnvakt. Vi får åka tåg. Det är miljövänligare och det blir billigare än att ta bilen.

Tåget avgår från Stockholm C kl. 07.40. vädret är strålande.
Jag älskar att åka tåg, men gör det alltför sällan. Det är avkopplande att åka tåg. Gott om plats jämfört med på flyget är det också, och man kan koncentrera sig på att titta på det man åker förbi. Samhällena man passera ser man dock ibland inte så mycket av eftersom järnvägen ofta byggts in med bullerplank.
Tåget körde via Arlanda, vilket var en nyhet. Vi for förbi Uppsala, Sala och Avesta – Krylbo.
Krylbo som en gång i tiden var en av Sveriges viktigaste järnvägsknutar såg idag inte ut att vara så speciellt viktig ur trafiksynpunkt. Det var fortfarande väldigt många spår på rangerbangården men de flesta var tomma.
Vi for vidare upp genom ett sommarfagert Dalarna via Hedemora, Säter och Borlänge. Där var vi tvungna att invänta mötande tåg. Det är enkelspårig järnväg långa sträckor. Vi blev sju minuter försenade i Borlänge och förseningen ökades på ytterligare vid ett annat ställe utmed vägen. Det var dock imponerande att höra tågklarerarens positiva högtalarmeddelanden till de resenärer som hade anslutande tåg och bussar längre fram. Han meddelade att han varit i kontakt med dessa stationer och talat om att han hade resenärer ombord vilka skulle med anslutningarna. De hade lovat invänta tågets ankomst.
Vi anlände till Rättvik 19 minuter försenade, men vad gjorde det. Vi hade ingen tid att passa.

Rättvik

Vi anlände alltså till Rättvik vid lunchtid. Blev upphämtade vid stationen av dottern, som med sin familj var där med anledning av den stundande begravningen. Vi fick skjuts till vårt boende som ligger ca 1,5 km från stationen, intill Rättviks kyrka.

Vi hade via Internet sökt boende för denna vistelse. Av ren slump valde vi Stiftsgården som hade ett ledigt dubbelrum. Det visade sig vara ett riktigt lyckokast. Stiftsgården var en mycket positiv upplevelse. Stiftsgården i Rättvik är en hotell-, konferens- och lägeranläggning belägen alldeles vid Siljans strand intill Rättviks kyrka. Anläggningen drivs av Svenska Kyrkan. Rummen har hög standard. Frukosten, som ingår i rumspriset, är av hög klass med mycket att välja på. Servicen är mycket god och det är en fantastiskt lugn och trivsam miljö. I matsalen serveras under sommaren också både lunch och middag om man så önskar.
Nere vid Siljans strand finns sandstrand med omklädningshytter och en badbrygga.
Är man inte bilburen men vill färdas lite längre, finns cyklar att hyra på Stiftsgården.

Rättviks kyrka ligger mycket vackert på en udde i Siljan. Värt att besöka här är förutom själva kyrkan, de gamla kyrkstallarna. Det är små grå träbyggnader, de flesta från 17 - 1800-talet. De användes för sockenbornas hästar vid gudstjänstbesöken.
På andra sidan kyrkan finns Wasastenen. Ett minnesmärke som restes i slutet av 1800-talet till minne av Gustav Vasas första tal till dalkarlarna.

Promenadväg utmed Siljan finns in mot samhället. Andra promenadvägar i de vackra omgivningarna finns också. Gammelgården med ekologiskt café ligger bara ca 500 meter bort i riktning mot Vikarbyn.

Är man husvagns- eller husbilsägare eller campare finns en stor campingplats mitt i samhället mellan Siljan och järnvägen. Campingplatsen var nu i veckan mycket välbesökt. Inte att undra på med det läget.

Vad kan man då göra vid ett besök i Rättvik? Är man inne i samhället ska man givetvis gå ut på Långbryggan. Det är en 628 meter lång träbrygga. Den byggdes 1895 som tilläggsplats för en ångbåt och nyinvigdes 1992 efter en omfattande renovering.
Ett annat besöksmål är Vidablick, ett 28 meter högt gammalt utsiktstorn i trä med fantastisk utsikt över Siljan. Vidablick ligger på ett berg 352 meter över havet. Vidablick bör man besöka i klart väder och inte som när vi var där denna gång, i regndis.
Vill man efter dessa utflykter ha en kopp kaffe med gott bröd kan man med fördel besöka Fricks Konditori, men under turistsäsongen får man bereda sig på att köa för att beställa. Det är ständig kö i lokalen oavsett när på dagen man kommer.

Ska man besöka Rättvik eller trakten omkring i vecka 31 bör man ta med i beräkningen att det kan vara svårt att passera samhället. Då pågår nämligen Classic Car Week. Det är Sveriges största träff för Veteranbilsentusiaster. Vissa kvällar är det då så kallad ”cruising” genom stan. Cruisingen pågår på den enda genomfarten, riksväg 70 och den går mycket långsamt. Även kvällar då det inte är officiell cruising är det många som denna vecka kör fram och tillbaka här för att visa upp sina vackra bilar.

Gillar man fart, ochom man vågar, kan man ta sig upp till slalombacken i Rättvik för att åka sommarrodel. Det är ett 725 meter långt fartfyllt äventyr med hänförande utsikt. För barn finns en kortare bana.

En annan attraktion i Rättvikstrakten är förstås Dalhalla, ett gammalt kalkbrott som numera är en fin musikscen vilken drar allt från Diggiloo till världsstjärnor som Malena Ernman denna sommar.

Det är också gott om ställen där man kan titta på, och inköpa konsthantverk. Ett exempel är keramik från Nittsjö.

Siljansbygden är också full av vackra gårdar som man, om man är bilburen, kan njuta av bara genom att köra långsamt på de smala vägarna genom samhällena.

Hela Siljansbygden är definitivt värd ett besök. Jag har upplevt denna del av Sverige från cykelsadeln under tiotalet långlopp på cykel Siljan Runt.

Under 1800-talet korsades Stockholms vatten av massor av roddbåtar som transporterade folk mellan de olika öarna varpå staden är byggd. De roddes av så kallade "roddarmadammer", ofta härstammande från Dalarna.

Dessa transportmöjligheter är sedan länge borta, men idag har vi testat några av dess moderna motsvarigheter. Det finns faktiskt flera färjeförbindelser i Stockholm, inte bara Djurgårdsfärjan.

Vi startade med att promenera hemifrån, utmed Katarina Bangata ner till Norra Hammarbyhamnen. Där tog vi en av de färjor som trafikerar Hammarby sjö. Det finns tre stycken, alla med namn efter kvinnor som förekommer i P-A Fogelströms Stad-böcker. De heter Lotten, Lisen och Emelie.

Viåkte först med Lotten från Barnängsbryggan till Lumabryggan i Hammarby Sjöstad. Denna färjelinje är gratis. Färjan Lisen låg vid kaj på Södermalmssidan och var föremål för renovering. Målningsarbeten pågick.

Vid Lumabryggan inväntade vi Emelie, som skulle ta oss till Nybroviken via Henriksdalsbryggan, Saltsjö Kvarn och Allmänna gränd. Biljetten kostade 25 kr per person för ålderspensionärer. Ordinarie vuxenpris är 40 kr. Biljett inhandlas i automat ombord. Endast kortbetalning var möjlig, åtminstone i den automat jag använde. Biljetten skulle sedan uppvisas då man steg iland.

Det blev en härlig sjötur, ut genom Danvikskanalen. Förbi Vikinglinjens fartyg och de stora kryssningsfartygen som för tillfället gästar Stockholm. Vi strök nära land vid Beckholmen så att vi kunde se de gamla hamnkranarna, vid Beckholmsvarvet, vilka har ett tidigare "arbetsliv" i Hammarbyhamnen. Numera är de näst intill pensionerade och dessutom ommålade så att de ser ut som giraffer. Sedan passerade vi Gröna Lund med alla dess berg- och dalbanor av skiftande slag för att därefter angöra Allmänna gränd på Djurgården. Sedan stod det inte på förrän vi var framme vid Nybroviken där vi steg iland.

Vår plan var nu att ta en annan färja till Allmänna gränd. Tidigare gick det en med vilken man fick åka "gratis" om man var innehavare av SL-kort. Sen linjen är tydligen nedlagd, men vi fann en annan lösning.

Ett försöksprojekt kallat Sjövägen, pågår sedan augusti 2010. Det innebär trafik med båtarna M/S Ballerina och M/S Mysing mellan Nybroviken - Nacka - Lidingö och Frihamnen. Dessa båtar angör även Allmänna gränd och ytterligare några bryggor. SL-kortet och Stockholmskortet gäller här. Alternativt betalar man 40 kr för enkel resa.

Vi frågade för säkerhets skull vid ombordstigningen om vi kunde åka med SL-kortet till Allmänna gränd. Vi fick svaret: Visst men det tar en stund, vi ska först till Frihamnen. Det kan tyckas lite lång omväg men denna dag då solen sken och det var som gjort för ytterligare en sjötur i Stockholm var valet enkelt. Vi steg ombord.

Nu gick färden ut samma väg som vi nyss kommit, dock utan stopp vid Allmänna gränd. Första stopp var Saltsjö Kvarn, därefter Finnboda Varv, Nacka Strand, Larsberg (på Lidingö) och slutligen Frihamnen. Därefter stävade vi tillbaka igen samma väg.

Under resan passade vi på att förse oss med en kopp kaffe med bulle. Den här båten är utrustad med en servering där man förutom kaffe även kan inhandla någon god öl från Nynäshamns Ångbryggeri och till den en smörgås om man så önskar.

Vi kunde från övre däck njuta av infarten till Stockholm. Vid Blockhusudden, vid den första AGA-fyren med solventil, var det trångt med alla fritidsbåtar och sightseeingbåtar. För att komma in till bryggan vid Nacka Strand blev vi tvungna att ligga och skvalpa en stund i vågsvallen och vänta på vår tur att gå in till bryggan. Det finns förutom de båtar vi provade idag också ett antal så kallade Hop-on-hop-off-båtar som också ska in vid alla de nämnda bryggorna.

När vi så efter en timme och tjugo minuters härlig sjöresa på Stockholms vatten steg iland vid Allmänna gränd, låg där en Djurgårdsfärja och väntade. Vi steg ombord på den efter att ha fått validiteten av våra SL-kort kontrollerad. nu gick färden den vanliga vägen mot Räntmästartrappan (Gamla Stan) via Skeppsholmen.

Ilandstigna tog vi den korta promenaden över det rivningshotade Slussenområdet upp till Södermalmstorg . Vår avsikt var nu att avsluta denna resa i det inre av Stockholms skärgård med en skärgårdslunch, strömming med potatismos, samt pressgurka och ättika. Strömmingsvagnen på Södermalmstorg har öppet alla dagar och serverar härlig nystekt strömming. Har man tur finns det sittplats vid något av borden. Den turen hade vi idag.

Slutligen promenerade vi hem mot Södra stationsområdet via Götgatsbacken och Medborgarplatsen. Nu hade molnen hopat sig. Risken för regn verkade överhängande. Men vi hade haft en underbar dag till sjöss, i solen.

Geocaching vet kanske inte alla vad det är. Det är enkelt uttryckt modern skattsökning med hjälp av GPS. Om du vill ha en djupare beskrivning rekommenderar jag ett besök på

http://sv.wikipedia.org/wiki/Geocaching eller http://www.geocaching.se/?page=contentpages/gcsewhatis

Geocaching är en utmärkt sysselsättning då man turistar. Den kan utövas över hela världen.
Var och en som har tillgång till en bärbar GPS eller har en modern mobiltelefon med inbyggd GPS kan ägna sig åt denna spännande sysselsättning.

Varför skriver jag då om detta fenomen här? Jo för att detta kan vara något att göra vid ett besök i Stockholm. I Stockholm finns massor av gömda skatter. Man kan utöva geocaching som en familjeaktivitet eller en aktivitet för den som vill ströva kring ensam.
Om barnen är med är kanske själva sökandet efter ”skatten” och att se vad som finns i ”burken” det viktigaste. Av egen erfarenhet vet jag att detta kan vara riktigt spännande för barn.

Den stora grejen för mig, som är väldigt förtjust i vår huvudstad, är att jag, till och med här i min hemstad, tack vare geocachingen, kommer till fantastiska platser dit jag annars kanske inte skulle begett mig. Vackra små oaser, oanade utsikter, mm.

För att inte avslöja för mycket om detaljer kring någon gömd skatt har jag inga bilder på någon sådan plats. Jag kan däremot garantera att du får en fin upplevelse av Stockholm och du via

http://www.geocaching.com/map/default.aspx?lat=59.311512656333285&lng=18.0707073...

väljer ut några ”skatter” och går en runda.
Alternativt kan du nyttja någon av de många hyrcyklar som finns tillgängliga i Stockholm.

Några av de vyer du då kan få se finns det bilder på i detta resealbum från Stockholm.

Jag har just varit några dagar i staden Bologna i norra Italien. Bologna är en vacker stad med en mycket väl bevarad gammal stadskärna. Jag har svårt att förstå varför jag hört så lite om Bologna som turiststad. Vi tar resan från början så får jag komma mer in på gamla byggnader och på stadens historia senare i berättelsen.

Dag 1
Vi, ett gäng bestående av tio seniorer, åkte från Arlanda en torsdagsförmiddag i slutet av maj. Vi lämnade Arlanda med SAS, ca. kl. 10:00 och landade i Bologna knappa tre timmar senare. Här slog sommaren emot oss med solsken och 28 graders värme. I Stockholm var det ungefär hälften så varmt då jag åkte hemifrån.
Vi tog en buss in till staden, kostnad 6€. Vi checkade sedan in på vårt hotell, Mercure Bologna Centro, beläget tvärs över gatan från Centralstationen där flygbussen stannade.
Eftersom klockan nu var ungefär 14 så räknade vi med att få våra rum omedelbart men se så blev det inte. De var visserligen färdiga men eftersom vi skulle dela rum två och två så gillade vi inte att det var dubbelsängar med gemensamt täcke. Efter visst förhandlande lovade man att ordna till detta medan vi satt i baren en halvtimme.
Hotellet har en bar i anslutning till en mindre park eller snarare trädgård på innergården. Vi satte oss i skuggan och tog varsin öl, åtminstone de flesta av oss, en del tog vitt vin istället. Några beställde sandwich till ölen men vi fick in tre tallrikar med diverse snittar och ”minipizzor”. Ingen rörde det framdukade förrän kyparen meddelade att detta var ”gratis” tilltugg till öl och vin. De beställda sandwicharna blev därmed överflödiga men levererades ändå eftersom de beställts.
Då ombäddningen, respektive rumsbyten genomförts gick vi för att installera oss på våra rum. Dessförinnan hade vi dock kommit överens om att träffas klockan 19 för att gemensamt gå ut för att äta middag.
Efter installation på rummen gick vi ”grabbar” ut på stan för att rekognosera som det heter när man går ut för att inköpa något att dricka. Vi besökte de närmaste små ”livsmedelsaffärerna” för att kolla in utbudet av lämpliga varor inför kvällen. Före genomförandet av inköpen enades vi dock om att slå oss ner på en uteservering och ta ytterligare var sin öl. Även här blev vi serverade tilltugg, denna gång i form av Pizzabitar. Efter urdruckna öl och uppätna pizzabitar började vi undra om det var någon idé att gå ut och äta middag. Vi började ju bli mätta redan. Vi gick dock och inhandlade öl till mig och whisky till de övriga innan vi gick hem till våra rum för att duscha och vila lite inför kvällen.
Klockan 19 träffades vi i hotellreceptionen och vandrade ut på staden för att leta upp lämplig krog. Vi vandrade genom en av huvudgatorna, via dell’ Indipendenza, i gamla staden i riktning mot Piazza Maggiore, det största torget i sta’n.
Bologna är unik på minst ett sätt; väldigt många gator har arkader, det vill säga, trottoarerna är överbyggda. Bologna har ca. 40 mil arkader, som skyddar mot både strilande regn och brännande sol. Den gamla staden, alltså innanför de gamla murarna är inte mer än ca två kilometer tvärs igenom, så ni kan tänka er att det är gott om arkader. Det är också så att även nyare hus som ligger innanför murarna har arkader.
I vår jakt efter en restaurang, som utan förbeställning kunde ta emot ett sällskap på tio personer passerade vi många av de gamla byggnader som Bologna är känt för men dessa ska jag berätta om under rubriken Dag 2, vilken ägnades åt sightseeing.
Efter att ha frågat på diverse restauranger lyckades vi till slut hitta en som kunde ta emot ett så stort sällskap som vårt. Tyvärr fick vi dock sitta inomhus. Ute var det fullt. Trots alla öltilltugg tidigare under eftermiddagen började vi bli hungriga så vi kastade oss raskt över menyn för att beställa vår första italienska måltid. Jag är egentligen ingen stor älskare av pasta men här var det naturligtvis ett måste. Det påstås att pastan uppfanns här i Bologna. Vad tänker man på då det gäller mat från Bologna? Spaghetti Bolognese, förstås! Den rätten kan man dock inte beställa på restaurang här. Här heter den, spaghetti med ragu eller Tagliatelle med ragu. Den kunde för min del ha fått kallas vad som helst, den var god.

Dag 2
Vi kom till matsalen vid fel tid, till en Hotellfrukost som för min del bestod av juice, kaffe och bröd med skinka och ost.
Första morgongänget hade just länsat faten. Trots att antalet matgäster var i avtagande var kön till den vansinnigt långsamma kaffemaskinen lång. Ett fyrstjärnigt hotell med endast en kaffeautomat, vilken dessutom krånglade hela tiden är definitivt minus i kanten för ett i övrigt mycket bra hotell.
Efter en hotellfrukost som alltså inte tillhörde höjdarna bland de hotellfrukostar jag ätit var det dags för en sightseeingdag i Bologna.
Vi hade beslutat oss för att ta en tur runt Bologna med en rundtursbuss av typen Hop-on-hop-off. Den första turen skulle avgå från hållplatsen utanför vårt hotell klockan 10.00. Vi var först i kön. Vi ser en helt tom buss, från City redbus, komma och svänga in vid hållplatsen. Vi förbereder oss för att stiga ombord och betala. Då kliver en kvinna i 40-årsåldern emellan, talar med guiden och strax visar det sig att hon är lärare och har reserverat platser på denna första sightseeingtur för dagen. Hon vinkar fram 37 glada barn som ska åka runt i vår buss. Vi får vänta ytterligare en halvtimme på vår tur för när barnen klivit ombord finns inte längre plats för ett svenskt seniorgäng på tio personer.
Då nästa tomma buss kommer kliver vi på först och betalar våra € 18 per person för City tour + San Luca Express. Vi får två kartor och en uppsättning hörlurar var. Guidningen kan vi lyssna till antingen på italienska eller på engelska.
Då alla stigit ombord och satt sig startar bussen och börjar rundturen med att köra samma väg som vi gått kvällen innan upp mot Piazza Maggiore. Vi får nu veta det mesta om det vi passerat på vår jakt på restauranger föregående kväll. Vi får också en del grundläggande information om Bologna. Bl. a. att staden grundats av etruskerna, att den är huvudort i provinsen Bologna och huvudstad i regionen Emilia-Romagna. Staden, som har omkring 400 000 invånare har Europas äldsta universitet grundat 1088.
Sedan fick vi naturligtvis veta allt vad som önskas kan, och lite till om byggnaderna vi passerade. Det var några av stadens 75 kyrkor, varav San Petronio är den största. San Petroni är faktiskt en av kristenhetens största kyrkor. Vi passerade också palats såsom Palazzo dei Notai, Palazzo Communale, Palazzo di Re Enzo och Palazzo del Podestà. Bolognas mest kända ”landmärke” är de båda lutande tornen Torri Asinelli och Garisenda. Dessa båda torn är några av alla de torn som finns kvar av de ursprungligen över 100 tornen som en gång fanns i Bologna.
Jag skulle kunna hålla på och räkna upp en lång rad byggnader ytterligare, som är värda att beskådas. Vi nöjde oss med att se dem från bussen men många borde man nog i mån av tid även se från insidan.
Bussen kryssade fram genom den historiska staden och lämnade den sedan en stund genom en gammal port (Porta Castiglione) i stadsmuren, vilken det finns rester kvar av här och var runt stadskärnan. Vi for sedan upp på en höjd till Ospedale Rizzola och kyrkan San Michele in Bosco, där man fick en fantastisk vy över den historiska staden Bologna.
Efter att åter ha kört ner från denna höjd och in i historiska staden igen, steg vi av bussen vid kyrkan Ciesa San Francesco. Vi bytte till ett litet tåg på gummihjul, San Luca Express, ett sådant där ni vet som man kör sightseeing med bl. a. på Skansen i Stockholm. Detta lilla tåg skulle, för de extra € 6 vi betalat, ta oss upp till San Luca.
San Luca, eller dess fullständiga namn, Santuario di Madonna di San Luca, är ett kloster som ligger på en kulle strax utanför Bologna. Hela vägen upp till klostret går en gångväg, överbyggd med en arkad så att man kan gå dit upp skyddad från sol och regn.
Här uppe skulle vi se oss om och vänta på nästa tåg. Lyckligtvis finns förutom klostret även Pizzeria Vito här uppe. Efter en rundvandring i de vackra omgivningarna för bl. a. fotografering satte i oss för att äta lunch på pizzerian. Halva gänget beställde pizza och blev ganska nöjda. Den andra halvan beställde en smörgås med tillnamnet Fantasia och den fantasin var en stor besvikelse. Mackan var oerhört torr och tråkig. Till den torra mackan drack jag ett ganska hyfsat italienskt öl.
Lokalen var dock mycket tyst och trevlig och vi tillbringade två timmar där och hade många givande samtal.
Vi avslutade vår vistelse på San Luca med ett besök i klosterkyrkan vilken öppnade ca en halvtimme innan vårt tåg skulle ta oss ner till staden igen. Jag syndade genom att trotsa fotoförbudet i kyrkan. Tyvärr fanns ingen präst i någon av biktstolarna varför jag inte kunde begära förlåtelse för min synd.
Åter nere i staden skilde vi på oss. Jag gick runt för att fotografera en del av de byggnader vi åkt förbi tidigare på dagen. Andra gick för att shoppa i de exklusiva butikerna de sett från bussen och ytterligare andra for med nästa sightseeingbuss tillbaka till hotellet för att vila inför kvällens middag.
Visa av problemen från kvällen innan, med att inte ha bord beställt på någon bra restaurang, hade vi till denna kväll bokat bord på restaurangen, Trattoria Caminetto d’ Oro.
Vi åt utsökta goda rätter och drack vin eller öl därtill. Jag valde lammracks och till det ett lokalt bryggt veteöl vilket också gav mig ett tillskott till min samling av öletiketter. Vi passade också på att, lite i förskott, skåla i Champagne, och fira en av deltagarna, som om någon vecka fyller 75 år.
Efter detta var det sedan åter dags att vandra mot hotellet samma väg som kvällen innan.

Dag 3

Den tredje dagen i Bologna hade vi tänkt oss att inte spendera i Bologna. Detta låter kanske konstigt men vår avsikt var att istället prova på att åka tåg. Målet för vår tågresa ligger bara fem mil nordost om Bologna och heter Ferrara. Vi hade fått varma rekommendationer att besöka denna lilla stad.
Vi hade redan kvällen innan köpt biljett i en av de många automaterna på Stazione Centrale mitt emot vårt hotell.
Klockan 09.30 begav vi oss till stationen. Tåget skulle avgå 09.45. Vi befann oss nu alltså på den stora stationen där det så kallade Bombdådet i Bologna inträffade den 2 augusti 1980.
Då detonerade en bomb på Bolognas järnvägsstation. 86 personer dödades, cirka 200 skadades och stora delar av stationen förstördes.
För oss inträffade dock ingen större katastrof. Vi stämplade som man ska våra biljetter i en liten gul apparat på väggen före avresan. Jag konstaterade dock att jag inte kunde upptäcka att ”stämplingen” gav annat resultat än en smärre fördjupning i biljetten som var av hård papp, ungefär som ett boarding-kort på flyget.
Av konduktören på tåget fick vi sedan veta att apparaten skulle ha givit oss en synlig tidstämpling och att vi egentligen skulle betala en straffavgift på € 40 per person för att vi ”inte hade stämplat” våra biljetter. Vi klarade oss dock med en förmaning om att stämpla och kontrollera resultatet nästa gång vi åker tåg i Italien. Att jag försökte förklara för konduktören att den gula apparaten som jag ”stämplat” biljetten i saknade färgband gick nog inte in.

Tågresan till Ferrara skulle ha tagit ca 30 minuter, men på grund av ett, för oss oförklarligt, stopp mitt på linjen i 15 – 20 minuter, så var vi framme först efter nästan en timme.
Vi promenerade från järnvägsstationen in mot stadens centrum. Det var varmt och vi stannade vid ett ”vattenhål” på vägen. Eftersom klockan ännu inte blivit 12 drack jag bara vatten medan några andra drack öl, ytterligare andra drack kaffe. Vi fortsatte sedan mot centrum och turistbyrån för att hämta kartor över staden.
Turistbyrån är inrymd i den gamla borgen Castello Estense. Det är en riktig gammal borg med vallgrav och vindbryggor. I vallgraven simmar jättelika karpar. Förutom turistbyrån finns inne på borggården också offentliga toaletter för både damer och herrar. Inträdet på toa var € 0,5.
Vi såg ett drinkbord uppdukat i skuggan vi borggårdens ena vägg och plötsligt fylldes borggården av festklädda människor. Det var ett stort bröllop som skulle äga rum i någon av borgen/slottets salar. Vår klädsel i kortbyxor och kortärmat platsade dåligt så vi gick ut på sta’n istället.
Det var mycket folk ute, det var ju lördag. Det var marknad i stan och man kunde smak på diverse lokala läckerheter om man ville. Jag gillar inte att smaka varken olivolja eller vin så det överlät jag åt andra. Jag ägnade mig åt att titta på och studera de vackra husen vi passerade. Ferrara var verkligen en stad med atmosfär. Det kändes väldigt bra att gå omkring här.
Efter en stunds strövande kände vi alla att det var tid för lunch. Vi skickade en förtrupp i en av gränderna där de hittade en utmärkt restaurang med uteservering under tak så att vi fick lite svalka. Här åt jag den godaste Spaghetti Carbonara jag någonsin ätit.
Efter lunchen delade vi upp oss i två ”gäng”. Ett som gick tillbaka till marknaden för att shoppa och vi övriga som gick mot Via delle Volte, en liten gata/gränd som har massor med små överbyggnader. Det är inte arkader som i Bologna utan mer två hus på var sida av gatan vilka är sammanbyggda på ett sätt som gör att man kan passera under. Sedan drog vi oss ner mot den flod, Po di Volano, som rinner i utkanten av Ferrara. Vi kom dock aldrig dit. Däremot såg vi resterna av den gamla stadsmuren och bestämde då vi kommit till busstationen att på nytt försöka ta oss upp till stadens centrum. Vi steg på en buss, betalade € 1,5 för att åka tillbaka till borgen där vi börjat vår lilla rundvandring.
Här fann vi ett ”vattenhål” under träden alldeles vi busshållplatsen. Vi slog oss ner i skuggan för att återställa vätskebalansen. Det fick bli genom inmundigande av ”industiöl” (Heiniken) från Holland, men vad gör man inte då man är törstig. Då törsten var släckt gick vi för att besöka vårt sista mål för dagen i Ferrara.
Tvärs över gatan från borgen ligger Teatro Comunale, vars magnifika salong vi sett en bild av i en av de broschyrer vi fått på turistbyrån. Tyvärr var dock teatern stängd så vi fick aldrig uppleva teatersalongen prakt med egna ögon.
Nu återstod bara att i sakta mak, sökande skugga, promenera tillbaka till järnvägsstationen.
Tågresan hem gick utan problem. Vi hade noga kontrollerat resultatet av stämplingen i den gula lådan. Denna gång kom det dock ingen konduktör över huvud taget.
Hemma på hotellet duschade vi ”resdammet” av oss och vilade en kort stund innan det var dags att åter gå ut på sta’n för att äta middag. Även denna kväll hade vi reserverat bord på restaurang, denna gång på Ristorante da Nello. Till någras besvikelse fanns dock inte pizza på menyn. Däremot hade de, enligt kyparen, världens bästa Cottoletta Bolognese. Kyparen hade rätt det var en oerhört god rätt, men kotlett? Nej det var mer en schnitsel bestående av kalvkött med en skiva skinka och ost ovanpå. Till detta en underbar sås, bladspenat och potatispuré. De hade också en god rätt gjord på kalvlever vilken somliga föredrog före världens bästa Cottoletta. Desserten hoppade jag som vanligt över men även bland dem fanns en som var världens bästa. Vilken det var minns jag inte.

Så var även denna dag till ända. Nu återstod bara att på nytt återvända till hotellet.

Morgonen därpå var det bara att packa ner sina pinaler, äta en frukost som såg ut som den gjort övriga mornar med bl. a. väntan i kö för att få ut sin cappuccino ur kaffeapparten.
Sedan utcheckning från hotellet, buss till flyget, incheckning och ca tre timmars flygning till Stockholm där på nytt beskedligare temperatur än i Italien väntade.
En härlig reseupplevelse var det. Det är inte otroligt att jag återvänder till Bologna i framtiden.

Så var det åter dags för en kundresa med Swedbank. Denna gång till Costa Tropical i södra Spanien. Resan är som de tidigare vi varit på ett samarbete mellan Swedbank och Special Resor i Karlstad.
Vi flög från Stockholm till Malaga varifrån vi åkte buss till vårt hotell som ligger i staden Almuñécar, en dryg timmes bussresa öster om Malaga.
Avresan från Stockholm skedde i behaglig tid. Take off kl. 14.15, med Norwegian. Vi flög ett alldeles nytt flygplan, en B737-800W. Mycket fräscht och bekvämt. Ingen mat ingick ombord men den som ville kunde köpa något att både äta och dricka. Vi åt lunch på Arlanda före avresan så vi nöjde oss med kaffe ombord.
Landning i Malaga skedde på tid ca 18.30. Här mötte oss en av våra lokalguider, en spanjor som talar svenska. Han gav oss en del intressant information under bussresan från Malaga till Almuñécar.
Vi anlände till vårt hotell ca kl 20.00. Incheckningen var väl förberedd och vi fick våra nyckelkort utdelade direkt då vi steg av bussen.
Hotellet, Hotel Suites Albsyzin del Mar ligger ganska centralt i Almuñécar invid en odling av Cherimoya och inte långt från gamla staden.
Cherimoya är en av alla de tropiska frukter man odlar här tack vare det subtropiska klimatet.

Hotellet i sig är en fantastisk upplevelse i arabisk stil. Vår lägenhet har vardagsrum, pentry, två badrum och tre sovrum samt balkong med utsikt mot poolområdet. På balkongen var det riktigt skönt i eftermiddagssolen.
Då vi var incheckade och hade lämnat våra väskor på ”rummen”, väntade en härlig kvällsbuffé i matsalen. Sedan var det dags att sova efter denna resdag.

Dag 2, började med en riktigt bra frukost. Det enda jag kan klaga på beträffande frukosten var att det inte var färskpressad apelsinjuice utan sån där som mer är som saft ur en automat.
Efter frukost, kl. 09.30 bar det av med bussen mot dagens utflyktsmål, staden Nerja. Vi gjorde dock först ett stopp i närheten av Nerja vid de världsunika droppstensgrottorna till vilka det var möjligt för hugade att besöka medan vi övriga for vidare till Nerja.

Jag har sett droppstensgrottor tidigare på flera andra ställen i världen och eftersom vädret var strålande och alldeles lagom varmt kände jag inte för att gå i några grottor denna dag.
För er som besöker Nerja och som inte sett droppstensgrottor förr kan ett besök dock rekommenderas. I de här grottorna finns en del målningar samt den största droppstenspelaren i världen, d. v. s. det är den tjockaste där stalaktit och stalagmit smält ihop till en pelare.
Grottbesökarna hämtades upp senare för att återförenas med den övriga gruppen i Nerja.

I Nerja promenerade vi gemensamt till vad som kallas Balcon de Europa, en utsiktsplats mitt i staden med vidsträckt utsikt över Medelhavet och kustremsan åt båda håll.
Därefter var det fri tid att strosa på gatorna i den gamla staden, shoppa, fika och äta lunch på egen hand. Efter lite shopping fann vi en liten restaurang alldeles intill Balcon de Europa. Först var vår avsikt bara att dricka varsitt glas färskpressad apelsinjuice men sedan kändes det så skönt att bara sitta där så att vi bestämde oss för att även äta vår lunch där. Restaurangen hade en liten balkong ut mot havet och vi satt i skuggan intill räcket och tittade ut över havet och den lilla strand som finns alldeles nedanför Balkon de Europa. Där badade folk i de stora vågorna som rullade in mot stranden.

Vid tvåtiden var det återsamling och avfärd med bussen till Frigiliana, en av de vita byarna i Andalusien. Här har invånarna förbundit sig att en gång om året vitkalka sina hus. I Frigiliana gjorde vi också en kort rundvandring. Bl a tittade vi på det gamla sockerbruket som en gång funnits här men som numera är nedlagt. På den tiden odlades i de här trakterna sockerrör för bl. a framställning av rom. Efter rundvandringen, före återresan till Almuñécar, var vi till en liten butik för att prova ett lokalt sött vin som görs på torkade druvor. Även om jag inte är någon vindrickare måste jag tillstå att det smakade gott.

Åter i Almuñécar gjorde vi en liten shoppingtur på närmsta Supermercado för att bl. a inhandla vatten på flaska och mjölk till det kaffe som vi ibland lagar på rummet. Vi måste ju utnyttja vårt pentry.
Strax före sju samlades vi sedan vid poolen för en välkomstdrink innan vi gemensamt promenerade till restaurang La Ventura i gamla delen av staden. Middagen serverades på en innergård vilket gjorde att vi satt ute, men ändå inne. Vi njöt av god mat och trevligt sällskap. En väldigt lyckad kväll bortsett från att Flamencosångarna som underhöll var lite väl högljutt klagande för att det skulle fungera och föra ett bra bordssamtal. Om detta rådde dock delade meningar. Många tycket att musikupplevelsen var helt fantastisk, och saknade inte alls möjligheten att samtala.

Dag 3 vaknade jag med feber och en begynnande infektion i kroppen. Jag åt en mycket begränsad frukost innan det var dags för avfärd mot dagens utflyktsmål som var några byar uppe i Sierra Nevada. Fr. o m denna dag hade vi ny lokalguide, Daniel, som är svensk men som bott i Spanien i sju år. Daniel visade sig vara en mycket entusiastisk och kunnig guide. Vi åkte på slingriga vägar till området som heter Alpujarras, medan Daniel berättade om vad vi skulle få uppleva under dagen och han gav oss också en rejäl dos av Spaniens historia.
Väl uppe i Alpujarras besökte vi först en familjeägd charkfabrik/butik där vi fick en rundvandring och provsmakning av deras unikt snötorkade Serranoskinka. Därefter for vi ner till byn Capileira där vi åt en lättare lunch, i form av tapas, på en bodega. Färden gick sedan vidare ner till byn Pampaneira där det var fri tid för bl. a shopping. Jag tillbringade dock timmen i Pampaneira sovande bak i bussen för vid det här laget hade min feber stigit till över 39, trots febernedsättande medicin.

Efter Pampaneira for vi vidare på de mycket slingriga vägarna, via Lajarone till vårt sista stopp för dagen, en vingård och bodega vid namn Senorio de Nevada.
Senorio de Nevada är en relativt ny vingård som det går väldigt bra för. Man startade detta familjeföretag 1996. Det ligger på 700 meter över havet. Man odlar vin av typerna Cabernet Sauvignon, Merlot, Syrah, Tempranillo, Petit Merlot, Grenache och Viognier. Odlingsarealen är 21 hektar. Man producerar ca 70.000 flaskor per år, varav 30% går på export. Deras mest prisvärda årgång för närvarande är 2006. Här finns förutom anläggningen för odling och produktion av vin också en utmärkt restaurang och ett hotell.
Här fick vi först en rundvandring med information om vinodling och vinproduktion. Rundvandringen avslutades med en vinprovning vilken jag inte kan uttala mig om eftersom jag inte deltog.

Därefter avslutades besöket på Senorio de Nevada med en utsökt trerätters middag i restaurangen. Till den serverades naturligtvis ”husets vin”, som enligt dem som förstår sig på smakade utmärkt.
Återfärden till Almuñécar var mindre slingrig än resan upp mot bergen för nu valde vi motorvägen ner mot kusten igen. Och därmed var den tredje dagen på resan slut.

Dag 4 mådde jag något bättre tack vare stöd och mediciner från den sjuksköterska, som alltid följer med på resor som anordnas av Specialresor. Gunilla, som sjuksköterskan heter, såg till att jag drack ordentligt under dagarna och att jag tog mediciner som dämpade febern så att jag kunde delta i aktiviteterna efter bästa förmåga. Det var givetvis mitt eget val att inte helt acceptera att jag var sjuk och kanske borde stannat på hotellrummet.
Denna fjärde dag fick jag SMS från min dotter som undrade hur det var med oss. Jag svarade att det var OK men att jag var sjuk igen. Hon preciserade då sin fråga med en undran om hur vi klarat jordbävningarna. Konfunderad svarade jag ”Vilka jordbävningar?” Det hade alltså kvällen innan varit två jordbävningar i Andalusien. Vi hade inte märkt av någon av dem. De hade inträffat ungefär då vi satt uppe i bergen och åt vår middag. Styrkan hade varit ca 5 på Richterskalan. Epicentrum låg vid staden Lorca ca 35 mil från den plats där vi befunnit oss.
Det är märkligt med dagens informationssamhälle. I Sverige var man väl informerad om dessa jordbävningar. Vi hade lokalt inte hört talas om dem.
Nåväl denna dag var en vilodag utan bussutflykter. Vi skulle endast göra en guidad rundvandring i Almuñécar och därefter disponera dagen själva. För min del passade detta utmärkt, jag behövde en vilodag.
Rundvandringen i Almuñécar var planerad att ta ca. en timme men vi var nog ute i närmare två. Vi gick mot den gamla staden och passerade på vägen dit saluhallen i Almuñécar. Därefter gick vi till de från romartiden härstammande och nu utgrävda salterierna. Daniel ledde rundvandringen och gav oss all information man kan önska sig om dessa saltningsbassänger och övrigt som vi passerade på vår rundvandring.

Vi fick lära oss att staden sannolikt grundats redan av Fenisierna. Att den senare behärskats av romarna men att den fått sitt namn då den togs över av araberna (morerna). Namnet Almuñécar kommer från arabiskan och betyder ”omgivet av berg”.

Efter en god lunch på egen hand ute på ett litet torg i staden gick vi tillbaka till hotellet för att vila inför den aktivitet som banken alltid ordnar någon kväll under resan. Därefter åt vi en utmärkt middag på hotellet. Lax med en underbart god sås.

Dag 5, var den jag mest sett fram mot under denna resa. Vi skulle till Granada för att besöka Alhambra. Jag var åter sämre denna dag men beslutade ända att följa med. Det hade ju varit snopet att inte få se Alhambra nu när jag var så nära. Gunilla skötte om mig på bästa sätt under dagen så att jag klarade av den över två timmar långa rundvandringen i Alhambra.

Alhambra är som jag antar att de flesta vet ett palats från den tid på Morerna behärskade den del av den Iberiska halvön som vi idag kallar Spanien. Morerna landsteg i Andalusien år 711 eKr och härskade här till 1492. De som fördrev dem ur Spanien var Ferdinand och Isabella.
Alhambra som ligger på en höjd i Granada bestod ursprungligen av sju palats men av dem återstår endast två. Dessutom finns här Karl V:s palats som är av senare datum.

Det är stor skillnad på byggnadsstilarna mellan de moriska palatsen och Karl V:s palats.
Det spännande med Karl V:s palats är den stora cirkelrunda innergården. Man kan då man står där undra vad den använts till men det blev vi varse ganska snart. Plötsligt stod i mitten av gården tre unga svenska flickor som med kristallklara röster sjöng ”Idas sommarvisa”. Då förstod vi att gården byggts som den är för den fantastiska akustiken. Här talade makthavaren sannolikt till sitt folk.

Det var många grupper turister som skulle slussas in i Alhambra. Alla försedda med små radiomottagare som de lokala guiderna förmedlade sin guidning genom. Varje grupp hade sin egen kanal som radiomottagaren fungerade på men då och då kunde man få in en italiensk, eller en fransk röst i sin mottagare, då någon annan grupp, som tilldelats samma radiokanal som vi, kom för nära. Vår guidning skedde på svenska. Vi var uppdelade i två grupper om 18 personer. Båda lokalguiderna var mycket kunniga om Alhambra och de talade bra svenska. Den ene var svensk och den andra hade bott länge i Sverige
.
Jag skulle kunna skriva mycket om den fantastiska byggnad som Alhambra är men den som vill veta detaljer får söka på nätet. Ingen information går dock upp mot den man får då man samtidigt vandrar genom detta fantastiska palats och upplever det på plats.
Då rundvandringen i Alhambra, och den intilliggande trädgården Generalife, var slut efter ca. två och en halv timme var det tid för lunch på en restaurang som låg alldeles intill parkeringen och ingången till Alhambra.
Vi fick en fyra rätters lunch med alldeles för mycket mat. Det var två förrätter, en huvudrätt, som var Paella, och dessert.

Efter lunchen var det fri tid för sightseeing eller shopping i Granadas centrum. Själv valde jag att tillsammans med en annan resenär ta det lugnt i skuggan på en uteservering. Vi hade en underbart skön eftermiddag tillsammans med bl. a cappuccino och senare färskpressad apelsinjuice.
När alla återsamlats bar det åter av tillbaka till Almuñécar och kvällens middag som hade karaktären av avskedsföreställning. Vi bjöds på en härlig måltid i den av hotellets restauranger som ligger ute vid poolen.

Efter middagen bjöds det på flamencoföreställning i en konstgjord grotta, också den belägen i poolområdet. Flamencogruppen omfattade en gitarrist och sångare, en violinist och två danserskor.
På grund av trötthet efter dagens strapatser orkade jag bara stanna för att se de två inledande numren men de som stannade hela föreställningen sa att det var en fantastisk föreställning.

Dag 6, sista dagen. Nu var det tid att åter packa sin väska och göra sig redo för hemfärd. Vi for mot Malaga där vi skulle tillbringa sista dagen och till kvällen flyga hem till Stockholm.
Den första aktiviteten för dagen var en kortare bussrundtur i Malaga vilken slutade nere vid stranden Malagueta och den intilliggande tjurfäktningsarenan ”Plaza de Torros la Malagueta”.

Vi skulle nu få uppleva en av resans absoluta höjdpunkter, ett föredrag om tjurfäktning. Den som berättade för oss om tjurfäktning heter Olle Jacobsson och är svensk. Då han berättade att han också har ett artistnamn, Juan Radamez, och har utbildats till matador och sedan arbetat i många år som värjbärare åt berömda matadorer, blev föredraget oerhört intressant. Olle är dessutom skådespelare och en av de absolut bästa föredragshållare jag träffat på. Han berättade om tjurfäktningens historia, sin egen tid i denna ”cirkus” och han visade oss den utrustning matadoren och hans medhjälpare använder. Han demonstrerade också hur de olika sakerna används. Det blev en lysande föreställning, som gav oss en helt ny syn på företeelsen tjurfäktning.

Efter det fantastiska föredraget fick vi också se tjurfäktarmuseet som finns inne under en av läktarna i arenan. Här förvaras flera av de berömda, numera ”pensionerade” matadorernas guldbroderade dräkter. Vem minns inte El Cordobes? Hans vackra dräkt finns i museet.

Lunch, som var otroligt bra, tre rätter förstås serverades på en liten restaurang i gamla staden i Malaga, i närheten av katedralen. Efter lunch var det fri tid i Malaga.
Jag och hustrun vandrade, under de blommande jakarandaträden, genom den vackra parken från centrum ner till Malaguetan. Nere vid stranden satte vi oss på ett café och tittade ut över stranden och alla badande. I bakgrunden såg vi alla fartygen som låg ankrade på ”Malagas vinstänkta redd”.

Vid 17-tiden var det återsamling för färd ut till flygplatsen och hemresan till Sverige. Incheckningen gick problemfritt. Avresan skedde exakt på tid och flygresan tog en kvart kortare tid än beräknat. Landning 23.15 på Arlanda.
Hemma igen var vi ca. 01.00 på söndagsmorgonen.

Denna vår, 2011, ska vi göra fyra vandringar i Vasastan i Stockholm.

Den första vandringen 2011-03-29 går vi från Odenplan, Norrtullsgatan bort till Vanadisvägen.
Vi tittar bl a på Hamburgerbryggeriet, Norrtulls Sjukhus och Matteus folkskola.
Sedan går vi för att titta på Matteus kyrka och därefter besöker vi en gammal industrilokal på Västmannagatan fd Otto Meyers konstgjuteri.
Trots kyla och snöblask blev det en intressant vandring.

Den andra vandringen 2011-04-05 var koncentrerad till området Röda Bergen. Namnet kommer av den röda granit som berget består av och har inget med politik att göra.
Nu finns bilder även från denna vandring.

Den tredje vandringen omfattade Stockholms Stadsbibliotek, området där Stockholms Högskola och övriga akademiska institutioner låg innan Stockholms Universitet flyttade till Frescati. Slutligen tittade vi även på Observatoriekullen och Stockholms gamla Observatorium.

Nu återstår endast en vandring i Vasastan.

Tredje resan

Den rubriken skulle om den var inledningen till en kriminalroman ha betytt att det var tredje vändan på ”kåken”, fängelset alltså. I det här fallet betyder rubriken, tredje resan för mig till Koh Chang i Thailand.
Koh Chang är en av Thailands största öar vilken är belägen i Siambukten i östra Thailand, nära gränsen till Cambodja.
Den här gången skulle vi göra det vi inte gjort tidigare och naturligtvis även det vi gjort tidigare. En av de saker vi inte gjort tidigare var att boka resan via en svensk resebyrå. Tidigare hade jag ordnat både resa och hotell själv via Internet. Nu bokade vi via Fritidsresor som denna vinter börjat med resor till Koh Chang och dessutom kunde erbjuda precis det hotell som vi bott på förut och som vi gärna ville återvända till. Fördelen med att boka vi svensk resebyrå är i första han av ekonomisk säkerhetskaraktär, d v s att resegarantin gäller och att man inte behöver slutbetala resan förrän 40 dagar före avresan. Vi bokning på Internet ska man betala både hotell och resa redan då man bokar. Det är ett risktagande som kan kännas väl stort. Speciellt gäller det om man för att vara säker på att önskad resa finns vid rätt tid måste boka ett år i förväg. Vad som helst kan ju hända. Thailand är från tid till annan ett politiskt oroligt land även om det för det mesta är lugnt för oss turister.

Resan skulle innebära direktflyg Stockholm – Bangkok, och därefter vidare flyg med Bangkok Airways till Trat varifrån man åker minibuss och färja till Koh Chang. Det var alltså samma resa som den vi själva ordnat tidigare. Skillnaden var att vi skulle åka charter från Stockholm till Bangkok. Flygtiden var densamma som med reguljärflyg och även flygkomforten, nämligen exakt samma flygplanstyp.
Första avvikelsen i resa dök upp redan då vi skulle lämna Arlanda. Vi var alla ombord i tid. Avisningen av planet var gjord och vi hade taxat ut tull änden av startbanan. Då meddelade piloten att vi hade ett problem. En lampa indikerade att den bakre dörren på planet inte var stängd. Kabinpersonalen provade att öppna respektive stänga dörren ett antal gånger men fick inte indikeringslampan att slockna. Då kom färdmekanikern och gjorde samma sak och konstaterade samtidigt att dörren defacto var stängd. Denna procedur tog cirka 20 minuter varefter vi kunde lyfta mot Bangkok. Flygresan tog planerade 10 timmar. En liknande incident hade givetvis kunnat inträffa även då vi flugit reguljärt. Flygsäkerheten har alltid prioritet ett.

Nästa skillnad i resa dök upp då vi kom till Bangkok.

Vi visste när sista planet från Bangkok till Trat skulle avgå så vi stressade på för att komma genom Immigration och bagageutlämningen och därefter, enligt instruktionen från Fritidsresor snarast ta kontakt med en av deras representanter för att få våra biljetter för vidare färd från Bangkok. Vi hade dock kunnat ta det lugnt för vi var inbokade på hotell i Bangkok över natten och skulle inte vidare mot Koh Chang förrän morgonen därpå.
Detta var något Fritidsresor redan i resebeskrivningen på nätet angivit att det kunde inträffa om flyget från Sverige var försenat men jag trodde inte att det var normalsituationen. Det visade sig nämligen att då jag frågade Fritidsreserepresentanten att vår inbokning på hotell i Bangkok var inbokad långt i förväg och våra rum på Koh Chang var bokade först från dagen därpå.
Vid tidigare resor har vi inte haft några problem med att checka in och fara vidare direkt samma dag.
Vi bussades alltså in till Bangkok, till ett mycket bra hotell, Century Park Hotel, där vi bjöds på välkomstdrink och lite information om omgivningarna. Hade vi dock vetat redan i förväg att vi skulle tillbringa en kväll i Bangkok hade vi kunnat förbereda oss för det. Nu var vi lagom förargade för att vi på det här viset skulle missa minst en halv dag på Koh Chang. Vi letade därför bara upp närmaste restaurang för att få lite middag. Närmaste restaurang hade ju kunnat vara den på hotellet där det erbjöds thaibuffé till extrapris för oss, 550 THB per person. Vi valde dock att gå över gatan till ett ”litet hål i väggen” som såg väldigt fräscht ut. Vi togs emot av en vänlig personal. Vi serverades fantastiskt välsmakande thairätter efter vars och ens smak och den dryck vi så önskade därtill. För hela kalaset (för sex personer) inklusive öl till mig betalade vi 800 THB inklusive dricks. Vi hade definitivt inte blivit mer belåtna om vi ätit på hotellet.
Sedan blev det sängen för att försöka ta igen den sömn vi inte kunnat tillägna oss under flygresan. Det gick sådär, kudden var inte fyllt med dun, snarare skumgummibollar, så med sömnen blev det si och så.

Morgonen därpå var det frukost 05.30 och avfärd 06.00 med buss åter till flygplatsen. Det var ingen lång busstur men det räckte för att Samuel (6 år) skulle bli åksjuk och kräkas direkt då vi steg ur bussen. Han blev genast omhändertagen och ”sanerad” av en liten thailändsk kvinna vars uppgift normalt var att städa utanför flygterminalen. Hon belönades givet vis med en, med thailändska mått mätt, rejäl mängd THB för sin insats.
Vi checkade in och klev ombord på det med blommor och palmer bemålade lilla turboprop-flygplanet som på ca 45 minuter skulle ta oss till Trat.

På flygplatsen i Trat ”mötte” oss som vanligt de gröna elefanterna i Buxbom och de små ”leksakstågen” som fraktar passagerare och bagage från planet ute på plattan in till terminalbyggnaden som egentligen bara är ett tak. Därpå äntrade vi raskt våra minibussar för färd först ner till Leam Ngop och färjan till Koh Chang, en färd på ca 15 minuter. Sedan följde en färjetur på en knapp halvtimme och därefter ytterligare tjugo minuter på de slingrande vägarna till White Sands Beach och vårt hotell Koh Chang Kacha Resort and Spa. Naturligtvis precis som då man bokat resan själv, det är nämligen bästa sättet att komma från Trat till Koh Chang. Bilar eller minibussar är enda möjligheten. Stora turistbussar kan inte köra på ön och någon flygplats finns inte och lär heller inte byggas, ön är till ca 80 % nationalpark.

Vid framkomsten till hotellet avvek vi från övriga Fritidsrese-resenärer. Vi hade själva styrt om så att vi skulle bo i den äldre delen, Beach Side, av hotellet där vi tidigare bott vid två tillfällen. Fritidsresor har sina förbokade rum i den nya delen Hill Side. Hill Side delen har färdigställts sedan vi var här senast men vi föredrar att inte behöva korsa gatan varje gång vi känner för att bada i havet. Vi föredrar havet före poolen, även om poolen, som på Hill Side av vårt hotell har vattenrutschbana.

Nu vill jag inte verka negativ, men det är skillnad på att vara styrd och att kunna bestämma själv över sin resa. Men, som jag sa inledningsvis, det finns fördelar med att boka via svensk resebyrå.

Thaimat

Den andra nya attraktionen på hotellets Hill Side del är en Italiensk restaurang men den lockar inte heller. I Thailand vill vi äta thailändsk mat, sedan må den italienska krogen vara hur bra den vill.

Thailändsk mat äter man bäst på de mindre restaurangerna som inte ser så tjusiga ut och som i huvudsak frekventeras av thailändare. Där smakar maten bäst. Att man ibland kan se in i köket och kanske förfasa sig över att det inte är lika skinande rent som man föreställer sig att svenska restaurangkök är det får man ta. Oftast är det inga problem om man ser till att beställa sådant som är ordentligt stekt eller kokt. Inte ens thailändarna använder kranvattnet till annat än att tvätta sig i så där föreligger heller ingen större risk.

De trevligaste och mest prisvärda middagarna äter vi på någon av alla de restauranger som på kvällarna dukar upp sina bord på stranden, då det är ebb. Här äter man antingen någon traditionellt thailändsk rätt såsom soppan Tom KahKai, kyckling med kashewnötter eller varför inte en Pad Thai. Bästa valet på dessa restauranger är dock de olika varianterna av grillat ”seafood” som erbjuds. Det är nyfångad fisk och skaldjur av olika slag. Detta grillas direkt på beställning över glödande kol i halva gamla oljefat. Till dessa läckerheter, ja inte oljefaten alltså utan fisken och skaldjuren servers efter önskemål ris, bakad potatis eller sallad.

Som jag nämnde inledningsvis brukar vi hålla oss till thaimat då vi är här men thaimat tre gånger om dagen skulle nog inte vi heller klara. Till frukost håller vi oss till en ganska vanlig Continental breakfast med kaffe, juice, rostat bröd, en omelett, någon gång bacon samt avslutningsvis en ordentlig hög skivad färsk ananas. De thairätter som också finns tillgängliga till frukost undviker vi. Det känns inte helt rätt med ångkokta grönsaker och nudlar strax efter klockan sju på morgonen.

Energiförbrukningen är inte så hög då man mest ligger i skuggan eller guppar kring i havet. Därför har vi inte heller så stort behov av rejäl lunch. Vi äter därför oftast på rummet vilket innebär att vi sätter i oss ett par skivor bröd med medhavd kaviar samt kokt skivat ägg eller ost. Äggen kokar vi i en liten behändig äggkokare (för tre ägg) medförd från Sverige. Till dessa mackor dricker jag en thailänds öl, helst Chang Beer och hustrun dricker äppeljuice eller annan lämplig dryck.

Framåt kvällen är vi sedan laddade för den thailändska maten på någon av krogarna som jag beskrivit tidigare.

Och sedan är det dags för dessert, Thailändska pannkakor

Ända sedan vår första Thailandsresa 2001, har vi älskat de tunna thailändska pannkorna med frukt som man på många platser kan köpa direkt från ett ambulerade gatukök, oftast monterat på en trehjulig moped med tak.
Här på Koh Chang har vi vår specielle favorit bland ”pannkaksbagarna”, en ung man och hans söta fru som varit här på White Sands Beach varje år.
Glädjande nog fanns de här även denna gång. Än mer glädjande var att de kände igen oss då vi första kvällen kom för att äta vår pannkaka med banan och socker.
De kan inte speciellt mycket engelska men tillräckligt mycket för att förmedla att de kände igen oss från tidigare gånger.

Våra kvällsmåltider avslutas nästan varje kväll med ett besök utmed gatan hos vår pannkasbagare.

Montesumas hämnd

Hade resan gått till Sydamerika kan det tänkas att jag trott att jag denna gång drabbats av det som kallas Montesumas hämnd, en förskräcklig magåkomma.
Som jag nämnde inledningsvis skulle vi på denna resa prova sådant som vi inte hunnit med tidigare. Jag har aldrig tidigare under någon av mina resor i världen drabbats av någon magåkomma men här på Koh Chang slog den till med full kraft den fjärde natten. Jag ska bespara er mer ingående detaljer men kan säga att trevligt var det inte. Det förstärktes dessutom av att jag fick feber som i sin tur triggade igång min hjärtarytmi. Där var jag alltså magsjuk, febrig och med ett hjärta som dunkade kraftigt i otakt hela natten. Det medförde givetvis att det blev si och så med nattsömnen, som i den mån den infann sig avbröts ungefär en gång i timmen för besök på toaletten.
Dagen efter däremot sov jag som en stock hela dagen eftersom febern satt i, och trots det bultande hjärtat.
När hjärtat stannat, jag inte helt förstås men de extra hjärtslagen, vaknade jag pigg och kry och redo för nya bad- och matäventyr. Upphovet till min magsjuka har jag ingen som helst aning om. Jag hade inte ätit något annorlunda än någon annan på dagen före insjuknandet.

Att resa med barnbarnen

Att resa tillsammans med sina barnbarn har sina fördelar. Bland annat innebär det att man kan tillåta sig att själv stundtals bli barn på nytt.
Viljan att leka har vi vuxna nog kvar lite till mans men vi reglerar den allt för hårt och släpper inte fram leklusten tillräckligt ofta till vardags. Det går lättare på ”semestern” och gärna i främmande land.

Vi reser denna gång tillsammans med vår dotter och svärson samt de två äldsta barnbarnen Hannah (14) och Samuel (6). På plats i Thailand fanns redan då vi kom vår son med fru och döttrarna Sofia (5) och Anna (snart 4).

Sofia har under vistelsen i Thailand, på egen hand lärt sig att ”dyka” och att simma under vattnet. Det måste hon visa farfar och farmor så fort vi bara hunnit checka in. Detta gör att det blir vattenlek nästan med det samma.

Anna däremot har ledsnat på att bada efter tre veckor i Thailand och vill bara sitta på bungalowens altan och spela Memory med mamma. Hon spelar detta spel med regler som hon själv hittar på under spelets gång, allt utifrån hennes egna förutsättningar att vinna.

Samuel gillar att bada både i poolen med pappa och i havet med mamma och storasyster. Med uppblåsbara puffar på armarna känner han sig trygg och busar med oss vuxna utan att fundera det minsta på att han inte har någon kontakt med bottnen. Han guppar omkring som en kork i det salta, varma vattnet.

När han av några andra resenärer, som lämnar Koh Chang före oss, får överta en hel arsenal med plastleksaker, hinkar, spadar mm, så blir det möjligt att tillsammans med mamma och morfar bygga sandslott på stranden. Samuel startar med en hög sand som får bli stomme till slottet och börjar sedan gräva en vallgrav. Morfar hämtar vatten. Då Samuel upptäcker att vattnet bara rinner undan börjar hans kreativa lilla hjärna att jobba och snabbt fodrar han vallgravens botten och sidor med de stora röda blad som fallit från träden och ligger överallt på stranden. Bladen gör att vattnet stannar längre i vallgraven men också att vattnet forsar fram som en flod eftersom vallgravens botten har olika nivåer. Det blir en vattenlek som kräver hämtning av mer och mer vatten tills morfar inte orkar längre i värmen.
”Hämta mer vatten, stå inte bara där och glo” blir då uppmaningen till mamma som också deltar i vattenleken.

Hannah ägnar sig ungefär åt samma saker som vi vuxna de flesta dagarna. Detta gäller med undantag för då vi ska äta, hon gillar inte thaimaten så det blir ofta probelm för henne att få i sig någon vettig näring. För det mesta slutar det med att hon bara beställer pommes frites utan något till.

Påfyllning i Siambukten

Vi har denna gång ”drabbats” av regn och åska ett par gånger trots att det fortfarande är ungefär en månad innan regnsäsongen börjar. Nu gör ett regn här inte så rasande mycket. Dels är de normalt ganska korta men desto intensivare och dessutom är det ganska varmt regn.
Det är dessutom en ganska härlig upplevelse att bada i havet då det ösregnar i Thailand. Detta bör dock undvikas om det samtidigt åskar. Regeln att man inte bör utgöra högsta punkt på havet då det åskar, gäller nog även i Thailand.
Men att flyta omkring, eller stå i det nästan 30-gradiga vattnet när det intensiva regnet samtidigt vräker ner över en och får vattenytan att se ut som om det kokar är en häftig upplevelse. Den är svår att förmedla i ord men denna gång är jag innehavare av en vattentät videokamera och har gjort försök att fånga detta på video.

På vår sjätte dag här på Koh Chang regnar det intensivt gång på gång så det jag nyss skrev om kortvarigt regn gäller bara vad avser intensiteten. Idag är det dock många korta intensiva skurar med korta uppehåll. Trots regnet njuter vi av att vara här i den avkopplande miljön med tillgång till den goda och billiga maten och det vänliga folket som man möter överallt.
Förmiddagens regn har nu dragit förbi och Siambukten har fått en rejäl påfyllning. Det intensiva regnet har kanske gjort det värt besväret för några turister här på ön att åka eller gå till de vattenfall som turistbroschyrerna nämner. Från de höga bergen rinner ett antal större och mindre floder och i flera av dem finns vattenfall. Fallen är smala och av den typ som avslutas med en liten badbar ”pool”. Det brukar kunna vara ganska vackert på dessa ställen men jag avstår turen dit. Jag har sett vattenfall av denna typ tidigare både i Thailand och tidigare i livet på Hawaii.
Sötvattentillskottet har dock inte påverkat havet det minsta. Nu under eftermiddagen flyter man lika bra som vanligt i det salta varma vattnet.

Modern teknik

Senast vi bodde på Koh Chang Kacha var det bara möjligt att få kontakt med Internet genom att ”köpa tid” på hotellets gästdator vid receptionen. Numera kan man betala för att ansluta sin medhavda dator eller smartphone till hotellets Wifi-system inom hela området. Utvecklingen har tagit ett rejält kliv framåt på två år.

Jag finner dock ett billigare sätt att kommunicera med omvärlden i den mån det behovet infinner sig. På en av restaurangerna utmed gatan snett emot hotellet, har sonen som varit här några dagar redan konstaterat att det finns en gratis hot-spot. Man behöver visserligen ett lösenord för att kunna nyttja det men det har sonen redan fått efter att vid flera tillfällen ha ätit både lunch och middag där. Lösenordet anförtror han nu till mig.

Då jag som hastigast vill kontrollera min e-post eller kika in på Facebook slår jag bara på min smartphone och tar mig en promenad förbi restaurangen. Vips så tankar jag med några tryckningar på skärmen ner mina mail för att sedan läsa dem ”offline” då jag kommit tillbaka till hotellet. Vill jag köra Facebook får jag ställa mig och hänga i gathörnet en stund och hoppas på att jag får vara ifred för försäljarna som har sina bodar i närheten.

Om jag vill surfa på nätet eller göra något som kräver bättre grafik samt bättre möjligheter att skriva än de som erbjuds på den lilla ”onscreen-tangentbordet” på min smartphone går jag upp till hotellbyggnadens andra våning med min lilla rese-laptop. Ställer jag mig längst bort på loftgången så befinner jag mig nästan mitt emot restaurangen i fråga och kan därmed surfa i lugn och ro hur länge jag vill utan kostnad. Till slut blir det dock lite hårt att sitta i trappan till loftgången, och ska sanningen fram så har jag ju inte åkt till Thailand för att surfa runt på Internet. Det gör jag tillräckligt mycket då jag är hemma.

Inte för att jag inte har råd att betala för Internetuppkoppling, det är nog mera ”hackern” i mig som gör att jag måste testa möjligheter av det här slaget.

Utflykter

Eftersom vi varit både här på Koh Chang och på andra platser i Thailand tidigare så finns det utflykter som definitivt inte behöver göras, såsom elefantridning. Det som däremot alltid finns med på programmet är snorkling om möjligheten finns.
Vissa utflykter för att titta på sevärdheter måste man ju också försöka få plats med vid sidan av allt badandet.

Bang Bao

Det fanns en plats kvar på ön som vi bestämt oss för att besöka varje gång vi varit här och denna gång blev det av. Det är fiskebyn Bang Bao på öns södra kust.
Bang Bao är till stor del uppbyggd på pålar ute i vattnet. Det mesta av orten består av en lång pir på vilken finns massor med små butiker och restauranger. Att gå där på den trånga piren är nästan som att gå runt i en arabisk Medina. Här finns allt till försäljning. Det är kläder, souvenirer, mat och diverse krimskrams. Här finns fantastiska seafoodrestauranger. Här finns dyk- och snorklingsföretag som erbjuder utflykter direkt från piren. Det mesta kan du inhandla här.

ThaiFun

Denna gång blev snorklingsäventyret en utfärd med båten ThaiFun. Det är en kryssningsutflykt med snorkling. Vi har gjort denna tripp tidigare och det är mycket bra. Hela arrangemanget är välorganiserat. Det inkluderar en mycket god lunch bestående av en Thaibuffé. Stop för snorkling vid tre olika öar samt trevlig samvaro på vägen tillbaka till Koh Chang.
Man blir upphämtad vid stranden i närheten av sitt hotell. Guiden ombord är en ung kvinna vid namn Nok. Hon är fantastisk. Hon har järnkoll på allt organisatoriskt. Hon är oerhört trevlig. Hon berättar om allt man åker förbi. Hon dekorerar lunchbordet och hon underhåller oss med diverse sällskapslekar under eftermiddagens återresa. Har man tur, vilket vi hade stannar båten till på hemresan vi Monkey Island. Där matar besättningen aporna med det som finns kvar av frukten från lunchen.

Ett alternativ till utflykt med ThaiFun är en dag med katamaranen Sea Adventures. Den utflykten gjorde jag vid mitt första besök på Koh Chang 2007.

Hemrea

På natten före hemresan var det ett rejält åskväder över Koh Chang. Regnet vräkte ner vilket innebar att morgondoppet var något svalare än normalt.
Klockan 10.20 var vi färdigpackade och utcheckade och hämtades upp i minibuss för färd mot flygplatsen i Trat. Vi tyckte först att det var lite för tidigt men det visade sig att tiden behövdes då det denna morgon var lång kö vid färjan till fastlandet.
Lagom då vi kom fram till flygplatsen började regnet åter. Det höll sedan i sig under hela eftermiddagen då vi väntade på Bangkoks flygplats. Då vi precis hade gått ombord på planet meddelade piloten att vi blivit omdirigerade på marken till en alternativ startbana för att undvika det pågående åskvädret. Starten blev därmed något fördröjd men vi kom iväg mindre än en halvtimme försenade.
Det blev dock en ganska skakig hemresa med mycket turbulens inte bara över Thailand utan gång på gång under den nästan elva timmar långa resan.
Kockan 00.35 landade vi dock på Arlanda och kunde då konstatera att det åtminstone var lite mindre snö kvar på marken än då vi for.

Filmlänkar

Thailändska pannkakor



Bang Bao



ThaiFun



Snorkling

Här är en skridskoblogg till. Kanske inte riktigt med det innehåll jag tänkt mig då jag åkte hemifrån i förmiddags.

Jag tänkte åka på den, för närvarande, bästa biten av Vikingarännetbanan. Enligt de israpporter från gårdagen, som jag läst skulle isen vara bäst mellan Hässelby och "sta´n".

Jag tog min fullständiga utrustning och tog T-banan ut till Hässelby Strand. Jag hade inte avtalat om skridskosällskap med någon. Jag är mycket väl medveten om att man inte ska vara ute på isen ensam men jag var denna dag, med solsken och förväntad medvind från nordväst, övertygad om att denna plogade ränna skulle vara full av andra skridskoåkare.

Redan på T-banan slog jag mig i slang med en "kille" som skulle åka med Friluftsfrämjandet i Huddinge, samma väg som jag tänkt mig. Det är inte första gången jag upplevt detta med den gemeskap som uppstår mellan skridskoåkare omedelbart man ses bara för att man har samma typ av utrustning med sig. Vi pratade skridskoerfarenheter hela vägen till Hässelby, 40 minuter.

Framme vid Hässelby Strand steg vi av tåget och gick ner till Mälarens strand på den sida av värmeverket som vetter in mot Stockholm. Jag ordande min utrustning. På med isdubbar och knäskydd, ryggsäck och skridskor och gav mig sedan ut på den ganska blanka isen som löpte in mot stan som en blänkande orm i motljuset.

Jag gillar egentligen inte att åka skridsko på plogad bana. Dels så går upplevelsen av äventyr helt förlorad, dels så är risken för fall oerhört mycket större än då man åker på öppna snöfria ytor. Risken för besvärliga och farliga sprickor är mycket stor på plogade banor. Detta beror på de spänningar som uppstår mellan den tjockare isen på den plogade banan och den omgivande isen som oftast på grund av snön är betydligt tunnare.

Mina farhågor besannades ganska snart. Redan strax före Nockebybron körde jag omkull rejält på grund av att jag för ett ögonblick inte var tillräckligt uppmärksam på isen. Min ouppmärksamhet berodde på att jag spanade bort mot Drottningholm för att se om man kunde se slottet från den plats jag befann mig på. Tänkte att det kunde vara en bild att foga till min tilltänkta Glidarblogg.

Att falla på is då man är nästan 67 år blir inget graciöst och vackert fall som dem man kan se då man tittar på konståkning. Nej jag fladddrade nog ganska ordentligt med armar och ben och jag kände hur det högg till kraftigt i mitt vänstra lår innan jag låg där på isen.

Ett skridskoåkande par som såg mitt fall stannade och hjälpte mig upp. Jag kände att det gjorde rejält ont då jag försökte stödja på vänster ben. Jag stakade mig in till en närbelägen brygga och beslutade att ta en kopp kaffe och medhavda saffransbullar medan jag begrundade mitt öde.

Jag satt där i och njöt av kaffet och hustruns goda bullar. Lyssnade på trafiken på Nockebybron och njöt av solen som faktiskt kändes lite varm fast det bara är en av de allra sista dagarna januari. Jag funderade på hur jag skulle fortsätta min utflykt. Det första alternativet var att avbryta färden och gå upp vid Nockeby och ta en buss till Brommaplan och tunnelbanan. Det är dock ganska brant just vid Nockebybron och säkerligen inte speciellt lätt att ta sig upp till vägen då man har ett skadat ben.

Jag satt där och, via min mobiltelefon, beskrev min belägenhet för vänner och vänners vänner på Facebook, som eventuellt ville läsa. Lite "cybermedlidande" kunde ju inte skada då man har rejält ont.

När jag svalt den sista bullbiten och packat ner sittunderlaget i ryggsäcken beslutade jag trots allt att försöka staka mig vidare. Man kan ju stå med fötterna parallellt och staka med pikarna. Jag tänkte att det längre fram faatiskt finns bättre ställen att ta i land på än just vid Nockeby. Envis som en röd gris , brukad min pappa säga.

Jag upptäckte att det gick riktigt bra att staka sig fram och då isen var riktigt slät gick det dessutom att ta riktiga skär, om än något trevande sådana. Snart började jag urskilja bebyggelsen i Hägersten på andra sidan vattnet och då var jag strax framme så att jag kunde runda udden vi Ålsten. Nu hade jag Solviksbadet till vänster och såg Stora Essingen framför mig. Snett till höger såg jag bebyggelsen vi Ekensberg (Gröndal) där jag växte upp. Nu var det ju inte långt kvar till mitt planerade slutmål vid Alvik.

Strax innan den plogade banan slutade framme vid båtrännan som ändå skulle sätta stopp för vidare färd in mot stan avvek jag från isen. Jag tog av skridskorna och stapplade upp till Tvärbanan. Åkte tvärbana till Årstaberg och sedan pendeltåg till Stockholm Södra. Det är kortast promenad hem därifrån jämfört med om jag tagit tunnelbanan.

Det var nämligen betydligt besvärligare att gå än att åka skridsko med den skada jag ådragit mig.

Två skridskoutflykter efter varandra, som resulterar i fall på isen kan få en att undra om man verkligen ska fortsätta med det här skridskoåkandet. Kanske ska det här få vara den sista glidarbloggen?

Men så här års finns det inget som för mig har sådan dragningskraft som isen.