Nikhogs blogg

Vi har nu varit på Galapagos i knappt ett dygn, och jag försöker smälta allt som hänt sedan vi korsade sundet med det turkosblå vattnet till huvudön Santa Cruz... Under denna korta tid har jag hunnit flyga skyhögt efter att jag och Conchita tillsammans med gruppen lyckats åstadkomma något av ett mirakel i form av en minnesceremoni för jättesköldpaddan "Lonesome George" – en oförutsägbar händelse utanför ramarna som kan ge ett litet men viktigt bidrag till en hoppfull framtid för hela världen – för att därefter fått uppleva hur jag fallit tillbaka på jorden med en hård duns efter en oväntad situation som verkar ha rört om rejält i gruppens dynamik. Resultatet är att Conchita och jag fortfarande är kvar i huvudorten Porto Ayora på Santa Cruz istället för att delta på kryssningen med de andra. Men låt mig börja med miraklet... Margaret Mead har sagt: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp engagerade, eftertänksamma individer kan förändra historiens gång. I själva verket är det den enda sak som någonsin har gjort det.” Det vi åstadkom idag är en bra illustration till det citatet, om än i blygsam skala. Baserat på våra erfarenheter skulle jag tillägga att utöver engagemanget och eftertänksamheten så underlättar det med en viss galenskap – den galenskap som inte låter sig stoppas av den synbara verkligheten utan ser möjligheter bortom den.

En annan ”galenpanna” med lite större inverkan än vår blygsamma insats, var Charles Darwin vars ansikte man möter redan vid ingången till Galapagos Nationalpark där ceremonin ägde rum. Och utan honom hade inte ceremonin hänt överhuvudtaget… Historien börjar egentligen i Sverige långt före resan, då vi genom vårt nätverk blev engagerade i ett projekt som kallas för The Life Cairn – Livsröset. Projektet startade i England 2011 och fördes vidare till Sverige i juni då ett livsröse invigdes norr om Stockholm. Syftet med livsröset är att hedra djur- eller växtarter som utrotats av människan, eller som står på gränsen till utrotning. Bakgrunden är att hälften av alla arter riskerar att dö ut inom detta århundrade, pga den moderna människans livsföring. Livsröset är en plats för att reflektera, sörja och uttrycka sitt ställningstagande för att lära sig leva i harmoni med Pachamama – Moder Jord. Projektet har grundats av svensken Andreas Kornevall och engelsmannen Peter Owen Jones, efter många och långa diskussioner om betydelsen av sorgeprocesser för att stödja människor i att engagera sig i den stora omställning av samhället som behövs idag för att ge kommande generationer en hoppfull framtid. I grunden består det av små stenar som varje besökare kan lägga dit i syfte att hedra en specifik art. Livsröset fortsätter att växa för varje person som bidrar till det. Det blir också en naturlig mötesplats för återkommande ceremonier.

Conchita och jag blev starkt gripna av tanken och budskapet bakom Livsröset, som vi kände igen från de symposier vi leder genom vårt engagemang i Pachamama Alliance: Det är först när man tillåter sig att känna alla sina känslor som man kan komma åt energin bakom dem och bryta den handlingsförlamning som lätt blir resultatet när man tar del av dagens globala kriser och utmaningar. I den moderna världen har vi ofta försökt att gå motsatt väg och trycka ner våra känslor eller fly från dem – hela industrier har byggts upp enbart för att uppmuntra detta, genom t ex distraherande shopping och konsumtion, eller genom att vänja oss vid att ta till medicinering vid alla typer av känslomässiga utmaningar. Ibland kan det vara berättigat, men många gånger skulle det räcka med att vi helt enkelt vågar vara närvarande med våra känslor för att de ska läkas, ett budskap som tack och lov börjar få mer spridning genom bl a mindfulness. Det bygger på att våra känslor egentligen är vår största tillgång som kan bidra till verklig förändring, bakom sorgen finns t ex kärleken till världen och när vi förankrar oss i den så blir det naturligt att göra vad vi kan för att bidra till en värld i harmoni.

På vårt första förberedande samtal med gruppen tog Conchita upp möjligheten med ett livsröse på Galapagos... Om det är någon plats på jorden där en sådan minnesplats skulle passa, så är det i denna historiska miljö där Charles Darwin utvecklade sina teorier om arternas uppkomst vilket blev grunden till evolutionsläran. Tanken fick ett positivt gensvar i gruppen och sen var det "bara" att börja fundera ut vägar för att få det att hända. Via nätet hittade jag de organisationer på Galapagos som verkade vara de mest centrala: Nationalparken och Charles Darwin forskningsstation. Jag skickade långa och välformulerade brev till dessa, men fick ingen respons. Nästa steg var att ringa dem, och jag började med forskningsstationen där jag till slut lyckades prata med den tyske chefen som dock visade sig totalt ointresserad. Däremot rekommenderade han oss att kontakta den mediaansvariga på nationalparken. Så jag skickade samma brev till henne som till chefen, dock utan resultat. Vi engagerade även kryssningsföretaget, men det gav inte heller någon öppning till en början.

Ett par veckor före vår avresa, närmare bestämt den 24 juni, hände något som gjorde idén om ett livsröse på Galapagos än mer aktuellt: Då dog "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag och en nationalsymbol för hela Ecuador, i sin inhägnad i nationalparken, över 100 år gammal. Långsamt växte tanken fram på att livsröset skulle kunna vara tillägnat George, en tanke som slog rot ordentligt när vi senare under resan berättade för våra guider David Tucker och Daniel Koupermann om projektet. De blev inspirerade och hjälpte oss bl a genom att få kontakt med några personer som var bosatta på Galapagos, en viktig grupp att engagera för att åstadkomma något som kunde bli varaktigt förankrat på platsen. De två mest engagerade hette Patricio Barriga och Godfrey Merlen. Med dem fick jag igång en regelbunden mejlkorrespondens som verkade lovande.

Ändå var allting osäkert in i det sista, och det var först inatt som den verkliga öppningen kom, när jag till sist hade möjlighet att prata direkt med Patricio i telefon. Han berättade att han just satt i ett möte med Galapagos styrande råd tillsammans med ingen mindre än chefen för nationalparken, Edwin Naula. Det visade sig att Patricio är medlem av rådet, en nyhet som ökade mina förhoppningar om att vi kanske skulle kunna få till stånd en ceremoni. Han lovade att försöka ta upp saken med Edwin och återkomma direkt efter mötet. Timmarna gick, och klockan hann bli 2 på natten innan samtalet kom (vi skulle äta frukost kl 5 för att hinna med planet). Patricio hade fått ett naturligt tillfälle att ta upp frågan när Edwin skjutsade hem honom efter mötet. Det visade sig att mina brev aldrig hade nått fram till Edwin som dock genast blev mycket intresserad och kände att Livsröset skulle passa utmärkt i nationalparken. Det blev bestämt att vi skulle träffa Edwin tillsammans med Patricio och Godfrey, en erfaren och respekterad biolog, följande dag kl 15 och ha ceremonin i Lonesome Georges inhägnade kl 17 – vilket flyt!

Patricio och jag enades om att det var ett ovanligt tydligt exempel på synkronicitet, meningsfulla sammanträffanden, att jag hade ringt honom precis när han satt mittemot Edwin. Plus att det var just Patricio som förmedlade förslaget, en person som Edwin har förtroende för. Och idag har det fortsatt på den vägen... Jag ringde Patricio så fort vi hade kommit fram till Porto Ayora, och då hade han redan hunnit trumma ihop en grupp som skulle kunna närvara vid ceremonin. Däremot hade han fått besked av Edwins sekreterare att mötet kl 15 inte skulle kunna genomföras pga andra engagemang. Det kändes lite oroväckande, med tanke på Edwins centrala roll som chef för nationalparken. Vi fortsatte i alla fall enligt planerna och kom överens med den svenska gruppen att de skulle göra allt de kunde för att vara tillbaka från den planerade utflykten till ceremonin. Det skulle inte gå till kl 17, enligt guiden från kryssningsbolaget som arrangerade utflykten, men väl till 17:30 – i bästa fall. Han kunde dock inte lova till 100% att det skulle fungera... Samtidigt skulle solen gå ner kl 18:15, så vi kunde inte senarelägga ceremonin längre än 17:30 – särskilt inte med alla människor som var inställda på att vara på plats redan kl 17. Jag tänkte för mig själv: Håll fokus, andas, slappna av… En övning i tillit!

På något sätt löste sig allt till det bästa i slutänden. Nästa gång jag ringde så visade det sig att Edwin hade råkat passera Patricio just när han berättade i telefon till mig att mötet kl 15 inte skulle bli av. Så fort han lade på luren och upptäckte Edwin så förklarade denne att han visst var inriktad både på mötet kl 15 och ceremonin kl 17 – återigen synkronicitet. Sen gick allt med en väldig fart. Plötsligt var vi på väg från fartyget in till nationalparken. På mötet närvarade även Godfrey, som planerat, och bidrog till att måla upp ett förtroendeingivande sammanhang. Jag berättade om de ingående punkterna i ceremonin – väldigt skissartat och delvis spontant skapat i stunden. Tiden ändrades i all hast till 17:30. Edwin frågade varför ceremonin inte kunde hållas följande dag och fick till svar att vi då skulle vidare med kryssningen. Därefter åkte vi över till kontoret för Patricios organisation, Fundar Galapagos, och kunde skriva ut lite information från nätet plus allsångsblad. Jag och Conchita gav oss iväg till nationalparken utan att riktigt veta vad som väntade.

När vi kom fram till huvudkontoret fanns ingen på plats, men efter en liten stund blev vi upphämtade i en bil med Patricio och när vi kom fram till inhägnaden så hade redan många samlats, inklusive all personal i parken! Samtidigt fick jag ett samtal från kryssningsbolaget om att bussen med den svenska gruppen plus alla andra kryssningsdeltagare var på ingång – svenskarna hade pressat på ordentligt för att de skulle hinna! Till slut var minst 40 personer på plats, inklusive turister från åtta länder och även deltagare från jordbruksdepartementet och WWF. Ceremonin kunde börja i någorlunda tid och genomfördes ungefär som vi hade tänkt. Edwin öppnade upp området så att alla skulle kunna hitta sina stenar i Lonesome Georges inhägnad. Det blev väldigt vackert och gripande när Fausto Llerena, Georges vårdare, fick lägga den första stenen (se bild ovan). Tre sånger sjöngs på tre olika språk – Amazing Grace, Änglamark och Gracias a la Vida. Många kunde texten på den sistnämnda och sjöng med. Efteråt var alla djupt berörda och kände att det hade varit en värdig ceremoni. Fausto sade till oss att han aldrig hade trott att detta skulle hända. Flera invånare på Galapagos berättade att de hade diskuterat olika sätt att hedra George men inte kommit fram till något förrän vi kom. Alla var inställda på att livsröset skulle bevaras och bli en del av nationalparken, som dess besökare kan bidra till. På bilden nedan syns, från vänster till höger: Patricio Barriga, Edwin Naula, Fausto Llerena samt Godfrey Merlen till höger om mig.

Utan att förstå riktigt hur det hade gått till så hade vi plötsligt uppnått målet, och nu fanns det ett livsröse på Galapagos. Detta skulle helt klart inte ha varit möjligt utan hela den svenska gruppen, eftersom det inte hade blivit någon resa utan den. För en stund kunde Conchita och jag njuta av framgången och skicka en tacksamhetens tanke till alla som varit inblandade på något sätt. Sedan fick vi oväntat vara med om en av dessa livets vändningar där man går från att vara exalterad till att bli deprimerad på 90 sekunder. Det hängde samman med ett misstag från kryssningsbolagets sida som gjorde att vi nu är kvar i Porto Ayora medan resten av gruppen befinner sig på kryssning. Mer om det i nästa inlägg...

Tillbaka på Café Cultura i Quito... Timmen är långt efter midnatt och tystnaden har lagt sig här i foajén, t o m nattreceptionisten slumrar. Endast änglarna blickar ned beskyddande från väggtaperna. Vi ska upp tidigt imorgon bitti för att flyga vidare till Galapagosöarna och en kryssning där. Själv sitter jag och väntar på ett samtal som förhoppningsvis kommer att ge oss klartecken för att genomföra ett projekt där som i någon form kommer att sprida ringar på vattnet över hela världen... Det rör sig om möjligheten att inviga en ceremoniplats som kommer att ge människor kraft att engagera sig för en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Genom vårt nätverk tycks vi ha fått de rätta kontakterna för att projektet ska kunna gå vägen och bli förankrat hos de viktigaste instanserna på öarna, även om allt är oklart in i det sista. I väntan på besked ska jag försöka fokusera på den gångna dagen, som förvisso hade sin portion av historiska vingslag som gjorde det tydligare än någonsin att Ecuador står mitt i ett vägval där man antingen kan följa i det gamla industrisamhällets fotspår eller fortsätta gå i spetsen för ett helt annat sätt att leda och organisera ett land, baserat på bland annat naturens rättigheter och respekt för ursprungsfolkens visdom...

Det blev en lång resdag då vi efter lunchen startade bussresan från Hacienda Manteles och vulkanen Tungurahua i söder upp mot huvudstaden Quito. Vi skulle åka längs den legendariska "Vulkanvägen" som genomkorsar landet i nordsydlig riktning mellan två bergsryggar där det är ovanligt tätt mellan vulkanerna. Störst bland dessa är Cotopaxi, en av världens högsta aktiva vulkaner, om inte den högsta. Vi hade redan fått en blick av henne från Quito, men att få uppleva henne på så här nära håll med sin vackra profil var överväldigande... i likhet med t ex Fuji i Japan eller Vesuvius i Italien hör hon till kategorin stratovulkaner som kan bli ytterst explosiva när de får utbrott. Givetvis ses hon av ursprungsbefolkningen som en helig "Apu" som man bör hålla sig väl med, något som vår guide Daniel instämmer i: Han berättade att hela Ecuador troligen skulle bli lamslaget om hon får ett utbrott, vilket brukar inträffa en gång per århundrade. Senaste utbrottet kom 1877 vilket innebär att hon är lite försenad till sin nästa "date." Det första dokumenterade utbrottet inträffade 1534, mitt i ett slag mellan Inkahären och conquistadorerna. Spanjorerna flydde i panik och Inkafolket fick en ännu starkare relation till sin vulkan, än idag respekterad som en kraftfull feminin närvaro med sin vida vackra kjol. Och kanske finns det ett ännu tidigare utbrott dokumenterat... Jag läste om en utgrävning av en massgrav i London från 1200-talet med ca 10 000 döda, där man kommit fram till att orsaken var ett vulkanutbrott med globala temperatursänkningar och missväxt som följd. Man har inte kunnat identifiera vulkanen, men Ecuador pekas ut som ett av de tänkbara områdena, och då är Cotopaxi en ledande kandidat.

Alla i gruppen var lite trötta under bussresan, men ägnade ändå en del tid åt några frågor som vi fick med oss från morgonens avslutning av symposiet "Awakening the Dreamer" (på svenska "Medskapa framtiden") som vi påbörjade i Puyo när vi satt fast i regnet och väntade på klartecken att få flyga in i regnskogen. Avslutningen gick in på det pågående skiftet av världsbilder, hur vi som mänsklighet redan är mitt inne i en övergång från industrisamhällets mekanistiska tänkande till en mer holistisk förståelse av världen - en hoppfull utveckling som redan har skapat djupgående positiva förändringar utan att det har synts i "mainstream media", inklusive att ha gett upphov till historiens största rörelse med över 2 miljoner organisationer involverade i att medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Man kan jämföra detta med när insikten om att jorden är rund spreds över Europa... Efter att vetenskapen hade dragit denna slutsats så krävdes det en ganska lång process innan det till slut blev en allmän kännedom som på allvar började påverka våra tankar, beslut och beteenden (utan den nya världsbilden skulle man t ex aldrig ha skickat ut de skepp som "upptäckte" Amerika). Uppgiften som vi fick med oss på bussen handlade om hur vi själv vill delta i och medskapa dagens historiska skifte - kanske det största någonsin i mänskligheten historia. Frågorna gällde hur vi vill börja agera eller fördjupa vårt agerande i förhållande till vår personliga balans, Moder jord, våra arbeten/livsuppgifter, våra närmaste relationer respektive samhällsgemenskapen. Inte helt lätt, men nödvändigt, att försöka omsätta alla intryck från regnskogen och bergsfolken till en del av vår vardag.

Ett glatt och överraskande avbrott under resan - och samtidigt en utmärkt illustration till den hoppfulla globala utveckling som börjar spira bortom nyhetshorisonten - kom när vi vid ett rödljus upptäckte att vår andra guide David Tucker, som vi hade skiljts från vid lunchtid, hade hamnat i den intilliggande filen med sin bil. Detta visade sig vara ännu ett exempel på den synkronicitet som vi hade upplevt under hela resan, där olika meningsfulla sammanträffanden vid många tillfällen hade väglett oss vidare... När vi öppnade fönstren för att prata så berättade David att han just hade fått ett besked som många hade väntat på de senaste veckorna och som kan ha en avgörande betydelse för både Ecuadors framtida utveckling och även bemötandet av ursprungsfolk över hela världen. Den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter meddelade då sitt beslut i det sk Sarayaku-fallet: Ecuadors stat gjorde fel när de tillät bolag att påbörja oljeprospektering i regnskogen utan att först konsultera det lokala Kichwafolket. Från och med nu får inte "konsultation" enbart innebära att man meddelar befolkningen redan fattade beslut. Konsultationen måste baseras på ömsesidig respekt och tillit och ske genom kulturellt anpassade procedurer med målet att uppnå konsencus. Ursprungsfolket måste dessutom ge ett tydligt uttalat medgivande till planerna. En intressant detalj i fallet är att en schaman i sitt vittnesmål berättade att hälften av skogens andar hade försvunnit redan i och med att oljebolaget placerade ut sprängladdningar i marken för att påbörja prospekteringen, ett vittnesmål som blev uppmärksammat i media då man förstod att det handlade om att minsta påverkan har betydelse för helheten. Laddningarna är fortfarande kvar och nu kräver domstolen att de undanröjs snarast. Jag tar med några inspirerande foton från Pachamama Alliance som visar Kichwafolkets kamp och seger.

Detta är en stor framgång för ursprungsfolken som innebär att regeringen måste fördubbla sina ansträngningar att bemöta dem med respekt om man vill komma någonstans med att utvinna naturresurser på deras marker. En trolig följd av beslutet är att regeringen inte kan fortsätta med sina planer på att auktionera ut nya koncessioner i bl a Achuarområdet för oljeexploatering... Samtidigt finns det vissa tecken på att president Correa överväger att ta avstånd från domstolen och gå ur det interamerikanska samarbetet. Detta skulle dock vara ett oerhört drastiskt beslut och regeringen tänker sig nog för både en och två gånger dessförinnan. Ytterligare en bakgrundsfaktor är värd att upprepa här: Planerna på oljeexploatering skulle antagligen inte ha eskalerat så starkt om det inte vore för regeringens valutapolitik. Ecuador har ingen självständig valuta sedan man gick över till dollarn, och efter att man kastat ut IMF och Världsbanken så var man tvungna att vända sig till Kina för nya lån - ett Kina som nu ställer krav på återbetalning i form av olja. Detta visar hur sårbart ett land blir för exploatering utifrån – en typ av ekonomisk invasion – när man lämnar ifrån sig makten över penningskapandet. Om Ecuador hade följt principen att pengar ska skapas för det allmänna bästa snarare än för de privata finansinstitutens ägare, så hade man sluppit hamna ”ur askan i elden.” På så sätt motverkas också den farliga tendensen med överföring av allt större makt till en ekonomisk elit.

Det var sannerligen ett meningsfullt sammanträffande att detta beslut kom just idag, när vi var på väg till ett möte hos Fundación Pachamama som tillsammans med Pachamama Alliance och några andra organisationer har engagerat sig hårt i fallet. När vi kom fram möttes vi av en febril verksamhet och en uppsluppen stämning med anledning av beslutet, men vi blev ändå väl omhändertagna av Patricia Green och två kollegor. Vi blev bjudna på en mer grundlig genomgång av verksamheten än när jag och Conchita var där i början av vår vistelse i Ecuador. I princip arbetar med inom tre huvudområden: 1) Naturens rättigheter, klimatförändring och politisk lobbying; 2) Stöd till ursprungsfolk att fortsätta med sin livsstil och kultur i harmoni med naturen, som populärt kallas för "Buen Vivir" (jämför "Right Livelihood" eller "rätt leverne"), genom program som Djungle Mamas som jag beskrivit tidigare men även ekoturism, fiskodling, lokala valutor samt förnyelsebar energi där man t ex precis är på väg att satsa på soldrivna kanoter för att slippa flyga in det tunga och skrymmande motorbränslet till djungeln; 3) Initiativ som stärker det mångnationella samhälle som Ecuador är med 14 ursprungsnationer inom landets gränser, t ex kartläggning av territorier, utbildning av och stöd till ett starkt ledarskap mm... Ett fjärde programområde kallar de för "Pacha Productions"där de samlar alla video- och mediaproduktioner. Huvudmålet är att främja nya modeller för utveckling och samhällsförändring. I år leder de dessutom ett samarbete mellan alla miljöorganisationer i Ecuador och ser då till att påverka den gemensamma agendan. Fundación Pachamama har slutligen varit ledande i att bygga en global allians för naturens rättigheter.

Vi fick en extra grundlig genomgång av projektet med en komplementär och lokal valuta, eftersom flera i vår grupp är intresserade av nya perspektiv på ekonomin. Projektet omfattar redan tre lokala samhällen och berör minst 10 000 människor. Den nya valutan är ett komplement till dollarn som gör samhällena mindre sårbara vid globala ekonomiska kriser - då kan man smidigt fortsätta med den lokala handeln genom den egna valutan som alla kommit överens om ska ha ett värde, baserat på ömsesidig tillit. På så sätt stannar pengarna kvar och stärker den lokala ekonomin som slipper att åderlåtas av globala aktörer. Till en början missuppfattades projektet som ett försök att ersätta dollarn, vilket framkallade en del oro hos bl a bankerna, men man har varit tydliga med att detta inte är målet. För vår del gav hela presentationen en stor injektion inspiration och framtidstro, och med detta i ryggen for vi tillbaka till Café Cultura där vi tog adjö av vår busschaufför Gabriel och åt en festlig avskedsmiddag med Daniel och tre av deltagarna. Samtidigt välkomnade vi en ny person som bara skulle vara med på Galapagos och längs kusten. Under middagen bestämde vi oss också för ett namn på gruppen: Pacha Vikings!

Nu är kl 2 på natten och jag har just tagit emot det efterlängtade samtalet från Galapagos, som har gett oss klartecken för att genomföra den ceremoni vi har drömt om - rena miraklet! Mer om det imorgon...

Vår utmärkte chaufför Gabriel tar oss än en gång genom Anderna på väg ur ur Llanganates med kurs Quito. Uppfyllda av gårdagens vandringsäventyr lämnar vi Hacienda Manteles bakom oss. Vägarna här uppe är minst lika svindlande och ringlande som floderna i Amazonas, med ibland oväntade hinder på vägen som t ex en bil parkerad mitt i en hårnålskurva där man inte vet vad som väntar bakom kröken. Inte så långt härifrån, en bit in i Llanganates-reservatet, är det väglöst land som vi åtminstone stod på gränsen till under vår vandring i spåren efter gömda guldskatter och uråldriga ritualer. Och vi fann faktiskt en skatt under vandringen, på en oväntad plats... Dessutom fick vi en gåva som vi för alltid kommer att bära med oss. Men dagen började med en ceremoni i vilken vi fick ett unikt tillfälle att stifta bekantskap med ytterligare en helig planta som växer just i dessa trakter, en kaktus känd under namnet San Pedro…

Jag har tidigare nämnt hur olika ursprungsfolk använt metoder som kan sägas förstärka funktioner kopplade till den högra hjärnhalvan – inte minst förmågan att uppfatta sig själv som del i en större helhet, som hjärnforskaren Jill Bolte Taylor har beskrivit. Hos oss kan t ex frigörande andning eller mindfulness ge samma effekt, en sorts mild extas eller fridfullhet förknippad med en helhetskänsla. Den här enkla och ytterst mänskliga upplevelsen har dock inte setts med blida ögon av västerländska erövrare och maktmän. Snarare tycks de ha uppfattat företeelserna som ett hot mot deras auktoritet, kanske för att det inte går att kontrollera personer som har en inre känsla av helhet och sammanhang. Att ”söndra och härska” blir då ett sätt att inte bara splittra grupper av människor utan också att splittra människors inre. Därför finns det många historiska exempel på hur ritualer som ger en inre förankring har förbjudits, t ex andedansen hos Nordamerikas indianer, heliga trummor hos afrokubanska slavar eller samer, eller heliga plantor som San Pedro. I vårt eget samhälle fostras vi sedan länge in i att ersätta inre tillfredsställelse med yttre konsumtion, något som aldrig räcker i längden och därför kräver ett ständigt ökat konsumerande – till den grad att själva vår existens hotas idag.

I det ljuset kan det vara värdefullt, och kanske nödvändigt, att bättre förstå ursprungstraditioner som t ex San Pedro-ceremonin, en tradition som under århundraden har förts vidare i det fördolda som ett sätt för de andinska folken att bevara sin kulturella identitet under långa perioder av förtryck och förföljelse. Kaktusen innehåller en mängd ämnen som kan bidra till en helande effekt, utöver bl a meskalin hittas t ex flera aminosyror och ett kraftfullt antibiotiskt medel. Det är svårt att reducera effekten till ett enda ämne, snarare är den ”större än summan av delarna”, vilket har gett växten ett brett användningsområde i Anderna. San Pedro kan liksom Ayahuasca ge visionära upplevelser och förstärka känslan av frid, lycka och närvaro – därav jämförelsen med himmelriket. Den ger inte lika obehagliga sidoeffekter och har en mildare inverkan som är desto mer långvarig, upp till tio-tolv timmar. Om Ayahuasca ses som en feminin planta (”Mormor”) så är San Pedro maskulin (”Farfar”). Den har brukats av folk i Peru, Ecuador och Bolivia i upp till 4000 år.

Man behöver närma sig dessa plantor genom de kulturella, andliga och ceremoniella sammanhang inom vilka användningen av dem har utvecklats, för att ha en möjlighet att förstå dem och vad de kan bidra med. Risken är annars att de reduceras till ytterligare en konsumtionsartikel bland alla andra i vår moderna värld – en upplevelsekonsumtion som flykt undan vardagen. Man kanske känner en fysisk effekt eller får visioner, men utan möjlighet att förstå eller hantera dem fullt ut… Då kan de snarare förstärka upplevelsen av en fragmenterad värld istället för att bidra till en förhöjd helhetskänsla. Många menar att det är just avsaknaden av helhetskänsla eller ett andligt/existentiellt sammanhang (vilket är distinkt från religiöst) som kan leda till olika former av beroenden av yttre stimuli, eftersom vi då glömmer bort att vi kan hitta upplevelsen inom oss själva. I själva verket behövs ingen yttre stimuli för att skapa upplevelsen, även om många ursprungsfolk ser det som naturligt att ta hjälp av naturens heliga plantor som i deras ögon är underlättande ”hjälpandar.”

Morgonens ceremoni var enkel och vacker. När vi intog den illasmakande vätskan, vilket alla i gruppen valde att göra den här gången, så uttalade vi en intention som vi ville skulle vara med oss under dagen. Vi fick kalla in vägledare som var viktiga för oss, t ex Kristus eller Buddha. Själv kallade jag in den godsinnade naturguden Pan som i den kristna propagandan har förvandlats till sin raka motsats... Idag behöver vi ju sluta fred med naturen. Jag tänkte också på den uråldriga nordiska modergudinnan Hel, vars väldiga rike fanns i jorden och som i både Asatron och kristendomen förvandlades till något helt annat – Hells rike, Helvetet… Nej, sannerligen dags att sluta fred, att ge upp vår rädsla för naturen och vår vilja att dominera den. Dags att inse att himmelriket finns på jorden, något som också fick bli temat för dagen, då vi efter ceremonin påbörjade vår tur upp till foten av Llanganates. Fast egentligen är det fel att skriva ”efter ceremonin” då hela dagen hade prägeln av en pilgrimsfärd. Det blev verkligen en vandring i skönhet, en direktkontakt med det som ledarskapsgurun Joseph Jaworski kallar för ”The Source”, källan som alla nya idéer flödar ifrån och som vi nu behöver ha tillgång till för att skapa lösningar ”utanför ramarna”, lösningar som kan bidra till ett hållbart, rättvist och meningsfullt samhälle. Andra har kallat det att ”vara uppkopplad på the InnerNet.”

Till en början gick vandringen längs små kostigar som ringlade sig uppåt bland bergen över böljande kullar, men vid ett vadställe över en bäck vek vi av till vänster och började följa bäckfåran uppströms genom en ravin. Det var som att vandra rakt in i en tavla, även om stigen gav oss en del utmaningar där den tog oss över stock och sten, allt brantare uppåt. För Conchita blev det riktigt besvärligt, eftersom hon både kände av höjdsjukan och inverkan från San Pedro. En deltagare i gruppen hade redan från början bestämt sig för att stanna på haciendan, eftersom hon blev illamående av drycken. Conchita övervägde också att vända, men kämpade ändå på för att nå ända fram till slutdestinationen i form av ett mäktigt vattenfall som David hade utlovat skulle vara lön för mödan. Vi tog det lugnt och lät den övriga gruppen gå före oss, ibland vände någon från gruppen tillbaka för att stödja och uppmuntra oss vilket gav ny energi och kraft. Conchita använde sina kunskaper från Q’erofolket och lät ett osynligt rep binda samman alla i gruppen, som bergsklättrare. Vi fick också inspiration och stöd från två av gårdens hundar som hade bestämt sig för att följa oss hela vägen. Till slut nådde vi fram, och Conchita grät av utmattning och tacksamhet – upplevelsen var verkligen värd all möda.

Lagom till vi nådde fram började det att regna, men det hindrade inte mig och Lars, en annan deltagare, att slänga av oss kläderna och ta en dusch i det iskalla vattnet från vattenfallet. Vattnet framkallade en vild dans som inte kändes särskilt andlig men som var väldigt uppiggande. Å andra sidan är väl all direktkontakt med naturen egentligen en andlig upplevelse… Efter vattenfallet tog vi oss upp ur ravinen och kom ut på en äng med en svindlande utsikt både upp mot Llanganates-bergen och ner mot dalen. Alla i gruppen hittade en egen plats att sitta och meditera på, samt äta av den medhavda matsäcken – vi hade fastat hela dagen fram till dess. Vi fick sällskap av några hästar som höll till på ängen och som var extra intresserade av våra matsäckar. De blev väldigt närgångna men på ett nyfiket vänligt sätt, kanske kände de av vårt tillstånd som någon beskrev som ”high in spirit.” En av hästarna visade stor uppfinningsrikedom och lyckades dra upp blixtlåset på min ryggsäck.

Under vår vistelse på ängen klarnade vädret upp sakta men säkert, och var riktigt hyggligt när vi påbörjade vandringen tillbaka till haciendan. Det var först då som jag mer påtagligt kände av inverkan från San Pedro, just i form av en sorts mild extas där skönheten i det omgivande landskapet förstärktes, och närvaron här och nu blev extra intensiv. Så småningom kände vi igen oss när vi närmade oss vadstället från ett annat håll än tidigare och kunde följa kostigarna tillbaka. Strax innan vi var framme vid haciendan lade jag och Conchita oss på rygg på marken för att helt och fullt njuta av stunden. En av hundarna stannade troget kvar och vakade över oss medan resten av gruppen gick vidare. Vi var starkt närvarande till en känsla av att vara ett med den omgivande världen, ”tranquility” var ordet som kom till mig. Det kändes som om vi skulle stanna där av någon anledning som inte var helt tydlig för oss. Tiden gick och hundarna avlöste varandra i sitt beskydd av oss. Så fick vi till slut en impuls att sätta oss upp och blicka mot horisonten, och då såg vi synen…

Molnen bortom bergen i söder började skingras och fram trädde den stora farmodern, den väldiga vulkanen Tungurahua, i all sin majestät och skönhet… En syn för gudar! Kanske hade vi visat oss värdiga att se henne, genom att fullt ut uppleva och uppskatta landskapets skönhet. Det var i alla fall så vi valde att tolka den gåva vi fick. Conchita var fullt sysselsatt med att skingra de resterande molnen, så som hon lärt sig av sina mästare från Q’erofolket, medan jag lät kameran arbeta för högtryck. Det visade sig att några av ”molnen” kom från vulkanens egen aktivitet. De täckte länge hennes västra sida, men till slut lät hon oss se henne i sin fulla prakt. Sent omsider påbörjade vi slutligen den sista delen av vandringen, helt lyriska och fulla av tacksamhet. När vi kom tillbaka så var de övriga i gruppen lika uppspelta eftersom de hade en fin utsikt också från haciendan. Middagen blev ett riktigt firande, där vi passade på att tacka våra båda guider för hela den dittillsvarande resan, med tanke på att David skulle avvika från gruppen igen nästa morgon. De fick var sitt exemplar av min och Conchitas CD med kubansk musik komponerad av Conchitas mamma. Daniel uttryckte sin glädje över att han inte sett mig böjd över datorn en enda gång under dagen… Fast ärligt talat så gick jag upp redan kl 5 för att ha tid att skriva eftersom jag visste att jag resten av dagen skulle innebära ett helt annat fokus…

Och hur var det då med Davids teori om guldet och Quito-skatten? När vi befann oss uppe på ängen, vid foten av Llanganates, sade han att hans tanke var att Inkafolket hade hittat på legenden som ett sätt att locka spanjorerna att söka vidare, i hopp om att de till slut skulle finna det som Inkas ansåg vara det verkliga guldet: Den inre upplevelsen, kontakten med källan eller helhetsupplevelsen som vi själva fick ta del av. Så ur det perspektivet fann vi guldet i Llanganates. Samtidigt medgav David i morse, innan vi i gruppen gjorde en avslutande cirkel för vandringsupplevelsen, att han hade börjat omvärdera sin teori efter att ha hört oss berätta om den nya forskningen. Kanske är det så ändå att skatten existerar… I så fall så såg han nu en ny möjlighet: Om den hittas detta år eller något av de närmaste åren, så kan det ge ny kraft till den andinska kulturens pånyttfödelse. I själva verket är det den perfekta tidpunkten för skatten att åter se dagens ljus, eftersom detta skulle tolkas som ytterligare en bekräftelse på uppfyllandet av profetian om ”Inkans återkomst” som innebär en återkomst av de mest centrala värderingarna i inkarikets världsbild, med respekt för Naturen som en levande person – Pachamama!

Och apropå Pachamama så är vi nu återigen på väg mot Quito för ett möte hos Pachamama Alliance där vi kommer att få höra mer om deras program. Just denna dag har redan visat sig vara historisk när det gäller ursprungsfolkens rättigheter, men den nyheten sparar jag tills nästa avsnitt…

Jag har vaknat långt före gryningen. Vi befinner oss på haciendan Manteles, vid foten av de mystiska skogarna i Llanganates-bergen, ett reservat känt för att bl a bjuda på enastående naturupplevelser men även för legenderna om gömda inkaskatter. Dagen kommer att gå i skönhetens tecken, dels genom en ceremoni som vi har fått en unik möjlighet att delta i och som de andinska bergsfolken tycks ha värderat högre än allt guld som de blev bestulna på, dels genom en vandring som kommer att ta oss ännu närmare Llanganates. Under gårdagens resa hit och välkomstmiddag med gemenskap på kvällen har förväntningarna byggts upp, bl a genom berättelserna om Quitoskatten och om den väldiga snöbeklädda vulkanen Tungurahua som ska finnas någonstans i molnmassorna. Det är svårt att tro att vi för bara ett dygn sedan fortfarande befann oss i regnskogen…

Efter att ha flugit ut ur djungeln, ledsagade av den väldiga Pastaza-floden på vår vänstra sida, blev vi upplockade av vår chaufför Gabriel som väntat med bussen och det mesta av vår packning i samhället Puyo. Vi satte direkt kurs västerut och staden Baños där vi skulle äta lunch. Baños är ett Mecka för unga äventyrare och bjuder på bergsupplevelser av alla de slag: Vandringar, cykelturer, bungyjumps, ziplines över djupa raviner mm mm... Enda incidenten på vägen var att vi blev påkörda bakifrån när Gabriel bromsade in för ett av alla de gupp som byggts in just för att sänka farten. Den bakomliggande bilföraren var inte beredd på detta och låg själv troligen för nära - så som man ofta gör i latinska länder där bilkörningen emellanåt kan bli lite hetsig. Han fick slå följe med oss till Baños där ansvarsfrågan kunde lösas relativt snabbt på stadens polisstation. Bilföraren fick givetvis ta på sig ansvaret, samtidigt som det var hans egen bil som blev mest illa åtgången. Vi har tagit del av statistik som berättar att det tyvärr är ganska vanligt att bussar är inblandade i dödsolyckor i Ecuador, men då rör det sig om lokala och kanske dåligt underhållna bussar som tävlar på de farliga bergsvägarna för att hinna först till nästa hållplats och därmed få sälja biljetter till passagerarna.

Strax efter Baños tog vi av till höger. Vädret var relativt molnigt men det var ändå tillräckligt klart för att kunna njuta av den fantastiskt vackra och bördiga dal mot vars botten vi långsamt och sicksackande var på väg. Bördigheten beror på en kombination av flera faktorer, bl a närheten till den aktiva farmors-vulkanen Tungurahua som under årens lopp har försett närområdet med näringsrika tillskott till jorden. Målet var haciendan, beläget på sluttningarna i den bortre delen av dalen, vars ägare en gång i tiden regerade över området som en enväldig kung. Idag är haciendan ombyggd till hotell där den spektakulära utsikten är en del av njutningen. Dalen omgavs av storslagna berg och vi förstod att bakom den synliga horisonten, någonstans i molnmassorna, gömde sig den storslagna Tungurahua. Vi sände ut en tyst bön om att få se en skymt av henne under vår vistelse.

Väl framme vid Hacienda Manteles blev vi mottagna av den musikälskande driftsansvarige Fernando som gav ytterligare en bekräftelse på den starka kubanska närvaron i landet, då han hade studerat den afrokubanska Yoruba-traditionen och hyste en speciell förkärlek för naturguden Changó som står för kärlek, kraft och sägs ha haft makten över blixten innan gudinnan Oyá tog den från honom. Liksom många ursprungstraditioner är Yoruba en praktisk livsfilosofi mer än en religion. Kanske var det Fernandos lovprisning av Changó som gjorde att han hade en så frodig trädgård vars frukter vi fick smaka av på middagarna. Han skötte också ömsint om gårdens djur, bl a tre gästvänliga hundar och en åsna som han hade tränat i att kunna dansa till hans favoritmusik reggae. Hon hette Rasta. Under vårt besök levde hon dock upp till ryktet om envishet och hade ingen lust att visa några konster.

Till kvällens middag anslöt sig David Tucker (närmast brasan på bilden nedan), som hade varit med oss i olika etapper av resan. Det blev ett kärt återseende och vi hade mycket att samtala om. Han hade flugit med oss in i djungeln men hoppat av vid en mellanlandning för att rekognosera inför en annan gruppresa. Där hade han träffat ett kanadensiskt TV-team som tog honom till sitt hjärta och gjorde honom till en del av sina program om ursprungsfolk. Under middagen diskuterade vi den legendariska Quito-skatten som ska vara gömd i Llanganates. Bakgrunden är att den store Inka-härföraren Rumiñahui, än idag en folkhjälte i Anderna, hade fått rapporter om concquistadorernas härjningar i mellersta Inkariket. Istället för att genast gå till attack så ledde han sin 6000 man starka här upp till Quito där de tömde staden på allt guld och gömde det högt uppe i Anderna, oåtkomligt för spanjorerna. David berättade att han hade en teori om skatten som han skulle berätta dagen därpå under vår vandring upp i Llanganates.

Under tiden passade vi på att berätta för honom om forskning vi tagit del av med nya uppgifter om var skatten kan vara gömd. En svensk forskare ledde mellan 1985 och 1995 sex expeditioner till ett specifikt område i Llanganates som av allt att döma motsvarar de historiska angivelser som finns bevarade i bl a en gammal karta – och som ingen har lyckats tyda och följa före dessa upptäckter. Hans ansträngningar har lett till en bok och två TV-dokumentärer som visades i svensk TV i mitten av 90-talet. Om skatten hittas så tillfaller allt Ecuadors stat, då det rör sig om unika kulturvärden med tanke på att det finns väldigt få fynd bevarade från Inkatiden. Beräkningar gör gällande att det kan röra sig om uppemot 2000 ton guld – en mängd som är svår att föreställa sig.

Jag och Conchita har haft utbyte med Inkaättlingarna Q’eros i Peru om hur man skulle gå tillväga ifall skatten hittas. Och vilka är bättre att tillfråga än de vars förfäder en gång blev bestulna på sina rikedomar (för inkas hade dock guldet inget värde som handelsvara utan som ett sätt att förstärka kontakten med det gudomliga)? Via vår vän Elisabeth Jenkins gick frågan vidare till de äldre traditionsbärarna (paqos) i den autonoma Q’eronationen och Don Fransisco som då var deras ordförande. Enligt deras tradition tillfrågades bergsandarna – Apus – och svaret blev enligt Elisabeth oväntat positivt, då projektet visade sig ha deras välsignelse. Detta är inte så vanligt idag eftersom de flesta ursprungsfolk av naturliga skäl ser misstänksamt på varje försök från omvärlden att gräva i deras förflutna.

Dock underströk Q’eros i sitt budskap att när väl skatten hittas så är det viktigt att flera paqos är närvarande som kan rensa skatten från "tunga energier", eftersom de hade förnummit att det fanns en hel del trauman knutna till skatten. Om en människa rör vid skatten utan att rensa dessa energier, så kan de överföras till honom eller henne. Kanske var det detta som ledde till att det fåtal personer som tidigare har hittat skatten hann omkomma innan de kunde föra någon annan till platsen. Då har vi alla ingredienser på plats i denna legend som ligger till grund för Indiana Jones-filmerna: En försvunnen skatt, en gammal karta som ingen lyckats följa samt en ”förbannelse” i form av den tunga energin. Fast Q’eros menar att energierna inte är dåliga i sig, i själva verket hävdar de att tunga energier är näring för Moder Jord - Pachamama - som likt en kompost kan omvandla dem till ljusare energier. Men man måste veta hur man arbetar med sina intentioner så att de inte fastnar på vägen.

När vi skulle lägga oss så kändes det lite kittlande vid tanken på att nästa dag få vandra upp till foten av dessa legendariska berg och även att få höra mer om Davids teori. Dessutom skulle det finnas möjlighet att inleda dagen med en ceremoni liknande den vi gjorde i regnskogen. Som ett löfte om en spännande dag fick vi under natten ta del av en hälsning från Tungurahua i form av en skarp smäll som fick oss att sätta oss upp i våra sängar. Dessförinnan hade Conchita hört något kloförsett djur utanför fönstret som skrapade mot rutan. Traktens andar gjorde sig påminda om sin existens...

Jag somnade med huvudet fullt av frågor inför den förestående ceremonin: Vad är det som har varit så viktigt för de andinska ursprungsfolken i Ecuador och Peru att schamaner, helare och andliga vägledare har varit beredda att offra sina liv eller t o m dött i sin kamp för att föra ceremonin vidare? Och varför upplevde spanjorerna den som så farlig att de lade stor kraft på att förinta den? De andinska folken har klarat sig utan guldet de blev berövade, men detta har de inte kunnat släppa vilket innebär att ceremonin måste spela en viktig roll som kulturbärande element. De har gått långt i att försöka skydda den, bl a genom att dölja den bakom kristen mytologi kopplad till evangelisten Petrus – Sankte Per som sägs ha nycklarna till himmelriket. Återigen rör det sig om en ceremoni kopplad till en helig planta, en kaktus som heter Huachuma eller Wachuma på det andinska Quechua-språket men idag är mer känd som San Pedro, dvs Sankte Per.

Nu har solen gått upp och det är dags för morgonsamling och ceremoni. Ett nytt äventyr står helt klart inför dörren…

(Sista delen av resan präglades av eländig Internet-uppkoppling, men nu kan jag nu återigen publicera nya inlägg, vilket jag kommer att fortsätta med de närmaste dagarna. Stay tuned...)

Vi befinner oss någonstans i närheten av byn Wayusentsa, mitt i Amazonas. Sitter och väntar på flygplanet som ska ta oss ut ur regnskogen för vidare färd upp i Anderna och Llanganates-bergen... Som vanligt anger jag "Amazonas, Pastaza, Ecuador" som plats för inlägget, eftersom det är den närmaste kartangivelse jag kan hitta. Amazonas är till stora delar vita fläckar på Internetkartorna. Totalt är vi ett 30-tal personer som har samlats på den lilla jordplätten: Vår grupp plus den andra större gruppen som gästat Kapawi Lodge de senaste dagarna. Det innebär ganska många avgångar, då det genomsnittliga antalet passagerare per flygplan kanske uppgår till fem personer. I väntan på vår avgång studerar jag en tupp som leder sina två hönor i djärva räder på landningsbanan efter varje start eller landning för att leta godsaker som flygplansdäcken kan ha rivit upp. De dröjer sig kvar in i det längsta, för att sedan vilt flaxande kasta sig undan de framrusande maskinerna. Kanske ett exempel på ett symbiotiskt förhållande: Genom sina maträder hjälper de till att hålla landningsbanan öppen...

Jag tänker med glädje tillbaka på de senaste två dygnens vistelse på Kapawi Lodge som gett oss en njutbar avslutning på djungeläventyret... Det världsberömda ekolägret visade sig ligga vackert beläget vid en liten sjö, en kort promenad från Kapahuari-floden som vi just har färdats på i någon halvtimme för att komma fram till landningsbanan. I varje detalj kunde vi märka strävan att erbjuda högsta möjliga standard till besökande turister, vilket bl a innebar att vi slapp vada genom meterhögt vatten på väg till lägret utan istället kunde promenera fram längs spänger med både räcken och halkskydd. Det kändes oerhört lyxigt och lättsinnigt efter våra tidigare erfarenheter. Det blev extra speciellt att tänka på att vi vandrade genom vår guide Daniel Koupermanns dröm som nu hade manifesterat sig och enligt många ”sätter en ny standard för ekoturism” (framgångssagan bakom Kapawi Lodge beskriver jag på dag 8).

Och vilken dröm... Det gick inte att ta miste på stoltheten när hotellchefen Angel, som tagit emot oss redan vid bryggan, visade oss runt. Hela lägret smälte perfekt in i omgivningen med sina byggnader i traditionell stil (inte en metallspik!) som låg utspridda längs sjökanten, uppbyggda på pålar och sammankopplade med gångbroar. Varje "rum" utgjordes av en egen byggnad som sträckte sig ut över sjön med panoramafönster (eller snarare fina myggnät) där man ändå var skyddad från insyn från grannarna. På insidan fick man känslan av bröllopssvit - som gjord för en romantisk vecka. I centrum fanns en restaurang och en bar, och en bit upp i djungeln huvudkontoret med Internetanslutning - yes! Då var det välkommet med en ledig eftermiddag för att skriva, mejla och vila.

En höjdpunkt under vistelsen i lägret blev en "medicinvandring" då en achuar vid namn Simon lärde oss massor om hur de använder skogens olika plantor och träd. Under kanotfärden uppströms längs floden Kapahuari till startpunkten för vandringen såg vi några apor som lekte bland träden. Tidigare hade vi bl a sett papegojor, örnar, kolibris och en stor variant av tapir som överraskade några av gruppdeltagarna. Första anhalten på vandringen blev ett träd från vilket Simon försiktigt tog loss en liten bit trä så att var och en fick testa att tugga på en bit. Det visade sig vara kinin, den aktiva beståndsdelen i malariamedel. Naturligt kinin var Ecuadors viktigaste exportprodukt innan ämnet började tillverkas syntetiskt, då produktionen istället gick över till främst bananer. Simon förklarade att achuarerna delar upp växterna på olika sätt, som att de kan vara varma eller kalla, maskulina eller feminina etc. De har plantor som t ex används vid högt blodtryck, för att läka infektioner eller inflammationer, eller för att åtgärda barnlöshet. Dessutom visade Simon hur han med små enkla medel t ex kan arrangera en fälla för mindre djur eller fläta en enkel väska för att bära hem skogens fynd.

Ett exempel på skogens överflöd är Chontapalmen - samma namn som vår första värd i Ti´inkias - som har en mängd användningsområden: Stammen används för att bygga hus, barken för att binda taket eller göra rep av. Andra delar går åt till att tillverka blåsrör och pilar, medan själva kärnan på en viss del av palmen kan ätas. Den kallas palmhjärta och anses vara en delikatess över hela Ecuador. Jag kan intyga att den är riktigt läcker. Det finns många andra godsaker att hitta, vad sägs t ex om "regnskogens vitlök" som är en omtyckt ingrediens i matlagningen... Ytterligare en spännande art vi fick stifta bekantskap med var alla små svampar - mikororganismer - som är själva källan till regnskogens rikedom, eftersom jorden i sig själv är relativt fattig på näringsämnen. Överhuvudtaget finns det en nästintill oändlig artrikedom och skönhet på det lilla planet, inte minst bland djuren där vi bl a mötte bladskärarmyror, vandrande pinnar och fjärilar i alla former och färger. De sistnämnda är ack så svåra att fånga på bild, något som jag blev lite besatt av...

Simon stannade till sist vid ett gigantiskt träd där han berättade om en initeringsceremoni som alla unga achuarer går igenom som en inträdesport till vuxenlivet. Den börjar med att man träffar schamanen för att se om det är dags att göra ceremonin. Efter att ha fått detta bekräftat besöker man ett stort träd liknande det vi nu stod vid, för att få stöd av trädets ande eller energier. Man gör rent en stor yta framför trädet så att man har överblick och bygger sedan en hydda för tiden man ska tillbringa under ceremonin. När förberedelserna är klara ställer man sig sedan vid trädet och kontaktar trädanden. Inom sig håller man en tydlig upplevelse/uppfattning av den intention man har för ceremonin, medan man intar Ayahuasca. Därefter sätter man sig i hyddan med uppsikt över den öppna platsen och inväntar en vision. Ofta kan de komma i form av ett starkt och hotfull djur, t ex en anakonda eller en jaguar. Om man då inte blir rädd så kan den omvandlas till en äldre man eller en äldre kvinna som börjar undervisa den unga mannen eller kvinnan. När undervisningen är klar förvandlas uppenbarelsen åter till ett djur eller försvinner i tomma intet.

När Simon berättat klart gick vi fram till trädet, tog oss runt det, vilade mot det, försökte lära känna det på olika sätt. Hur lär man sig kommunicera med växt- och djurriket när man som västerlänning är tränad i en kultur som inte ens erkänner existensen eller möjligheten av ett sådant utbyte? Vad kan man lära av ett träd, vad finns det att veta som vi inte ens vet att vi inte vet i vår moderna arrogans? Efter ett tag trodde vi i alla fall att vi var nära en uppenbarelse när Daniel berättade att en lunch var uppdukat bara ett stenkast därifrån, i en glänta intill floden mitt i regnskogen, med kall öl och allt annat som kunde önskas för en festmåltid! Efter att ha avnjutit måltiden kom vi fram till själva finalen på utflykten: Vi skulle ta oss tillbaka nedströms till Kapawi Lodge med kajaker, en flotte och genom att hoppa i och helt enkelt låta oss föras med av den starka strömmen på en svindlande färd längs floden som slingrar sig likt en orm genom djungeln - rena rama forsränningen eller äventyrsbadet fast i mastodontformat!

Knepet för att slippa anstränga sig och bara följa med, var att sätta på sig flytvästen bakvänt "underifrån", ungefär som en blöja. På det sättet kunde man flyta fram behagligt trots det höga tempot och bara ta några simtag då och då för att inte falla ur strömmen i kurvorna. Det var en häftig upplevelse som blev ännu mer speciell då regnskogen ungefär halvvägs bjöd på ett av sina skyfall där himlen öppnar sig. Ett par följde med på flottan av säkerhetsskäl. När vi väl nådde Kapawi Lodge så gällde det att ta i ordentligt för att komma in till bryggan och inte flyta förbi. Tack och lov låg en av achuarernas långbåtar strategiskt förtöjd så att vi kunde ta tag i relingen av den. Jag hade anat att det skulle bli en utmaning och hade sett till att komma fram bland de första för att kunna peppa de andra - och mycket riktigt så blev alla lite överraskade av den sista utmaningen. Till sist stod vi i alla fall trygga på land, något frusna efter regnet men uppspelta av adrenalinkicken.

Kvällen avslutades som vanligt med en fantastisk middag, följd av en stund i baren där vi träffade Laszlo, ägaren av Café Cultura som var på besök med några danska vänner som ville starta resor till Ecuador. Jag tog mig an utmaningen att smaka på en lokal delikatess: Mundish, en typ av stora, vita larver som man finner i ett speciellt trädslag. För dem ger det ett viktigt tillskott av protein och annan näring, för oss blev det denna kväll ett exotiskt tilltugg till ölen. När det blev min tur att smaka så hade alla rökta larver gått åt. Kvar fanns endast den råa varianten som man även kan äta leva men nu som nu hade hunnit gå vidare. När den låg livlös i handen drog jag mig till minnes en slogan från det kända skomärket: Just do it. Sagt och gjort... Jag noterade att skinnet var ganska segt, men när man väl fick hål på det så var det lätt att klämma ut det vita innanmätet. Den smörliknande smaken var inte helt oangenäm. Att jag inte åt upp den andra larven som jag hade fått, handlade nog främst om en mental och kulturell blockering som yttrade sig i ett lätt illamående vid tanken...

Efter denna triumf drog Conchita och jag oss tillbaka till vår svit och fann oss omgivna av regnskogsnattens alla ljud. Grodorna var speciellt aktiva denna kväll, på grund av nymånen. Den liggande månskäran såg ut att le mot oss innan den ganska snabbt försvann under horisonten. Vi uppfylldes återigen av en känsla av frid och att allt är väl. Den moderna världen med sitt tillväxttänkande framstod tydligare än någonsin som en avlägsen, surrealistisk mardröm frammanad av en människa som tappat kontakten med den större helheten och verkligheten - något som enligt all facklitteratur borde definieras som galenskap. I Kapawi Lodge blir man mycket medveten om att naturen inte kan reduceras till en "resurs" eller en kuliss för oss att konsumera enligt vårt godtycke. Vi befinner oss mitt i ett levande system som vi är en del av och behöver lära oss att leva i balans med. Samtidigt representerar Kapawi Lodge hoppet om att vi faktiskt håller på att bli medvetna om detta och börjar agera i enlighet med den förståelsen. Vårt möte med regnskogen gav oss möjligheten att förankra den förståelsen i våra erfarenheter... Conchita berättade bl a att hon under sin Ayahuasca-ceremoni upplevde att hon kunde känna Moder jords vibrationer fortplanta sig genom hennes kropp, som en djup och kraftfull frekvens eller skakning som återkom med jämna intervaller. Den upplevelsen berörde henne djupt och varaktigt.

Beroendet av naturen blev ännu mer påtagligt tidigt i morse när vi skulle ge oss iväg till landningsbanan, då de låga molnen inte tillät flygplanen att landa och lyfta. Det gav oss lite mer tid att njuta av den sedvanliga avskedsceremonin då vår guide Simon målade våra ansikten med Achuars typiska mönster. För männen finns flera varianter, medan kvinnorna får mönster inspirerade av stjärnor eller fjärilar. Vi passade på att uppfylla löftet till Laszlo som ville ta ett gruppfoto av "The Scandinavian Invasion" med svenskar, norrmän och danskar. Under den relativt korta flodturen till landningsbanan lovade Conchita och jag varandra att om möjligt komma tillbaka och även ge fler möjlighet att uppleva samma sak… Det lilla Cessna-plan som ska föra oss ut ur regnskogen har nu landat och tömt sin last på bränsle till regnskogsfolkens alla behov. De sista djur vi ser är tuppen och hans hönor som fortsätter sitt orädda pickande på landningsbanan mellan flygturerna. Med en bön om att denna del av Amazonas aldrig blir mer anpassat till den moderna världen än så här, drar vi nu vidare mot Anderna och Llanganates-reservaret med sina legender om gömda guldskatter...

Igår kväll fick vi privilegiet att möta en schaman från Achuarfolket och delta i en ceremoni för att få en vision och vägledning i våra liv. Det blev en stark upplevelse att bära med sig för livet, och jag är förundrad över att det är möjligt att få en sådan relevant vägledning av någon som lever i en helt annan kultur än min egen. En schaman är viktig inte minst för att han (i många kulturer är det en man) bär på kulturens identitet eller ”själ”. I vår moderna värld har schamanen ofta blivit missförstådd genom att vi har stirrat oss blinda på schamanens yttre attribut och handlingar, vana som vi är att tolka världen materialistiskt. Schamanen själv ser sitt arbete som ett ”inre” arbete där han framför allt är mästare på att arbeta med intentioner och energier – sådant som knappt tillerkänns existensvärde i vår kultur, något som många pekar på som en viktig faktor till varför vi har gått vilse och oavsiktligt skapat en ohållbar, orättvis och meningslös värld. Det finns många väldokumenterade exempel på ”mirakulösa” tillfrisknanden som kan tillskrivas behandling av schamaner, men eftersom detta inte passar den västerländska förklaringsmodellen så filtreras de bort från vår verklighetsuppfattning. En schaman tillskriver aldrig sig själv helande krafter utan menar att han samarbetar med olika vänligt sinnade väsen, inte minst Moder Natur – Pachamama.

Under hela resan hade vi långsamt förberetts på detta möte, med början under vistelsen i San Clemente i Otavalo, där vi gick ner i tempo, knöt kontakt med jorden och fick en healing-behandling av Maria Juana. Den ofrivilliga regnpausen i Puyo var kanske också en nödvändig fördröjning i detta perspektiv, då vi på allvar fick släppa våra västerländska krav på resultat och tidsramar och överlämna oss till regnskogens egna villkor. Vadandet genom regnskogen blev en test på hur vi tog prövningar och deltagandet i morgonritualen testade vår förmåga att acceptera och delta i sedvänjor som är helt främmande för vår egen kultur. Det hade vuxit fram en stark gemenskap i gruppen där vi upplevde tillit till varandra, tydligt kände att vi delade en vision om att bidra till en värld i balans och förstod att detta skulle kräva arbete i såväl den yttre som den inre verkligheten.

Under frukosten erkände Daniel oss för att vi hade gått igenom utmaningarna och kulturmötena med ödmjukhet och accepterande, vilket han tolkade som goda tecken inför kvällens övning. Han hade redan tidigare förklarat att schamaner i olika kulturer använder olika sätt för att stödja deltagaren i att komma in i ett tillstånd där man kan få vägledning från den inre världen i en viktig fråga, eller få kontakt med sin ”dröm” eller livssyfte om man så vill. Vad de olika metoderna har gemensamt är att de åtminstone delvis ger deltagaren tillgång till ett mer holistiskt sätt att uppfatta verkligheten. Det är inte bara schamaner som kan ge det stödet, själv har jag fått liknande erfarenheter genom t ex frigörande andning eller meditation. Tantrisk yoga har ett liknande syfte. Mindfulness, en metod utvecklad av den vietnamesiska munken Thich Nhat Hanh för att behandla posttraumatisk stress efter Vietnamkriget, sprider sig nu över världen och erbjuder motsvarande möjligheter.

Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor menar att den holistiska förmågan är knuten till den högra hjärnhalvan, som mer uppfattar helheter, relationer, känslotillstånd och energier medan vänsterhalvan koncentrerar sig på sin analytiska förmåga – att dela upp världen i sina beståndsdelar. Det är också en viktig överlevnadsfunktion, inte minst för att klara sig i den fysiska verkligheten, något som den högra hjärnhalvan inte klara särskilt bra på egen hand. Bolte, som själv fick en stroke i den vänstra hjärnhalvan vilket gav henne direkt insikt i högerhjärnans verklighet (beskrivet i boken ”Min Stroke” eller My Stroke of Insight), menar att man kanske uppnår bättre balans i livet och världen om den sistnämnda får leda mänskliga aktiviteter medan vänsterhjärnan får en mer tjänande funktion. Idag råder det rakt motsatta förhållandet vilket kanske är ytterligare en orsak till vår fartblinda samtid där ingen helhetssyn sätter ramar för den omättliga expansionen. Vi har knappt någon aning om högerhjärnans kapacitet eftersom den är så förtryckt.

Alla dessa reflektioner for genom mitt huvud medan Daniel beskrev Achuarfolkets metod för att uppnå detta holistiska tillstånd. De samarbetar med växtriket och en planta som kallas för Ayahuasca, känd i väst för att framkalla hallucinationer effekter. Även om denna effekt tydligt kan spåras i en kemikalisk analys (dmt som aktiv substans), så menar de att man måste se på växten som ett levande väsen som har intentionen att ge visioner och stödja förändringsprocesser hos personen som intar den – ett tydligt holistiskt synsätt där världen inte enbart kan brytas ner i sina delar. I deras perspektiv går mycket förlorat när läkemedelsbolagen inriktar sig på att utvinna den ”aktiva substansen” ur deras läkande växter – ett materialistiskt perspektiv – istället för att förstå dem som helheter eller ”levande väsen” – ett holistiskt, existentiellt eller andligt perspektiv. De får också alltmer stöd av forskning som visar att substansen är verksam i ett sammanhang och samspel med övriga ingredienser.

Daniel påpekade att om man vill delta i en Ayahuascaceremoni är det viktigt att man formulerar en tydlig intention för sig själv om något som man vill ha vägledning i, något som gäller en viktig fråga som man brottas med i livet för tillfället. Man bör också vara medveten om att ceremonin kan innebära vissa för oss obehagliga upplevelser i form av illamående, kräkningar och diarré innan man kommer in i en lugnare fas (sådana utrensningsprocesser ses mer positivt av achuarerna). Därför ska en deltagare alltid fasta åtminstone en dag i förväg. Det är också mycket viktigt att själva ceremonin övervakas av en erfaren schaman. Av Daniels beskrivning framgick tydligt att detta inte var en formell del av själva resan. Det är något som achuarerna erbjuder för att de verkligen vill ge en upplevelse av hur deras verklighet ser ut, i förhoppningen att en fördjupad förståelse av deras värld kan bidra till att rädda regnskogen. Det var helt och hållet upp till var och en i gruppen att välja att delta eller inte. De som inte skulle delta skulle istället vara stödpersoner till de övriga, en väldigt viktig roll då man i det här tillståndet inte tar sig fram så bra för egen maskin i den fysiska verkligheten. Till min förvåning valde åtta av tio personer i gruppen att delta i ceremonin, i en grupp med en ganska hög genomsnittsålder och flera sansade fyrtiotalister. Jag noterade mina fördomar och konstaterade att det fanns en genuin vilja i gruppen att lära sig på djupet. Jag kände en djup respekt för den mognad och visdom som var och en tillförde.

Efter frukostens allvar var vi tacksamma för en distraktion i form av en liten marknad, då byns kvinnor och barn anlände och lade upp sina hantverk på bananskal mitt i ekolägret – dekorativa keramikskålar, färggranna halsband, örhängen, textilier med mera. Inkomsterna från denna försäljning ger ett viktigt tillskott till den lokala ekonomin. Det är också ett sätt att stärka kvinnorna i att kunna bedriva en verksamhet som ger familjerna bättre hälsa, utbildning och levnadsvillkor. Samtidigt får kvinnorna en mer synlig roll i samhället och tränas i att tillsammans med männen vara språkrör för sina samhällen. Barnen hade också bidragit till smyckestillverkningen och fick själva säga priserna på sina varor, också det en värdefull träning för att kunna möta den moderna världen utan att själva duka under. Marknaden gav också möjligheter till möten och utbyte människa till människa när man samtalade omkring utbudet – men prutandet hoppade vi över. Allt detta gav en djupare och hoppfull innebörd till kommersen där pengar och hantverk nu bytte ägare över bananbladen. Efter marknaden fick vi en rundtur i byn där husen ligger ganska glest placerade. Vi hälsade bl a på hemma hos Roberto med fru och nio barn. Han var en av våra värdar som hade tagit extra väl hand om oss. På bilden blåser han i det horn som används för att samla byborna, men den här gången för att samla världen kring uppgiften att ta hand om regnskogen och Pachamama.

Vår nästa etapp var att besöka schamanens hus där visionsceremonin skulle äga rum, för att därefter åka vidare till Kapawi Lodge, ett ekoturistläger i världsklass som idag drivs helt och hållet i Achuarfolkets egen regi. Vi äntrade en av deras stora kanoter – den här gången med tak vilket kunde behövas i den starka solen – och så bar det av på en tretimmarsfärd som först tog oss nedför Bobonazafloden ända till den peruanska gränsen där vi kom ut på den stora Pastazafloden och vände västerut igen, dvs uppströms. Pastaza är en bred flod som samtidigt är ganska grund. Den ändrar sitt lopp med jämna mellanrum då det byggs upp nya sandbankar på olika ställen. Det gör den lite svårmanövrerad. Efter någon timmes slalomåkande mellan bankarna lade vi till på den södra sidan för att vandra den sista biten. Det blev en speciell vandring som förvandlades till en övning i närvaro, när Daniel och vår nye vägledare Simon placerade ut var och en av oss på olika ställen i regnskogen för att vi skulle få tillfälle att uppleva den på egen hand i tystnad. Till en början var det tydligt hur upplevelsen stördes av mitt eget ”tjatter” i hjärnan, men så småningom lugnade sig tankarna och jag överlämnade mig till upplevelsen. Tiden försvann när jag gick in ett meditationsliknande tillstånd. Redan där fick jag min första vision som handlade om att kunna vila i en känsla av att vara tillräcklig.

Vi kom fram vid 17-tiden till huset där schamanen Zumpa bor. En fantastisk öppen plats högt ovanför floden, där han bor i sin ”utökade familj” omgiven av ett par hus med döttrarnas familjer. Han bjöd in oss till en samling under sitt tak och jag fick omedelbart en positiv känsla av honom: Lugn, centrerad, uppmärksam och omtänksam – en person i vars händer jag skulle kunna lägga mitt liv. Vi fick ytterligare en genomgång av processen under ceremonin som skulle börja efter mörkrets infall, runt 19-tiden. Till dess gjorde vi oss hemmastadda, hittade våra sängplatser som placerats i dotterns hus under var sitt myggnät, och njöt av skymningen med alla syrsor och den liggande månskäran. Natthimlen var alldeles stjärnklar, utan minsta störande ljus, och än en gång överväldigades jag av att kunna se Vintergatan så tydligt. Vi samlades igen i en cirkel med Zumpa, och var och en intog den illasmakande vätskan efter att han hade kallat på dess ande. Jag hade mina tvivel in i det sista och funderade på om jag istället skulle agera stödperson till Conchita, men hon verkade klara sig bra så jag tömde den lilla bägaren. Jag kände mig lugnad av att Daniel hade förklarat att man fortsätter att vara närvarande under hela förloppet och minns allting efteråt.

Efter en stund gick vi alla och lade oss på de bananblad som hade placerats på marken med jämna avstånd. Det var en sagolik upplevelse att ligga där och se upp mot stjärnhimlen. Under den första delen av ceremonin fick jag min beskärda del av de obekväma inslagen när kroppen försökte göra sig av med den i sig ganska giftiga substansen. När jag efterhand kom in i en något lugnare fas kunde jag uppleva hur jag mötte och började samtala med ett kvinnligt väsen som jag förstod var plantans ”själ”. Hon var väldigt attraktiv och kärleksfullt flirtig… För säkerhets skull påpekade jag att jag verkligen uppskattade samtalet och samtidigt ville tydliggöra att jag är gift. Det hade hon inga problem med. Det blev ett mycket upplysande samtal där frågor och svar kom i snabb följd, med ackompanjerande bildsekvenser. I några fall fick jag en kraftfull bekräftelse på egna reflektioner. En av mina intentioner hade varit att försonas med döden och nu fick jag ett väldigt tydligt budskap om att döden inte är separerad från livet. I själva verket är allt liv, men det är ännu mer exakt att säga att allt är kärlek. Men till och med i det påståendet kan man spåra en viss separation, då ”allt” åtskiljs från ”ingenting”. Därför är det mest korrekt att bara säga ”kärlek”. Med dessa ord målade hon upp en bild av kärleken i form av en enkel vardagssituation som var översållad av blommor. I enkelheten finns skönheten, den som vi så lätt tappar bort i vår moderna värld. Därefter såg jag visioner av min livsuppgift: Att agera brobyggare mellan inre och yttre perspektiv, något jag gör redan idag.

Till slut kom Daniel fram och sade att det var dags att möta schamanen. Jag fick hjälp att gå och sätta mig framför Zumpa och ta emot en healing- och rensningsprocess. Han arbetade bl a med bladruskor och ljudet när han viftade dem omkring mig påminde mig om en stor rovfågel som flaxar med sina vingar. Själva ljudet tycktes härröra från en stor örn samtidigt som jag fick en vision av en kondor. För ett ögonblick kunde jag se mig själv och Zumpa rida på kondorens rygg. Runt 11:30 (har jag räknat ut i efterhand) blev jag ledd till min bädd i dotterns hus. Jag låg precis bredvid den lilla del av huset där familjen höll till, medan de upplät det större utrymmet till oss. Det blev en skön vila som fick små avbrott då och då av en skällande hund, ett gråtande barn eller ett förtroligt samtal mellan dottern och hennes man, allt mot en bakgrund av nattens magiska ljud. Jag njöt av att få ta del av deras verklighet. Då gjorde det inget att natten blev ganska kort.

Efter lite frukost – ännu godare efter fastan – så mötte vi schamanen en sista gång. Deltagarna i gruppen berättade lite om sina olika visioner och Zumpa gav sina tolkningar. Det märktes att han var van att träffa västerlänningar, han ansträngde sig för att förklara på ett sätt som vi kunde förstå. När det blev min tur så passade jag på att lufta en oro jag fått till mig kvällen innan: Att achuarer ibland dödar sina egna schamaner. Det gjorde mig upprörd eftersom dessa personer bär på kulturens hjärta, och vi i den västerländska kulturen gick vilse när vi gjorde samma sak. Zumpa lugnade mig med att säga att det enbart var maktfullkomliga schamaner som dödades och att han själv bara hade goda tankar och ville hjälpa människor. Han jämförde med vår kultur där läkare ibland blir avskedade när de inte gör ett bra jobb. Jag kunde dock inte låta bli att tycka att påföljden i det här fallet var lite väl magstark… Men det gäller att ta allt med ett öppet sinne och inse att de bl a har en annan syn på döden.

Nu sitter vi återigen i en stor, motordriven kanot, på väg mot nästa mål: Det världsberömda Kapawi Lodge som vår guide Daniel var drivande i att få till stånd och som nu drivs av Achuarfolket.

Vi har varit ett dygn i regnskogen och ska strax äta vår första frukost i ekoturistlägret i byn Ti'inkias, ett litet Achuarsamhälle vid floden Bobonaza mitt i regnskogen i sydöstra Ecuador, nära gränsen till Peru. Vi är omgivna av regnskogens alla ljud och njuter av denna plats med sin magiska skönhet. Under det senaste dygnet har vi steg för steg introducerats till vad livet i regnskogen kan innebära, genom att bl a vandra i meterdjupt vatten och stiga upp långt innan gryningen för att delta Achuarernas morgonceremoni. Det har varit 24 intensiva och upplevelserika timmar…

Mitt i skrivandet efter gårdagens frukost på El Jardin i Puyo kom klartecknet: Vi kan flyga in i regnskogen! Eftersom vädret är ombytligt så gällde det att ta vara på tillfället. Plötsligt blev det bråttom och jag hann varken skriva klart dag 7 eller lägga in bilderna i texten. Förväntansfulla slängde vi ihop vår sista packning - det hade krävts en rejäl ompackning av allt eftersom man bara kan ta med sig 11 kg per passagerare i de små flygplanen. Vi tog oss med taxi från El Jardin till den närbelägna orten Shell med sin lilla flygplats. Var och en fick vägas in tillsammans med sitt handbagage för att kunna fördela vikten korrekt i planen. När vi till sist lyfte satte vi kurs västsydväst och flög parallellt med den mäktiga Pastazafloden som bredde ut sig till höger om oss, nära horisonten. Målet var Achuarkommunen Makusar och lilla samhället Chichirat där man har anordnat en landningsbana mitt i djungeln intill en biflod till Pastaza, Bobonazafloden som nu ringlade sig som en orm under oss. Jag satt med öronskydd precis bakom piloten som efter halva flygtiden lyfte en näve i luften, en signal för att visa att vi nu hade kommit in på Achuar-territorium. Jag vände mig om och såg Conchita som från sitt säte längst bak i flyget blickade ner på detta område som vi har pratat om så mycket under våra symposier. En av hennes gåvor är att låta sig beröras av livet, och nu kunde jag följa hur tårarna långamt fyllde ögonen... Bredvid henne satt vår guide Daniel som uppmärksammade henne på att jag sökte kontakt. Vi utbytte en blick och ord var överflödiga.

Till slut siktade vi en liten remsa jord framför oss - landningsbanan i Chichirat. När regnskogsfolken idag anlägger ett nytt samhälle så börjar man alltid med att röja mark för flygtrafik, eftersom det är den enda chans man har till kontakt med världen utanför. Vi såg också flera byggnader, bl a en skola - utbildning ger Achuars en chans att bättre hävda sina intressen. Piloten flög först på låg höjd in över banan för att kontrollera att den verkade någorlunda torr. Han gav prov på sin skicklighet när vi sedan med en ganska rejäl duns tog mark på den relativt korta remsan. De här landningsbanorna i regnskogen är en bra illustration till hur sårbara jordarna är här: Har man en gång röjt marken så förstörs mikroorganismerna på marken och vegetationen återhämtar sig inte. Fördelen är att en landningsbana inte kräver så mycket underhåll. Nackdelen förstår man lätt om man tänker sig att skogen avverkas på en större areal - regnskogen förvandlas snabbt till öken. Det är en paradox att en av de sämsta jordarna i världen har gett upphov till den största biologiska mångfalden (jämte Stora Barriärrevet). Hemligheten är att energiutbytet främst pågår ovan jord. För några årtionden sedan fanns det en myt i Ecuador att landets framtid låg i att odla upp djungeln. Nu har man förstått bättre.

Medan vi väntade på det andra planet berättade Daniel att Makusar-kommunen är ett av de områden som regeringen nu är på väg att öppna upp för oljeexploatering. Det är en skrämmande tanke eftersom man då går in ett område med en mycket skör balans. Riskerna med detta är stora, och man undrar om det är värt risken när man betänker att Ecuadors samlade oljereserver räcker till att försörja USA i totalt två veckor. Jag funderade på hur det kommer att påverka framtiden för dessa människor medan jag studerade barnen som hade samlats på platsen och var helt upptagna av sin favoritlek: Att placera sig bakom ett flygplan för att hoppa omkring i den kraftiga vind som uppstår när piloten värmer upp motorerna. Man ser många barn i Achuarområdet, vilket är resultatet av en medveten strävan att öka befolkningen för att bättre kunna hävda sina områden. Idag finns det 6000 invånare på 700 000 hektar.

I möten mellan kulturer kan man inte förhindra en ömsesidig påverkan, det är naturligt och bidrar i bästa fall till en utveckling där alla berikas. Utmaningen är att säkerställa att denna påverkan inte blir obalanserad - så som tyvärr ofta har blivit fallet när vår moderna värld rastlöst har fortsatt sin expansion över världen. Daniel gav oss några förhållningsregler och tankeväckande perspektiv som kunde underlätta för oss att möta Achuars utan att låta de kulturella skillnaderna komma i vägen: Skaka inte hand, såvida de inte själva tar initiativet, eftersom detta inte är en del av deras tradition. Se till att dricka åtminstone lite när de bjuder på sin Chichadryck, ett sorts öl med maniok som råvara, eftersom den är en del av Achuars folksjäl. En viktig del i fermenteringsprocessen är att kvinnorna tuggar på maniokblandningen. Varje kvinna har en unik smak på sin chicha beroende på hennes saliv. Daniel påpekade vidare att en man aldrig ska se en kvinna i ögonen, det kan väcka svartsjuka hos andra män.

Kvinnor är högt värderade och när stammarna krigade mot varandra så var det vanligt att röva bort kvinnor från de andra folken. Detta fyllde en värdefull evolutionär uppgift eftersom det berikade gruppens genvariation. Likaså har polygami varit en vanlig företeelse, och är det fortfarande även om det är på tillbakagång. Det har också fyllt en viktig funktion då det underlättat för kvinnan att hinna med alla uppgifter som förväntas. Det finns en strikt rollfördelning mellan könen, som långsamt håller på att luckras upp - en delikat balansgång eftersom för snabba och stora förändringar samtidigt kan rycka undan hela den kulturella identiteten. Steg för steg tycks i alla fall kvinnorna få större inflytande i gemensamt beslutsfattande, bl a tack vare Djungle Mamas som jag berättat om tidigare. Traditionellt har dock kvinnan åtnjutit viss status, och när männen t ex talar på ett möte i gemensamheten så sitter kvinnorna ofta i bakgrunden och viskar till dem vad de ska säga. Männen flyttar hem till kvinnans familj om de ska gifta sig (vilket historiskt har skett som ett sätt att bygga allianser, men nu alltmer bygger på kärleksrelationer sedan pojkar och flickor har börjat träffas i skolorna). Männen måste visa sig värdiga sina kvinnor genom att vara goda jägare och fiskare och kunna tillverka korgar för olika ändamål.

När det andra planet hade landat och alla hade fått låna gummistövlar, så var det dags att börja vandra någon kilometer till floden Bobonaza. Där skulle vi med hjälp av en av deras stora, motordrivna kanoter ta oss till ekolägret i Ti'inkias. Om inte resan till regnskogen hade känts helt verklig innan, så blev den det när vi efter en liten stund var tvungna att vada i ganska högt vatten. En kort stund senare stod det klart att vattnet stod så högt efter de senaste dygnens regnande att gummistövlarna inte skulle räcka så långt. Det var bara att gilla läget när vattnet började strömma in i stövlarna. Onekligen uppiggande - Pachamama välkomnade oss med en våt kyss! Från och med den stunden skulle vi vänja oss med att alla vandringar genom regnskogen skulle innebära genomblöta strumpor och byxor. Till slut stod vattnet upp till höfterna, men temperaturen var behaglig och alla var på gott humor. Det gällde bara att känna efter var man satte fötterna där vi klev över rötter och fallna träd - vattnet var så grumligt att det inte gick att se igenom det.

Efter en rent magisk flodtur blev det en ny vandring och nytt vadande. Vid ett tillfälle tappade Conchita och jag balansen och fick regnskogens första dopp. Jag lyckades hålla kameran i ett fast grepp ovanför vattenytan samtidigt som vi kämpade oss upp på fötter igen. Till slut nådde vi Ti'inkias-lägret som låg torrt och tryggt uppe på en kulle, en fantastisk anläggning med flera rektangulära byggnader i Achuars traditionella stil. Man skulle kunna säga att husen är byggda med öppen planlösning, vilket i detta fall betyder inga väggar men ett rejält och högt tak av flätade blad. Till skillnad från achuarernas hus så var dock dessa byggda på plattformar en bit ovanför marken. I varje hus finns en enkel eldstad som fyller flera funktioner, inte minst hjälper röken till att hålla taken i gott skick så att de i bästa fall kan hålla ett tiotal år.

Efter att ha installerat oss var det dags att bege oss till den mest närbelägna familjen för att få delta i en välkomstceremoni. Familjeöverhuvudet hette Shonta och var även nyvald ordförande – titulerad síndico - i byn. Ceremonin inleddes med att vi blev bjudna det traditionella Chicha-ölet i deras vackra små keramikskålar. Jag kände genast igen den syrliga och distinkta smaken från en annan resa 28 år tidigare, till Togo i Västafrika. Där har man samma tradition av att tillverka öl på rotfrukten maniok eller kassava som den också kallas. Efter ett formellt välkomnande - achuarerna är noggranna med att hålla sig till protokollet - framförde jag ett tack å gruppens vägnar för deras gästvänlighet. Det var ett starkt ögonblick då jag sade att deras budskap om att bevara regnskogen och Jorden nu nådde till Skandinavien på andra sidan Atlanten. Jag framförde också hälsningar från Samerna och beskrev kort deras kultur. Det blev en stunds diskuterande innan de kunde ta till sig att norra Skandinavien faktiskt lever utan solljus under en lång tid. Det blev lite lättare att acceptera när jag också berättade att solen är uppe hela dygnet under lika lång tid på sommaren.

Under resten av välkomstmötet gav de sedan prov på olika aspekter av sin kultur, t ex traditionella hälsningsritualer mellan achuarer - en verklig konstform - liksom suggestiva kärlekssånger och flöjtspel, tillverkning av skålar, korgflätning (förbehållet männen) och annat hantverk. Det som berörde mig starkast var en äldre kvinna som visade hur de spann trådar av "skogens egen bomull" som de får från ett speciellt träd. Den konsten är på utdöende så de ska anordna workshops med henne. Slutligen fick vi spontant bjuda på några sånger: "Vem kan segla", "Daggstänkta berg" och "Bä bä vita lamm" uppskattades medan de var lite mer undrande efter "Helan går". Efter en helkväll vandrade vi tillbaka mot lägret i den becksvarta kvällen, och våra pannlampor kom väl till pass. Väl tillbaka på kullen kunde vi njuta av torra kläder och den fantastiska stjärnhimlen med en vintergata som lyste klarare än jag någonsin har sett. Att somna till regnskogens alla ljud var en upplevelse i sig - syrsor, grodor, nattfåglar, ett och annat oidentifierat skällande... Blandat med vår granne Johans snarkningar som på något sätt smälte in fint i miljön. Natten skulle dock bli kort...

Vi väcktes redan 03:45 eftersom vi tackat ja till att delta i achuarernas traditionella morgonritual. Så det var bara att sätta på sig de blöta byxorna och strumporna och traska tillbaka genom djungeln - nu genom ännu högre vattenstånd. Men vid det här laget var det en ren bisak. I korthet går ritualen ut på att i tystnad dricka stora mängder Wayosa-te som innehåller en hög halt av koffein. När man har intagit så mycket som man klarar av går man ut tio steg i naturen och framkallar en kräkning. Detta är en rensningsprocess som i sin enkelhet är ganska genial. Många av våra vanligaste västerländska sjukdomar utgår ifrån magen, och achuarerna menar att det är bra att börja dagen med att göra sig av med osmält mat. Efteråt känner man sig behagligt lätt och dessutom pigg av koffein-effekten. Till min stora glädje kände jag mig lätt illamående redan efter några koppar och det var inga problem att få till kräkningarna... Teet ska i sig inte framkalla dem, så kanske framkallades reflexen av den kollektiva förväntan - massuggestion. Hur som helst så vidtog därefter den bästa delen av ceremonin: När alla sitter och berättar sina drömmar för varandra. Drömmar är viktiga för achuarerna, och får ofta vägleda deras dag. Ibland kan en dröm ha ett budskap till hela gemensamheten. Den här gången fick vi i gruppen berätta om våra drömmar och få dem tydda av våra värdar. I många fall gav det väldigt spännande perspektiv, i andra fall kunde man märka en viss kulturskillnad som gjorde det en aning svårt att förstå varandras verkligheter. Men det fanns alltid guld att hämta i tolkningarna.

Morgonceremonin används inte bara till att diskutera drömmar, utan också för att dryfta angelägna frågor och gemensamma planer. Shonta gav några exempel på frågor som nyligen avhandlats: De håller t ex på att bygga en ny ”bystuga” i Ti’inkias och då måste de bl a organisera det som kallas för mingas – insatser där alla samlas för att t ex lägga taket på ett hus. En annan aktuell fråga handlar om att vägleda barn och unga i att bli goda achuarer, vilket innefattar att vara rädda om miljön och inte bidra till mer nedskräpning. Slutligen hade vårt besök föranlett ett antal möten för att organisera grupper som förberedde olika delar av arrangemanget – som för övrigt var väldigt välskött. När vårt morgonbesök led mot sitt slut hade gryningen redan övergått i dagsljus. Vi fick till slut en demonstration av Shontas jaktvapen, bl a ett spjut för fiske och ett blåsrör för pilar med curaregift. Det är ett vapen med hög precision som kräver stor skicklighet i tillverkningen.

Under hela sittningen kunde jag notera hur Shonta placerade sig på en osynlig linje som markerade gränsen mellan den öppna, maskulina delen av huset och den feminina delen som i första hand var förbehållen kvinnorna och barnen. Jag tänkte också på det som Daniel hade berättat om att avsaknaden av väggar inte ger något utrymme för privatliv – alltså raka motsatsen till Sverige där hemmet är privatlivets högborg, medan achuarerna snarare använder skogen för samma sak. Vill mannen och kvinnan ha en intim stund tillsammans så bjuder han med henne på en fisketur eller jakttur i skogen – en ovanligt lyckad kombination av nytta och nöje.

Tillbaka till lägret har jag nu bytt till torra kläder igen – man vänjer sig vid enkla nöjen. Dags för frukost i lägrets matsal, mitt i grönskan!

Man vet aldrig vilka vändningar livet tar sig. Vi är kvar på El Jardin i Puyo, eftersom det regnar för mycket både här och i Amazonas för att vi ska kunna flyga in dit. Jag sitter mitt på en fantastisk innegård, i ett litet Internet-lusthus med bambutak omgivet av tropiska växter och det lugnande ljudet av ett livgivande regn. På något sätt var detta precis det jag behövde, en andningspaus innan vi kommer vidare på resan. Intressant – precis när jag släppt taget om skrivandet så uppstår en liten öppning för det. Hur ofta är det inte just på det sättet? Får se hur lång pausen blir, men jag känner på mig att allt kommer att ordna sig till det bästa... I själva verket har den här extra tiden visat sig nödvändig för att komma vidare med ett av de projekt vi har med oss hit, som nu kanske öppnar upp sig på ett sätt som kan göra skillnad även internationellt. Mer om det senare...

Nu åter till vår vistelse i San Clemente, som är värd en lite mer ingående skildring. Vi anlände söndag kväll, stannade hela måndagen och reste vidare tisdag morgon – ofattbart med tanke på hur mycket vi upplevde där! Måndagen inleddes med att vi fick träffa Don Manuel, eldsjälen som lett deras utveckling fram till dagens fantastiska samhälle på 900 hektar, 700 invånare och 170 familjer. Han berättade att utvecklingen började i samband med en ekonomisk depression runt år 2000, som i Ecuador utlöstes av en bankkris i kombination med dollarns införande. Det gick inte att få jobb i staden och jordbruket var på nergång. Istället för att ge upp så vände sig San Clemente utåt mot världen och fick nya kontakter i olika länder. De lärde sig mycket av utbytet som så småningom resulterade i en blomstrande ekoturism och intäkter som gav bättre utbildning, näring och hälsa. Don Manuel beskrev det så att de gick från att vara gömda och sorgsna till att idag vara öppna och lyckliga.

De är inte utan problem, men idag kan de bygga en framtid för sig själva och sina barn, bruka jorden som de själva äger och hedra traditionerna, förfäderna, ”apus” (bergsandar) och sina egna drömmar genom de ceremonier som inte var tillåtna innan jordreformen i slutet av 60-talet. Idag tar de vara på det bästa från två världar, genom barnens utbildning kan de utveckla sina samhällen utan att förlora rötterna. För att säkerställa att barnen har fortsatt kontakt med sitt ursprung så får de t ex bära traditionella kläder även om övriga elever har skoluniform. Genom kulturen får de mening, sammanhang och tillhörighet som ger trygghet i den ”yttre” världen.

Samlingen på morgonen blev också ett tillfälle för oss att överlämna hälsningar från samefolket, då vi är engagerade i en organisation som stöder dem i att nästa sommar arrangera ett möte med International Council of 13 Grandmothers – ett internationellt råd med mormödrar och farmödrar från ursprungskulturer över hela världen som tagit på sig att vägleda mänskligheten genom denna utmanande övergångsperiod till en mer hållbar, rättvis och meningsfull värld. Från samekvinnan Laila Spik kunde vi framföra ett budskap om att det är möjligt att hitta ett sätt att samexistera med skogsbruk, gruvdrift och energiindustrin. Även om det inte är smärtfritt så finns det i Sverige en tradition av att mötas, ha dialog och försöka finna konsensus i svåra frågor. Det behövs förstås mer för att uppnå hållbarhet i alla aspekter, men det är en bra grund att bygga vidare på.

Dessutom kunde vi överlämna en inbjudan från Q’ero-folket genom Juan Nuñes del Prado i Peru, en professor i antropologi som stöder dem i att samordna möten mellan dem själva, den mest vördade ursprungsgruppen i Peru i egenskap av ättlingar till Inkahärskarna, och motsvarande grupper i Bolivia – kayawalla – och Ecuador där de vill ha kontakt med just Otavalos som representanter för området. Målet är att mötas i september i år och följande år för att väcka upp vissa för dem heliga platser som de menar är viktiga för nästa fas i mänsklighetens utveckling. I detta fall menar de att platserna är förenade med Jordens eget ”chakrasystem”, dvs det är själva Jordens medvetande som ska väckas – genom att vi tar fördjupat ansvar för Henne. Bland dessa folk ses Anderna som representant för Jordens feminina energi, medan Himalaya motsvarar den maskulina. När de nu menar att det är dags för en tid med mer balans, så innebär det också att Andernas roll blir viktigare. Och det är folken som lever på denna plats som genom sina ceremonier kan väcka upp de energier som behövs för att skapa balansen.

Don Manuel blev mycket rörd av budskapet vi överlämnade från Q’eros och sade att det var en stor och vacker överraskning. Samtidigt var det en bekräftelse på det de själva har pratat om i olika grupper i Ecuador och många även har haft drömmar om, utan att veta vad som försiggår i Peru: Att profetian nu håller på att förverkligas och att det är dags att på nytt leva i samklang med Moder Jord – Pachamama. Han betonade att drömmar är viktiga i deras kultur och att de ofta pratar om drömmar på morgnarna och låter dem vägleda deras dag. Han hoppades att det ska bli möjligt för dem att resa till Peru i september och förena de olika kunskaperna för att röra sig framåt tillsammans i strategisk handling. Han ska sprida budskapet i sin region så att de bästa kandidaterna kan väljas.

Efter den inledande sammankomsten tog Don Manuel med oss till den intilliggande ”bondekalendern”, i form av en central påle mitt i en cirkel som angav de olika årstiderna. Han förklarade att det var första gången som de hade synliggjort sina erfarenheter om hur de behöver relatera till ”Fader Sol” för att få bästa möjliga skördar. Kalendern markerar exakt de viktigaste tilldragelserna under året: Vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen respektive vintersolståndet. Vårdagjämningen den 21 mars markerar inledningen av det andinska året och infaller när skuggan från pålen pekar rakt västerut. Skuggorna blir inte så långa så här nära ekvatorn, men tillräckligt att kunna visa skördeårets olika faser.

I augusti tas de sista skördarna och därefter förbereds fälten för nästa cykel. Don Manuel berättade att de alltid har kunnat lita på att regnet kommer till den15 september, som mest har det rört sig om någon veckas försening. Men så är inte fallet längre, på grund av den globala uppvärmningen, vissa år kommer det nästan inget regn den här perioden och då blir skördarna dåliga. Normalt ska fälten stå i blom i februari, och i juni kan säden skördas. Då delar man med sig till varandra av överflödet, något som markeras av Intirayni, den stora Solfesten som börjar den 21 juni och fortsätter till början av augusti. För att hitta dagen kan man även ta hjälp av stjärnhimlen, då Södra korset just detta datum står exakt vertikalt. Detta är den viktigaste högtiden som firas överallt i Anderna. Traditionellt var det också dagen då man hedrade det viktiga eldelementet, solens eget element. Fett från lamadjuret placerades i en keramikskål, som täcktes över med en tunn guldplåt och sattes ut i solen där den självantände. Alla familjerna hämtade sin nya eld därifrån som skulle räcka ett år. Slocknade den fick man be grannarna om hjälp. Den 20 juni släckte alla familjer sina eldar för att markera en ny början.

Don Manuel gav oss också en inblick i den andinska kosmologin, och gav bl a en beskrivning av de tre olika världar som innehåller alla varelser som man behöver relatera till och leva i balans med: Hawapacha (i Peru Hanaqpacha) som är den övre världen och har med luftelementet och universum att göra. Här återfinns månen som spelar en viktig roll i kosmologin, alla aktiviteter regleras av månens faser. Nästa värld kallas för Kaypacha som representerar allt som finns på jordens yta: Bergen, sjöarna, människor, djur plantor… Berg liksom sjöar är som tidigare nämnt maskulina eller feminina, kalla bergsjöar är t ex maskulina medan sjöar med hett källvatten är feminina. Vissa djur är besjälade och kan komma med budskap till människan, något som skiljer sig från t ex Achuar som ser alla djur som besjälade. Otavalos har tidigare behandlat djuren olika beroende på om de har ansetts vara besjälade eller inte, men det håller på att ändras idag då det växer fram en större respekt för alla varelser – kosmologin är i ständig utveckling. Den sista världen heter Ukupacha, som återfinns i underjorden. Här finns förfäderna och all samlad kunskap och visdom.

Efter Don Manuels fascinerande berättelse blev vi introducerade till deras sätt att arbeta med jorden. De har en levande relation till platsen och jorden som de har brukat i generationer och hoppas kunna föra vidare. Idag menar de att Pachamama är arg eftersom vi människor stressar jorden i vår strävan att maximera vinsterna. Bankerna driver på genom att hela tiden kräva mer och mer ränta. Det leder till ett ogenomtänkt användande av kemikalier och gifter i jordbruket. Deras egen metod bygger på ekologiskt jordbruk där de försöker vara lyhörd och samspela med jorden istället för att dominera den. För att öka bördigheten låter de t ex majsplantan ligga kvar på fältet efter skörd. Djuren får också gå ut på fälten för att luckra upp jorden och bidra med gödsel. De plöjer traditionellt med hjälp av två oxar som är lyhörda för kommandon: Aychia aychia = framåt, Choooo = stanna, Otchia otchia = vänd. Vi fick pröva på att leda oxarna, och det tog ett tag innan det började bli någorlunda raka fåror, mina första försök verkade vara tillkomna efter för stora intag av majsöl…

Metoden kan med våra moderna ögon verka omodern, men faktum är att den kanske har framtiden för sig… Världen står inför peak oil vilket innebär att vårt oljebaserade jordbruk måste läggas om. Kuba har visat att detta är möjligt då man efter Sovjetunionens fall var tvungna att snabbt införa andra jordbruksmetoder eftersom det varken fanns olja, reservdelar eller konstgödsel. De hade dock studerat ekologiskt jordbruk, bl a permakultur, och kunde relativt smärtfritt gå över till detta – första gången någonsin som ett land genomförde en planerad omläggning på nationell nivå. Då kom oxarna åter i bruk. Detta var antagligen enklare att genomföra på Kuba med sin centraliserade styrning, i jämförelse med t ex Sverige, men exemplet visar ändå på vad som är möjligt.

Här får jag återigen göra avbrott, det har blivit dags att flyga in i regnskogen!

Gårdagen i samhället San Clemente blev en sådan riklig och intensiv att den känns som två dagar. Följaktligen finns det knappt någon tid att skriva längre…

Det var ju igår som den egentliga resan började, med en fantastisk berättelse om hur denna grupp av ursprungsfolk av egen kraft har skapat ett rikt samhälle och återfunnit sina rötter. Vi fick lära oss plöja med oxar, deltog i en vanding längs en "vild" odling av läkeörter (i den intilliggande skogen i en ravin) och som höjdpunkt gick vi igenom en vacker healingceremoni som i sig är värd ett helt kapitel. Jag kan själv intyga skickligheten hos Maria Juana som ledde ceremonin, då hon snabbt hittade orsaken till en magsmärta som jag haft under dagen och som försvann under hennes behandling. Dagen avslutades med en fest med deras traditionella musik.

Dessutom kunde vi ge tillbaka och knyta band till ursprungsfolk i Skandinavien (Samerna), Peru och Bolivia. Vi överlämnade en inbjudan från Q'ero-folket i Ecuador som blev mycket väl emottagen som en bekräftelse på att tiden nu har kommit för ökat samarbete, och för att bidra till mer balans i världen. Vi är mycket tacksamma för deras generösa sätt att öppna sina hem och dela med sig av sina liv. Se bilder från denna dag!

Idag har vi rest hela dagen, över Anderna och ner i regnskogen. Imorgon flyger vi i små plan rakt österut, 45 minuter in i djungeln, därefter kanoter tills vi når Achuarbefolkningen där vi kommer att tillbringa några dagar, ta del i deras liv och uppleva kärnan i deras kultur - den schamanistiska traditionen. Vår reseledare Daniel är den man som tog initiativet till Kapawi Lodge som idag drivs av Achuarfolket på ett sätt som gett platsen ett mycket gott rykte i ekoturistvärlden.

Här gör jag ett uppehåll i publiceringen av resedagboken, då det helt enkelt inte finns utrymme att göra det löpande längre. För att helt och hållet kunna ta del av Achuarfolkets liv så är det närvaro som gäller... Så min lektion idag får bli att släppa taget om rapporteringen tills vi är på väg hem igen i början av augusti.

Tills dess - må gott, slappna av och kom ihåg att andas!

Efter en tretimmars resa norrut från Quito kom vi igår fram till byn San Clemente, beläget på sluttningarna till den sedan länge vilande vulkanen Imbabura. San Clemente drivs i en kooperativ anda av Otavalos, ett stolt ursprungsfolk som bevarat sina traditioner och som vi ska stanna hos i två dagar för att bl a ta del av en schamanistisk healingceremoni. På vägen dit - där vi bl a passerade ekvatorlinjen (bilden) - slogs vi av de svindlande vackra bergslandskapen, samtidigt som vi kunde ana kraften under de andinska jättarna… Ecuador har en ganska stor vulkanisk aktivitet med såväl aktiva som slumrande vulkaner. En vulkan i närheten av Quito täckte t ex staden med aska för ett tiotal år sedan. Bland ursprungsfolken räknas Imbabura som ett manligt berg. Strax intill finns den snöklädda och ofta molntäckta vulkanen Cotacachi som räknas som kvinnlig (när molnen ibland skingras säger man att hon är på flirtigt humör). Längre Mojanda som är både och. Under ceremonier kallas deras andar in för att hjälpa till att skapa balans.

Och ett sådant mäktigt stöd kan sannerligen behövas för att lösa de utmaningar som uppstår i mötet mellan olika världar. För även om landet har en progressiv regering som är lyhörd för ursprungsfolken och har fört in Naturens rättigheter i konstitutionen, så står den samtidigt med den andra foten i den moderna världen som drivs på av tillväxt och en ständig jakt på naturresurser. Det har lett till att det regnskogsområde som vi är på väg till, ett av världens mest artrika och orörda områden, på nytt hotas av exploatering för att man vill komma åt oljan. En anledning till detta är ironiskt nog landets djärva initiativ att bryta med IMF, Världsbanken och internationella storbanker. Då gjorde man istället misstaget att ta lån från ett annat håll – närmare bestämt Kina, som nu förväntar sig återbetalning i form av olja... Misstaget grundade sig i ett missförstånd som har blivit förödande för många länder och folk: Att en stat inte själv skulle kunna skapa de pengar den behöver, utan att orsaka inflation (dvs underförstått måste lämna iväg den uppgiften till privata banker som vet att ta rejält betalt för sina tjänster). Det går i själva verket alldeles utmärkt!

Allt detta innebär att vi kommer till landet vid en mycket speciell tidpunkt – mitt i händelsernas centrum, med en stor potentiell spänning som byggs upp mellan ursprungsfolk och regering… Det känns ungefär som krafterna i de slumrande vulkanerna på väg till San Clemente, under ytan av den vackra idyllen. Vid gårdagens morgonmöte, då vi för första gången träffade vår guide Daniel Koupermann, en av grundarna av Fundación Pachamama, och David Tucker som är ansvarig för Pachamama journeys, stod det klart att Ecuadors regering står inför ett historiskt vägval då man antingen kan välja att gå vidare i den gamla industriålderns – den ”moderna världens” – fotspår, eller ta vara på de erfarenheter som har uppstått i mötet mellan kulturerna och bygga något genuint hållbart. Så sent som igår deklarerade regeringen att man går vidare med planerna på att införa nya oljekoncessioner i området under oktober, egentligen emot andan i dess egen konstitution.

Märkbart berörda av stundens allvar deklarerade vi alla i gruppen på tio personer hur vi vill att våra egna möjligheter att läka, lära och växa under resan också ska kunna bidra till en mer hållbar värld i balans. En startpunkt är att inse att ingen har helt och hållet rätt eller fel, inget är svart eller vitt. Man hittar många exempel i Ecuador – liksom överallt – på hur människor med goda intentioner velat föra landet i en modern riktning, men med förödande ekologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser. Daniel beskrev några av dem under resan, som tex införandet av Eucalyptusträdet. När spanjorerna kom möttes man av enorma tropiska skogar också i berglandskapen. Det var billigt virke och bränsle som man började avverka i en våldsam takt vilket idag har lett till att bergsskogarna är helt borta i flera områden. Då finns det inte heller något som binder jorden. I Ecuador brer ökenområden ut sig med 2 procent per år. Eftersom de inhemska träden växer långsamt så infördes Eucalyptusen i mitten av 1900-talet. Fördelen är att det växer upp på nytt från roten när den avverkas, och växer så snabbt att man på 39 år kan få tre skördar. Nackdelen är bl a att det utarmar jorden på vatten och näring, inget annat växer under det. Effekten blev ur askan i elden, med en ännu snabbare jordförstörelse.

Ett sätt att hitta nya lösningar som kan återställa balansen, är att lära av naturen. På så sätt kan man hitta en bättre balans mellan stabiliserande och snabbväxande träd. Lokalbefolkningen kan också lära sig att ibland frångå sin tradition och t ex odla majsen lite annorlunda och mer hållbart. Ett annat exempel på att studera naturen fick vi när vi stannade till vid världens mitt – ekvatorlinjen strax norr om Quito. Vi kom inte till det vanliga monumentet utan till en plats i närheten som har anlagts av Quitsato (http://www.quitsato.org) , en ideell förening som forskat kring mittpunkten i 15 år. Vi fick veta att man just i Ecuador på goda grunder kan hävda att världens ”verkliga” mittpunkt finns, eftersom det bara är i dessa berg man kan göra astronomiska iakttagelser och beräkningar kring ekvatorlinjen. På alla andra platser försvåras det av bl a regnskogsområden som begränsar sikten.

I alla tider har platsen varit viktig ur vetenskapligt, religiöst och praktiskt perspektiv för att bättre förstå t ex odlingsförutsättningar. Inkahärskarna var besatta av tanken att expandera riket till den magiska linjen. Fransmännen lyckades bevisa att Jorden är plattare vid polerna genom att skicka en expedition hit och en till Lappland. Föreningen Quitsato har bl a tagit fram en världskarta som bättre återger världen, genom att ”lära av naturen” i sina studier av ekvatorn. På den kartan är inte norr ”upp” och söder ”ner”. Den vänder upp och ner på våra föreställningar om mer eller mindre utvecklade länder – underförstått bättre eller sämre länder – genom att placera norr till vänster och söder till höger, med ekvatorn som passerar uppifrån och ner. Det tilltalar ursprungsfolken som på sina håll även talar om behovet av balans mellan den högra och den vänstra vägen.

På den fortsatta resan norr om ekvatorn fick vi del av mer hoppfulla budskap om hur mötet mellan Nord och Syd ibland har fungerat på bra sätt, byggt på ömsesidig respekt. Otavalofolket, märkta av att ha blivit illa behandlade under Inkariket, lärde sig tidigt att bevara sin kultur oavsett yttre påverkan. Deras integritet och skicklighet inom textilhantverket ingav respekt hos inkräktande folk, inte minst spanjorerna som beundrade dem för deras långt drivna konstnärlighet. Idag hör de till de rikaste ursprungsfolken i världen – kanske tillsammans med samerna – och är väl medvetna om att det just är deras traditioner som gett dem deras status. De tillfrågar t ex alltid en schaman innan de anlitar en västerländsk läkare. Ett uttryck för deras värdighet är den långa hästsvans som alla män har… Att klippa av den kan nästan leda till utfrysning, eftersom den symboliserar deras kultur.

Det gick inte att ta miste på Otavalos stolthet, kunskap och sinne för affärer när vi anlände till den lokala marknaden i staden Otavalo vid foten av Imbabura. Alla färger och former var en sann fröjd för ögat. Kvinnorna var fantastiskt vackra i sina svarta kjolar och vita blusar med färggranna dekorationer – kanske ingen slump att man här finner flest äktenskap över kulturgränserna. Efter att ha avnjutit en lunch i form av en lokalt fångad forell, fortsatta vi färden mot San Clemente som låg på andra sidan berget. Indianerna i det området hade dock inte alls samma status tidigare eftersom de saknade kunskap om textilier, de var i själva verket livegna jordbrukare före jordreformen på 70-talet.

Sedan dess har de arbetat hårt för att utveckla sitt samhälle och idag har de en imponerande verksamhet inom ekoturism. Bl a byggde de nya boningshus med plats för gäster, så vi får övernatta hos en av familjerna och dela deras liv. Det har bl a inneburit att jag nu på morgonen avbröt mitt skrivande för att delta i tillverkningen av tortillas som vi alldeles strax ska avnjuta med en kopp kaffe. Det blev en fin samvaro där jag och Conchita fick lära oss lite mer om deras liv och samhälle – och tortillas. Den viktigaste ingrediensen i detta majsbröd är t ex inte det man först tror, själva degen, utan snarare lerfatet som de steks på och som tillverkas av en enda familj i området med hjälp av en speciell gul lera. Det är lerfatet som ger bröden sin speciella smak. Nya perspektiv… Som vanligt fördes samtalet genom Conchitas tolkning och vi pratade också om mina begränsade kunskaper i spanska. En av få fraser jag minns från gymnasiet är ”El pero esta bajo la mesa”, hunden finns under bordet. Vi enades om att den kunskapen var väldigt oanvändbar eftersom deras hundar aldrig befinner sig under bordet – i själva verket släpps de aldrig in i huset!

Att ta del av deras liv ger verkligen hopp om att vi människor kan hitta balans och att de olika perspektiven kan mötas och sammansmälta på ett harmoniskt sätt – precis som det sägs i den profetia om Örnen (den moderna världen) och Kondoren (den ursprungliga världen) som delas av flera ursprungsfolk över hela den amerikanska kontinenten. Under 500 år, sedan spanjorernas ankomst, har Örnen tillåtits dominera men nu har tiden kommit för dem att flyga tillsammans på samma himmel. Hur det ska gå till måste vi finna ut tillsammans – precis som i en ny dans är det lätt att trampa varandra på tårna, särskilt när det inte finns en manual att följa. I det ljuset känns den dansande Maria som en än mer lämplig vägvisare och beskyddare. Det finns ingen färdig väg att följa, vi måste själva trampa upp de nya stigarna, själva skriva manualen. Denna resa känns som en liten del av den upptäcktsfärden.

Nu doftar det av nybakade tortillas… Medan jag flyttar datorn från frukostbordet kommer Conchita och berättar, märkbart rörd och med tårar i ögonen, om hennes samtal med den äldsta brodern Giovanni om bl a Pachamama Alliance. När hon nämnde att det kanske inte handlar om att rädda Jorden utan att rädda oss själva, så svarade han självklart och enkelt: Ja vi behöver inte rädda Jorden, bara bevara den.

PS) Jag har aldrig smakat godare tortillas!