Gubbar_pa_drifts blogg

Om ett par timmar så avgår mitt nattåg tillbaka till Tbilisi så det börjar dra ihop sig för en avfärd från boendet om en knapp timme. Det har varit en trevlig stad att gå runt och titta i. Inte så där jättestor, om man nu inte ska ut i förorterna förståss, utan alldeles lagom att strosa omkring i. Mat och dryck är som i de andra länderna härnere i Mindre Kaukasus billigt, så länge man inte besöker flottare restauranger. Man kan faktiskt få tag i ett stort glas fatöl för bara en manat (5.50), men då är det nog fråga om folköl egentligen. Något läskande för halva det priset som säljs i stånd lite varstans är en plastmugg med något som ser ut som och smakar lite grann som gamla tiders svagdricka. Läskande som sagt.

Jag hade lite pengar över som jag ville bli av med och var för någon timme sedan inne i någon slags matvaruaffär där man säljer färdiglagad mat som man kan ta med sig eller äta på plats. Pannbiff, schnitzel och pommes frittes samt en flaska vatten kostade mindre än 40 kronor. På tal om vatten, ibland när jag köpt mig en flaska mineralvatten så har det inte varit det, utan wichyvatten istället. Det funkar naturligtvis lika bra, men det är lätt att man tar miste.

Azerbadjan är till skillnad från Armenien och Georgien, muslimskt. Men det märks inte alls här i huvudstaden. Visserligen har min värdinna en sjal över håret, men annars ser man inte mycket av de huvudbonaderna. Tror jag möjligtvis sett en dam med en burka och några med sjalar. Pubar, barer och restauranger som serverar all slags mat och dryck är det gott om.

Vi hörs om någon dag eller två/Conny

Jag har inte badat sedan någon gång i mars, då jag var i Gokarna. Så nu när jag befinner mig vid det Kaspiska havet så var det verkligen på tiden för ett dopp. Efter frukost igår så tog jag därför en taxi ut till Shikhov beach som är den närmaste stranden från centrum. Här ligger beacherna vid hotell, så man får betala inträde, men det kostade inte mer än en tia så det var ok. Själva stranden var inte särskilt stor. Ungefär som vid Sanda vid Kvicksund, för er som känner till det badet. Lite surealistiskt är det att flyta omkring i vattnet och stirra bort mot de oljeplattformar som ligger några kilometer därifrån. Men vattnet svalkar gott i värmen och jag spenderade ett par timmar med att omväxlande sola och bada.

På hemvägen tog jag en buss tillbaka och hoppade av den när vi började närma oss staden. Precis som London och en massa andra storstäder, så har även Baku sitt Eye. Ett enormt pariserhjul som tar tjugio minuter att fullborda sitt varv. Vandrade förbi där och vidare genom en park där man byggt ett litet "minivenedig". Hittade en liten servering där jag fick mig en Efes, som är en turkisk öl av pilsenkaraktär. Många år sedan jag drack en sådan senast.

Vandrade vidare förbi gamla stan och på den numera bekanta vägen hem till mitt boende. I förrgår gjorde jag ett nytt besök vid gamla stan, men jag är inte särskilt imponerad. Snyggt och fint, javisst. Men det känns inte särskilt gammalt eller unikt. Ganska breda gator mestadels och vid de två sevärdheter som finns, Maidens tower och Palace of the Shirwanshahs, tar man bra betalt i inträde. Känns lite som en turistfälla och är inget som passade mig.

Annars har Baku kommit i ropet väldigt de sista åren, man har byggt mycket nytt och moderniserat staden med oljepengar. Olja finns det gott om och 1905 så utvanns hälften av all olja i världen just här i Baku. År 2005 byggdes världen längsta pipline för det svarta guldet härifrån och in till Turkiet och oljepengar flödar in i landet. Förutom alla nya överdådiga byggnadsverk som man uppför, så har man också satsat en hel del på sport. Man har lyckats få formel 1 att köra stadslopp här och nyligen så spelades även finalen av Europaleague i staden. Hade jag lyckats sälja min motorcykel lite snabbt uppe i Delhi så hade jag faktiskt tankar på att ta vägen direkt från Indien till Baku för att se matchen mellan Chelsea och Arsenal. Nu blev det inte så, men det hade varit trevligt.

/Conny

Till skillnad från tågen i Indien (och Sverige) så håller tågen här tidtabellen. Mitt tåg rullade in på minuten när det skulle i Baku. Å andra sidan är tabellerna här kanske tillgjorda med god marginal, vad vet jag. Vi kröp ibland fram i lägre fart än vad jag hade anledning att tro. De två gränsposteringarna tog också tid. En timme vid varje. Men det är klart, det är många pass som ska samlas in och gås igenom. Vid posteringen till Azerbadjan blev varje passagerare också intervjuad av en gränsvakt. För mig som varit i Armenien innan Georgien så handlade frågorna mest om jag varit i Nagorno-Karabach. Men det var bara att svara nekande på det så var det grönt sedan. Det visum jag har till Artsakh finns nämnligen i mitt andra av de två pass jag innehar.

På väg till Baku så tog spåret en vända söderut och ankom till staden från det hållet. Det hade också blivit ljust så man såg alla de oljeborrtorn, små som stora, som står i den halvöken som omger byn. De allra flesta av de små producerar inte längre någon olja utan står där bara som reliker av en svunnen tid, men en del av dem snurrar fotfarande på i sin lugna stadiga takt.

Nåja, väl framme så dök jag in i en galleria i närheten av järnvägsstationen och letade på en penningautomat, för att få tag i lite azeriska manat. Det går cirka 5.5 svenska kronor på varje sådan, vilket gör det tämligen enkelt att uppskatta priser här i landet. Jag bor även här i Baku väldigt centralt och hoppade på ett tunnelbanetåg för att för att ta mig till min station, som bara var ett stopp bort.

Incheckningen på mitt hostel var egentligen inte förrän klockan tolv och jag dök upp där redan vid tio på förmiddagen, men det var inga problem. De bjöd till och med på en frukost trots att jag nyss kommit.

Framåt eftermiddagen tog jag mig en promenad ned till den muromgärdade gamla stan. Det blev dock inget långt besök där och jag är nu, dagen efter, på väg bort för att strosa vidare bland gränderna för att se vad som gömmer sig där. På vägen har jag tagit en omväg förbi järnvägsstationen för att boka ett tåg tillbaka till Tbilisi på söndag. Jag har nämnligen ett viktigt möte där på måndag, som jag inte vill missa.

/Conny

Det här goda brödet som jag bjuds på varje morgon heter Khachapuri och finns i ett otal olika former. Själva brödet är ett syrat bröd som tillåts svälla. Både i konsistens och smak så påminner det om det italienska Chiabata. Sedan så är det då fyllt med ost eller någon ostmassa. Den Khachapuri som jag visar på bild har en ost- och äggmassa samt ett helt ägg liggande i mitten. Det är nog ädlaste formen som finns av denna nationalrätt. Något annat som ligger georgierna om hjärtat är Khinkali, som är samma dumplings som är så populära i Kina och Nepal. De här kan vara aningen kryddigare.

Som ni nog redan har förstått så bor jag väldigt centralt. Det är gångavstånd till allt jag vill se här och den enda gång jag behövt åka taxi var när jag var till järnvägsstationen och bokade min biljett. Det är dock väldigt billigt med det transportsättet så det får nog bli en bulle till tåget i kväll. Tåget avgår 20.25 lokal tid och beräknas ankomma Baku vid 9-tiden på morgonen. Perfekt för min del. Jag har en sovbädd så jag räknar med att komma till Azerbadjan utsövd.

Egentligen så är min utcheckningstid klockan 12 på dagen, men familjen som jag bor hos låter mig vara kvar tills det är dags för mig att dra ikväll, så jag har några timmar till på mig att strosa runt.

/Conny

I går tog jag det bara lugnt och flanerade runt lite på måfå utan bestämt mål. Slank in på någon restaurant eller bar då och då för att provsmaka det georgiska vinet. Somliga glas jag fick i mig smakade riktigt bra, medan en del var mindre passande för min gom. Köpte också några vykort och skickade iväg dem. Det var inte så lätt att hitta en låda att stoppa dem i men till slut fann jag en.

På kvällningen knallade jag iväg till en restaurang inte långt från parlamentshuset för ett par pilsner. TV:n var på och det var fullt pådrag borta vid parlamentshuset. Fullt med folk som var där och protesterade. Vad som hände häromdagen var att en ryss var här och talade i parlamentet om religion tror jag. Det föll inte i så god jord hos befolkningen och efter det så har protesterna rasat mot regeringen som allmänt uppfattas som alltför ryssvänlig. Man ska komma ihåg att det inte är allför länge sedan det var krig mellan Ryssland och Georgien, även om det inte varade länge.

Jag har läst att det kan ta ett bra tag att få visum till Azerbadjan och om det skulle ta för lång tid så tänkte jag strunta i det. Men jag knallade idag ändå bort till ambassaden deras och kollade. Jodå, det skulle nog ta en vecka eller så, men eftersom jag var svensk kunde jag söka ett e-visa. Det finns två varianter av det, ett som tar tre dagar att få och ett där man får svar redan inom tre timmar. Jag valde det senare, lite dyrare alternativet och sitter nu och väntar på svar. Jag var för ett tag sedan borta vid järnvägsstationen och köpte mig en tågbiljett till Baku i morgon kväll, så nu väntar jag med spänning på att mitt visum ska anlända till mailen. Jag har också sett ut ett boende i Baku, men väntar med att boka det till visumet är klart. Medan jag sitter och skrivet detta, samtidigt som jag smäller i mig en pasta bolognese, så ser jag att det landat mail i min inkorg och det är det väntade visumet. Så nu får jag ta och boka boendet och sedan släppa loss för kvällen.

/Conny

Så var det då igår dags att lämna Jerevan för gott. Men det är klart, man kanske kommer tillbaka någon gång. För det här var positivt, jag tyckte om staden.

Min värd körde mig ned till busstationen den här gången också. Den minibuss som sedan skulle ta oss nästan 20 passagerare upp till Tbilisi var en nästan ny Mercedes, så komforten var det inga fel på. Färden gick först mot nordost så vi kom förbi sjön Sevan igen och därefter körde vi rakt norrut. Efter ett frukoststopp på väg så närmade vi oss sedan en bergskedja och jag tänkte att nu ska vi uppåt. Men tydligen ligger Jerevan, sjön Sevan och stora delar av resten av Armenien på en högplatå, för istället för uppåt gick färden ned i en dalgång. Det var heller ingen dålig nedfart, den varade riktigt länge.

Vi kom till slut fram till gränsen mellan Armenien och Georgien och där var det välordnat. Bussen släppte av oss så vi fick våra utresestämplar från Armenien och körde oss sedan till nästa kontroll. Där var vi dock tvungna att plocka med oss vårt bagage för att ta med det igenom gränskontrollen. Väl igenom så ville en kontrollant titta igenom mitt bagage, men när hon förstod att jag var svensk så släppte hon det. Sedan var det inte mer än någon timmes färd innan vi var framme i mitt mål.

Vi blev avsläppta vid en station i stadsdelen Avlabari som ligger lite sydost om staden. Jag frågade en taxi om han kunde köra mig till mitt boende, men efter att ha tittat på adressen så sa han att det bara var en station bort med tunnelbanan. Så jag tog den. På morgonen innan vi for, så hade jag kollat lite tidningar på nätet och sett att det var lite småkravaller i Tbilisi. Så jag tänkte att jag får hålla mig borta från stora folksamlingar och officiella byggnader. Men det första jag passerar efter att ha påbörjat min promenad från tunnelbanestationen är sedan parlamentshuset. Det är lugnt där, men fullt med TV och annat mediefolk ifall att det blossar upp nya protester.

Letade mig i alla fall fram till mitt boende som den här gången är hemma hos en familj. Ett äldre par och deras dotter, som i sin tur har ett litet knyte. Alldeles nyfödd måste barnet vara för det är väldigt litet.

Klockan var inte så mycket så jag hann ut för att bekanta mig med omgivningarna och få i mig lite mat. Det blev sedan ett tidigt sänggående redan strax efter 21.

Jag fick mig en god frukost bestående av te, ett fat med grönsaker och ett par ostfyllda bröd. Samma bröd bjuds man ofta på i Grekland, men här är det en annan godare sort av ost.

Strax väster om där jag bor så finns Mtatsminda Park som ligger på Tbilisis högsta punkt, där man logiskt nog placerat en TV-mast. Dit upp går en bergbana som börjar bara några hundra meter från mitt boende. Så jag tog mig en tur upp dit för att beundra utsikten och det imponerande bygge vid namn Pantheon som man möts av när man kommer upp. Pantheon är som namnet antyder byggd lite i grekisk stil med en massa stora pelare på frontsidan.

Lonely Planet guideböcker är bra på mycket. Bland annat brukar de ofta ha förslag på lite vandringsturer som man kan göra för att se lite olika saker. Här i Tbilisi följde jag deras rutt med lite egna avstick. Jag tog mig över den ganska nybyggda fredsbron till Rike Park därifrån det går en hissnande linbana upp till Narikala Fortress och den närliggande statyn "Mother Georgia". Här uppe har man lika bra utsikt över staden som från Mtatsminda Park.

Nu är klockan drygt åtta på kvällen och jag har fått i mig lite middag bestående av ungersk gulash och bröd. Mätt och belåten ska jag snart ta mig hem. Men kanske blir det något stopp på vägen. Georgien sägs vara vinets hemland och jag har ännu inte provat på något av den drycken här. Kanske slinker jag in vid någon av de vinkällare jag passerar på hemvägen.

/Conny

Upp tidigt och tog mig en promenad bort till busstationen. Det var inte så långt, tog bara en kvart. Men med packning på ryggen och kraftig uppförsbacke den sista biten var jag ändå varm och flåsig när jag kom fram. Jag träffade en man utanför stationen som frågade om jag ville åka i hans bil istället, för ett bara lite dyrare pris. Jag avböjde och satte mig att vänta på bussen istället. Han kom tillbaka strax därefter och sänkte priset till detsamma som för bussen. Dessutom skulle han resa snart och när de här bussarna avgår vet man aldrig. De brukar vänta tills de är nästan fulla, så jag ändrade mig och följde med honom istället. Vilket visade sig vara ett bra val då han tog den norra vägen tillbaka till Armenien. Då fick jag se bergen norröver från Stepanakert och de skiljde sig från de jag sett tidigare. Barrskogarna fanns inte längre utan nu var det bara buskar och lövträd.

Ju närmare den Armenska gränsen vi kom desto färre träd och buskar såg jag och efter gränsposteringen så var det bara gräs på höjderna igen. Ytterligare en fördel med den här norra vägen var att vi passerade Sevan, som är Armeniens största sjö. Den är väldigt populär och en källa till stolthet hos hela folket.

Jag satt och följde vår färd via "google maps" och kunde därmed ge direktiv till chauffören om var jag ville bli avsläppt. Därmed blev taxiresan tillbaka "hem" till mitt boende inte så dyr.

Idag har jag tagit mig en sista promenad nedför trapporna mot centrum av Jerevan. Letade mig fram till stadsdelen Kond som numera är det närmaste man hittar som påminner om äldre stadsdelar. Husen här är små och byggda i sten och trä och mestadels uppförda någon gång under 1800-talet. Inte alls så gamla alltså, men ändå de äldsta som finns kvar här. På de gator jag strosade runt på fanns bara bostäder. Det är möjligt att jag missade någon gata där det kan ha funnits någon liten restaurang eller så, men jag tror inte det.

Det är inte bara Istanbul som har en blå moske, det finns en även här i Jerevan. Men den är inte alls lika ståtlig. Vore det inte för den blå färgen vid ingången hade jag missat den helt.

Annars är Jerevan en mycket trevlig stad att vandra omkring i. Vill man vila så finns det massvis med cafeer, restauranger och barer där man kan gå in och sätta sig ett tag. Är man bara törstig så finns det överallt i staden drickvattenfontäner att sörpla i sig en slurk från. Massvis av små stånd utefter gatorna där man kan köpa sig en brödbit finns det också. Bröden brukar ofta vara fyllda med någonting. Min favorit är de som har en varmkorv i sig. En kokt med bröd på ett helt nytt sätt för en svensk. Frukt och bär finns i överflöd och säljs inte bara på marknader utan även på trottoarerna. Riktigt billigt är det.

Men nu börjar det vara slut på min vistelse här. I morgon ska jag försöka få tag i en plats på någon buss upp mot Tblisi i Georgien. Så får vi se hur där ser ut.

/Conny

Jag var uppe väldigt tidigt för att ta mig iväg till busstationen i god tid före klockan 7 då bussen förväntades avgå. Det visade sig att jag kunde ha haft lite sovmorgon och anlänt efter 7 lika gärna. 07.30 avgick vi. Första delen av färden gick sedan på grässtäpper innan vi efter någon timme började komma upp bland bergen. Ytterligare någon timme senare så var det dags för ett frukoststopp. En hel tallrik med små juvliga korvbitar uppstekta i ägg fick jag i mig innan vi for vidare. Bergen här är gräsbevuxna och gröna. Vid en del av topparna ser man berget framme och det är då ofta helt vitt. Man skulle kunna tro att det är snö, men så är inte fallet. Jag är inte hundra på det, men jag tror det är bergarten krita. Vilket i så fall är ovanligt då det enligt Vikipedia bara skall finnas den bergarten i nordvästra Europa. Jag gick förbi en sten idag som hade den färgen och skrapade loss lite med en nyckel och det gick lätt att få fram lite kalkaktig fin stenmassa.

Vi kom så småningom fram till gränsen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Här fanns förr ingen gränspostering utan man fick anmäla sig och få ett visum i huvudstaden. Men numera så finns det tydligen en, så jag fick plocka fram ett pass och få en visering redan här. Nagorno-Karabach är platsen för en långt och blodigt inbördeskrig som rasade mellan 1990-1994. Innevånarna här är kristna Armener som alltid har bott här, men under Stalintiden så förflyttades en mängd muslimer in från när liggande Azerbadjan. Stalin införlivade också republiken in i Sovjetiska Azerbadjan. När sedan Sovjet föll så ville befolkningen bli fria från Azerbadjan och ett långt inbördeskris bröt ut. En stor majoritet av muslimerna som bodde här flydde och likadant skedde med de armenier som bodde i Azerbadjan. En stilleståndslinje enades man om 1994 och även om det blir en del skottlossning vid den då och då, så upprätthålls den. Nagorno-Karabach fungerar de facto som en riktig stat. Man har egen polis, tullväsende, regering och parlament, men man har aldrig fått något erkännande av världssamfundet. Inte ens bundsförvanterna Armenien har erkänt dem. Man försöker få till en internationell tribunal för att försöka lösa frågan, men ännu så länge har man inte kommit någon vart.

Nåja, efter gränsen så fortsatte vår färd genom ett landskap som förändrades ganska radikalt. Där det förut mest bara varit gräs på höjderna så blev det nu mer av buskage, en del lövträd, men framför allt en massa barrträdsarter. Gran och tall såg jag en hel del av, även om de inte såg likadana ut som hemma.

Färden hade beräknats till mellan 7-8 timmar men chauffören, en gammal gubbe i min ålder, kunde tydligen sina saker och avverkade resan på 6 timmar.

Väl framme i huvudstaden Stepanakert så blev jag upplockad av en ung man med bil som drev ett boende. Rummet jag fick är litet och inte mycket med, men till priset av 5000 Dram per natt så får det duga. Det finns ett rum till, men inga mer gäster så jag har hela lägenheten för mig själv.

Tack vare att resan gick så smärtfritt så hann jag även med att bekanta mig med stora delar av staden igår. Den är inte så stor. 2015 så bodde 55.000 människor här, vilket är ungefär en tredjedel av folkmängden i hela republiken. Jag hann med ett par barer och någon restaurang där jag fick i mig något slags järpar.

Ungefär 10 kilometer söderut finns staden Shushi som förr räknades som kulturhuvudstad både för Armenier och Azerer och där bägge folken levde sida vid sida i samförstånd. Under inbördeskriget tog dock staden mycket stryk och tömdes nästan helt på befolkning. Jag åkte dit på förmiddagen idag för att se staden och man ser en hel del förstörda öde byggnader och en del med spår av beskutning. Men det är också så att folk flyttar in igen och det restaureras och byggs nytt.

Under de här två dagarna så har jag letat runt, både i Steparnaket och Shushi, efter vykort. I språkförbistringen som råder, så är jag inte säker på att folk verkligen förstår vad jag är ute efter och mitt sökande var länge lönlöst. Men på eftermiddagen fick jag napp. Längst ned i en låda hos en postkassörska så låg det ett knippe kort, så nu har jag tillbringat lite tid med att skriva och skicka.

Det får bli en tidig kväll nu igen, då jag ska försöka ta en tidig buss tillbaka till Jerevan i morgon.

/Conny

Det är varmt och skönt också här i Jerevan, även om vi slipper de extrema temperaturer som var i trakterna kring Delhi. Omkring 30 grader håller sig dagstemperaturen vid här.

Jag glömde nämna i mitt senaste inlägg om den förvåning jag kände när vi flög igenom Iran och jag helt plötsligt fick syn på snöklädda berg mitt emellan Dubai och Teheran. Det hade jag inte väntat mig! Desto mer väntad är den syn av Mount Ararat som jag bjuds på varje dag när jag promenerar ned mot byn. Utsikten från militärmuseet är inte bara över staden utan några mil bort, på den turkiska sidan av gränsen ligger nämnligen berget där Noak ska ha strandat med sin ark. Det är lite disigt, särskilt så här på sommaren, så det går inte att ta några foton, men snön på toppen syns bra ändå.

Jag kom på att det finns två Republic Square i staden, så igår tog jag mig till det andra. Det är också det riktiga med liv och rörelse kring fontäner som kvällstid är upplysta i olika färger. Enligt uppgift ska det också spelas musik från fontänen, men det enda jag hörde under tiden jag var där var ett klockspel från en angränsande byggnad.

Alldeles i närheten ligger också "gamla stan", men det är ett besök man helt kan hoppa. Finns nämnligen inget kvar av den del av Jerevan som Sovjetregimen sparade i sin nybyggarmentalitet. De två kvarter som det gällde är numera så förfallna att man börjat riva och bygga nytt.

Mina tre dygn här i Jerevan börjar närma sig slutet. I morgon ska jag ta en 7-8 timmars bussfärd över till Nagorno Karabach för att se hur där ser ut. Bussarna börjar gå klockan sju på morgonen så min värd har lovat att köra ned mig till busstationen vid sextiden. Så det får bli en tidig kväll för mig. Men innan dess ska tjejerna på restaurangen fixa till lite Iransk middag. Mor och dotter kommer nämnligen därifrån.

Jag sitter just nu i en park nere i staden och avnjuter en pivo innan jag letar på en taxi upp till boendet. Har nyss skrivit några vykort, men eftersom det är söndag så får jag inte tag i några frimärken utan får sända dem när jag kommer tillbaka, om jag inte kan lösa det på annat sätt.

/Conny

Binu fick en kamrat till honom att köra till flygplatsen, vilket blev lite billigare än en taxi. Dessutom följde han och Maria, samt ytterligare en kompis med för att vinka av mig.

Efter incheckning och lite väntande så var det sedan dags för mitt första skutt över till Dubai. Jag flög med Flydubai och blev uppgraderad till förstaklass, med allt vad det innebär av breda fåtöljer och gott om benutrymme. Någon timme före landning bjöds jag dessutom på en härlig frukost bestånde av äppelpaj, fyllda äppelgifflar och äppeljuice. Gott!

Väl framme I Dubai behövde jag inte vänta mer än ett par timmar innan nästa flyg som tog mig till Armeniens huvudstad Jerevan. Medan jag väntade på mitt bagage så passade jag på att köpa mig ett inhemskt telefonkort. Det blir så mycket enklare att navigera sig runt då. Jag fick också tag i en bankomat där jag fick ut ett gäng Armeniska Dram. Det går ungefär 50 sådana på en svensk krona, så det är inte svårt att jämföra priser.

Jag förbokade en taxi inne på flygplatsen och fick där ett pris. Men vid ankomst till mitt hostel ville chauffören ha ett högre belopp. Det var inte så mycket att göra åt det då jag bara hade stora sedlar och han gav mig tillbaka växeln. Vi hade pratat i bilen om att jag skulle ringa honom om jag behövde skjuts någonstans, men det faller naturligtvis nu.

Väl installerad i mitt nya boende så tog jag mig en lättlunch på närmaste matställe, som ligger 5 meter från mitt fönster. Det fick bli en burgare och det var skönt att få byta ut kycklingen i burgaren mot något köttigare.

Det var sedan dags för att få sig en liten tupplur. Många timmar hade förflutit sedan senaste sömnperiod så det var verkligen välbehövligt.

Boendet ligger cirka tre kilometer från centrum och jag blev rekommenderad av tjejerna på restaurangen att ta en taxi ned. Men jag gillar ju att strosa runt så jag kollade google maps och såg att det gick alldeles utmärkt att promenera till centrum som ligger längst ned i dalgången. Boendet ligger på höjden så jag fick dessutom nedförsbacke hela vägen. På vägen ned så passerade jag Moder Armenias Militärmuseum, som ligger högt upp med en underbar utsikt över staden. Hela området är stort och påkostat då det byggdes under Sovjettiden och måste ha kostat ett antal skjortor att uppföra. Från museet och ned mot staden så är det lagt säkert tusen breda stentrappsteg . Med jämna mellanrum så finns där också ett antal fontäner som skickar upp vatten.

När man sedan kommer ned till själva centrum av byn så möts man av ett antal restauranger och kafeer som ligger på båda sidor av vägen. Efter att ha vandrat vidare genom någon park med mera cafeer så hittade jag också fram till operahuset och Frihetsplatsen som ligger på baksidan av det förstnämnda. Torget där används mycket av barn som ett träningsplats för att cykla eller köra leksakbil. Utmärkt sätt att använda en torgplats.

Från Frihetsplatsen utgår en stor gågata som sträcker sig fram till Republic Square som är själva huvudtorget i Jerevan. Som så mycket annat som byggdes under Sovjettiden så används det inte alls nuförtiden, förutom att tunnelbanan har en station därunder. Det finns en jättefontän på platsen som säkert var imponerande när den var i bruk. Numera så är den tömd på vatten och helt stilla. Själva torget gapar tomt och öde och andas övergivenhet.

Jag valde att inte gå hem utan tog en taxi istället. Kostade inte mer än en Selma i alla fall. Väl hemma så unnade jag mig en pivo som gick ned utan problem. Ölen här är inte så starka som de indiska kan vara utan håller mer europeisk styrka på 4,7 %. Det fick sedan bli en tidig kväll med sänggående redan strax efter nio.

Nu har det sedan blivit lördag och jag har hunnit med en frukost som inte gick av för hackor. Bröd, kaffe och en stor portion av korv, sallad, fetaost och shakskuka. Det smakade alldeles utmärkt. Jag ska nog strax ta mig en promenad ned till byn igen, där jag tänkte mig strosa runt i gamla stan, för att se vad den har att erbjuda.

/Conny