Peroeriks blogg

Måndag morgon bestämmer vi oss slutligen för att åka på kryssning till Riga. Jag ringer och bokar plats på Viking Lines ”all inclusive” till Riga samma kväll. Det finns plats kvar och vi graderar upp oss från insideshytt till lyxhytt B som är en utsideshytt med dubbelsäng, kylskåp, badrum och TV.
I priset ingår middagsbuffé första kvällen, frukost och à la carte-middag andra dagen samt brunch tredje dagen. Vi bokar också en stadsrundtur i Riga.

Avfärden från Stockholm med M/S Cinderella sker i strålande sol och vi sitter ute på övre däck under hela färden ut genom Stockholms skärgård. Strax innan vi når Sandhamn är vi dock ombytta och klara för att gå till matsalen för att äta vår, för oss något sena (k.l 21.00), buffémiddag. Middagsbuffén var dock inte speciellt märkvärdig. Bättre har jag ätit både hos Viking Line och andra kryssningsrederier.

Efter middagen gjorde vi kväll. Underhållning och dans lockade inte men för den som så önskade fanns något att göra stor del av natten.

Andra dagens morgon vaknade jag först då vi kommit långt in i Rigabukten och det var bara att klä sig och gå ner till matsalen för att inta vår sjöfrukost. Här fanns en hel del att välja på så det var inget problem att äta sig mätt inför dagen i Lettlands huvudstad. Samtidigt som vi sätter oss vid frukostbordet kommer en mindre båt och lägger till invid fartyget och en lots går ombord. Vi förstår senare att det kan behövas.

Riga ligger en bra bit in från den lettiska kusten och vi färdades i nästan en timme på floden Daugava innan vi kunde lägga till vid kaj i Riga. Under inseglingen till Riga får man klart för sig att staden är en sjöfartsstad av betydelse. På båda sidor om floden finns kajer med fartyg som lossar och lastar diverse varor. Man skeppar ut en hel del trävaror och massaved. Här finns också stora upplag av stenkol som med stora skopor lyfts i eller ur fartyg. Tankfartyg för olja eller gas såg vi också. Därutöver finns en jättestor containerhamn. Utmed flodens båda stränder står mängder med hamnkranar av diverse slag. Jag tror aldrig jag sett så många kranar på en gång, i vart fall inte i modern tid.

Då vårt fartyg kommit nästan ända fram till den första bron över floden, Vansu tilts, eller som rigaborna kallar den ”balalaikabron” vänder fartyget 180 grader innan det lägger till vid kajen. Man kan inte undgå att fascineras av med vilken precision man manövrerar dessa kolosser till fartyg. Då vi fått klartecken från hamnmyndigheten i Riga är det dags för oss passagerare att gå iland. Landstigningen blir en långsam historia då alla ska av via en smal landgång och en lika smal trappa ner till kajen. Det är dock fullt förståeligt att ett fartyg som Cinderella, vilket bara anlöper Riga fem gången under sommaren inte kan ha en anpassad färjeterminal såsom t.ex. Tallink har.

Nere på kajen visades vi till de olika rundtursbussarna. Vi skulle åka på en rundtur utan guidad promenad. Det fanns också en sådan att tillgå samt en utflykt till badorten Jurmala. De som inte bokat någon sightseeing kunde istället ta en promenad in till gamla staden. Det är en promenad på ungefär en kvart.

Vår Guide var en äldre dam som lärt sig svenska på kvällskurs men hon talde en mestadels fullt begriplig svenska. Vi guidades runt i olika stadsdelar på båda sidor om floden Daugava. Vi delgavs information om nästan varje byggnad vi passerade, både gammalt som nytt. Det nyaste landmärket som ligger alldeles intill den tidigare nämnda ”balalaikabron” är Swedbanks hus som är utformat så att det ska symbolisera en segelbåt med segel.

Namnen på Rigas olika delar anspelar på att staden byggts på ett antal ”berg”, men dessa berg är även med våra svenska mått mycket låga, ja praktiskt taget inte ens märkbara.

På den västra sidan av floden körde vi runt i ett område med gamla bostadshus i trå från början av 1900-talet, gamla ”herrgårdar” samt monument från den tid då Lettland var ockuperat av Sovjetunionen. Här finns också det första TV-tornet från 1954 samt som på många andra ställen i Riga en stor marknad.

På den östra sidan av floden ligger den gamla staden, vilken jag återkommer till senare, men här finns också många vackra hus i jugend-stil, både sådan som är fint renoverade och sådana som är i stor behov av renovering.

Efter en halv timmes kaffepaus fortsatte vi vår färd genom ett område där vi kunde se exempel på den typ av ”egnahem” som byggdes under Sovjettiden. Det är små kvadratiska hus på 60 kvadratmeter med en liten tomt runt. Inga speciellt vackra hus men de kan nog i viss mån liknas vid områden som Ängby, Tallkrogen m. fl. områden runt Stockholm. Skillnaden är dock att dessa hus i Riga är byggda i betong och inte i trä som de svenska.

Apropå betong, så passerade vi också på denna sida av floden den enda så kallade ”Stalintårtan” i Baltikum. Det är alltså ett höghus i Sovjetisk stil. Vidare passerade vi ett antal byggnader från 50 – 60-talen som står helt tomma idag. Guiden sa att dessa byggts i vad hon kallade ”mikrobetong”. Hon frågade oss om vi visste vad det var men då vi inte kunde svaret sa hon att det var betong med massor av mikrofoner iblandat. Husen hade alltså varit väl bevakade av KGB.

Den sista delen av vår rundtur skulle ha blivit en utflykt till ett område som guden benämnde Skogsparken. Dit kom vi dock aldrig. I en gatukorsning drygt sju kilometer från Rigas centrum smällde det plötsligt till i vår buss. Något mycket ”centralt” gick sönder, troligen någon del av kraftöverföringen. Bussen rullade över korsningen med motorn igång men utan att bussen drevs framåt, och vi stannade vid en trottoar ute i mitten av ingenstans.

Det var för långt in till centrum för en promenad, i synnerhet som regnet hängde i luften. Vi steg av bussen för att ändå få lite luft medan vi väntade på att man ordnade fram en annan buss kom kunde komma och plocka upp oss. Efter en dryg halvtimme kom det en buss, en vanlig stadsbuss utan tillräckligt med sittplatser för oss alla.

Bussen tog oss in till stadens centrum. På väg in till centrum passerade vi en fabriksbyggnad som vår guide gärna ville berätta för oss om. Det var den elektrotekniska fabriken. Där tillverkades under många år från 1936 världens minsta kamera, ”spionkameran” MINOX. Fabriken var då mycket speciell och hade bland annat en mycket imponerande personalmatsal. Den var så speciell att flera ryska presidenter har besökt fabriken för att beskåda matsalen.
Inne i stan steg vi av utanför operahuset i Riga. Operahuset är beläget invid Pilsetas kanals, den gamla vallgraven som omger gamla staden på de sidor som inte omflyts av floden Daugava.

Härifrån promenerade vi nu genom gamla staden som är mycket rik på sevärdheter. Riga har anor från medeltiden och här finns tydliga spår av att den en gång ingick bland de mycket betydelsefulla Hansastäderna. Det mest iögonenfallande av byggnaderna i gamla stan är House of Blackheads (Svartbrödra huset) från 1300-talet.

St. Peterskyrkan, med sin kyrkspira är Rigas högsta byggnad. Den äldsta delen av kyrkan är från 1200-talet, exteriören är gotisk. Den största kyrkan i Riga är domkyrkan, Doma Laukums. Det är den största kyrkan i baltikum och den har en av världens största orglar med 6.768 pipor.
På torget invid domkyrkan fanns många försäljare av bärnsten och smycken av bärnsten. Hustrun köpte ett mycket vackert halssmycke.

Förutom att vi allmänt strövade kring på de krokiga och kullerstenbelagda gatorna tittade vi speciellt på några av de mest berömda husen från Hansatiden de som kallas ”De tre bröderna”. Husen har vackra fasader.

På vägen tillbaka till fartyget passerade vi slottet i Riga, från 1300-talet. Idag är slottet residens för lettlands president. I slottet finns också fler museer. I en park strax utanför slottet finns ett minnesmonument över alla de barn som skickades till Sibirien under ett antal år i börja av 1940-talet, i början av den sovjetiska ockupationen. Dessa barn återvände aldrig till Lettland.

Då vi var ca 100 meter från vårt fartyg började det regna och vi hann precis ombord innan vi blev blöta. Nu kändes det bra med en kopp kaffe och en ostmacka i en av fartygets restauranger. Vi behövde skaffa oss ny energi så att den skulle räcka till den även denna dag sena middagen.

Lagom då fartyget lade ut från Riga sken åter solen och vi kunde stå på däck och ånyo studera alla hamnkranar på båda sidor av floden samt alla kyrktornen i Rigas skyline.

På kvällen åt vi en trerätters middag i à la carte-matsalen ombord. Den bestod av en tartar på kallrökttonfisk till förrätt, en utmärkt laxfärserad rödtungafilé med potatispuré som huvudrätt och till dessert citronmarängtårta med lakrits-karamellsås. Vi hade dessutom mycket trevligt sällskap av två damer vid vårt bord. Sista dagens brunch var också alldeles utmärkt. Att därefter mätt och belåten åter glida genom skärgården in mot Stockholm i flödande sol var heller inget att klaga över.

Riga är en stad som gav mersmak. Sannolikt återvänder vi hit men då ska vi ägna mer tid åt gamla stan och husen där samt alla de vackra Jugend-byggnderna. Till Riga är det nära från Stockholm. Hit kommer man både med flera olika kryssningsrederier men också med flyg på mindre än en timme. Det är förhållandevis billigt att både bo och äta i Riga. Man kan ta sig runt i staden med lokaltrafiken som består av bussar, spårvagnar och trådbussar. Biljetter köper manombord av konduktören. Även taxi är relativt billigt att åka i Riga. Se dock alltid till att taxametern är på då ni börjar färden.

Kanske kombinerar vi nästa beök i Riga med någon dag i Jurmala. Här vid den tre mil långa sandstranden har letterna firat semester sedan 1800-talet.

Lettland är medlem i EU sedan 2004 men var man än rör sig i Riga märker man att staden i många avseenden ännu har en fot kvar i öst, men att man strävar efter att bli mer västorienterad.

Så var det åter dags för en kundresa med Swedbank och med Specialresor i Karlstad som arrangör.
Denna gång var Republiken Irland målet.

Dag 1

Resan började som vanligt med samling på Brunkebergs torg för gemensam färd i abonnerad buss till Arlanda. Det är ett väldigt bekvämt sätt att starta en resa på. Sedan checkade vi in i grupp och så småningom var vi i luften. Rakt väster ut mot Oslo. Över Hardangervidda och Nordsjön in över Storbritannien vid Newcastle och sedan raka spåret över mot Glasgow och Irländska sjön mot Dublin där vi landade enligt tidtabell efter ca 2,5 timmar.

Då vi fått vårt bagage stuvade vi in oss i vår buss och for vidare väster ut från Dublin mot Galway. Vår chaufför hette Peter och vår lokalguide Jeanine. Vädret var lite mulet men det är bara att föredra då man ska åka buss. Vi åkte på motorvägen i ca. en timme, då vi lämnade den stora vägen för att i en gammal fästning vid namn Tyrrellspass Castle äta lunch. Tyrrellspass Castle är ett medeltida Tower House som numera är restaurang.
Vi serverades en irländsk ”julmiddag” bestående av en skiva kalkon och en skiva skinka med en stuffing (brödsås) emellan. Till detta serverades diverse potatis, både vanlig kokt och som mos samt blomkål och broccoli. En pint öl eller ett glas vin ingick också, samt efteråt kaffe och biscuits.

Efter lunchen bar det av ut på vägen igen men nu följde vi den mindre vägen mot Galway eller snarare mot den lite mindre orten Oranmore där vi skulle bo första natten på Oranmore Lodge Hotel. Det var ett mycket trevligt litet hotell i en fin liten stad/by.
Före middagen gjorde jag en kortare promenad för att söka ett par geocachar (se vidare geocaching.se), vilka jag också fann. Jag passade också på att besöka Oranmore Castle vilket inte var mycket att se men det låg nere vid havet så jag kunde konstatera att det var ebb och att det var stora skillnader mellan ebb och flod här. Senare fick jag veta att det skiljer 6 – 7 meter.

Vid 19.30 var det så dags för gemensam middag på hotellet. Vi serverades först en förrätt bestående av en kycklingleverpaté. Till huvudrätt fick vi grillad lax med hollandaisesås och till dessert var det Lemon Cheescake. Man behövde efter denna dag inte gå till sängs hungrig precis. Det gäller för övrigt generellt på dessa resor.

Dag 2

Denna vår andra dag på Irland skulle vi fara söderut utmed kusten genom ett skiftande landskap. Det regnade då vi lämnade hotellet och det fortsatte att regna även under färden söderut. Sikten var begränsad men man kunde ändå uppleva det säregna hällmarkslandskapet. Vi gjorde ett stopp för att gå ut och titta närmare på landskapet vid The Burren..
Sedan for vi vidare mot det som skulle ha varit dagens huvudattraktion, The Cliffs of Moher. Det är en spektakulär kustremsa där de karga klipporna störtar mer än 200 meter ner i Atlanten. Då vi närmade oss tätnade dock regnet och dimman blev nästan ogenomtränglig. Sikten var minimal, bara något tiotal meter. Vi såg alltså inte en skymt av det storslagna landskapet.
Vi fick tyvärr nöja oss med att se besökscentret och titta på film och bilder av den vackra kusten. Enda egna dokumentationen blev en bild som hustrun tog av mig stående framför en bild av klipporna.
Senare under eftermiddagen upphörde dock regnet så då vi kom till vårt lunchställe i staden Ennis så sken solen stundtals. Vi åt lunch på Brogans Pub i Ennis. Vi bjöds där på en god fisksoppa och bröd. Till dessert var det äppelkaka med vaniljsås.
Sedan strövade vi runt en stund i Ennis innan vi fortsatte vår färd.
Nästa stopp var en liten charmig stad som heter Adare där vi gick runt en stund och tittade på de fina gamla husen med halmtak.
Efter detta ställde vi kosan mot dagen slutmål, Killarney där vi checkade in på Riverside Hotel, ca 45 minuter senare än beräknat på grund av att vi fick vänta utmed vägen vid ett asfalteringsarbete,
Kvällens middag serverades vi ca kl. 19.45 och den bestod av en alldeles utsökt tomatsoppa som förrätt, baconlindad kycklingfilé med svampsås, som huvudrätt och till dessert fick vi en brownie som tyvärr hade väl mycket chokladsmak i mitt tycke. Efter maten tog vi en promenad in till Killarney där de flesta gick på pub medan jag och en annan person i sällskapet ägnade oss åt att leta efter en geocache som vi också fann.

Dag 3

Denna dag började bättre än den föregående, det var uppehållsväder. Frukosten serverades lite annorlunda. Först fanns ett begränsat utbud av bröd, juice och kaffe/te och därefter serverades vi bacon och ägg samt en stekt korv vid bordet.
Mätta och belåtna satte vi oss i bussen för att denna dag åka ”The Ring of Kerry”, ett område känt för sin fantastiska och omväxlande natur.
Vi färdades utmed kusten mot Dingle Bay och stannade efter ca. en timme på ett ställe för att få en demonstration av hur man arbetar med fårhundar. Det var en mycket imponerande uppvisning av hur hundarna arbetar med att driva hem fåren från bete i bergen. Vi fick också sen en hel rad olika typer av får, allt presenterat av ägaren till stället, en trevlig och humoristisk irländare.



Därefter drack vi kaffe på stället innan färden gick vidare mot vårt lunchställe i den fina staden Waterville, där vi före lunch kunde promenera utmed stranden och de som så ville kunde bada fötterna i Atlanten. Waterville var Charlie Chaplins favoritplats för rekreation, dit han återkom varje år med hela sin familj. Det finns en staty av honom vid strandpromenaden.
Lunchen åt vi på Smugglers Inn beläget mellan havet och golfbanan. Till lunch fick vi denna dag grillad laxöring.

Från Waterville bar det av uppför i bergen och vid nästa stopp var vi åter drabbade av dimma så att det blev aningen svårt att ta till sig storslagenheten i utsikten. Dock tog vi igen detta vid utsiktspunkten Ladies view där man blickar ut över de vackra sjöarna som ligger i anslutning till Killarney National Park. Avslutningen på dagens utflykt gick genom nationalparken där vi kunde njuta av de rester av skog som ännu finns på Irland samt de fantastiska snåren av vild blommande rhododendron som finns överallt. Här passerade vi också stora snår av Fuchsia.



På hemvägen sken solen och det blev en riktigt skön eftermiddag och kväll. Efter hemkomsten var det, för dem som ville, tid för shopping i staden Killarney innan det åter var matdags. Middag kl. 19.30 som vanligt och denna kväll bestod den av en Irländsk lammgryta.

Kvällen tillbringade många av oss på en pub snett över gatan mot vårt hotell. På puben var det musik som i mitt tycke var på aningen hög volym. Det blev svårt att föra ett samtal utan att skrika.

Dag 4

Åter en morgon med regnväder. Nu skulle vi packa våra saker och fara åter mot Dublin efter frukost.
Vi lämnade Killarney och styrde först kosan mot staden Chair där vi fick en guidad rundtur på Chair Castle. Före slottsbesöket hann vi med att både dricka kaffe och att äta glass.
Dagen lunch serverades på Dualla House, som är en familjedriven fårfarm ute på landet i närheten av staden Cashel.
Dualla House tar emot grupper för lunch men driver också en Bed & Breakfast. Vi serverades en mustig soppa och bröd. Efter lunchen fick vi möjlighet att gå runt och titta i det vackra huset. Efter denna rundvandring fick vi också en ny demonstration av hur man driver får med hjälp av hundar. Denna gång var det en betydligt större grupp får som vallades än vid det tidigare tillfället.

Vi tog farväl av familjen på Dualla House och for vidare med vår buss mot Dublin där vi installerade oss på det mycket centralt belägna hotellet Academy Placa.

Efter framkomsten till Dublin hann vi med en stunds promenad. Jag försökte mig på att hitta en geocache men hamnade i en parad med hundratals brandmän varav många spelade säckpipa.

Klockan 19 var det tid för den obligatoriska informationen från banken. Bankinformationen bestod som vanligt av en frågesport med frågor om Swedbank. Vi tävlade i lag och jag var denna gång som omväxling med i ett vinnande lag. Vi kom på tredje plats och vann var sin irländsk chokladkaka. Förstapriset var ett sällskapsspel.
Då bankinformationen var avklarad var det så tid för dagens middag som denna dag bestod av en skinkstek.

Dag 5

Dagen började som vanligt med en hotellfrukost och sedan for vi ut på en guidad busstur i Dublin. Det var inte ehlt lätt att genomföra denna tur eftersom stora delar av centrala Dublin var avstängt till följd av en ”Formula 1 Demonstration” som skulle gå av stapeln på eftermiddagen. Många gator var avstängda och på bron över floden Liffey vid O´Connor Street hade man byggt stora läktare och skärmat av med höga staket.
Vår duktige chaufför lotsade oss dock runt i staden så att vi ändå fick se det mesta med som vanligt fantastisk guidning av Jeanine.
Rundturen i Dublin avslutades med ett besök på The Guinness Storehouse. Det är alltid intressant med industribesök och detta var ju speciellt intressant för mig som har ett stort intresse för öl och ölframställning. Jag har sett många bryggerier men här hade man lyckats göra en mycket illustrativ utställning av hela processen. Besöket avslutades med att man fick dricka en pint Guinness i the Gravity Bar på sjunde våningen. Baren har väggar av glas som i klart väder ger en fantastisk utsikt över Dublin. I regndis gör den sig dock inte fullt så bra.

Efter besöket på Guinnies hade vi fri tid att disponera i Dublin. Lunch intogs på egen hand och på egen bekostnad. Många vandrade kring i staden i grupp och besökte olika attraktioner. Själv gick jag runt och sökte ett antal geochacer vilket förde mig till bland annat the Garden of Rememberance, med den okände soldatens grav. Jag var också till Slottet i Dublin.

Ett måste för mig var ju också att besöka ett microbryggeri. Med Jeanines hjälp fann jag det bästa i Dublin, The Porterhouse. Puben har ett fantastisk ölsortiment, inkluderande tio egna sorter, och är inrymt in väldigt trevlig lokal på 16 – 18 Parliament Street. I lokalen finns hundratals ölflaskor från när och fjärran. Här drack jag det bästa ölet på hela resan, en Porterhouse Red Ale.

På kvällen, kl. 18.30 samlades vi åter för att med vår buss åka ett stycke utanför Dublin till The Merry Ploughboys Pub, för en trevlig kväll med god mat, irländsk musik och dans, som det stod i programmet. Kvällen överträffade alla förväntningar. Det blev en fantastiskt trevlig och underhållande kväll med en rejäl portion ”Irländsk kalops” med dessert och givet vis en Ale för mig och vin för dem som så önskade. Vi lyssnade, tittade och sjöng med, ja somliga var till och med upp på scenen för att delta i dansen.



Vi var åter på hotellet vid halvtolvtiden då somliga fortsatte kvällen i hotellbaren med att tillsammans med ett gäng sjungande norrmän, som också varit på samma pub som vi.

Dag 6

Sista morgonen i Dublin sken solen från en nästan molnfri himmel. Det fanns tid för ytterligare lite promenad för den som så önskade och orkade.
Klockan 10.00 var vi dock utcheckade och åter instuvade i vår buss för avfärd mot flygplatsen och avfärd mot Stockholm.

Flygningen hem tog 2,5 timmar. Under flygningen serverades vi smörgås och läsk samt kaffe/te. Detta hade reserverats för oss och vi behövde bara visa upp de biljetter vi fått före avresan från hotellet. Detta var mycket bra eftersom det annars inte hade funnits något att äta för alla.

På Arlanda hämtades vi åter av abonnerad buss för att återbördas till utgångspunkten Brunkebergs torg. Här tog vi farväl av varandra efter en mycket trevlig resa. Förhoppningsvis ses många av oss igen på nästa års resa.

Stort tack för en trevlig resa säger jag till alla som var med i egenskap av bankvärdar, reseledare, sjuksköterska och lokalguide samt förstås till alla medresenärer.
Naturligtvis också tack till Specialresor för ytterligare en lyckad resa, trots att vi inte hade de bästa väderförutsättningarna.

Kataloniens huvudstad Barcelona har länge varit ett resmål som jag velat besöka. Nu blev det i sällskap med mina kompisar i seniorföreninges styrelse som vi for i slutet av maj.

Det blev tidig start hemifrån. Planet gick 06.50. Vi flög Norwegian i ett nästan alldeles nytt plan. Landade i ett något oväntat kyligt Barca på förmiddagen.
I väntan på att få checka in åt vi lunch på en uteservering i närheten av vårt hotell. Hotellet var mycket centralt beläget i närheten av La Rambla och Plaza Catalonya.

Första eftermiddagen ägnades åt lättsam promenad i den gamla delen av Barcelona. Naturligtvis gick vi utmed Ramblan och tittade på kommersen och de mänskliga statyerna som det är gott om här.
Vi gjorde också vissa förberedelser för följande dags aktiviteter.
På kvällen blev det Tapas-restaurang. Gott, med många skiftande rätter som vi delade broderligt och systerligt på.

Dagen därpå åkte vi rundtursbuss av typ Hop-on-Hop-off. Först den ”oranga turen”. Då var det ganska kyligt och blåsigt att sitta på övre planet utan tak. Vi såg både området kring Olympiastadion och många av de vackra husen ner i stan. Vi passerade till mångas glädje även Camp Nou, FC Barcelonas hemmaplan.

Det var något av trafikkaos i stan på grund av ett stort demonstrationståg som drog fram. Lärarna strejkade och drog fram med plakat och slagord genom stadens centrala delar hela dagen.

Efter en bra lunch i närheten av Plaza Catalonya tog vi så nästa rundtursbuss, den ”gröna turen” och for bland annat utmed stranden och de olika ”playorna” för att sedan stiga av vid Gaudis berömda kyrka Sagrada Familia. Ett otroligt byggnadsverk som knappt går att beskriva. Det måste ses. Kyrkobygget har nu pågått i över 100 år och beräknas vara färdigt 2026 till 100-årsdagen av Gaudis död.
Denna kväll blev det en fantastisk middag på restaurangen Attic. Jag tror inte jag ätit så mört kött någonsin tidigare.

Sista hela dagen i Barcelona tog vi linbanan från hamnen upp till området Montjuïc. Medan vi betraktade den hänförande utsikten över Barcelona drack vi en kall öl. Vädret var denna morgon fantastiskt. Klarblå himmel solsken och över 20 grader.
Några besökte sedan Miró-museet medan vi andra väntade utanför i skuggan.
Sedan delade vi upp oss och de fotbollsintresserade for till Barcas hemmaplan Camp Nou för att se på museet och köpa dyra souvernirer medan vi övriga for tillbaka ner i stan för lunch och därefter promenader på egen hand.
Sista kvällen i Barcelona avnjöt vi ännu en mycket bra måltid på en mycket trevlig restaurang i närheten av La Rambla.

På förmiddagen på resans fjärde dag var det dags att checka ut från hotellet och ta bussen ut till flygplatsen igen. På flygplatsen var det ett förskräckligt liv. Städpersonalen strejkade och gick runt i demonstrationståg i incheckningshallen och blåste i visselpipor och kastade sönderrivna tidningar omkring sig.

Vi lämnade dock Barcelona utan förseningar och till denna fantasiska stad vill jag åka igen. Här finns mycket mer att se och uppleva.

Igår var jag tillsammans med ca 50 andra seniorer, som i det vackra vårvädret samlades utanför den Bonnierska villan Nedre Manilla på Djurgården, på en visning av den Bonnierska Porträttsamlingen.

Samlingen är en privat konstsamling och ett galleri som ägs av familjen Bonnier.
Den består av ca. 300 verk, föreställande i första hand författare som utkommit på Bonniers förlag sedan slutet av 1800-talet och fram till våra dagar.

Samlingen förevisades av en mycket kunnig guide som berättade allt om bilderna utan att ha något enda papper som stöd för minnet.

Samlingen påbörjades av bokförläggare Karl Otto Bonnier och hans fru Lisen. Den första tavlan förvärvades 1905. Samlingen startades i makarna Bonniers våning på Karlavägen men 1909 fick de möjligheten att bygga huset på Manilla. Stadshusarkitekten Ragnar Östberg har ritat huset som är i nationalromantisk stil och hopbyggt med ett av marinens gamla kruthus från 1600-talet.

Tyvärr råder fotoförbud i huset varför ni får nöja er med en bild av huset utsida. Vill ni som inte var med se bilderna gäller det att finna en ny möjlighet att få en visning. Samlingen är endast öppen för privata visningar.
Vill ni se ett urval av tavlorna utan att gå på visning kan ni gå in på följande länk:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonnierska_Portr%C3%A4ttsamlingen

Som en liten bonus av besöket på Nedre Manilla fick vi också svaret på varför området på Djurgården fått sitt något exotiska namn.
Det är så att där den Bonnierska villan idag ligger, ägdes marken i slutet av 1700-talet av Spaniens envoyé. Han kallade området ”Manilla”, efter Filipinernas huvudstad, beroende på att Filipinerna vid den tiden var Spansk koloni.

Mitt mål för dagen var att se de nu utslagna körsbärsträden i Kungsträdgården. Då den årliga upplevelsen var överstökad tog jag en liten sväng i den tillfälliga (28 – 29 april) konstutställningen som pågår i Kungsträdgården.

Arrangören, Global Culture är en förening med säte i Stockholm. Föreningens mål är enligt deras webbsida ”att arbeta för att bredda kulturutbudet och främja ett levande kulturliv i ort med omnejd. Föreningen skall arrangera konstutställningar och andra kulturevenemang för att uppfylla dessa mål.”

Det var en blandad kompott av konst. Många som jag verkligen gillade och några som jag definitivt inte skulle vilja ha hemma. Men så är det ju med konst en del tilltalar en, annat inte.

Här fanns måleri på vanliga släta dukar och på dukar som gjorts buktiga till reliefer. Här fanns små skåp i trä, fotografier och några mycket vackra masker samt säkert en del som jag missade eller redan glömt.

Sammanlagt var det 39 konstnärer som ställde ut.

Vintern för oss skridskoåkare har varit magisk. Den började visserligen lite sent men sedan blev det riktigt bra.

Jag trodde då jag skrev om skridskoturen i Kolmården i januari att det skulle vara säsongens höjdpunkt men det blir att svårare att utse någon sådan.

Igår var vi cirka 150 personer från SSSK som i abonnerade bussar for till Trosa för att sedan på mestadels blanka isar ta oss upp mot Södertälje i rykande medvind.

Strax före klockan tio klev vi på isen i Trosa hamn. Jag tog kö-ansvaret för en grupp på 12 personer som skulle köra i grupp fem-takt vilket är den långsammaste gruppen. Gubben börjar ju bli gammal.

Vi kämpade oss i motvind ut från Trosa mot Gölöfjärden. Vi föll sedan av lite och fick en fin slör ner mot den fasta iskanten vid Doftskär. Att åka ut till iskanten då man åker i skärgården hör till en sådan utflykt, om det är möjligt.

Därefter följde vi iskanten en bit i behaglig medvind in mot Gälnö och körde sedan norr ut utmed fastlandet.

Vid Jättarsberget i Furholmens naturreservat tog vi vår första rast. Det var svårt att hitta lä så vi traskade en bit in i skogen sedan vi lyckats ta oss iland. Det blir allt besvärligare med ”landlösheten” nu då det drar mot vår. Ovan berget vid vars fot vi rastade kunde vi också iaktta en örn då vi gav oss ut på fortsättningen av färden.

Sedan bar det av in i Tullgarnsviken för att åtminstone på avstånd titta på det kungliga slottet Tullgarn. Vi ville undvika för mycket motvind därför åkte vi inte ända fram.

Istället var det av på blanka ”salsgolv” med ca 12 meter per sekund i ryggen upp mot Pålsundet där vi på grund av öppet vatten i sundet tvingades till en cirka tre kilometer lång promenad. Först över stock och sten och klättring över stängsel. Sedan över en lerig åker men slutligen på väg fram till Kasholmen där vi åter kunde beträda isen.

Även här mötte vi en sagolikt blank is och den kraftiga vinden hade vi i ryggen. En åkare som hade med sig GPS loggade 20 kilometer i timmen trots att vi inte tog ett enda skridskoskär.

Det var bara att stå och försöka styra och att undvika att köra ner i någon spricka. Sedan gällde det också att bromsa ner farten innan vi skulle korsa ett par råkar.

Såhär utan ansträngning kryssade vi av och an över Nora fjärden och Stavbofjärden upp till Ulvsundet där det åter var dags för en liten landpromenad. Här vid Ulvsundet gick förr en färja mellan Mörkö och fastlandet

När vi nu ändå var iland och hade tagit av skridskorna passade vi också på att ta vår andra lunchrast.

Efter denna andra lunch hade vi endast ett par kilometer kvar till slutmålet, Ytterjärna kyrka där våra bussar väntade på att ta oss tillbaka till Stockholm. Vi var den första gruppen som kom fram cirka fem minuter före avtalad tid. Vi hann i lugn och ro packa in vår utrustning i bussen och ta plats innan anstormningen från övriga grupper inträffade.

När bussen rullade mot Stockholm var det bara att njuta av minnen från dagen och de minnena kommer att leva kvar länge, jag långt efter det att den stora vaken som kallas vår öppnas där vi idag fått glida fram i väldig fart.

För den som på allvar vill få möjligheten att visualisera denna färd erbjuder jag här denna lilla film (ca. 12,5 min)

Att närma sig en författare kan göras på flera sätt. Vanligast är kanske att man medvetet eller slumpmässigt väljer att läsa en bok av författaren i fråga.

Statarförfattaren Ivar Lo Johansson har jag ”alltid” känt till men inte vetat så mycket mer om än att han skrivit ”God natt Jord” och att han bodde på Söder i Stockholm.

I tisdags eftermiddag hade jag dock möjligheten att med en grupp andra seniorer besöka hans två enrumslägenheter på Bastugatan 21 på Södermalm i Stockholm.

Vi var 14 personer som klockan 14.00 slog oss ner i den av lägenheterna som varit hans ”sovlägenhet”. Där blev vi guidade av ordföranden i Ivar-Lo sällskapet, Robert Janson och av Margareta Wersäll som skrivit en avhandling och en bok om Ivar Lo och kärleken.

Det blev en spännande resa genom Ivars uppväxt och hela liv, inklusive hans kärlekshistorier. Robert som själv varit personlig vän till Ivar berättade med stor inlevelse om Ivars liv och författarskap. Margareta berättade om bland annat kärlekshistorierna som hon tagit del av genom att läsa en stor mängd brev till och från Ivar.

Denna kulturella eftermiddag avslutades med ett besök i den andra lägenheten. Den ligger på samma våningsplan som den första men sju steg bort. Förbi ytterligare en enrummare som Ivar varit erbjuden att köpa men avböjt med motiveringen att han ville ha en bit att gå till jobbet.

I denna ”skrivarlya” var allt på det vis som det var den dagen då Ivar dog 10 april 1990. Det enda som inte är helt autentiskt är konsten på väggarna. Det är skickligt gjorda fotokopior på canvas av de värdefulla original som efter Ivars död sålts på auktion.

Ivar Lo-museet är en tidskapsel. Två små lägenheter som sett praktiskt taget likadana ut sedan 1934 då Ivar först flyttade in i den ena, den som då han förvärvade den andra blev hans arbetsrum.
Vad man absolut inte får missa vid ett besök i Ivar Lo-museet är den fantastiska utsikten över Riddarfjärden mot Stadshuset.

Ivar Lo-museet är ett av två författarmuseer i Stockholm. Det andra är Strindbergs Blå Tornet på Drottninggatan.
Ivar Lo-museet kan i stort sett bara besökas i grupp och måste alltid förhandsbokas. Museibesöket kostar 70 kronor. Det var väl värt pengarna med den fantastiska guidningen vi fick om Ivars liv och författarskap.

Nu till biblioteket för att låna något av Ivar Los verk.

Vi beställde redan före jul en Medelhavskryssning med Birka Cruises. Det kom som ett erbjudande via Groupon. En deal som tilltalade oss både innehållsmässigt och prismässigt.

Nu gällde det bara att invänta rätt tillfälle att åka. Möjliga tider var 1/2 - 15/2 och 1/3 – 31/3.

Sedan måste ju väderförutsättningarna vara de rätta förstås. I måndags var förutsättningarna för att boka, de rätta. Svaga vindar, 2 – 5 meter/sekund var prognosen för tisdag och onsdag.

Vi bokade avresa tisdag eftermiddag.

Det var rejält kallt då vi drog iväg med vår dygnspackning ner till Stadsgårdskajen i Stockholm. Båten skulle avgå klockan 18.00. Incheckningen gick utan något köande och vi var därmed ombord strax efter klockan 17.00. Vi fick dock vänta i cirka en halvtimme innan vi kunde få tillgång till hytten. Städning pågick fram till 17.30.

Vi hann dock i lugn och ro byta om inför den bokade ”Medelhavsbuffén” klockan 18.30.

Buffén var väldigt bra. Den bestod av mycket välsmakande både kalla och varma rätter med verklig medelhavskänsla.

Mina favoriter landade bland det varma. En grekisk Moussaka, Grillad Lammfilé samt en helt otroligt välsmakande Lammkorv.

Till buffén ingick dryck i form av vin för dem som ville ha det och öl för mig och andra som föredrar den sortens dryck till mat. Ölet var som vanligt i dessa sammanhang inget att öda några ord på. Det var som det brukar på dessa fartyg Lapin Kulta, men det duger till maten.

Dessertbordet innehöll också ett antal godsaker såsom Tiramisu, Amarettokaka och glass med kola- och hallonsås. Ja där fanns en hel del annat också men då man redan är mätt väljer man bara det som absolut inte får missas.

Ombord fanns sedan diverse underhållning och dans för dem som till skillnad från mig är dansanta.

Då vi ledsnat på att ströva kring och lyssna på sång och dansmusik gick vi till vår fina hytt för en god natts sömn. Utsikten genom hyttfönstret fick vi lämna därhän eftersom det var bäcksvart ute. Endast de mest kända landmärkena såsom färjeläget vid Ljusterö och Furusund kunde prickas av. Att hela Furusundsleden ända ut till Tjärvens fyr vid Söderarm var isbelagd kunde konstateras med hjälp av hörseln.

Kockan 7:15 på onsdagsmorgonen lade vi till i ett kallt och vintrigt Mariehamn. Eftersom fartyget skulle ligga vid kaj i nära två timmar tog jag trots den kyliga morgonen en liten morgonpromenad i Mariehamn. Under promenaden passade jag på att ägna mig åt lite Geocaching. Jag fann en ”skatt” i närheten av den ”vinterslumrande” fullriggaren Pommern som ligger bara ett hundratal meter från Birka-terminalen.

Då vi lämnade Mariehamn klockan 09:00 (svensk tid) hade det börjat snöa så sikten var ganska dålig vid utpasseringen från den Åländska skärgården.

Det var sedan väldigt lugnt ute på Ålands hav. Vi satt vid panoramafönstren i fören på övre däck och spanade mot den svenska kusten. Snart nog började de kända landmärkena dyka upp och vi var åter inne i Furusundsleden. Denna gång i dagsljus så att jag som vanligt kunde sitta och peka ut de platser som jag under min barndoms somrar ofta varit på. Jag hävdar ju med bestämdhet och med all rätt att jag är Rospigg.

Då vi inte tittade ut över den vackra skärgården i vinterskrud ägnade vi oss åt att studera mänskligt beteende. Det är en ofta intressant sysselsättning under en kryssning.

För att nu inte förarga någon av mina läsare tänker jag här inte redovisa mina iakttagelser och slutsatser utom på en punkt.

Jag förstår inte varför folk som åker på en 22 timmars kryssning för att koppla av är så angelägna att komma av fartyget. Många stod fullt påklädda med ytterkläder och med resväskan i hand på däck 5, redan innan vi passerat Waxholm på återresan. Då är det mer än en timme kvar innan fartyget beräknas lägga till i Stockholm. Det är inte så att man måste lämna sin hytt innan fartyget är i hamn så detta beteende förstår jag inte.

Vi tog det lugnt och drack vårt eftermiddagskaffe och återvände inte till vår hytt förrän vi var inne på Strömmen mitt för Beckholmen.

Vi kom av fartyget ungefär samtidigt som de som stått och tryckt på däck 5 i över en timme.

Vi fick vår presentcheck för en ny kryssning i handen innan vi steg ut i snömodden på Stadsgårdskajen för att promenera mot Slussen och hemmet längre upp på Söder.

En kryssning med Birka Cruises såhär mitt i veckan är en skön avkoppling. Det är lugnt och städat på dessa fartyg. Ingen fylla eller annat stök som kan förekomma på andra liknande kryssningar. Det är rent och snyggt och hög standard på det mesta.

Skridskosäsongen har startat trögt denna gång. Ingen is att tillgå under hela december och så plötsligt så smäller det till och blir fantastiska förutsättningar. Den senaste veckan har jag åkt mer skridsko än jag gjorde på hela förra säsongen.

Lördagen den 14 januari gav mig en av de bästa upplevelserna i mitt skridskoliv. Jag har hållit på med långfärdsskridskoåkning i ca 40 år.

Efter två timmars bussresa från Stockholm stannar vi vid sjön Svängbågen i Kolmården. Det är en kylig men oerhört vacker morgon. Det är ca 20 år sedan det var idé att göra denna resa senast. Skridskoåkning i Kolmården har stått på min önskelista sedan dess.

Isen ligger blank med bara några lätta snöfläckar här och där. Jag tar på mig uppdraget som kökarl för en grupp 5 med 19 deltagare och vi börjar resan på Svängbågen norrut i lätt motvind längs med vägen mot Simonstorp. Efter ca tre kilometer svänger sjön 90 grader åt höger och vi får en fantastisk medvind.

Isen är hård och slät som en glasskiva och alldeles snöfri. Man glider fram utan ansträngning. Solen skiner från en klarblå himmel.

Svängbågen är en mestadels mycket smal sjö och vi färdas nära stränderna in och ut i varje vik. Stränderna ser ut som vore de klippta ur John Bauers bilder där man kan ana ett troll bakom varje sten. Här växer martallar som i Stockhoms skärgård. Kort sagt ett fantastiskt landskap.

Vi rastar ett par gånger men glider större delen av dagen omkring på den vidstäckta sjön Svängbågen med ett par kortare promenader till de angränsande sjöarna Haggölen och Skärgölen.

Vi utnyttjar dagen maximalt och återvänder till bussarna bara en minut före överenskommen tid. Vi har med dessa underbara förhållanden tillryggalagt drygt fyra mil på ett salsgolv av glansis.

Därefter återstår två timmars bussresa hem igen efter en fantastisk dag i trollens rike.

Rörliga bilder från turen hittar du här

Idag har jag med ett antal SkandiaSeniorer besökt Marabouparken i Sundbyberg. Det var en något kylig men underbart vacker morgon. Vi träffades vid Sundbybergs station och fick först en liten guidad vandring utmed Järnvägsgatan bort till Marabouparken som ligger vi Bällstaån.
Vi passerade bl a Sundbybergs första industrihus Siverts kabelverk, nedlagt sedan länge.
Marabouparken beställdes av chokladfabriken Marabous grundare Henning Throne-Holst främst som ett rekreationsområde för de anställda. Han förstod tidigt att om de anställda hade det bra och trivdes så skulle de göra ett bättre arbete.

Uppdraget med parken gick till landskapsarkitekten Sven Hermelin som under 18 år arbetade i den då oländiga terrängen. 1955 öppnades parken för allmänheten och sedan Marabou flyttat från Sundbyberg ägs parken av Sundbybergs Stad.

I parken finns numera också en underjordisk konsthall. Där visas just nu verk av Hilding Linnqvist.

Vi gick en guidad vandring i parken under ledning av vår vandringsledare Ingegärd, som själv är uppvuxen i Sundbyberg och som fortfarande bor där.

Efter rundvandringen i parken fikade vi i caféet som finns i anslutning till konsthallen och därefter besökte vi Linnqvist-utställningen.

Det är lönlöst att försöka beskriva alla de fina skulpturerna i parken. De måste ses i sin rätta miljö. Förslagsvis besöker man parken på försommaren då alla de stora rhododendron-buskarna blommar. Men det är en upplevelse även en fin höstdag då alla träd har vackra löv.
Alla skulpturer har små skyltar som förklarar vad de heter och vem som gjort dem men det blir ännu bättre med en kunnig guide.