Stöd Ukraina

Bejjan888s blogg

Måndag 23 November 2015 - Rio de Janeiro
Copyright © Bejjan888™

Under natten vaknade jag av ett rejält åskväder som dragit in över Rio de Janeiro med hällregn och blixtar som lyste upp hela hotellrummet, trots att jag hade dragit för gardinerna. När det sedan var dags att gå upp och käka frukost hade ovädret dragit förbi. När jag klev ut utanför hotellet kändes det att luften var svalare nu och det låg lite duggregn kvar i luften. Jag sneglade upp mot Corcovado och såg att dess topp var helt inlindat i dimma. Typiskt. Jag som har en dagstur dit upp för att se Christ the Redeemer på eftermiddagen. Nåväl, dimman har ju hela förmiddagen på sig att lätta så det ska nog inte vara något problem. Gick via Copacabana Beach i riktning mot Ipanema Beach. Solen gjorde några tappra försök till att tränga genom molnen men förgäves. Molnen var riktigt tunga och låga idag. Inte många själar som badar idag inte, bara några surfare som letade efter den perfekta vågen. Det finns en udde mellan Ipanema och Copacabana, Pedra do Arpoador, med klippor som bräcker havets vågor. Uppenbarligen var platsen idyllisk för kaktusar då det växte massor av vad jag tror var någon form av Prickly Pear.
Gick sedan tillbaka till Copacabana och letade upp ett lunchbufféställe. Så himla praktiskt att ta så mycket man ville och betalade sedan efter hur mycket det vägde.

Klockan 14.20 var det pick-up för eftermiddagsturen till Corcovado och Tijuca Forest. Guiden Jaolber ”Joe” hämtade mig i hotellobbyn och vi gick ombord på en fullstor buss, även om vi inte var så många, totalt runt 25 stycken skulle jag säga. Tyvärr hade dimman inte lättat från i morse och Joe informerade oss på bussen att vi troligtvis inte skulle kunna se så mycket av statyn, än mindre se de annars fantastiska vyerna. Typiskt! Bussen stannade nere vid tågstationen varifrån tåg avgick varje 20:e minut. Alternativt kan man köra längs en smal och slingrande väg upp. Vi klev på tåget och eftersom det inte var någon kö kom alla med på samma tåg. Vid högsäsong kan kön till dessa tåg vara långa och väntetiden kan bli flera timmar, då tågen endast kan transportera 540 personer i timmen. Tåget åkte brant uppför de nästan 4 kilometrarna upp till toppstationen. Första loket var ångdrivet och började trafikera Corcovado år 1884, men idag drivs de elektroniskt och det är inte helt ovanligt att tågen är ur funktion. Joe berättade att tågen bara dagen innan, d.v.s. igår söndag, hade tågen stått helt stilla och gruppen hade då fått ställ in sin tur då den fullstora bussen inte kan ta sig upp till tågets ändstation. Från tågets toppstation fick man göra ett val. Antingen gå de 223 trappstegen upp till observationsplatsen eller ta hiss i kombination med rulltrappor. Eftersom det inte var så mycket folk och därmed inga köer var det självklara valet hiss + rulltrappor för min del.

Väl uppe på den absoluta höjden av 710 meter över havet så var dimman så tät att man knappt kunde se foten på själva Christ the Redeemer. Stor besvikelse eftersom när man nu betalat för en tur upp dit så vill man ju se statyn eller i alla fall se den magnifika utsikten. Men icke! Vädergudarna hade sett till att jag skulle få se varken eller. Stundvis genom dimman kunde man ana en siluett av statyn, mer än så hann jag aldrig se innan vi skulle samlas för gemensam färd ner till bussen igen. Trots att vi hade fått små lappar att klistra på våra tröjor med guidens namn för att lättare hålla ihop, lyckades 2 personer villa bort sig och kom aldrig med tåget ner från toppen. Joe bara ryckte på axlarna och menade på att de fick skylla sig själva. Han hade varit mycket tydlig med när och var vi skulle samlas igen. Väl nere igen så bordade vi bussen och började vår färd tillbaka till alla våra hotell. På tillbakavägen passerade vi genom några av Rio de Janeiros 30-tal biltunnlar som byggts då Rio ligger i ett bergigt område.

Vi passerade Guanabara Palace där Prinsessan Isabell en gång bodde och idag inhyser stadens guvernör. Längs vägen passerade vi många street arts/tags på hus och murar. En del var rent klotter medan andra var rena konstverk. Till slut var vi framme i Copacabana, som för övrigt betyder ”Shiny Horizon” på bolivianska. Boliverna tog med sig det namnet när de besökte Brasilien en gång i tiden. En efter en hoppar av bussen och likaså jag, när bussen väl stannade utanför mitt hotell.

Nästa pick-up var kl. 19.20 för BBQ middag och sedan Samba Show. Jag var i god tid i hotellobbyn och väntade. Jag väntade och väntade och mindes Peters ord: ”Det är vanligt att folk är sena, ibland upp till 30 minuter”. Men när klockan var närmare 20.00 hörde jag av mig till min lokala guide Renato och frågade om de glömt bort mig. Det dröjde inte lång stund förrän han hörde av sig och sa åt mig att det skett ett missförstånd och att jag skulle ta en taxi till Shenanigan där BBQ middagen höll hus. Det tog drygt 15 minuter med taxi och när jag klev in innanför dörrarna till restaurangen var det i princip fullsatt. Jag fick en plats med ett gäng från USA som också skulle med och se Samba Showen lite senare. Mycket trevliga människor! Det var lite rörigt att veta hur det fungerade, men mina vänner runt bordet förklarade för mig. Jag fick hämta grönsaker, potatis, ris och pasta vid de uppvärmda serveringsborden längre bort, sedan gick personalen runt med brickor av kött, kyckling, fisk etc och skar upp bitar vid bordet till varje gäst. Och var man inte uppmärksam och hann med och säga nej så fick man sig en bit ändå. Mängder av gott kött och kyckling serverades i alla dess former och smaker. När middagen sedan avslutades med glass var man proppmätt. Men lite glass slinker ju ändå ner ;)

Sedan gick vi ut till bussen och vi blev körda till Plataformas Sambashow. Vi bjöds på en spektakulär show med livemusik, rytmer och dans med färgsprakande färger med glitter och glamour. Helt fantastiskt! Showen höll på drygt 1 ½ timme och jag kom tillbaka till hotellet strax innan midnatt.


Söndag 22 November 2015 - Rio de Janeiro
Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt denna morgon för att hinna med frukost vid 07.00 och vara klar i tid till pick-up kl. 08.25. Har inte haft en fungerande AC under hela natten så jag passade på att anmäla det i receptionen när jag ändå var där nere för frukost. De ringde vaktmästaren direkt som kom upp till rummet in om 3 minuter. Det första han kollade var att fönstret var stängt. Jag hade ju haft fönstret öppet igår kväll, men sedan stängde jag det ju… eller ja, trodde jag i alla fall. Men uppenbarligen måste jag ha missat någon millimeter, eftersom AC:n var kopplad till fönstret och fungerade tydligen inte om det inte var stängt. Han öppnade och stängde fönstret igen och därefter gick AC:n igång igen. Ha ha, var det bara så enkelt? Ja, ja.

Fortsatte göra mig i ordning och gick sedan ner till receptionen i tid för min pick-up vid 08.25. Jag väääntade och väääntade och sneglade allt mer irriterat på klockan. Alla andra hotellgäster som väntade i receptionen blev hämtade, men inte jag. Under tiden jag väntat hade jag hunnit bygga upp en irritation samtidigt som jag började bli nervös att de glömt bort mig. Men plötsligt kom jag att tänka på det som Peter, min första transferförare i Manaus, sa; ”det är mer regel än undantag att brasilianare är sena till avtalad tid/möte och det i upp till 30 minuter”. Så jag intalade mig själv att jag inte skulle oroa mig och att de inte glömt bort mig. Till slut kom en kortväxt rundnätt dam vid namn Maria och hämtade mig. Vi gick ut till en fullstor buss och hon berättade att vi skulle vara totalt 44 stycken i gruppen idag. Bussföraren kör iväg vidare längs Copacabanas strand i riktning mot Sockertoppen (Sugar Loaf Mountain). I stadsdelen Copacabana är de flesta gatorna enkelriktade. De kan vara enkelriktade åt det ena hållet på morgonen för att sedan byta riktning åt det andra hållet mitt på dagen, för att återigen byta till samma riktning som det varit på morgonen. Väldigt förvirrande! Men det ska ha med trafiken att göra och ska underlätta trafikflödet när det är rusningstrafik i Rio de Janeiro.

Copacabana Palace är ett *****-stjärnigt hotell som byggdes 1923. Det var Copacabanas först och enda hotell vid stranden ända fram till 1945. Hotellet känns lätt igen med sin magnifika fasad och sticker ut från närliggande hotell. Även prinsessan Isabella, som befriade slavarna, har fått en hel gata uppkallad efter sig – Isabella Avenue. Bussen gjorde några fler stopp vid hotell längs Copacabanas strand och jag fick en trevlig överraskning när ett gäng med svenska turister kliver ombord. Så skönt att få prata svenska för en gångs skull.

När vi klev av bussen i Praia Vermelha för att hämta våra linbanebiljetter slog värmen emot oss. Efter att ha suttit på en bekväm buss med väl fungerande AC blev det nästan som en chock. Solen stekte rejält och den korta stund som vi fick stå och vänta i solen på våra biljetter, blev nästan jobbig. Vi tog linbanan upp till första toppen Morro da Urca som är 220 meter över havet. Maria hade tydligt sagt åt oss att vi inte skulle stanna här på uppvägen och ta foton utan direkt byta fortsätta med nästa linbana upp till Sockertoppen.

Sagt och gjort. Vi gick genom ett skogsparti där det fanns träd med mycket Jacque-frukter. Varje frukt väger mellan 15-40 kg och luktade väldigt konstigt. Man vill då definitivt inte få en sån bumling i skallen i alla fall. Vi klev av linbanevagnen uppe på Pão de Açúcar (eng. Sugar Loaf Mountain eller sv. Sockertoppen) på den imponerande höjden 396 meter. Sockertoppen består av granit och kvarts, likt många andra berg och toppar i dess närhet.

Vyn här uppifrån var rätt maffig, dels över Copacabana Beach men också bra utsikt över Guanabarabukten, där flera vattengrenar under sommar-OS 2016 ska hållas. Vi fick en halvtimme på oss att gå runt och fotografera.

Här uppe fanns även en souvenirbutik, en exklusiv affär med glasfigurer med skyhöga priser (även om figurerna var mycket välgjorda och fina så var priset rena rånet) samt en liten snackbar med varmkorv, godis och självklart vatten till försäljning. När vi skulle samlas igen hade Maria fullt sjå att få ihop oss alla 44 personer igen men fick med oss alla ner med linbanan till Morro de Urca. Här fick vi också lite tid till att gå runt för foto.

Här fanns den allra första linbanevagnen till visning. Bredvid denna fanns ytterligare en linbanevagn som ska ha använts av Roger Moore vid inspelningen i en av Bondfilmerna. När Maria sedan återigen skulle samla oss alla 44 personer igen så var det 2 stycken som ville stanna kvar längre. Eftersom Maria hade ett tidsschema att förhålla sig till så lämnade vi Morro de Urca utan dessa två personer.

Hur fick Rio de Janeiro sitt namn? År 1500 anlände de första portugiserna till Brasilien och började erövra. Rio de Janeiro grundades 1502 och dess namn kommer sig av att det var så pass dimmigt att de trodde de hade kommit fram till en flod (Rio), och inte ett hav. Detta gjordes alltså i januari (Janeiro) 1502, varvid namnet Rio de Janeiro uppstod. En av de första sakerna som man tänker på när man hör Rio de Janeiro, är den årliga karnevalen som alltid hålls 40 dagar före påsksöndagen. För att delta måste man vara äldre än 8 år och det ursprungliga syftet var för sambaskolorna att visa upp sig och tävla mot varandra. Paraden har sedan 1984 hållit till vid Sambodromen för att samla publik och kunna sälja biljetter. Men vissa sambaskolor tar sitt karnevalståg och håller till ute på Rios gatufestivaler för att sprida sitt budskap i hela staden.
På vägen tillbaka stannade bussen till vid Sambodromen, men vi fick inte gå ut ur bussen då den ligger i ett oroligt område. Men några foton hann vi med inifrån bussen.

Bussen körde vidare tillbaka mot Copacabana och vi gjorde ett kort stopp vid en katolsk domkyrka, Metropolitan Cathedral, som var formad som en pyramid. Inuti var den riktigt vacker med stora fönster i färgat glas som i princip sträckte sig från golvet upp till toppen av pyramiden. Katedralen är tillägnad Sankt Sebastian, Rio de Janeiros skyddshelgon, samt sätet för Rio de Janeiros ärkebiskop.

Varje söndag anordnas Hippiemarknad på Praça General Osório och har anordnats där sedan 1968. Över 700 marknadsstånd ställs upp och säljer souvenirer, mat, smycken, hantverk och kläder mm. Roligt inslag i en pulserande stad, som lockar många turister. Kan ju bara tala om att det var ju inte bara vanliga cigarretter som röktes där.

Senare på eftermiddagen åter till Copacabana och stranden där. Vid 17-tiden samlades ett gäng festligt karnevalsklädda människor och formade en liten parad. Till pampig och högljudd musik dansade de längs hela Copacabana. Trevlig avslutning på dagen.
Lördag 21 November 2015 - Foz do Iguaçu
Copyright © Bejjan888™

Vaknade före alarmet på mobilen. Hotellpersonalen hade inte ringt mig under natten, alltså hade min väska inte kommit än. Vad nu då? Tassade iväg till receptionen och frågade ånyo om min väska. Men icke. Hotellpersonalen gjorde sitt yttersta för att via telefon få kontakt med TAM Airlines, men utan resultat. Det var ju förmiddag och dessutom lördag. Vad var oddsen för att komma i kontakt med den lilla flygplatsen en dag som denna? Aaah!! Nu var jag redo att ge upp. Om jag inte fick min väska idag kunde de lika gärna skicka hem den till Sverige direkt, så slapp jag bekymra mig resten av resan. Moloken gick jag tillbaka till hotellrummet och packade klart mina grejer. Checkade ut från Hotel Viale Cataratas och hade nu några timmar att slå ihjäl innan Joe kom och skjutsade mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport.

Slog mig ner i en mjuk och bekväm soffa i hotellfoajén och hann lagom sjunka in i min egna lilla värld när en av hotellets personal ropar på mig. Tog mig nätt och jämnt upp ur soffan och gick fram till henne. Äntligen goda nyheter! Plötsligt hände det! TAM Airlines hade själva ringt till hotellet och meddelade att de nu skickade min väska med bud. Är det sant? Med försiktig optimism återvände jag till soffan och det kändes väldigt bra nu – nästan för bra. Tiden från den goda nyheten till dess att mannen klev in på hotellet med min väska, kändes som 3 veckor. Samma sekund som jag såg min väska infinner sig en total lycka – likt ett barn som väntar på julklappar på självaste julafton.

Där var den. Min väska! Sjukt att man kan bli så glad över att få tillbaka sin väska. Budmannen tog fram ett papper som jag fick skriva på och sen var det klart. Men hallå? Ingen ID-kontroll??? Seriöst? Med andra ord kunde han ha levererat min väska till första bästa person?! Fast just då orkade jag inte bry mig om det.

Joe kom till kl. 12.45 för att köra mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Transfern tog drygt 20 minuter och direkt innanför dörrarna i avgångsterminalen slog det mig - jag måste checka in väskan igen bara någon timme efter att den kommit till rätta. Gick fram till incheckningsdisken, tog ett djupt andetag och lämnade ifrån mig väskan. Jaha, ja. Vi ses i Rio då, kära väska? Som tidigare nämnt, Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport är en väldigt liten flygplats – trots internationell status. Det fanns inte många gater att välja på, än mindre restauranger att äta någonting på. Planet avgick strax före kl. 16.00 och det tog 1 ½ timme att nå Galeão International Airport i norra Rio de Janeiro. Regnet smattrade mot planet och det var grått och mulet ute. Tog mig ganska snabbt från gaten till bagagebandet för att hämta upp min väska. Väska efter väska kom ut på bandet, men min väska tycktes aldrig dyka upp. Minuterna tickade på och likaså min puls, som efter en stund säkerligen låg på en 160 slag/minut. Va f-n! Jag hann tänka många tankar och kände hornen växte fram i pannan. Men till slut dök min väska upp, som en av de sista väskorna ut på bandet! Puh!

Träffade på min lokala guide Renato i ankomsthallen. Vi lämnade regnet över flygplatsen och slumkvarteren (favelas) i norra delen av Rio de Janeiro och färdades genom en av biltunnlarna mot den sydliga och finare delen av Rio. Vädret lättade något ju längre söderut vi kom och på håll skymtades både Sockertoppen och Christ the Redeemer. Kontrasten mellan de favelas som vi passerade i norr mot lyxhotellen som radade upp sig längs Copacabanas strand i söder var stor. Renato körde en extra vända i området och pekade ut bra restauranger och närköp så jag lättare skulle orientera mig innan han släppte av mig vid mitt hotell, Hotel Windsor Martinique Copacabana. Absolut flådigaste hotellet hittills på resan. Jag hann knappt ut ur bilen innan en Bell Boy tog mina väskor och drog in dessa i hotellobbyn. Incheckningen gick snabbt och därefter följde en Bell Boy med upp till rummet med väskorna. Inte världens största rum kanske, men det var ju inte hotellet jag var här för.

Bara runt hörnet från hotellet låg en lokal mataffär där man kunde köpa både vatten och snacks till betydligt mycket billigare pris, än hotellrummets minibar. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag iväg till ett Steak House som Renato rekommenderat. Som flera andra restauranger jag hunnit besöka här i Brasilien, så var det en buffé. Ta vad du vill, hur mycket du vill och betala vikten i kassan. Supersmidigt! Typisk mat här i Brasilien är kött, fisk, kyckling, ris och pasta i alla dess former. Grytor, stekt, kokt, grillat – you name it.

Hann därefter med att besöka en lokal marknad längs Copacabana Beach, som organiseras på helgerna. Här kunde man köpa typiska souvenirer, kläder, snacks mm.
Fredag 20 November 2015 - Foz do Iguaçu
Copyright © Bejjan888™

Idag skulle det bli en heldag på den Argentinska sidan av Iguassufallen. Joe hämtade mig redan kl. 08.00 och sedan satte vi kurs mot gränskontrollen in till Argentina. Även om det bara rörde sig om drygt 8 timmar, var jag tvungen att ha passet med mig för att få komma in i Argentina. Fick en stämpel i passet och vi körde vidare mot Iguazú National Park. Jag tycker det är roligt att få passet stämplat, ett litet bevis på att man faktiskt varit i ett land. Tråkigt att vi tagit bort det inom EU. Argentina är ett spansktalande land, varför det heter Iguazú med z, och inte med ç som i Brasilien. Så fort vi tog oss över gränsen till Argentina fick vi ställa tillbaka klockan 1 timme. Joe förklarade att Argentina och östra Brasilien har samma tidszon, men att östra Brasilien just nu har sommartid. Som turist är det omöjligt att hålla reda på allt sånt där. Och för att krångla till det lite mer, har de som bor nära gränsen mellan Brasilien/Argentina ett språk kallat Portuñol – en blandning mellan spanska och portugisiska. Jag skulle nog förstå Portuñol bättre än bara portugisiska, då jag kan mer spanska.

Vi körde cirka 20 minuter till innan vi kom fram till Iguazú National Park. Så fort entrén öppnade gick vi till det lilla tåget som tog oss de dryga 3,5 kilometerna till Devil’s Throat, tågets slutstation. Tåget hade inte särskilt hög hastighet, men gick snabbare än om man skulle ha gått samma sträcka. Redan från tågstationen kunde man höra vattenfallens dova brus och Joe pekade ut var gångbron började som jag skulle gå för att ta mig ut till fallen.

Gångbron ja, den var ju inte sådär stabil som jag hade önskat. Bropelarna såg rejäla och bra ut, men det där metallnätet som man gick på kändes ju allt annat än stabilt. Det var inte särskilt tjockt och tittade man ner på det så såg man ju hur det strömma vattnet forsade där under. Jag försökte föra en inre dialog med mig själv; ”Suck it up. Be cool.” Det tog drygt 20 minuter att ta sig de 1,2 km ut till Devil’s Throat och dånet från det forsande vattnet var öronbedövande.

Försökte ta panoramabilder av fallen, men det såg mest ut som om mobilen fått ett epilepsianfall. Hackigt och konstigt. Antar att kameran inte fick några bra referenspunkter att förhålla sig till för att få ihop till en bra panoramabild. Gick sedan samma väg tillbaka för att möta upp Joe vid tågstationen igen. Jag var tvungen att fråga Joe hur pass djupt vattnet var, under bron. Han sa att det inte var mer än 1 meter djupt, men eftersom det regnat i 3 veckor var det mycket strömt och vattnet var brunt av allt sediment som följde med. Med normala vattennivåer är vattnet turkost och inte alls lika strömt.

Vi tog tåget och klev av vid den Övre och Nedre rundan, två slingor som tar besökare nära inpå vattenfallen. Den Övre rundan var enkel och klarades utan större ansträngningar eftersom det var plant hela vägen och blir lätt full av äldre personer och familjer med barnvagnar. Man fick bra utsikt över fallen. Den tog dock en timme att gå fram och tillbaka. För den mer tränade personen fanns Nedre rundan som innebar många trappsteg, upp- och nedförsbackar. Det tog nog säkert 2 timmar för mig och Joe att ta oss runt, och då var ju både han och jag ganska vältränade. Man får definitivt inte vara rädd att bli blöt, då rundan tar en väldigt nära fallen och då vattenståndet var högt med extra mycket vatten, blåste misten långt in över oss besökare.

Vid 11.15 var det dags för båttur under vattenfallen, eller ja… fram till fallen åtminstone. Eftersom det var höga vattennivåer kunde vi inte gå ombord på båten på det vanliga stället, utan längre ner längs Iguassufloden. Vi fick åka jeep längs en skumpig och gropig väg för att komma dit. Utrustade med varsin flytväst och vattentät väska att lägga sina saker i, gick vi ombord på båten. På med regnponchon (under flytvästen) och flip-flopsen, för blöta skulle vi bli. Jag snurrade in mig likt en kokong för att minimera risken att dränkas helt av vatten. Sen var det bara att hålla i sig. Full fart med tvära girar som innebar kaskader av vatten som sprutade in över båten. Även om det var varmt i luften så var ju vattnet iskallt. Eller ja, det var säkert inte iskallt men skillnaden mellan den varma luften och vattnet gjorde att det kändes så. Båten stannade till framför fallen så att de som ville kunde sätta sig i fören och ta kort. Själv kändes det som om jag hade fotat vattenfallen både inifrån och utifrån och alla andra vinklar redan, så det fick vara för min del. Den sista svängen som båten gjorde var att åka så nära inpå fallen som möjligt. Jag vet inte hur nära båten kom egentligen, men det kändes som väldigt nära. För det var ju inte duggregn som kom över oss utan snarare ett massivt monsunregn. Väl tillbaka vid bryggan och man äntligen fått av sig flytväst och regnponcho insåg jag att jag klarat mig bra undan från att bli blöt. Allt som allt så tog det ungefär 2 timmar, även om det inte kändes så. Det som tog tid var ju jeeptransporten till och från båten (20 minuter enkel resa), själva båtturen kändes som typ 10 minuter. När jag mötte upp Joe igen tittade han på mig som om ”Du är ju inte blöt. Åkte du ens båt?” Men jag förklarade att jag lindat in mig som en kokong och bara blev blöt nedanför knäna.

Nu var jag vrålhungrig och ställde mig i kön för att köpa nåt att äta. Men man ska komma ihåg två saker; 1: I Argentina har de Argentinska Pesos (AR$), 2: De tog bara VISA-kort i hela parken. Och jag som varken hade Argentinsk valuta eller VISA-kort, så det var bara att gilla läget. Jag sa åt Joe att jag köper nåt på hotellet sen, det var enklare så. Efter en lång och varm dag körde vi tillbaka över gränsen in till Brasilien igen. Passerade bron över Iguassufloden, där gränserna för Brasilien, Paraguay och Argentina möts. Hade man varit smart hade man ju besökt Paraguay på samma gång…

I morse hade jag frågat Joe om han kunde skjutsa mig till flygplatsen så jag kunde efterlysa min väska, för nu var mitt tålamod slut. Det skulle nog vara betydligt lättare att på plats, med pass och allt, få väskan på ett plan hit till Foz do Iguaçu. Och eftersom vi ändå passerade nära flygplatsen på vägen tillbaka så var han snäll och släppte han av mig på flygplatsen och väntade utanför. Letade på TAM Airlines och försökte göra mig förstådd. Blev skickad runt till den ena efter den andra för att till slut komma till Deborah, som hade hand om försvunnet bagage. Jag vet inte riktigt om hon förstod mig, för så himla bra på engelska var hon inte. Så tillslut fick jag prata med en kabinpersonal från TAM. Äntligen någon som kunde engelska. Det tog fem minuter så hade han ringt till Manaus, lokaliserat min väska och fått med den på ett plan via Brasilia och sedan med sista planet för dagen till Foz do Iguaçu (landade strax före midnatt). Med försiktig optimism spreds ett leende på mina läppar, tackade mannen så mycket för hjälpen och gick ut till bilen och lät Joe skjutsa tillbaka mig till hotellet.

Ni som känner mig vet ju att jag är en realistisk pessimist och tror på saker först när jag ser det, d.v.s. i detta fall när jag har väskan i min hand. Så än var det inte klart på långa vägar. Tillbaka på hotellet meddelade jag personalen i receptionen att de kunde ringa in på mitt rum så fort väska kom, spelade ingen roll om det så var mitt i natten. Personalen var nog vi det här laget ganska less på mitt frenetiska tjat om min väska.
Torsdag 19 November 2015 - Foz do Iguaçu
Copyright © Bejjan888™

Landade på Foz do Iguaçu – Cataratas International Airport vid klockan 01.00 på natten. Även om man lyckades slumra till under flygningen så var man sådär härligt mosig i skallen. Det är en mycket liten flygplats för att ha statusen Internationell. Vi fick gå av planet och gå på marken in till terminalen och eftersom jag inte hade nåt incheckat bagage kunde jag fortsätta ut till ankomsthallen och leta reda på min transfer. Men där fanns ingen med mitt namn. Okej, jag kunde väl vänta några minuter (hur skulle han/hon kunna veta att jag inte väntar på mitt incheckade bagage?) innan jag började bli orolig. Och mycket riktigt, hann stå där max två minuter innan chauffören dök upp med min namnskylt. João stavades hans namn och jag vågade mig inte på att ens försöka uttala det. Men jag kunde kalla honom Joe. Han berättade att de precis haft lite av en regnperiod de senaste i 3 veckorna, men att det nu skulle hålla uppe. Självklart – nu när jag är här ;)

Vi gick till bilen och även han undrade varför jag bara hade en liten väska med mig. Så jag fick berätta allt ytterligare en gång, om hur min väska blev kvar i Berlin. Det var kolsvart ute och en luftfuktighet som hette duga. Från flygplatsen åkte vi länge på en rak väg. Passerade en rondell och fortsatte sedan lika rakt som tidigare. Efter ett tag började byggnader och hotell dyka upp på båda sidor om vägen, som fortfarande var spikrak. Joe stannade bilen utanför Hotel Viale Cataratas, där jag checkade in. Innan jag somnade loggade jag in på hotellets WiFi, och fick till min glädje se ett mejl från Baggage Express. Men min glädje byttes snabbt ut till ilska när jag läste att min väska funnits i Manaus redan dagen efter jag landade där. WTF?! Varför blev inte jag kontaktad? Hade de bara skickat mejlet – sådär 1 dag tidigare – hade jag ju kunnat hämta ut den när jag flög från Manaus till São Paulo!!! J*vla stolpskott! Jag skrev tillbaka att de skulle skicka väskan så fort som möjligt till Foz do Iguaçu och det hotell jag nu var på.

Hann sova i några timmar före frukost. Vaknade dock inte till mobillarmet som det var tänkt, utan av ljuset från fönstret. Vad var klockan? Kollade snabbt på mobilen… larmet hade ringt utan att jag hört det! Vad nu då?! Provade att spela upp larmet igen, men det kom inget ljud… Satte ljudet på högsta volym, men ingenting. Säg inte att mobilen höll på att gå sönder, inte nu! Provade att starta om mobilen, då blev ljudet normalt igen. Men hur kul är det att vara på resa med en mobil som man inte kan lita på ska väcka en som man tänkt!? Joe hämtade mig kl. 11.30 och vi åkte mot Iguaçu National Park. Jag hade fått information om att det skulle vara guidad tur i grupp här i Iguaçu, men Joe sa att det var bara jag, d.v.s. private tour. Ännu bättre – speciellt när jag betalat för gruppturer (=billigare).

Iguaçu National Park ligger i sydvästra Brasilien och gränsar mot Iguaçufloden i söder. Nationalparken består av en subtropisk regnskog och natur vilket gör att luftfuktigheten är 95% året om, oberoende av regn-/torrperiod. I parken finns över 400 olika fågelarter samt pumor, jaguarer, rådjur, hjortar, tvättbjörnar, leguaner mm. Nationalparken delar tillsammans med Iguazú National Park (Argentina) ett av världens största och mest imponerande vattenfall – Iguassufallen. Iguassufallen delas av Argentina (80%) och Brasilien (20%) och är ett av Världens sju nya underverk. Med en fallhöjd på 82 meter och beroende på säsong (regn- eller torrperiod) har Iguassufallen mellan 160 till ibland över 270 individuella vattenfall spritt över 2,7 kilometer. Och nu efter 3 veckors regn, var vattenflödet extra högt meddelade Joe. Normalt rinner det 1 miljon liter vatten per sekund, men nu under regnperioden upp emot 5-6 miljoner liter vatten per sekund.

Joe hämtade ut min biljett och jag gick genom entrén, medan Joe körde runt bilen och mötte upp mig inne i parken. Vi fortsatte genom parken i 20 minuter och körde till Path of the Falls som är en 1,2 km lång gångväg med panoramavyer över de Argentinska Iguassufallen. Det första vi såg var en tvättbjörn som höll till vid sidan av gångvägen. Den här tvättbjörnen visade ingen rädsla för människor, snarare tvärtom. Uppenbarligen har turister matat dem för att komma nära och ta kort. Men jag höll mig på säkert avstånd, då den säkerligen hade rabies och jag ville inte bli biten. Joe visade åt vilket håll jag skulle gå och han skulle möta upp mig i slutet vid Naipi Square, ett högt torn vid vattenfallet Devil’s Throat. Det skulle ta ungefär en timme att gå, sa Joe. Lite skeptisk gav jag mig iväg… en timme för att gå 1,2 km? Det positiva med denna gångväg var att det gick nedför i princip hela tiden, bitvis blött och halt p.g.a. mist från alla vattenfall. Först vid slutet, vid Devil’s Throat, gick det j*vligt brant uppför… tack och lov att man kunde ta hiss upp. Längs vägen fanns det view points, där det var bästa vyerna över vattenfallen.

För de mer våghalsiga kunde man ta sig via en gångbro och stå mitt i flodområdet, men då vattenflödet var så kraftigt skapade det rejäla vindar med mist (nästan som regn) från vattenfallen omkring, så jag stod över. Jag hade i och för sig med mig en regnponcho, men man skulle bli superblöt ändå, det såg jag ju på de som kom tillbaka från gångbron.

Precis som Joe sa, mötte han mig uppe i tornet vid Devil’s Throat och det hade tagit mig 1 timme att ta mig runt. Måste ha varit för alla stopp för att ta foton som tog tid. Vi åkte tillbaka och ut ur parken och parkerade bilen vid Bird & Butterfly Park, alldeles bredvid Nationalparken. Jag var nu vrålhungrig och köpte lunch inne i parken. Joe följde sedan med mig. Som namnet antyder så fanns så klart fjärilar och alla möjliga fågelarter; aror, papegojor, fasaner, påfåglar, ugglor, flamingos, tukaner mm.

Det var många olika högljudda läten inne i parken. Det var varmt och fuktigt och lukterna i parken varierade från ställe till ställe. När vi gått runt i hela parken skjutsade Joe mig tillbaka till hotellet. Efter en varm och klibbig dag var en dusch efterlängtad. Strax innan middagen så drog det ihop till oväder. De låga molnen drog in väldigt snabbt och det blåste upp rejält. Sen kom regnet. Och åskan. Blixtarna lyste upp hela himlen i kvällsmörkret och det var som ett magnifikt skådespel på himlen som höll på i timmar. Skönt att vara inomhus och det gjorde mig inget att det blev oväder på kvällen när man ändå inte behövde gå ut.
Onsdag 18 November 2015 - Manaus
Copyright © Bejjan888™

Kunde lyxa till det med en liten sovmorgon, då dagen var tillägnat att resa och förflytta mig, alltså inga guidade turer. Inga nyheter kring min väska. Gjorde några försök att ringa både Baggage Express och Frankfurt Airport, men utan resultat. Packade i ren ilska ihop mina grejer och checkade ut från Hotel Go Inn Manaus. Hade drygt 1 1/2 timme kvar innan transfern till flygplatsen skulle komma och hämta mig, så jag hann skriva ett mejl eller två i vredesmod till AirBerlin för att över huvud taget få någon respons. Transfern dök upp till kl. 12.30 och han pratade bra engelska. Han såg lite förvånat på mig och undrade: ”Only one bag?”. Så det var bara att dra hela historien igen om hur min väska blivit kvar i Berlin. Under bilresan till flygplatsen ringde han upp Peter (om ni kommer ihåg, han som var chaufför under den allra första transfern vid min ankomst till Brasilien för några dagar sedan). Peter blev lika upprörd – som jag redan var – och lovade att själv ringa till Tyskland och skynda på mitt bagage. Det kändes bra, hans modersmål var ju ändå tyska.

Väl framme på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport, gick det smidigt att checka in eftersom jag bara hade handbagage. Även om killen bakom disken frågade vänligt om jag skulle checka in väskan, så sa jag nej. För inte tänkte jag checka in mitt enda bagage som jag hade, så det också kunde komma bort – så f-n heller! Jag höll stenhårt i min väska och hade den ständigt under uppsikt genom säkerhetskontrollen. Sen var det dags att med min knaggliga portugisiska försöka införskaffa lite mat. Det gick hyfsat ändå, bara de pratar sakta så går det ändå att lista ut vad de menar. De verkar vara mycket för buffé här i Brasilien, att man tar själv och sedan väger i kassan. Hann äta i lugn och ro innan boarding började på flyget till São Paulo Guarulhos International Airport, även känt som Governador Andre Franco Montoro International Airport. Ja, varför bara ha ett namn på en flygplats, när man kan ha två? Flyget avgick kl. 15.12 lokal tid och nu väntade en 4 timmar lång flygning till São Paulo med TAM Airlines. Planet var en Boeing 767 med 2+3+2 säten med TV-monitorer i sätet framför, med diverse underhållning. Jag vet inte om det var tack vare filmerna som jag plöjde igenom, eller vad, men dessa 4 timmar gick ruskigt fort. Och under dessa timmar hade jag förflyttat mig en tidszon, men 2 timmars skillnad i tid. Åh, tänk att de ska göra det så komplicerat och låta vissa stater (inom en tidszon) ha sommartid och inte andra. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt?

När planet gick ner för landning hade det hunnit bli kolmörkt ute och jag satt långt från ett fönster, så jag kunde inte se när planet tog i marken. En av anledningarna till att jag vill ha fönsterplats när jag flyger. Nu hade man ingen som helst aning om vi landade på en flygplats, i havet eller rakt in i en bergvägg. Obehaglig känsla. Det finns dock så många smarta system att många plan kan, med hjälp av autopiloten, landa sig själva. Tack vare ILS – Instrument Landing System – kan plan landa i mörker och vid dålig sikt på landningsbanor som annars bara kunnat användas vid god sikt samt i dagsljus.

Hur som, landade kl. 21.15 lokal tid på São Paulo Guarulhos International Airport, Brasiliens mest trafiktäta flygplats. Då förväntar man sig kanske att flygplatsen är väl utbyggd, att man bordar planet från gaten, att det är väl skyltat och stort i allmänt. Men icke. Planet jag kom med (Boeing 767) är ändå ett stort plan och man skulle nog ha förväntat sig att få gå av vid en gate. Nej. Vi fick gå av och sedan bussades in till terminalen. Där var det trångt och fullt av människor överallt som mer eller mindre hade bråttom. Att då komma som enkel turist och ska försöka hitta till nästa gate kändes inte helt okej. Letade febrilt efter en monitor för att se vilken gate jag skulle till. När jag till slut hittat en, så uppstod nästa problem… att hitta till gaten. Skyltarna var som bortblåsta, eller så var de väldigt små, för jag såg då inga. Det var ju ingen idé att fråga en mötande person då oddsen för att denne pratade engelska var mycket små. Men efter att ha irrat omkring några minuter insåg jag att jag måste fråga någon. För att vara säker på att kunna fråga på engelska gick jag till en incheckningsdisk. Haa!! Det visade sig att jag var på fel våning. Hmm. Och var fanns den skylten om att jag skulle upp en våning??? Nåväl. Tog rulltrappan upp och därifrån kunde jag ta mig till rätt gate. Eller ja, gate och gate… det var den minsta vänthallen jag sett, och så mycket folk. Det var varmt och högljutt och man fick verkligen vara uppmärksam på tv-monitorerna eftersom man knappt hörde utropen som de gjorde. Härifrån fick vi bussas ut till planet, en Airbus 319, med 3+3 säten.

När planet var i princip fullsatt, var det en sista passagerare som skulle med. En äldre man med gips på båda fötterna, som fick skjutsas ombord med nån form av rullstol. När han skulle byta från rullstolen till sitt säte började han spy i mittgången. Underbart! Smitta ner oss alla, bara. Så man fick kalla in städpersonal som fick torka upp och städa. När planet väl började taxa ut (strax efter kl. 23.10) hörde jag hur ett barn strax bakom mig började snora. Ja, men helt perfekt! Blir jag inte sjuk nu så… Och barnet snorade hela flygresan från São Paulo till Foz do Iguaço, en flygresa på dryga 2 timmar.
Tisdag 17 November 2015 - Manaus
Copyright © Bejjan888™

De trevliga damerna från Australien gjorde mig sällskap under frukosten idag. De berättade att de var väldigt fascinerade över naturen vi har här uppe i Skandinavien och att några av dem besökt Sverige bland annat. En av dem hade även lyckats få tillfälle att se vår kungafamilj live ute på gatan i Stockholm, och var helt tagen av det. Ja, tyvärr kommer det väl minska med sånt nu när världen förändras och hotbilden med diverse terrorhot etc ökar. De sa även att Anthony berättat för dem att Amazonasstaten försöker införa sjukdomar som Amazonas Native Indians inte är immuna mot för att få bort dem från Amazonas. Detta eftersom staten hittat uran ute i Amazonas djungel som de vill bryta och sedan sälja. Men allt detta görs i hemlighet så att omvärlden inte ska få veta. Om detta nu är sant så är det ju hemskt. Jag menar, varför? Det måste finnas andra sätt.
Det var samling klockan 11.00 för transfer in till Manaus igen. Först en båttur i den lilla båten in till en brygga i utkanten av Manaus. Därefter bilfärd i en varm minibuss längs gropiga borderline whiplash-framkallande asfaltsvägar in till Manaus och det hotell som jag bodde på för några dagar sedan – Hotel Go Inn Manaus.

Jag checkade in igen och min guide Jorge Leal de Souza kom fram och presenterade sig. Han är känd från olika tv-kanaler som Discovery Channel, National Geographic, CNN m.m., så det var ju lite speciellt att få veta att han nu skulle guida mig på en private tour här i Manaus.
Staden och kommunen Manaus ligger i norra Brasilien och är delstaten Amazonas huvudstad, även känt som Heart of the Amazon. Manaus ligger mitt i Amazonas regnskog och man tar sig lättast dit med båt eller flyg. Tack vare sin isolerande geografiska plats har dess natur liksom kulturella arv bevarats och kanske allra mest skyddat urbefolkningen hos de brasilianska stammarna. När staden grundades år 1693 var den i början en liten oas inne i regnskogen där Rio Negro mynnar i Amazonasfloden. Under sent 1800-tal blommade gummiproduktionen och Manaus blev den rikaste staden i Sydamerika och fick så småningom smeknamnet Paris of the Tropics. Många förmögna europeiska familjer bosatte sig i Manaus och tog med sig sin kärlek för sofistikerad europeisk konst, arkitektur och kultur.

Vi tog en taxi till Palácio Rio Negro som byggdes av Karl Waldemar Scholz, tysk baron som lät importera det mesta till sitt palats från Europa. Möbler, klockor och annan inredning i rena lyxklassen. En guidad tur i detta magnifika palats ingick i min tour med en engelsktalande guide. Jag blev rätt imponerad av många av konstverken som hängde på väggarna. Säkert importerade från Europa de också.

Utvecklingsbubblan ledde till installation av gatlampor, vattenverk, dränering och spårvagnssystem samt breda avenyer kantade av träd byggdes. Det ska kommas ihåg att dessa megarika familjer hade så mycket pengar att man sände sin smutstvätt till Paris, Frankrike, för att tvättas. Baronerna lät uppföra Mercado Municipal som starkt inspirerats av de kända marknadshallarna Les Halles i Paris samt konstcentret Palácio Rio Negro som finns i stadens portugisiska kvarter med fascinerande fasader. Vi gick till Mercado Municipal och jag fick prova på en lokal rätt till lunch – Pirarucú – fisk (Arapaima Gigas) med ris och spaghetti. Helt okej, trots att jag är kräsen vad gäller mat. När vi gick omkring på gatorna så kunde man inte låta bli att notera att majoriteten av bilarna har solfilm på alla rutor, till och med framrutan. Jag var bara tvungen att fråga Jorge, om det inte var olagligt. Jodå, fick jag till svar. Men blir man stoppad av polisen så betalar man lite pengar och så får man åka därifrån utan att behöva åtgärda det.

Man lät till och med uppföra en kopia av Grand Opera de Paris – Teatro Amazonas – ett lyxigt operahus med plats för 700 åhörare. Extravagant guldfärgade balkonger, franskt glas, italiensk marmor och europeiskt tegel formades till den perfekta helgedomen för Manaus aktiva kulturelit. Ett besök inne i denna magnifika teater ingick i min tour. Stolarna i salongen är numera sidenklädda och man lät installera AC i salongen redan 1925, efter att en fransk balettdansös vägrat uppträda på grund av värmen. Själva ridån är en enda målning/tavla som går rakt upp i taket utan att rullas upp eller dras åt sidan.

I salongen finns en gigantisk takmålning som ger besökarna intrycket av att sitta under Eiffeltornet. En debutantsal finns på övervåningen, där 16-åriga tjejer fick dansa för att hylla att de tagit klivet att bli en kvinna. Enorma marmorpelare, mahognygolv blandat med ljusare träslag gav ett lyxigt intryck. Även här finns en takmålning som är spektakulär i sitt slag, då taket är välvt, och således ger intrycket av att personerna i målningen följer en med blicken.

Gatorna runt operahuset täcktes av gummi så att ljud från passerande vagnar utanför inte skulle störa under föreställningarna. Idag rymmer operahuset både operasäsong, teaterproduktioner och jazzfestivaler, och en del av den gummiklädda gatan utanför finns kvar. Jag var ju bara tvungen att gå dit och känna hur det kändes att gå där. Det var en märklig känsla, men jag kan förstå helt klart att det reducerade diverse oljud från trafiken. Sedan 2001 har Amazonas State Government sponsrat Amazonas Film Festival, som genomförs i november varje år, i syfte att återuppliva operahuset och Manaus konstnärliga ådra.
När gummi-eran sprack, övergav de rika familjerna området och staden hamnade i ekonomisk kris. Så för att locka till sig utländska företag blev Manaus under 1970-talet en frihandelszon. Idag är Manaus den största staden i Amazonasområdet med sina 2 miljoner invånare och man exporterar bland annat nötter, gummi, timmer, krokodilskinn och kakao mm. Hamnen är den viktigaste knutpunkten för all handel i Manaus, både regionalt, nationellt och internationellt sett. Flertalet av världens gummifabriker finns här i Manaus, varav 11 tillverkar enbart motorcykeldäck. Många stora kända märken såsom GoodYear, Bridgestone etc. grundades här.

Efter min private tour, som varit mycket givande och intressant, kunde jag vila fram till middagen som jag åt på hotellets restaurang. Vågade mig prova på ett lokalt vitt vin, men det var inte något vidare gott tyvärr.
Måndag 16 November 2015 - Manaus
Copyright © Bejjan888™

Efter frukosten var det samling i receptionen kl. 08.20. Idag anslöt sig en grupp australiensare till min grupp och de hade anlänt igår. De var ett glatt gäng äldre damer som nu efter pensionen reste runt jorden för att se världen. De var jättetrevliga och vi kom bra överens. Det ryska paret förärade oss med ånyo en sen ankomst. Anthony var måttligt glad. Men när vi alla var samlade började vi gå mot djungeln. Anthony berättade att det var mycket viktigt att vi inte fick röra vid träd eller växter (om han inte specifikt sagt åt oss att göra det) eftersom vissa träd/växter var giftiga. Det var också viktigt att gruppen höll ihop på stigen och att ingen ensam kom efter, då man sett en puma och hennes två ungar stryka omkring på ägorna. Eller ja, påstods det i alla fall… först blev man ju skiträdd. Men sen efter lite logiskt tänkande, skulle de verkligen ta med turister ut i djungeln om det fanns en puma i närheten? Kändes mer som en påhittad historia, för att skrämma oss lite.

Ytterligare en guide, en Amazon Native Indian, vid namn Antonio gjorde oss sällskap som bidrog med sin kunskap och intressant information under vår hike. Jämfört med mig, var Antonio var kort och smal, likt sina förfäder. Detta för att urbefolkningen kunna överleva i Amazonas Djungel. I Amazonas lär sig barnen leva enligt djungels lagar av sina mor- och farföräldrar. Vid 8 års ålder skickas de ut i djungeln på egen hand för att överleva under 90 dagar. De har då bland annat kunskaperna om vilka träd som ger vätska att dricka, vilka som stoppar blödning från sår och vilka träd de kan sova i. Träden som väljs ut för att sova i, måste vara så pass smala att en jaguar eller puma inte kan klättra upp i dem. Därför är det viktigt att personen är både liten och smal, så denne kan sova i tillräckligt smala och tunna träd.
När en Amazon jagar har de bara byxor på sig. Den synliga huden kamoufleras samt att de döljer doften av människa. Under torrperioden använder de myrdoft och under regnperiod blomdoft för att dölja människolukten. Anthony stannade vid ett träd med ett stort myrbo hängandes på stammen. Trots att Anthony varit tydlig med att vi inte fick röra något, så började Sergei pilla på myrboet och myrorna blev rätt förbannade och attackerade honom. Han fick skylla sig själv. Men det var just detta som Anthony ville demonstrera. Hur Amazonerna kamouflerar sig med myrdoft för att kunna smyga sig på sitt byte. Anthony lät myrorna lugna ner sig och tog sedan en pinne och slog på boet. Vansinniga kom myrorna ut och funderade vad i helvete som pågick.

Då stack Anthony dit handen och lät myrorna klättra upp för armen. Sen började han slå ihjäl myrorna. Doften, myrsyran, som då sprids döljer människodoften. Många är allergiska mor myrsyra (finns bland annat i brännässlor och skogsmyror) varför urinvånarna i Amazonas sensibiliseras redan i tidig ålder mot just myrsyra.

När mannen i en Amazonfamilj går ut för att jaga säger de till sina fruar att de ska ut och jaga, inte hur länge eller när de kommer tillbaka. Fruarna förväntar sig att mannen blir borta i 2 månader. Har de inte hört något väntar de i 2 veckor till. Därefter telegraferar de ut ett meddelande via ett speciellt träd som transporterar ljudet upp till kronan och hörs upp till 50 kilometer i diameter. Anthony stannade vid just ett sådant träd och demonstrerade hur man gjorde. Han tog en pinne och slog meddelandet ”Hej” på stammen. Trädet såg verkligen annorlunda ut. Stammen så i genomskärning ut som ett V och när man tänker efter så förstå man nästan hur ljuden kan ackumuleras i träden och höras långväga.
Och om vi är rädda för att människan håller på att avverka Amazonas, så hjälper naturen till minst lika mycket. Träden här i Amazonas har enorma ytliga rotsystem, allt för att kunna hålla fast sig i sandbottnen och rota sig. På grund av detta faller träden väldigt lätt vid stormar, och enligt lagen får träd som fallit inte flyttas. Enligt Anthony kommer Amazonas i sig själv medverka till att bli en sandöken, även om människans skulle sluta skövla i morgon. Men hur får träden någon näring om de växer på en sandbotten? All näring finns högst uppe i trädkronorna, i de gröna bladen och blommorna. När dessa faller till marken har träden några timmar på sig att suga upp näringen.

Efter drygt en timme kom vi fram till ett område helt utan träd, bara en massa sand likt en sandöken. På håll såg vi några gamar som satt uppe i ett dött träd och spanade på oss. Najs. Väntar de på att någon av oss ska falla ihop så de får sig ett skrovmål? Ha ha, kändes nästan som så. Vi gick sakta men säkert till Monkey Island. Det var ju egentligen ingen ö, utan snarare en halvö.

Aporna som fanns där har räddats och tagits omhand. Aporna får sakta men säkert byta kost och rehabilitera sig för att sedan släppas ut i det vilda. Man skulle väl kunna kalla det för Rescue Center om inte annat. Aporna som fanns där nu var Humboldts ullapor och Red Faced Monkeys. När vi var där blev aporna matade så vi fick tillfälle att fota dem på ganska nära håll. En kvinna, tror hon var fransk, fick prova på att låta en av aporna att sitta på axeln och ta en fruktbit från hennes hand. Hade varit häftigt att prova på, men samtidigt så vet man inte vilka sjukdomar som de kan bära på ifall de skulle bita.

Monkey Island låg inte så långt ifrån Amazon Ecopark, vi hade gått som i en cirkel. Tog inte många minuter att gå tillbaka. Dags för lunch vid kl. 12.30. Lika enastående lunchbuffé som de andra dagarna. Nu hade jag inga mer djungelturer eller utflykter. Kunde ta det lugnt på eftermiddagen, försöka lista ut var min incheckade väska var någonstans. Jag hade inte fått något mail eller uppdatering kring var den befann sig. Den kunde lika gärna vara i Australien eller Antarktis, så vitt jag visste. Jag menar, hur svårt kan det vara att slänga på väskan på nästa flyg? Det går ju X antal flyg om dagen till Brasilien… så vad är problemet liksom? Riktigt dåligt! Tog en power-nap i en av hängmattorna som fanns upphängda mitt i allt ihop. Det var rogivande att ligga där och lyssna på ljudet, känna dofterna och veta att man inte har någon tid att passa. Sista middagen klockan 19.30. Anläggningen var i princip tom. Gissar att alla de andra var ute på någon kvällstur. Klockan var nästan åtta när det började fyllas på med folk i middagstältet.
Söndag 15 November 2015 - Manaus
Copyright © Bejjan888™

Efter många timmars sömn gick jag upp i tid till frukosten vid 07.30. Precis som lunch och middag fanns det nu uppdukat massor av gott till frukosten. Bröd, sallad, pålägg, yoghurt, flingor, kaffe, bacon, korv, ägg etc. Men nu så fanns det även vatten och juice som man fick ta (utan att betala för). Idag var det samling kl. 08.15 i receptionen för att besöka Meeting of the Water. Jag var i god tid, men Sergei och Svetlana dök inte upp. Så jag och Anthony var tvungna att gå iväg, eftersom vi var tvungna att ta småbåten ut till den större båten. Och den större båten skulle avgå en viss tid. Missade vi den så var det kört. När vi nästan hunnit fram till den lilla båten kommer ryssarna halvspringandes bakom oss. Anthony var inte direkt road över deras beteende, eftersom de hade varit sena till varje träff under den tid de varit på Amazon Ecopark.

Den lilla båten tuffade iväg och vi åkte en bra stund innan båten la till vid den större båten, mitt ute i Tarumifloden. Det var flera grupper som skulle med och vi satte oss på övre däck, under tak. Även om det var varmt, fläktade det skönt i skuggan eftersom vi åkte i motvind. Sakta men säkert tog vi oss till Tarumiflodens inlopp, där staden Manaus ligger. Manaus är en ”bred” stad och sträcker sig utmed vattnet och består av flera kommuner. Den första flygplatsen som byggdes i Manaus hade så pass kort startbana att planen fick startas med hjälp av en katapult, precis som jetplan på ett hangarfartyg.

När båten svängde av Tarumifloden och in på Svarta floden (Rio Negro) följde vi fortfarande Manaus hamnkvarter. Vi passerade stora cisterner och Anthony förklarade att det var där som Manaus kranvatten samlades upp från floden. Där renades vattnet och kemikalier tillsattes, för att sedan pumpas ut i vattenledningarna. Strax därpå åkte vi förbi en naturgasanläggning med en sån där skorsten som har en flammande låga. Hur bra kan det vara för naturen? Bensin eller olja är väl inte så mycket bättre, de heller egentligen. Ändå är bilarna i Brasilien byggda för att kunna tankas med bensin och/eller etanol. Så varför tankar inte Brasilianarna etanol? Dels för att motorerna tar mer stryk av det men också för att bensinpriset är/har varit så pass mycket billigare, att det inte lönat sig. Men det håller på att ändras i och med stigande oljepriser. Intill denna naturgasanläggning låg Manaus lasthamn som haft och har stor betydelse för stadens export. För de enda transportmedlen att ta sig till Manaus är antingen med flyg eller också båt, för så pass avskuren är staden från övriga Brasilien att inga framkomliga vägar finns.

Efter 3 timmar kom vi så fram till dagens höjdpunkt – the Meeting of the Water – där Rio Negro och Amazonasfloden möts. Sammanflödet av Rio Negros mörka, nästan svarta, vatten och det sandfärgade sura vattnet från Amazonasfloden är en av huvudattraktionerna för turister i Manaus. De två flodernas vatten rinner sida vid sida i mer än 6 km utan att blandas! Detta fenomen uppstår på grund av skillnaden i temperatur, hastighet och densitet hos de två olika floderna. Båten cirkulerade några varv på båda sidorna av Meeting of the Water innan båten satte kurs mot den restaurang vi åt vår lunch. Långbord var uppdukade under träden i skuggan, och lunchbuffén stod i mitten. Vattenmelonerna som fanns där, uppskurna i mindre bitar, smakade så himla gott! Så mycket bättre än hemma i Sverige. Efter lunch gick vi en liten vända inne bland träden och stannade till vid en grund sötvattensjö, bildad av Amazonasfloden. Nu under torrperioden fanns inte så mycket vatten, men vi kunde dock se de gigantiska bladen (kan bli upp till 3 meter i diameter) av Victoria Amazonica – Jättenäckros. Jättenäckrosen växer naturligt här i Amazonas och blommar endast två dagar per år. Första dagen är blomman vit, den andra dagen är blomman rosa.

När alla samlats ombord på båten väntade en lång färd tillbaka till Amazon Ecopark. Det gick lite snabbare nu när vi färdades i medvind, men det innebar att det inte fläktade så bra. Värmen blev desto mer påtaglig nu och även fast man inte ansträngt sig särskilt mycket så var man trött! Men till slut var vi framme på Tarumifloden och blev upphämtade av de små båtarna för färd tillbaka till sandbanken i närheten av Amazon Ecopark.

Anthony valde att gå längs sandbankerna tillbaka till Ecoparken. Det var stekande hett i solen och vid det här laget hade till och med jag börjat få antydan till en solbränna. Så då vet ni att det var riktigt varmt och soligt ;) Efter en välförtjänt dusch och avsvalkning inne på rummet, så var det lite relax-time innan middagen vid kl. 19.30. När jag passerade en av stugorna (där japanerna bodde), stod de och tittade på något. Jag gick nyfiket fram och ville veta vad de såg.

De hade lite problem med en av arorna som bodde på Amazon Ecopark, som stod utanför dörren och försökte ta sig in så fort de öppnade dörren. Ha ha! Kanske den ville komma in i svalkan, eller ha lite mat? Vad vet jag? Men det var lite komiskt. Passade då på att försöka få bra bilder på den eftersom jag kom ganska nära.

Som sagt, middag klockan 19.30. Liknande upplägg som tidigare med stor buffé med kött, kyckling, fisk och till detta ris, pasta och potatis. Efter en lång, varm dag somnade man ganska snabbt.
Lördag 14 November 2015 - Manaus
Copyright © Bejjan888™

Landade på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport strax efter kl. 01.00 på natten och för att vara en internationell flygplats så var det en liten flygplats. Nu var man relativt mosig i skallen och varit vaken i över 24 timmar. För någon vidare kvalité på sömnen får man knappast när man flyger och speciellt inte när det är turbulent i luften som det var under både den transatlantiska som inrikesflygningen. Trots att klockan var efter ett på natten så var det varmt. Tog mig snabbt igenom ankomstterminalen och eftersom min incheckade väska blev kvar i Europa, så var det ju bara att passera bagagebandet och ut till den väntande transfern till hotellet. Min guide och chaufför till hotellet hette Peter och kom ursprungligen från Schweiz. Fick frågan om jag pratade tyska eftersom det var hans modersmål, men med tanke på att jag var totalt slut i hjärnan och tankeverksamheten knappt fungerade så föredrog jag engelska. Peter hade flyttat från Schweiz till Brasilien på grund av kärleken och bott i flera olika städer i landet innan Manaus och pratade nu i princip flytande portugisiska, varför han nu jobbade inom turistbranschen som översättare. Perfekt när man som turist besöker ett portugisisktalande land och inte kan så mycket portugisiska. Fick nästan direkt frågan om jag hört om terroristattentatet i Paris tidigare under fredagen. ”Nej, vad då?” Svarade jag. ”Vad har hänt?” Han var nog mest nervös över om jag flugit via Paris och haft problem med flygen. Men då jag flugit via Berlin - Frankfurt så klarade jag mig från detta. Att klockan var sent in på natten verkade inte bekomma honom ett dugg, utan han pratade på och gav nyttiga tips och saker att tänka på. Så jag var tvungen att fråga honom om han inte var trött. Jag fick till svar att han var van vid att hämta turister på flygplatsen mitt i natten. Han berättade också att brasilianarna tar flyget som vi tar bussen, dag som natt. Det finns ingen lag i Brasilien som hindrar plan från att flyga nattetid, då ingen verkar störas av ljudet från flygplanen.

Anlände till Hotel Go Inn Manaus vid halv kl. 01.30. Incheckningen gick snabbt och fick ett rum på nedersta våningen. Så det var bara att störta i säng och försöka få så mycket sömn som möjligt innan det blev dags för transfer till Amazonas Ecopark Jungle Lodge vid kl. 08.30. Vid frukosten dominerade tv-nyheterna av terroristattackerna i Paris och bilder sändes om och om igen. Hur kunde det vara så stora nyheter här i Brasilien? Jag satt kvar en stund och lyckades lista ut att det var två brasilianska medborgare som varit med och skadats i attentatet. Efter frukost packade jag ihop mina grejer och gick ner lite tidigare till receptionen för att informera personalen i receptionen om att ifall min väska dök upp, så kunde de ringa till Amazon Ecopark Jungle Lodge. Men till skillnad från nattpersonalens goda kunskaper i engelska så var det inte lika lätt med dagpersonalen. Även om de var flera som jobbade, den ena bättre på engelska än den andra, så var det inte lätt att få dem att förstå vad jag menade. Men brasilianarna måste vara ett vänligt folk och behandlade mig inte som en idiot bara för att jag inte kunde portugisiska. De ringde upp en kille som var engelskspråkig som jag fick prata med, och som sedan förklarade för personalen på portugisiska vad jag menade. Så det löste sig till slut.

Under tiden hade min transfer till Amazon Ecopark dykt upp. Chauffören pratade i väldigt lite engelska, men sa att det skulle ta 20 minuter ungefär. Efter att ha spenderat morgonen i ett väl luftkonditionerat hotell, så slog den fuktiga värmen emot som en vägg när jag gick den korta biten från hotellentrén till bilen. Det måste ha varit en bra bit över +30°C. Efter en stund kom vi utanför staden och flygplatsen, där jag anlände inatt, tornade upp sig på vänster sida mitt ute i djungeln. Vi körde på allt ensligare vägar och tanken slog mig… ”Jaha ja, här sitter jag i en bil med en helt främmande person”. Men ganska snart kom vi fram till en hamn, varifrån båten skulle gå till Amazon Ecopark. Där väntade redan båten tillsammans med ett gäng japaner och deras översättare. Det var bara mig de väntade på. Så fort jag satt mig i båten så började den tuffa iväg på Tarumifloden, en biflod till Svarta floden som i sin tur är biflod till Amazonasfloden. Även om vinden fläktade under båtturen, så var det jättevarmt.
I slutet av november är det fortfarande torrperiod här i Amazonas och det håller precis på att slå om till regnperiod. Under riktigt varma dagar dunstar Amazonas vatten med 40-100 centimeter per dag. Det syntes tydligt på alla sandbanker hur vattnet sjunkit dag för dag. Och vattnet i Tarumifloden är vanligtvis väldigt mörkt, nästan svart, men det var nu lerfärgat eftersom det var lågt med vatten.

Efter en båttur på cirka 15 minuter stannade vi till vid en sandbank och vi fick gå ur. Eftersom vattenståndet var så lågt och båten inte kunde åka ända fram till lodgen, fick vi gå en dryg kilometer i djungeln. Väskorna blev hämtade med traktor och vagn, medan vi andra fick gå i värmen.

Checkade in i receptionen och fick nyckeln till mitt rum. Varje gäst fick ett armband som visar att de har betalat för all inclusive… eller ja, ”all inclusive”… vatten och drycker ingick inte. All dryck fick man registrera på ett kort och sedan betala vid utcheckning. På anläggningen finns 20 träbungalows, där varje bungalow har 3 rum med separat ingång, veranda och badrum. Varje rum har AC, dusch och fönster med myggnät. Skillnaden mellan värmen ute och den mer kylda luften inomhus i rummet var märkbar och när man varit på rummet ett tag så ville man inte gå ut i den tropiska värmen. Hade nu lite tid fram till lunchen att utforska anläggningen. I receptionen träffade jag på min guide Anthony, engelskspråkig så klart. Klockan 15.20 skulle jag möta honom här i receptionen och tillsammans med två ryssar skulle vi göra vår första utflykt.

Jag fortsatte att se mig omkring på anläggningen och hamnade tillslut i baren, där bartendern Ivan bjöd på Cashew-äpple. Märklig smak, men helt okej. I Sverige känner vi nog mest till Cashewnöten och inte själva äpplet (”frukten”). Cashew-äpplet (som ser ut som en frukt) växer på träd och är oval eller päronformad och är som mogen gul och/eller röd och mellan 5-11 centimeter lång. Trädets riktiga frukt är den njurformade stenfrukten som växer under Cashew-äpplet och inuti den äkta frukten finns ett enda frö, den s.k. Cashewnöten. Botaniskt sett är det ett frö, men inom livsmedelsbranschen kallas den nöt.

Gick en sväng till anläggningens motsvarighet till pool. De hade gjort i ordning ett område kallat Natural Swimming Pool Area, med grunda pooler med vatten rinnandes från sötvattensbäckar. Passade på att svalka fötterna en dag som denna när temperaturen närmade sig +40°C. Personalen hade sagt att det var helt säkert att ta sig ett dopp där, det var inget farligt. Nähä, men med en djungel bara någon meter därifrån så kändes det inte så… Ganska snart så kunde jag höra och skymta apor som svingade sig bland träden och upptäckte att det simmade fiskar omkring i poolen. Och vem vet, rätt som det är kanske det kommer simmandes en orm på 4 meter i vattnet…

Klockan 12.30 var det lunch. I ett enormt tält, mitt bland alla bungalows, fanns matsalen. Varje dag dukades det upp en stor buffé, som vi gäster fick gå och ta så mycket vi orkade. Mycket kött, kyckling och fisk och till detta var det ris, pasta och potatis, allt uppvärmt på en gigantisk järnspis som jag först trodde var vedeldad men insåg sen att den drevs av gas. På salladsbordet fanns färska grönsaker kreativt upplagt på stora fat, tillsammans med bröd. Till efterrätt bjöds det på kaffe, frukt, kakor och bakelser. Jisses, man behövde då verkligen inte gå från bordet hungrig i alla fall. Efter all denna fantastiska mat föll man som i en paltkoma och det var tur att jag hade lite tid på mig att smälta maten innan första djungelturen.

Jag var i god tid till mötet med Anthony i receptionen klockan 15.20 och kunde nyttja anläggningens WiFi, som bara fanns där. Även Svetlana och Sergei mötte upp i receptionen, om än i allra sista sekund. Sergei pratade inte många ord engelska, utan hade med sig sin fru Svetlana som översatte allt som Anthony sa till ryska. Vi tog oss genom djungeln till båtarna och gav oss iväg på Tarumiflodens vatten.

Efter drygt 10 minuter steg vi iland och gick uppför sandbanken till områdets homeopatiska läkemedelsbutik. Här fanns allt mellan himmel och jord; rötter, bark, nötter, blommor etc som anses ha läkande verkan mot diverse åkommor eller hjälpa till med potensen.

Vi gick en tur i området och lärde oss om unik flora och fauna och skådade några Niña Pineapples. Anthony plockade en och öppnade den med sin machete och lät oss smaka. Så söt och god den var! Efter det gick vi tillbaka till båten, för nu skulle vi fiska pirayor! Efter ytterligare 5 minuters båtfärd klev av båten vid en lång brygga. Anthony hämtade fiskespön och bete (köttbitar) och vi slog oss ner på varsina stolar. Anthony visade hur vi skulle göra, för det krävde viss teknik för att lyckas fånga en piraya på kroken. Pirayorna håller till nere vid flodbotten och för att fånga deras uppmärksamhet så skulle vi då och då slå med spöet uppe på vattenytan. Sen gällde det att hålla koll på flötet, för så fort det började guppa så skulle man med all kraft dra upp kroken så fort man kunde. Var man inte uppmärksam nog så snodde pirayorna betet. Ibland märkte man inte ens att de hunnit sno betet för en, så smarta var de.

Men efter en hel del ”tomma napp” så lyckades jag dra upp en piraya för egen maskin. Vi satt kvar till dess att solen gått ner och gick tillbaka till båten. Nu var det dags för spaning efter alligatorer, eller kajmaner som det egentligen var. Med hjälp av båten åkte vi till en liten vik, där man visste att det höll till kajmaner. Två ur personalen hoppade ur och gick iväg för att spana. Vi gäster fick såklart sitta kvar i båten på grund av säkerhetsskäl. Vi kunde se de två yngre killarna gå iväg längs vattenbrynet då de höll i en lampa. Anthony berättade att de skulle försöka fånga en kajman och ta med så att den som ville fick hålla i den. Nu var killarna ganska långt borta så vi såg bara ett svagt sken. Plötsligt hörde vi ett himla plaskande och vi förstod att de hittat på en kajman och brottades med den. Efter en stund kom killarna tillbaka och vi åkte in till land med båten. Vi hoppade av och samlades kring killen som höll i kajmanen. Anthony berättade att det här var en ganska ung kajman på cirka 3 år. De som ville fick hålla i kajmanen.

Sedan vandrade vi tillbaka till Amazon Ecopark för middag klockan 19.30. Det var samma upplägg med buffé för både sallad, varmrätt och efterrätt. Mycket gott! Och man kanske inte tror det, men man blir faktiskt hungrig trots att det var upp emot +40°C varmt under dagen. Viktigt att fylla på med vätska också. Det är väl därför som vatten och dryck inte ingår, så de ska tjäna lite extra pengar på det. Man somnade ganska ovaggade på kvällen.