Tisdag 2 Augusti 2022 - Nyvallen
Resealbum: Toppvandring i Härjedalen
Copyright © Bejjan888™
Längd: 11 km
Höjdskillnad: 560 m
Vaknade till strålande sol och blå himmel med enstaka lätta moln. Men kallt. Temperaturen hade definitivt varit och nosat på noll grader i natt. Väderprognosen antydde att det bästa vädret skulle vara mellan 05.00 och 12.00 idag. Vilket var tur, då det är bra att vara tidig till de allra mest populära vandringslederna, dels för att få en parkeringsplats men också för att undvika så mycket folk. Så planen var att komma iväg vid 7-tiden, vilket jag också gjorde.
Körde längs Lofsdalsvägen till Linsell. Kände mig väldigt ensam på vägen, vilket var skönt. Mötte endast några firmabilar som mest troligt var på väg till sina arbeten. Tog vänster på Riksväg 84 mot Hedeviken. En bred och fin väg med hastighet upp till 100 km/h.
Makalösa vyer längs vägen och molnen fortsatte med sin frånvaro. Solen värmde på, i försök att höja den kyliga utetemperaturen. Väl i Hedeviken svängde jag vänster, skyltat Sonfjällets Nationalpark. Körde igenom byn och i utkanten av byn, precis innan den smala bron börjar, finns en mycket fin vy mot Sonfjällets bergsmassiv som är ett måste att stanna till och ta foto.
Bron, som löper över Ljusnan, var så pass smal att två bilar inte ens kunde mötas. Strax innan lilla byn Sörviken, svängde man höger enligt skylt till Sonfjället och kom då in på grusvägen med skylten ”Här slutar allmän väg”. Grusvägen var stundtals rätt dålig och man behövde köra drygt 15 km innan man kom fram till parkeringen vid Nyvallen.
Den slingriga grusvägen upp mot Nyvallen bjöd på några riktigt fina vyer över den kanske mest kända och fotade siluetten av Sonfjället, som egentligen ”bara” är en sidokam.
Den högsta punkten på sidokammen når ändå 1247 möh och är således inte att förringa på något sätt.
Klockan var 09.00 när jag parkerade vid Nyvallens bilparkering. Det var endast någon husbil och fåtal andra bilar som kommit före mig. Perfekt! Då hann jag innan den större folkmassan anländer och Sonfjället omvandlas till ett folkhav. Det fanns torrdass att nyttja, för den som behövde. Tog på mig vandringskängorna, ryggsäcken och tog ett djupt andetag av den friska kyliga fjälluften. Nu kör vi!
Vandringleden började intill informationsstugan och gick vidare genom en vacker fjällbjörkskog. Efter 1,5 km nådde man trädgränsen och man möttes av oändliga fjällvyer.
Här någonstans så tog leden av till höger (håll utkik efter när de orangea markeringarna tar slut!) och började slingra sig upp till Lillfjället. Jag missade det totalt och fortsatte den branta ravinen upp.
Musten i benen började tryta, men de oförglömliga vyerna gjorde mödan värd.
Från ravinens topp, gick jag till höger och följde stigen över fjällheden till Lillfjällets topp – den lilla toppen med den stora utsikten – med sina 1010 möh. Efter 30 minuter och 4 km av brant stigning blev det en välförtjänt vilopaus.
Tystnaden var slående och den milsvida utsikten bjöd på skogar, fjäll och klara småtjärnar nedanför helt fantastisk.
Härifrån har man någon kilometer upp till den sidokam på 1247 möh, som var den ”topp” man såg nere från parkeringen. Här fanns en stig längs den branta sluttningen som numera stängts av på grund av rasrisk. Skyltningen om detta var dock ganska bristfällig. Leden har dragits om och var helt klart längre och brantare. Men, lydig som man är, tog jag den nya leden.
Eländig terräng, stenigt och brant – men skam den som ger sig! Efter en brutal vandring uppför, skymtades så den lilla sidokammens högsta punkt. Men för att ta sig dit krävdes en tuff vandring över blockhavet som låg framför en. Blockhavet består av Vemdalskvartsit som, genom ständiga temperaturförändringar mellan plus- och minusgrader, frostsprängts till större och mindre stenblock. Sonfjällets jordmån är näringsfattig och grovkornig varför endast kartlavar och låga risbuskar trivs här.
Jag hoppade och skuttade mig fram genom blockhavet och till sist nådde jag kammens topp – 1247 möh. Några vuxna och barn hade hunnit före mig, kanske tog de den avstängda vägen i alla fall?
Härifrån fortsatte jag min vandring över kammen mot Högfjället, Sonfjällets högsta topp.
Blockhavet fortsatte till synes i oändlighet och den sista vandringen längs fjällkammen var stundtals så brant, upp emot 45° lutning, att man måste sick-sacka sig upp. Den som inte blir trött i benen av denna vandring är övernaturlig. Sista biten över den steniga fjällkammen blev leden otydlig och man fick hoppa och skutta sig fram bland stenar och klippblock. Men med toppröset i siktet gick det inte att gå fel.
Uppe på 1278 meters höjd var det svårt att inte bli hänförd. Den makalösa 360° vyn i fjällandskapet gav utsikt över Helags, Funäsdalsfjällen, Jämtlandsfjällen och fjäll ända in i Norge. Även om solen lyste så blåste det friskt, så toppröset gav bra skydd från vinden. Jag slog mig ned och åt matsäck. Tyst, stilla. Inga andra människor i sikte. Medan jag satt och filosoferade för mig själv, hörde jag ett lätt tassande nere bland stenblocken. Jag satt en stund och kikade, jag lyckades se något som rörde sig. Plötsligt kände jag mig iakttagen.
En liten sork satt nu och tittade nyfiket på mig. Hann precis ta en bild med mobilen innan den kilade ner bland stenarna igen. Det måste vara ett tufft klimat för den att överleva här uppe.
Precis när jag tagit på ryggsäcken och börjat gå tillbaka möter jag 4 personer som var på väg upp. Vilken tur att jag kom när jag gjorde och fick sitta för mig själv utan några andra i närheten som pratade. Men de var jättetrevliga och de hade tagit en liten annan väg än jag gjort. De hade kommit genom Sododalen och nu upp till Högfjällets topp. Jag gjorde om mina planer och siktade på den vägen tillbaka. Det var väldigt jobbigt att ta sig ner för blockhavet genom att hoppa och skutta sig fram. Det var inte alltid som stenarna låg still när man lagt sin tyngd på och då var det nära att man slog omkull sig. Men nära skjuter ingen hare! Jag lyckades hålla mig på benen hela vägen ner.
Nere i Sododalen var det mosstäckta stenblock och risbuskar. Jag kom fram till ett område med bäckdelta, som aldrig tycktes ta slut. Jag tog mig över bäck efter bäck, men det dök upp nya hela tiden. Porlandet från vattnet var i och för sig rogivande, men kängorna blev ganska blöta efter ett tag.
Till slut dök leden upp, som jag letade efter. Den ledde tillbaka till Lillfjället och den slingriga vägen ned för Sonfjällets sluttning mot Nyvallen. Nu började massan av besökare dyka upp. När jag vände mig om och tittade upp på Sonfjället, sågs ett lämmeltåg av vuxna och barn, en del hade med sig hundar också, som siktade in sig på sidokammens högsta punkt. Ingen av dessa verkade bry sig om att leden var avstängd. Men å andra sidan var det inte särskilt bra skyltat om det heller.
Väl nere på parkeringen igen hade det gått totalt 6 timmar, inklusive pauser för matsäck. Och då höll jag inte något extremt tempo heller. Parkeringen var välfylld med bilar nu, så vill man vara säker på att få en parkeringsplats ska man anlända under förmiddagen, helt klart. Började köra tillbaka längs grusvägen och det kändes som en evighet innan jag kom tillbaka till stugan. Efter en välförtjänt dusch och varm mat började vädret slå om, det blåste upp och regna ganska duktigt. Men det är ganska mysigt att ligga och lyssna på regn mot plåttak. Ekorrarna sprang trots allt skytteltrafik över terrassen. Det blev tidigt i säng, såg fram emot en lugnare ”vilo-dag” i morgon.
Längd: 11 km
Höjdskillnad: 560 m
Härifrån fortsatte jag min vandring över kammen mot Högfjället, Sonfjällets högsta topp.
Precis när jag tagit på ryggsäcken och börjat gå tillbaka möter jag 4 personer som var på väg upp. Vilken tur att jag kom när jag gjorde och fick sitta för mig själv utan några andra i närheten som pratade. Men de var jättetrevliga och de hade tagit en liten annan väg än jag gjort. De hade kommit genom Sododalen och nu upp till Högfjällets topp. Jag gjorde om mina planer och siktade på den vägen tillbaka. Det var väldigt jobbigt att ta sig ner för blockhavet genom att hoppa och skutta sig fram. Det var inte alltid som stenarna låg still när man lagt sin tyngd på och då var det nära att man slog omkull sig. Men nära skjuter ingen hare! Jag lyckades hålla mig på benen hela vägen ner.
Väl nere på parkeringen igen hade det gått totalt 6 timmar, inklusive pauser för matsäck. Och då höll jag inte något extremt tempo heller. Parkeringen var välfylld med bilar nu, så vill man vara säker på att få en parkeringsplats ska man anlända under förmiddagen, helt klart. Började köra tillbaka längs grusvägen och det kändes som en evighet innan jag kom tillbaka till stugan. Efter en välförtjänt dusch och varm mat började vädret slå om, det blåste upp och regna ganska duktigt. Men det är ganska mysigt att ligga och lyssna på regn mot plåttak. Ekorrarna sprang trots allt skytteltrafik över terrassen. Det blev tidigt i säng, såg fram emot en lugnare ”vilo-dag” i morgon.
Måndag 1 Augusti 2022 - Tänndalen
Resealbum: Toppvandring i Härjedalen
Copyright © Bejjan888™
Längd: ca 4 km
Höjdskillnad: 200 m
Vaknade upp till stundtals kraftigt regn, utetemperaturen var endast +12°C, så det var lite kyligt i stugan.
Ekorren hade nu en kompis, så två ekorrar satt utanför i granen när jag åt frukost. Åkte ner till matbutiken och handlade lite. Väl tillbaka i stugan packade jag för dagens vandring till Svansjökläppen. Det slutade regna och väderleksrapporterna visade på hyfsat bra väder i Funäsdalen.
Började köra längs Lofsdalsvägen mot Sörvattnet. Vägens underhåll var verkligen eftersatt och vägskador återkom med jämna mellanrum. Vägen var smal, krokig och backkrönen var ibland så pass branta att det pirrade i magen när man passerade över dem. Sammantaget en dålig väg alltså. Så pass dålig att jag lyckades bli åksjuk fast jag själv kör – vilket jag aldrig blivit förr. Väl framme i Sörvattnet tog jag höger in på Länsväg 311.
Vägen gick genom fjäll- och skogslandskap och rakt igenom renbetesmarker, varför man måste se upp för eventuella renar som korsar vägen. Även denna väg var smal och kurvig, men inte alls som Lofsdalsvägen. Längs Länsväg 311 passerade man byn Högvålen, Sveriges högst belägna by på 830 möh. Den högsta punkten längs vägen var 854 möh, vilket fanns markerat med en liten gul skylt, innan det vände neråt igen och man kommer så småningom fram i Tännäs. Här svängde jag till Riksväg 84, en fin och bred väg så man kunde hålla den tillåtna hastigheten. Inte långt därefter kom man fram till Funäsdalen. Nu tätnade trafiken, det var folk och rörelse längs huvudgatan. Helt tvärtemot Lofsdalen som kan beskrivas som ett lugn. I Funäsdalen finns flera mataffärer, bensinstationer, polisstation, hälsocentral, stora hotell och så en massa stugor såklart. Men det som slog mig mest var hur många norskregistrerade bilar det fanns här. Var och varannan bil faktiskt. En hel del tyska och holländska bilar också.
Men jag hade siktet inställt på Tänndalen och Svansjökläppen, så jag passerade förbi Funäsdalen och Hamra och svängde sedan av till vänster in på Svansjökläppsvägen. Här kan man ta sig upp till Svansjökläppens parkering – mot betalning. Det är en betalväg och kostar 40 kr vilket enkelt kan Swishas enligt instruktion till angivet nummer (ett annat alternativ är att ta skidlift upp – som kostar ännu mer pengar – och man får vandra betydligt längre). Vägen var – trots att man betalat en liten summa – undermålig, smal och gropig. Vad går pengarna till egentligen? Vid bron över Tännån skyltas det om att man åker över på egen risk. SCARY! Vägen blev sedan om ännu brantare och man uppmanades att köra på 1:ans växel.
Så efter detta lilla äventyr för att enbart ta sig upp till parkeringen, så sträckte sig Svansjökläppens vidder ut framför en. Från Lofsdalen tog det drygt 1 timme och 30 minuter att ta sig hit upp. Härifrån började flera markerade leder.
Till höger om parkeringen reste sig Svansjökläppens topp på 1125 möh.
Kikade man till vänster så skymtade man en av Europas hittills 236 Big Bench-bänkar. Den amerikanska designern Chris Bangle har designat bänken som få vilken vuxen som helst att känna sig som barn på nytt. Man fick vandra lite drygt 15 minuter som avslutades med en rejält brant uppförsbacke, för att nå bänken.
Här uppe var det snålblåst och kallt, tur man packade både mössa och vantar!
Lite klurigt hur det var tänkt att man skulle ta sig upp. Det fanns ingen stege, eller dylikt, till hjälp. Men jag svingade mig upp likt uppsittning på en häst. Jaha det var det, det. Gick tillbaka samma väg, över spänger och längs den steniga stigen till parkeringen.
Nu skulle Svansjökläppens topp bestigas! Leden upp är brant, så jag lyckades ta en alternativ stig runt så jag vandrade upp från den mindre branta sidan. Längs den stigen fick jag syn på en mindre hjord med renar som lugnt betade på kalfjället. Fototillfälle såklart!
Lagom uppe på Svansjökläppens topp (1125 möh) tittade solen fram en kort stund.
För en kort stund hade jag hela toppen för mig själv, ingen annan var här uppe just nu. Min mobiloperatör tyckte att jag passerat över till Norge och skickade ett välkomst-sms att jag kunde ringa och sms:a som vanligt.
Härifrån kunde man se Svansjön på ena sidan...
... och Hamras fjällmassiv på den andra, där man kunde skymta
Anderssjöåfallet och dess trappa bland träden. Vattenfallet såg inte mycket ut för världen härifrån. Men var jag ändå här, och så pass nära, fick det ändå bli ett litet besök! Jag tog mig ner från Svansjökläppen den närmsta vägen, d.v.s. den branta vägen. Det tog rejält i benen och jag tog det lugnt och försiktigt, man vill ju inte pajja knäna det första man gör. På nedåtvägen mötte jag flera personer som kämpade sig upp, en del med sina hundar.
Satte mig i bilen och började försiktigt köra ner för Svansjökläppsvägen igen. Det kändes inte lika farligt brant, som det gjorde på uppvägen.
Jag behövde inte gasa en enda gång förrän jag kom ner till själva bron och vägen planade ut igen. Men det gick inte att köra fort för det, på grund av den dåliga kvaliteten på vägen. Svängde vänster ut på Riksväg 84 igen och körde kanske ca 500 meter innan jag kom till parkeringen intill Anderssjöåfallet. Det forsande vattnet hördes direkt man öppnade bildörren. Här fanns riktig toalett med handfat, dock ingen lampa. Fanns enbart en liten glugg (ca 10 x 40 cm) som släppte in lite ljus, men innan ögonen hade vant sig var det kolsvart. Men om man ändå gör sig besväret att dra in vatten och avlopp till toaletten, varför inte el också? Vandrade vidare längs en liten stig till början av trappen.
Trätrappan har 303 steg och går parallellt med vattenfallet. Jag taggade mig själv att gå hela trappen utan paus – men efter kanske 60 steg så sprutade mjölksyran ut ur öronen på mig.
Jag räknade inte antalet trappsteg (förutsätter att många andra redan gjort det) men plötsligt så var de bara slut och stigen fortsatte genom tät fjällbjörkskog.
Man kan fortsätta genom fjällbjörkskogen ut på Hamrafjällets blomsterängar och gå vidare på andra leder. Men jag slog mig ner på avsatsen som fanns vid sista trappsteget och intog matsäck. Men en kort stund senare började myggen bli närgångna, så jag tog mitt pick och pack och gick ner alla 303 trappsteg igen.
Startade återresan till Lofsdalen vid 16.30-tiden genom att ta samma väg tillbaka.
Såg flertalet renar längs vägen och molnen började dra ihop sig. Regnet riktigt hängde i luften.
Någon mil kvar till Lofsdalen öppnade himlen sig och regnet öste ner. Men det upphörde också ganska snart. Stannade till vid mataffären för att köpa med mig lite grönsaker till flickorna.
Efter en dusch och välbehövlig middag, lättade molnen kring 21-tiden och det klarnade upp.
En tunn månskära syntes på himlen och regnet lämnade efter sig en fin regnbåge. Enligt prognosen skulle det bli endast +2°C i natt. Så jag passade på att höja värmen på stugans alla element.
Längd: ca 4 km
Höjdskillnad: 200 m
Anderssjöåfallet och dess trappa bland träden. Vattenfallet såg inte mycket ut för världen härifrån. Men var jag ändå här, och så pass nära, fick det ändå bli ett litet besök! Jag tog mig ner från Svansjökläppen den närmsta vägen, d.v.s. den branta vägen. Det tog rejält i benen och jag tog det lugnt och försiktigt, man vill ju inte pajja knäna det första man gör. På nedåtvägen mötte jag flera personer som kämpade sig upp, en del med sina hundar.
Satte mig i bilen och började försiktigt köra ner för Svansjökläppsvägen igen. Det kändes inte lika farligt brant, som det gjorde på uppvägen.
Söndag 31 Juli 2022 - Lofsdalen
Resealbum: Toppvandring i Härjedalen
Copyright © Bejjan888™
Längd: 4,6 km
Höjdskillnad: 280 m
Packade ner det sista i väskorna och gjorde iordning flickornas transportbur. De hade anat hela morgonen att någonting var på G eftersom matte sprungit runt som en yr höna. Ställde bilen utanför dörren så jag lättare kunde packa in allt bagage. Jag var lite nervös att allt inte skulle få plats, eftersom jag alltid tenderar att packa lite för mycket. Men det är förvånande hur mycket som får plats i en Renault Captur, när man fällt baksätet.
Kom iväg något senare än planerat. Men ingen panik. Nyckeln till stugan fanns att hämta i ankomstlåda utanför Destination Lofsdalen från klockan 16.00 enligt mejlet jag fick igår. Var tvungen att köra lite mer än en timme på E4:an innan det var dags att svänga av vid Tönnebro och fortsätta längs Riksväg 83. Här passerades Norrlandsporten, en dalgång mellan Kölberget och Digerberget, strax söder om Kilafors. Redan här fick man ett smakprov vad som skulle komma.
Riksväg 83 ingår – tillsammans med Länsväg 272 – i Tidernas väg. Det är sträckan mellan Uppsala och Ånge, d.v.s. drygt 48 mil, längs en lite smalare och krokigare väg än E4:an. En annan upplevelse än stressen längs E4:an. Men både tid- och distansmässigt tjänar man på att ta E4:an och sedan en kortare bit längs Tidernas väg, än att ta hela Tidernas väg.
Svängde av till Riksväg 84 för att tillslut komma på Lofsdalsvägen mot Lofsdalen.
Här började terrängen verkligen bli kuperad, små berg tornade upp sig och till slut bergsmassiv med fjälltoppar. Mysfaktorn började definitivt att infinna sig fast jag inte riktigt var framme ännu. Det kändes som en evighet men plötslig var jag framme. Seg i kroppen, efter att ha ”bänkpressat” 44,3 mil utan stopp, var det riktigt najs att kliva ut ur bilen och andas in ren och klar fjälluft. Mycket riktigt låg min stugnyckel i ett brev i en av ankomstlådorna utanför Destination Lofsdalen. Klockan var ganska precis 16.00 och jag kikade mig omkring. Kring parkeringen fanns även byns enda mataffär, en sportaffär samt en av Lofsdalens alla restauranger. Även en liten bensinpump. Mer än så var det inte. Runtomkring skymtades stugor och Lofssjön kunde anas lite längre bort. Men nu var jag mer inställd på att komma fram till stugan för att packa upp och låta flickorna komma ut ur sin lilla transportbur. Började köra uppför Hovärken Stugområde och spanade efter G-vägen, där stugan skulle ligga. Det gick ganska brant uppför och jag gasade på lite extra för att bilen skulle orka ta sig upp.
Men plötsligt bakom en kurva stod så de första renarna jag såg. En kom travandes mot mig fast på andra sidan vägen och den andra betade lugnt i diket. Stannade till och slet upp mobilen, här skulle det fotas! Fortsatte sedan upp till G-vägen och svängde in på en smal och gropig grusväg. Man kunde inte köra fort, men det gjorde ingenting för nu var jag ju i princip framme.
Och mycket riktigt låg den gråa stugan längst in på vägen, med vita knutar med sitt branta sadeltak av plåt.
Utsikten var magisk. Det måste vara en av de bästa utsikterna i hela Lofsdalen.
Eftersom solen varit framme och lyst hela dagen, var det varmt i stugan. Men det vädrades ut snabbt. Bar in alla väskor och lådor, spån och hö. Gjorde i ordning flickornas tillfälliga bur. De var extremt trötta (förståeligt) och la sig direkt i sina små trähus och sov. Jag började packa upp lite grejer och kläder.
Fick plötsligt syn på en söt ekorre i granen utanför terrassen. Systemkameran åkte självklart fram.
Fick fram lite vandringskläder och packade ryggsäcken för att kanske hinna gå någon led. Började gå upp mot Hovärken Spårcentral, varifrån flera leder börjar. Ursprungliga planen var att gå Panoramaleden, som ska vara väldigt lättillgänglig och fin att gå. Men jag såg också att toppturen upp till Hovärken började här. Så efter en snabb diskussion med mig själv, Hovärken it is!
Knatade vidare längs den steniga stigen och kunde skymta MTB-cyklister som susade förbi i fjällbjörkskogen omkring mig. För är det någonting som Lofsdalen är känt för – på sommaren – är sina downhill-spår och MTB-leder. Bitvis branta partier, men överkomligt. När jag kom över trädgränsen tilltog vinden och det blev ännu brantare. Men mitt tjocka pannben sa åt mig att fortsätta. Det här var ju bara början av vad som komma skulle denna vecka, så jag kunde ju inte backa nu!
Första anhalten blev Lofsdalen Sky Bar (som var stängd) men gav välbehövligt skydd från den kyliga vinden medan jag åt lite av min medhavda matsäck. Härifrån var det inte långt upp till toppen på 1125 möh.
En av skidliftarna fanns här och en mobilmast förtog lite av utsikten. Men nog var det Digervålen, Digerhågna och Sonfjället jag kunde skymta härifrån på ena sidan, på andra sidan Lofssjön syntes Västvallen med Svanhågna och Sömlingshågna.
Det gick ganska fort att ta sig ned. Väl nere i fjällbjörkskogen blev tystnaden påtaglig. Underbart! Uppe på toppen blåste det rejält, men nu blev kontrasten uppenbar. Alla MTB-cyklister hade nog dragit sig tillbaka till sina respektive stugor för det var total tystnad nu.
Sen dusch och mat. Det skulle regna i natt och i morgon bitti, så jag kunde lätt ta sovmorgon i morgon.
Längd: 4,6 km
Höjdskillnad: 280 m
Packade ner det sista i väskorna och gjorde iordning flickornas transportbur. De hade anat hela morgonen att någonting var på G eftersom matte sprungit runt som en yr höna. Ställde bilen utanför dörren så jag lättare kunde packa in allt bagage. Jag var lite nervös att allt inte skulle få plats, eftersom jag alltid tenderar att packa lite för mycket. Men det är förvånande hur mycket som får plats i en Renault Captur, när man fällt baksätet.
Kom iväg något senare än planerat. Men ingen panik. Nyckeln till stugan fanns att hämta i ankomstlåda utanför Destination Lofsdalen från klockan 16.00 enligt mejlet jag fick igår. Var tvungen att köra lite mer än en timme på E4:an innan det var dags att svänga av vid Tönnebro och fortsätta längs Riksväg 83. Här passerades Norrlandsporten, en dalgång mellan Kölberget och Digerberget, strax söder om Kilafors. Redan här fick man ett smakprov vad som skulle komma.
Fick fram lite vandringskläder och packade ryggsäcken för att kanske hinna gå någon led. Började gå upp mot Hovärken Spårcentral, varifrån flera leder börjar. Ursprungliga planen var att gå Panoramaleden, som ska vara väldigt lättillgänglig och fin att gå. Men jag såg också att toppturen upp till Hovärken började här. Så efter en snabb diskussion med mig själv, Hovärken it is!
Sen dusch och mat. Det skulle regna i natt och i morgon bitti, så jag kunde lätt ta sovmorgon i morgon.
Söndag 4 Juli 2021 - Visby
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Så var avresedagen äntligen här. Borta bra men hemma bäst – heter det ju. Nog längtade man efter sin egen säng vid det här laget. Jag hade gott om tid till att packa ner allt som jag släpat med mig. Det är en konst att kunna packa lagom med grejer… jag tillhör ju dom som alltid packar ner för mycket. Oftast kläder som jag inte använt, men som är bra att ha IFALL. Packade in allt i bilen igen. Och till slut även jag och mina marsvinsflickor. Lämnade tillbaka lägenhetsnyckeln och räknade ut att jag hade drygt 2 timmar och 30 minuter kvar till dess att färjan avgår. Som tur är finns det många caféer som tillåter djur.
Jag valde att åka till ZooMarket. Perfekt litet ställe, med anslutande djuraffär och hundbassäng. Jag köpte en kycklingsallad och flickorna fick lite medhavd gurka och paprika att mumsa på. Jag satt kvar i caféet till dess att inpasseringen börjat. Då tog jag bilen och körde ca 10 minuter ner till hamnen och ställde mig i kö.
Återigen, jag hade biljett bokad på m/s Visborg och en egen djurkupé till mig och flickorna. Nu hade jag störtkoll på var djurkupéerna fanns på färjan, så jag skyndade dit.
Klockan var ganska precis kl. 14.00 när färjan började röra på sig och jag tog mig ut på däck och fotade några sista bilder. Kaptenen gjorde sitt välkomsttal i högtalarna. Nu kunde jag höra vad som sades, mycket bättre än på hitresan. Totalt antal passagerare för denna resa var 1254 personer.
Sedan tillbringade jag resten av tiden i kupén. Coronasäkert. Det tog drygt 3 timmar och 15 minuter att ta sig från Visby till Nynäshamn. Jag hade en Caesarsallad med mig som jag mumsade i mig och sedan hann jag med en tupplur innan det var dags att gå ner till bilen igen och köra av färjan.
Så var avresedagen äntligen här. Borta bra men hemma bäst – heter det ju. Nog längtade man efter sin egen säng vid det här laget. Jag hade gott om tid till att packa ner allt som jag släpat med mig. Det är en konst att kunna packa lagom med grejer… jag tillhör ju dom som alltid packar ner för mycket. Oftast kläder som jag inte använt, men som är bra att ha IFALL. Packade in allt i bilen igen. Och till slut även jag och mina marsvinsflickor. Lämnade tillbaka lägenhetsnyckeln och räknade ut att jag hade drygt 2 timmar och 30 minuter kvar till dess att färjan avgår. Som tur är finns det många caféer som tillåter djur.
Återigen, jag hade biljett bokad på m/s Visborg och en egen djurkupé till mig och flickorna. Nu hade jag störtkoll på var djurkupéerna fanns på färjan, så jag skyndade dit.
Lördag 3 Juli 2021 - Visby
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Det går ju inte att besöka Visby utan att få det att handla om historia. Det är ju trots allt ett världsarv. Jag har redan varit inne på flera av områdena tidigare i bloggen, så här kommer kort sammanfattning.
Gotland har präglats starkt av sitt läge mitt i Östersjön, främst inom handeln. Från allra första början när inlandsisen försvann från Östersjön (för ca 10 000 år sedan), låg Gotland fortfarande under havsytan. Under stenåldern hade havsytan sjunkit så pass att Gotland då bestod av flertalet öar täckta av tall- och lövskog och öppna hedmarker. Fiskare och säljägare bebodde öarna och flera boplatser har på senare tid hittats på flera platser runtom Gotland med lämningar upp till 9000 år gamla. Även skeppssättningar och gravfält från brons- och järnåldern har upptäckts. Kring år 1000 övergick den gotländska traditionen med resta bildstenar till runstenarnas epok när runslingorna gjorde intåg.
Förutom mellan åren 1676–1679 (då Danmark återtagit ön), så har Gotland varit svenskt sedan freden i Brömsebro, år 1645. Innan dess hade Gotland hört till olika allianser och länder i nästan 300 år. Landshövdingen och köpmän slog sig ner i Visby men trots detta bromsades näringslivet av höga skatter och Gotland drabbades gång på gång av pest, svält och krig. År 1720 fanns endast 1186 personer mantalsskrivna i Visby och med alla kyrkoruiner och förfallna hus, torde staden mer än någonsin påmint om en ruinstad. Trots detta fick Visby ett uppsving under mitten av 1700-talet och husbyggandet kom igång. Till år 1780 fanns över 5000 invånare i staden.
Under 1800-talet fortsatte befolkningen att öka och staden blev tätbebyggd. Skolor av olika slag, sjukhus, hotell och restaurangen uppfördes för att stimulera turismen och ett fängelse byggdes söder om Visbys hamn. Nya kommunikationer upprättades under slutet av 1800-talet genom järnvägen och en hamn för ångbåtar byggdes. Invånarna fick nu inte plats längre innanför ringmuren och allt fler områden utanför muren uppläts som bostadmarker. Innerstadens kulturella betydelse och intresse väcktes och turismen har sedan dess strömmat till ön, år efter år. År 1995 togs ringmuren upp på UNESCO:s Världsarvslista.
Österport
Vaknade rätt tidigt ändå, för att vara lördag. Det var svårt att fortsätta sova när solen lyste in genom fönstren. Efter frukost gick jag ner till Österport och kryssade mig fram genom Visbys vackra rosbeklädda gränder.
Det var inte mycket liv och rörelse nu, inte. Men innerstaden höll på att vakna upp. Enstaka caféer började ta fram bord och stolar, sopade lite utmed gatorna.
Tanken var att spendera förmiddagen i Botaniska Trädgården som ligger i norra delen av Visby. Den anlades år 1855 och växter som torde vantrivas på våra breddgrader, frodas tack vare att Visby ligger i odlingszon 1. Det finns flera entréer till den delvis lummiga trädgården.
Oavsett vilken entré du väljer, kommer man så småningom till Solvisarplan, hjärtat av trädgården. Den stensatta halvcirkeln med perenner omsluter soluret, omgiven av en pergola med stenpelare med väldoftande klematis och rosor. Jag var i rätt tid, för solen stod i princip mitt framför Solvisarplanen och gav näst intill det perfekta ljuset.
Intill ligger Rosariet med rosor i terrasser som blommar långt in på hösten. Rosorna hade precis bevattnats så vattendropparna på rosbladen skimrade vacker i solljuset.
Det vackra lusthuset stå uppe på Tempelkullen omgiven av blommor och växter från alla världens hörn. Inte långt därifrån ligger Örtagården med pallkragar fyllda med kryddor och medicinala växter, intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
Jag gick vidare genom parken och hittade på Tulpanträdet, som precis blommat ut.
För en stund slog jag mig ner i skuggan på en parkbänk vid Ovalen. Det är en stenkolonn med urna högst upp, troligen från medeltiden. Botaniska Trädgården går längs med strandmuren. Strandmuren? Tänker du nu. Jo, för ringmuren delas upp i strandmuren respektive landmuren. Strandmuren har visat sig vara äldst och tros ha uppförts runt år 1250. Drygt trettio år senare byggdes själva landmuren som bestod av, då, en 5 till 6 meter hög mur med skyttegång som hade smala skyttegluggar med jämna mellanrum.
Under mitten av 1300-talet anses den 3,4 km långa kalkstensmuren vara färdigställd med väggar upp till 11 meter höga och med över 50 torn samt tre huvudportar; Söderport, Österport och Norderport. Ringmuren, utom i väst, var helt omgiven av vallgravar men de var dock ej vattenfyllda. De torrlagda vallgravarnas främsta syfte var att förhindra ryttare och kastmaskiner att komma ända fram till muren. Vallgravarna vid östra ringmuren plattades dock till under 1800-talet för att tjäna som skyttebana. Vid Valdemar Atterdags intåg i Visby lät han formellt riva en del av den södra muren som en symbol för underkastelse. Ett par år senare murades den nedbrutna delen upp igen.
Ringmuren restaurerades mellan 1884–1886 av arkitekten Emil Viktor Langlet och idag finns 27 marktorn och 9 sadeltorn kvar att beskåda. Varje torn har ett unikt namn och en liten historia bakom. Hur många som är sägen och hur många som är ren fakta, låter jag vara upp till dig som läser.
Jungfrutornet
Jungfrutornet
Jag började min vandring längs muren vid Jungfrutornet. Jungfrutornet kan ha fått sitt namn från legenden om Unghanses dotter, dottern till Nils Guldsmed i Unghanse. När Danmarks kung Valdemar Atterdag, förklädd till köpman, besökte Visby 1360 för att förbereda ett anfall mot staden inledde Unghanses dotter ett förhållande med honom. Hennes far, en rik landsdomare, upptäckte detta och kastade ut Valdemar. Året därpå återvände Valdemar och plundrade ön. Unghanses dotter sökte upp Valdemar i Visby och hjälpte honom med information mot löfte att han skulle ta henne med sig när han återvände till Danmark. Dock valde Valdemar Atterdag att lämna henne kvar, varpå hon greps av gutarna och murades levande in i Jungfrutornet i ringmuren. Idag vet man att tornet inte fanns på tiden för legenden utan byggdes först under 1400 talet. Men trots detta återberättas legenden om Unghanses dotter årligen under Medeltidsveckan. Namnet Jungfrutornet torde snarare, enligt folkmun, komma från det äldre rymdmåttet 1 jungfru = 8,2 cl, som påminner om just Jungfrutornet form (bred botten och avsmalnande topp).
Kärleksporten
Lite längre söderut kommer man till Kärleksporten. Porten är mycket populär bland kärlekspar och otaliga frierier och till och med bröllop har anordnats här.
Kärleksporten
Många sitter kvar på kvällarna och inväntar solnedgången som ska vara magisk här.
Kruttornet
Ännu lite längre söderut träffar man på Kruttornet. Eller Lambtornet som det tidigare hette. Lambtornets uppförande år 1160–1161 blev startskottet för Visbys ringmur. Ett fristående torn i sten byggdes vid Visbys norra hamn för att kunna anfalla inkommande båtar med armborst. År 1710 började Lambtornet användas som krutförråd och fick sitt nuvarande namn, Kruttornet. Tornet kunde nås genom en liten lucka, ett tiotal meter upp på väggen, via en stege som sedan drogs upp. Detta försvårade för eventuella angripare att inta tornet. På grund av landhöjningen har dock hamnen försvunnit från platsen och Kruttornet står numera på platsen som vi känner som Almedalen.
Viker man in mot innerstaden igen kommer man till flera av Visbys kyrkoruiner. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där. Jag tänkte nu presentera några fler kyrkoruiner, som jag besökte under veckan.
S:t Lars kyrkoruin och Drotten, som även kallas systerkyrkorna då de ligger så nära varandra.
S:t Lars kyrkoruin
S:t Lars kyrkoruin
S:t Lars äldsta delar är troligen från 1100-talet. Kyrkan byggdes ut under tidigt 1200-tal till följd av befolkningsökningen som ägde rum. Strax därpå byggdes en tysk församlingskyrka, Drotten, på samma kyrkogård.
Drotten kyrkoruin
Drotten kyrkoruin
Drottens kyrkoruin, eller S:t Trinitatis (Trefaldighetskyrkan) som den egentligen hette, byggdes omkring år 1240, men övergavs under Reformationen likt många andra kyrkor. Kyrkan var tillägnad S:t Laurentius som dog martyrdöden i Rom på ett glödande halster. Ordet drott nämns redan i Gutalagen och betyder ”ägare av en träl”. I många andra sammanhang betyder det kung eller furste. Drottens hustru, kallades därför drottning.
S:t Nikolai kyrkoruin
S:t Nikolai ruin används idag för konstnärliga framträdanden som t.ex. musik. Kyrkan byggdes runt 1230 och fick sitt namn från skyddshelgonet Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren, som levde runt 300-talet i Turkiet som biskop. Nikolaus sades kunna utföra mirakel och kunde vara på flera ställer samtidigt under sin levnad. Men mest omtalad för att med sina böner hjälpa skepp i storm och blev sjömännens och fiskares beskyddare, således en väl vald beskyddare till den medeltida staden Visby. Nikolaus är även känd som Sankta Claus. Det finns de som tror att det var Nikolaus givmildhet som så småningom gav upphov till vår tids jultomte.
S:t Nikolai kyrkoruin
S:t Nikolaus byggdes åt Dominikanorden och deras klosterliv som ett helgerum. Orden var, även den, en tiggarorder och medlemmarna kallades svartbröder eller svartmunkar – på grund av deras svarta kåpor. Man tror att när Dominikanorden kom till Visby, övertog de ett påbörjat kyrkobygge.
S:t Nikolai kyrkoruin
Men kyrktornet revs omgående då orderns kyrkor var tornlösa. S:t Nikolai stod klar omkring 1400 med bland annat matsalar, sovsalar, bibliotek och kök. Det finns ingen planritning eller kvarvarande ruin som berättar om hur kyrkan egentligen såg ut då den troligen förstördes under Lübeckarnas anfall 1525.
Jag gick tillbaka till Stora Torget. Några marknadsstånd har monterats upp på torget i hopp om att kunna sälja souvenirer, fårskinn, hemgjorda produkter och hantverk till förbipasserande turister. Det hade börjat fylla på med folk nu. Uteserveringarna och caféerna hade öppnat och många satt ute och åt glass. Jag blev fruktansvärt sugen på glass jag med. Så jag lyckades ta mig in och köpa en våffla med jordgubbs- och blåbärsglass. MUMS!
S:ta Katarina kyrkoruin
Intill Stora Torget ligger ruinen S:ta Katarina. Eller S:ta Karin, beroende på vem du frågar. Kyrkan tillhörde Sveriges första Franciskanerkloster, som grundades i Visby 1233. Franciskanorden predikade total fattigdom och levde av allmosor och gåvor. Istället för munkar och nunnor var man bröder och systrar. Men även namn som barfotabröder och gråbröder förekom då de ofta gick barfota och bar gråa kåpor. Kyrkans stod mitt i Visby och framför kyrkan bildades en marknadsplats, som idag är Stora Torget.
S:ta Katarina kyrkoruin
Kyrkan blev välbesökt och behövde ganska snart byggas ut. Oftast byggdes Gotlands kyrkor ut genom nya delar runt den befintliga, vilket gav upphov till blandade stilar med t.ex. gotiska kor, långhus och romanska torn. S:ta Katarinas utbyggnad var pågående fram till mitten av 1300-talet, då det stannade upp. Kanske var det i samband med Valdemar Atterdags intåg och övertagande av Visby år 1361? Några årtionden senare återupptogs byggandet som pågick ända in på 1400-talets början. S:ta Katarina var som störst på 1400-talet men blev aldrig helt färdigbyggd då pengarna lades på församlingsbyggnaderna istället. Det unika med kyrkan är, för den med hök-ögon, att valven byggdes av tegel och inte kalksten – vilket är unikt i Visby.
S:ta Katarina kyrkoruin
S:ta Katarinas kyrka har fått sitt namn efter Katarina av Alexandria som levde i Egypten runt 300-talet. Som jungfru och av kunglig börd, ska hon ha motstått kejsarens förförelse vilket resulterade i fängelse. Där, i fängelset, ska hon ha omvänt kejsarens fru, fältherre och många soldater och blev därför dömd till döden genom halshuggning.
Helge And kyrkoruin
Ytterligare en kyrkoruin, Helge And, byggdes under tidigt 1200-tal och den åttkantiga kyrkan saknar motstycke i Sverige. Liknande kyrkor förekom dock i Europa i borgar och palats under samma period. Kyrkans identitet genom historian är omtvistad, då uppgifterna kring denna kyrka är få. Namnet kommer från det Heliga Andes Hus som låg söder om kyrkan och var en inrättning för gamla, fattiga och sjuka.
Men det fanns en kyrkoruin som lyckades undkomma mig, nämligen S:ta Gertrud. Det retar mig lite fortfarande. Men när jag googlar på ruinen, så förstår jag varför. Det är ju inte direkt så att ruinen står ut och ropar ”Hallå, här finns en kyrkoruin!”… nej. Det ser snarare ut som en relativt låg stenmur. Så inte konstigt att det var lätt att missa.
Jag gick tillbaka till lägenheten och åt lunch. Jag åkte och tankade bilen inför morgondagens hemfärd. Men det var fortfarande tid kvar till att göra någonting mer innan det var dags att avsluta dagen. I mina efterforskningar inför resan, fanns förslaget Södra Hällarna. Området ligger rätt nära färjeterminalen och sträcker sig längs den klippiga kusten söderut från Visby. Sagt och gjort.
Jag parkerade bilen och började gå längs det karga klintlandskapet. Det var varmt, +27°C. Det blåste varma vindar. Jag fick hålla en hand på solhatten ifall det skulle komma en vindpust och blåsa iväg hatten.
Silja Line låg inne i hamnen, vilket förklarade den plötsliga ökningen av människor i innerstan under dagen. Men nu såg det ut som om passagerarna var på väg tillbaka till färjan igen.
Går man längs klippkanten kommer man så småningom till en trappa. Trappan leder ner till klapperstenstranden nedanför. Men trappen är brant! Och sedan övergår den till en bitvis brant stig.
Logiskt sett borde det ha varit svalare där nere, men klipporna och den stekande solen gjorde det till en bastu där nere vid stranden.
Nu började det kännas som om jag var klar med både Visby och Gotland för den här gången. Jag hade checkat av det mesta på min Att Se- och Att Göra-lista. Jag återvände till lägenheten och började packa så smått.
Det går ju inte att besöka Visby utan att få det att handla om historia. Det är ju trots allt ett världsarv. Jag har redan varit inne på flera av områdena tidigare i bloggen, så här kommer kort sammanfattning.
Gotland har präglats starkt av sitt läge mitt i Östersjön, främst inom handeln. Från allra första början när inlandsisen försvann från Östersjön (för ca 10 000 år sedan), låg Gotland fortfarande under havsytan. Under stenåldern hade havsytan sjunkit så pass att Gotland då bestod av flertalet öar täckta av tall- och lövskog och öppna hedmarker. Fiskare och säljägare bebodde öarna och flera boplatser har på senare tid hittats på flera platser runtom Gotland med lämningar upp till 9000 år gamla. Även skeppssättningar och gravfält från brons- och järnåldern har upptäckts. Kring år 1000 övergick den gotländska traditionen med resta bildstenar till runstenarnas epok när runslingorna gjorde intåg.
Förutom mellan åren 1676–1679 (då Danmark återtagit ön), så har Gotland varit svenskt sedan freden i Brömsebro, år 1645. Innan dess hade Gotland hört till olika allianser och länder i nästan 300 år. Landshövdingen och köpmän slog sig ner i Visby men trots detta bromsades näringslivet av höga skatter och Gotland drabbades gång på gång av pest, svält och krig. År 1720 fanns endast 1186 personer mantalsskrivna i Visby och med alla kyrkoruiner och förfallna hus, torde staden mer än någonsin påmint om en ruinstad. Trots detta fick Visby ett uppsving under mitten av 1700-talet och husbyggandet kom igång. Till år 1780 fanns över 5000 invånare i staden.
Under 1800-talet fortsatte befolkningen att öka och staden blev tätbebyggd. Skolor av olika slag, sjukhus, hotell och restaurangen uppfördes för att stimulera turismen och ett fängelse byggdes söder om Visbys hamn. Nya kommunikationer upprättades under slutet av 1800-talet genom järnvägen och en hamn för ångbåtar byggdes. Invånarna fick nu inte plats längre innanför ringmuren och allt fler områden utanför muren uppläts som bostadmarker. Innerstadens kulturella betydelse och intresse väcktes och turismen har sedan dess strömmat till ön, år efter år. År 1995 togs ringmuren upp på UNESCO:s Världsarvslista.
Vaknade rätt tidigt ändå, för att vara lördag. Det var svårt att fortsätta sova när solen lyste in genom fönstren. Efter frukost gick jag ner till Österport och kryssade mig fram genom Visbys vackra rosbeklädda gränder.
Under mitten av 1300-talet anses den 3,4 km långa kalkstensmuren vara färdigställd med väggar upp till 11 meter höga och med över 50 torn samt tre huvudportar; Söderport, Österport och Norderport. Ringmuren, utom i väst, var helt omgiven av vallgravar men de var dock ej vattenfyllda. De torrlagda vallgravarnas främsta syfte var att förhindra ryttare och kastmaskiner att komma ända fram till muren. Vallgravarna vid östra ringmuren plattades dock till under 1800-talet för att tjäna som skyttebana. Vid Valdemar Atterdags intåg i Visby lät han formellt riva en del av den södra muren som en symbol för underkastelse. Ett par år senare murades den nedbrutna delen upp igen.
Ringmuren restaurerades mellan 1884–1886 av arkitekten Emil Viktor Langlet och idag finns 27 marktorn och 9 sadeltorn kvar att beskåda. Varje torn har ett unikt namn och en liten historia bakom. Hur många som är sägen och hur många som är ren fakta, låter jag vara upp till dig som läser.
Jag började min vandring längs muren vid Jungfrutornet. Jungfrutornet kan ha fått sitt namn från legenden om Unghanses dotter, dottern till Nils Guldsmed i Unghanse. När Danmarks kung Valdemar Atterdag, förklädd till köpman, besökte Visby 1360 för att förbereda ett anfall mot staden inledde Unghanses dotter ett förhållande med honom. Hennes far, en rik landsdomare, upptäckte detta och kastade ut Valdemar. Året därpå återvände Valdemar och plundrade ön. Unghanses dotter sökte upp Valdemar i Visby och hjälpte honom med information mot löfte att han skulle ta henne med sig när han återvände till Danmark. Dock valde Valdemar Atterdag att lämna henne kvar, varpå hon greps av gutarna och murades levande in i Jungfrutornet i ringmuren. Idag vet man att tornet inte fanns på tiden för legenden utan byggdes först under 1400 talet. Men trots detta återberättas legenden om Unghanses dotter årligen under Medeltidsveckan. Namnet Jungfrutornet torde snarare, enligt folkmun, komma från det äldre rymdmåttet 1 jungfru = 8,2 cl, som påminner om just Jungfrutornet form (bred botten och avsmalnande topp).
Lite längre söderut kommer man till Kärleksporten. Porten är mycket populär bland kärlekspar och otaliga frierier och till och med bröllop har anordnats här.
Många sitter kvar på kvällarna och inväntar solnedgången som ska vara magisk här.
Ännu lite längre söderut träffar man på Kruttornet. Eller Lambtornet som det tidigare hette. Lambtornets uppförande år 1160–1161 blev startskottet för Visbys ringmur. Ett fristående torn i sten byggdes vid Visbys norra hamn för att kunna anfalla inkommande båtar med armborst. År 1710 började Lambtornet användas som krutförråd och fick sitt nuvarande namn, Kruttornet. Tornet kunde nås genom en liten lucka, ett tiotal meter upp på väggen, via en stege som sedan drogs upp. Detta försvårade för eventuella angripare att inta tornet. På grund av landhöjningen har dock hamnen försvunnit från platsen och Kruttornet står numera på platsen som vi känner som Almedalen.
Viker man in mot innerstaden igen kommer man till flera av Visbys kyrkoruiner. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där. Jag tänkte nu presentera några fler kyrkoruiner, som jag besökte under veckan.
S:t Lars kyrkoruin och Drotten, som även kallas systerkyrkorna då de ligger så nära varandra.
S:t Lars äldsta delar är troligen från 1100-talet. Kyrkan byggdes ut under tidigt 1200-tal till följd av befolkningsökningen som ägde rum. Strax därpå byggdes en tysk församlingskyrka, Drotten, på samma kyrkogård.
Drottens kyrkoruin, eller S:t Trinitatis (Trefaldighetskyrkan) som den egentligen hette, byggdes omkring år 1240, men övergavs under Reformationen likt många andra kyrkor. Kyrkan var tillägnad S:t Laurentius som dog martyrdöden i Rom på ett glödande halster. Ordet drott nämns redan i Gutalagen och betyder ”ägare av en träl”. I många andra sammanhang betyder det kung eller furste. Drottens hustru, kallades därför drottning.
S:t Nikolai ruin används idag för konstnärliga framträdanden som t.ex. musik. Kyrkan byggdes runt 1230 och fick sitt namn från skyddshelgonet Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren, som levde runt 300-talet i Turkiet som biskop. Nikolaus sades kunna utföra mirakel och kunde vara på flera ställer samtidigt under sin levnad. Men mest omtalad för att med sina böner hjälpa skepp i storm och blev sjömännens och fiskares beskyddare, således en väl vald beskyddare till den medeltida staden Visby. Nikolaus är även känd som Sankta Claus. Det finns de som tror att det var Nikolaus givmildhet som så småningom gav upphov till vår tids jultomte.
S:t Nikolaus byggdes åt Dominikanorden och deras klosterliv som ett helgerum. Orden var, även den, en tiggarorder och medlemmarna kallades svartbröder eller svartmunkar – på grund av deras svarta kåpor. Man tror att när Dominikanorden kom till Visby, övertog de ett påbörjat kyrkobygge.
Men kyrktornet revs omgående då orderns kyrkor var tornlösa. S:t Nikolai stod klar omkring 1400 med bland annat matsalar, sovsalar, bibliotek och kök. Det finns ingen planritning eller kvarvarande ruin som berättar om hur kyrkan egentligen såg ut då den troligen förstördes under Lübeckarnas anfall 1525.
Jag gick tillbaka till Stora Torget. Några marknadsstånd har monterats upp på torget i hopp om att kunna sälja souvenirer, fårskinn, hemgjorda produkter och hantverk till förbipasserande turister. Det hade börjat fylla på med folk nu. Uteserveringarna och caféerna hade öppnat och många satt ute och åt glass. Jag blev fruktansvärt sugen på glass jag med. Så jag lyckades ta mig in och köpa en våffla med jordgubbs- och blåbärsglass. MUMS!
Intill Stora Torget ligger ruinen S:ta Katarina. Eller S:ta Karin, beroende på vem du frågar. Kyrkan tillhörde Sveriges första Franciskanerkloster, som grundades i Visby 1233. Franciskanorden predikade total fattigdom och levde av allmosor och gåvor. Istället för munkar och nunnor var man bröder och systrar. Men även namn som barfotabröder och gråbröder förekom då de ofta gick barfota och bar gråa kåpor. Kyrkans stod mitt i Visby och framför kyrkan bildades en marknadsplats, som idag är Stora Torget.
Kyrkan blev välbesökt och behövde ganska snart byggas ut. Oftast byggdes Gotlands kyrkor ut genom nya delar runt den befintliga, vilket gav upphov till blandade stilar med t.ex. gotiska kor, långhus och romanska torn. S:ta Katarinas utbyggnad var pågående fram till mitten av 1300-talet, då det stannade upp. Kanske var det i samband med Valdemar Atterdags intåg och övertagande av Visby år 1361? Några årtionden senare återupptogs byggandet som pågick ända in på 1400-talets början. S:ta Katarina var som störst på 1400-talet men blev aldrig helt färdigbyggd då pengarna lades på församlingsbyggnaderna istället. Det unika med kyrkan är, för den med hök-ögon, att valven byggdes av tegel och inte kalksten – vilket är unikt i Visby.
S:ta Katarinas kyrka har fått sitt namn efter Katarina av Alexandria som levde i Egypten runt 300-talet. Som jungfru och av kunglig börd, ska hon ha motstått kejsarens förförelse vilket resulterade i fängelse. Där, i fängelset, ska hon ha omvänt kejsarens fru, fältherre och många soldater och blev därför dömd till döden genom halshuggning.
Ytterligare en kyrkoruin, Helge And, byggdes under tidigt 1200-tal och den åttkantiga kyrkan saknar motstycke i Sverige. Liknande kyrkor förekom dock i Europa i borgar och palats under samma period. Kyrkans identitet genom historian är omtvistad, då uppgifterna kring denna kyrka är få. Namnet kommer från det Heliga Andes Hus som låg söder om kyrkan och var en inrättning för gamla, fattiga och sjuka.
Men det fanns en kyrkoruin som lyckades undkomma mig, nämligen S:ta Gertrud. Det retar mig lite fortfarande. Men när jag googlar på ruinen, så förstår jag varför. Det är ju inte direkt så att ruinen står ut och ropar ”Hallå, här finns en kyrkoruin!”… nej. Det ser snarare ut som en relativt låg stenmur. Så inte konstigt att det var lätt att missa.
Jag gick tillbaka till lägenheten och åt lunch. Jag åkte och tankade bilen inför morgondagens hemfärd. Men det var fortfarande tid kvar till att göra någonting mer innan det var dags att avsluta dagen. I mina efterforskningar inför resan, fanns förslaget Södra Hällarna. Området ligger rätt nära färjeterminalen och sträcker sig längs den klippiga kusten söderut från Visby. Sagt och gjort.
Nu började det kännas som om jag var klar med både Visby och Gotland för den här gången. Jag hade checkat av det mesta på min Att Se- och Att Göra-lista. Jag återvände till lägenheten och började packa så smått.
Fredag 2 Juli 2021 - Gotland
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Idag skulle det tyvärr bli blåsigt, men varmt. Nåväl, vad kan man göra? Upp och iväg kl. 08.00 med sikte på Fårösund, men strax innan svänga av till vänster och köra mot den välbesökta Blå Lagunen. Man kan tycka att det borde vara skyltat till ett sådant populärt ställe, men icke. Antingen svänger man av redan i Rute, mot Fleringe. Eller så åker man närmare Fårösund och tar av mot Hau.
Jag körde och körde, terrängen runtomkring mig blev allt mer flack och träden allt lägre. Det märkte att jag var nära havet nu. Bästeträsk, Gotlands största insjö, dök så småningom upp vid min sida. Men herregud, var jag inte framme snart? Hade jag missat att svänga av? Plötsligt, när jag satt och funderade om jag skulle vända, så dök det ändå upp en skylt ”Blå Lagunen”. Direkt möttes jag av en stor skylt om att det kostade 30 kr att parkera över dagen och att pengarna gick till ett fotbollslag som hade hand om städningen i området. Tja, varför inte? Pengarna gick ju till någonting gott. Swishade enkelt pengar och fick visa upp för parkeringsvakten att jag betalat. Men mottagningen här var verkligen dålig, så jag fick gå ur bilen och sträcka upp telefonen och jaga täckning. Det var knappt 15 bilar på parkeringen när jag kom fram, då var klockan 09.20.
Blå Lagunen har varit ett gammalt kalkbrott där sten huggits i hundratals år. Idag är brottet fyllt med klarblått vatten och är en omåttligt populär badplats. Här finns en kort sandstrand som är ganska långgrund och barnvänlig. Stranden blev snabbt full med badande gäster.
Om man är villig att gå en bit runt kalkbrottet, så finns andra ställen att ta sig ner till vattnet. Men ofta blir det snabbt djupt, så tänkt på det. Det tog ungefär en halvtimme att gå runt hela kalkbrottet och när jag kom tillbaka till parkeringen kring kl. 10.00 så var parkeringen i princip full.
Jag satt mig i bilen och började köra mot östkusten och flera av raukområdena som finns där. Så varför inte grotta ner oss i raukarnas värld? Berggrunden på Gotland är en av världens bäst bevarade siluriska rev och började bildas redan för ca 430 miljoner år sedan under den 24 miljoner år långa perioden silur. Gotland låg då strax söder om ekvatorn och i det varma och soliga klimatet byggde koraller och stromatoporoider upp de korallrev som Gotland till största delen består av. Gotlands revformationer beskrivs som ett fossilt barriärrev och den stora variationen i sammansättningen bland de revbildande organismerna skildrar öns geologiska position under kontinentaldriften. Mellan alla dessa fossila lager av rev finns både kalksten och märgelsten.
För ungefär 10 000 år sedan, efter senaste istiden, var Gotland helt täckt av vatten. I och med landhöjningen kunde hav och land mötas och den lätteroderade kalkstenen och märgelstenen nöttes bort av vågorna, och kvar står pelare av hård olagrad kalksten – som vi idag kallar raukar.
Raukar vid Lergravsviken
Jag kom först fram till naturreservatet Lergravsviken. Reservatet sträcker sig längs en klintbrant med ett fler än femtio raukar i sluttningen nedanför klinten.
Lergravsporten
Här hittar man lätt på den välkända Lergravsporten, som är precis som det låter – en rauk med ett hål (port) i sig som man kan gå genom.
Härifrån var det inte långt till Furillen.
Furillen
Furillen
Jag förstår fortfarande inte varför området är så himla populärt. Ja, det är en ö med gamla byggnader kvar från den tidigare kalkstensindustrin som bedrevs här fram till 1970-talet. Det bedrivs numera hotellverksamhet och konferenser i de gamla fabrikslokalerna. Men mer än så var det inte. Ja ja, gick runt och fotade en del. Ön ägs idag av en fotograf och många bilder till reklam, musik och mode tas just här.
Raukar vid Kyllaj
Med endast några minuters bilfärd nådde jag sedan naturreservatet Malms-Kyllaj. Reservatet omfattar ett 50-tal raukar. Jag vet egentligen inte varför jag åkte hit. Jag var liksom bara ”in the neighbourhood” så att säga. Det imponerade absolut inte på mig.
Raukar vid Kyllaj
Det finns inga kända raukar här. Ingen service över huvud taget. Så om ni funderar på om det är värt resan hit… om jag säger såhär, res inte hit för att enbart besöka just dessa raukar.
Nu var det dags för ett besök på Asunden, något som jag researchat om sedan långt innan. Jag visste att det skulle vara knepigt att hitta dit – det hade mina efterforskningar redan avslöjat för mig. Men skam den som ger sig. Till slut hamnade jag in på rätt grusväg och små skyltar som det stod Asunden på.
Utanför Slite, på nordöstra Gotland, ligger Asunden med sin karga hednatur och sevärda raukfält. Ön är ca 2 x 1 km och var fram till slutet av 1990 talet ett militärt skyddsområde och övningsområde. Idag är Asunden fritt fram att besöka som nås till fots eller med bil via en smal vägbro, men att avvika från vägen (för att t.ex. parkera) rekommenderas inte då det är ett gammalt militärt område och gamla kvarvarande granater kan ligga kvar i marken. Nordvästra delen av ön ingår i Natura 2000 och har ett rikt fågelliv på strandängarna.
Asundens östra sida är idag ett naturreservat med ett stort antal raukar. Många raukar är över 2 meter höga och en av Gotlands största raukar finns här med sina 9 höjdmeter. Många menar att Asunden kan vara den nya halvön Furillen, med Slites kalkvita industribyggnader i bakgrunden. Asunden är populärt bland fiskare och fiskare strosar runt i galonbyxor i vattenbrynet – runda och goda havsöringar finns här.
Asunden
Vinden hade inte gjort sig påmind särskilt mycket hittills, men jisses – nu var det nästan storm! Det blåste kraftigt och vågorna slog in mot stenstränderna. Även om det var varma vindar, så fick man kämpa sig fram. Solhatten fick jag hålla i, annars hade den försvunnit iväg. För att komma till raukområdet måste man gå genom en fårhage.
Raukar vid Asunden
Raukarna blev högre och högre ju närmare jag kom. Det fanns inga andra människor här just då, så jag fick fina bilder. Även om det inte syns på bilderna, så blåste det rejält även vid raukarna. När jag vände och gick tillbaka var det ett flertal familjer med barn som precis kommit fram till raukfältet. Barnen sprang omkring och stojade och lekte, några hade även med sig sina hundar.
Tillbaka i bilen insåg jag att min matsäck var slut och jag började bli hungrig. Slite låg bara några kilometer bort, där måste det finnas någon restaurang. Jag knappade in på GPS:en och kom fram till en restaurang som låg vi havsbadet. Men det fanns knappt någon parkering och betalt för parkeringen skulle de ha. Nej, jag körde vidare och hamnade tillslut på Åminne Fritid och Havsbad. Här hade de en restaurang med gratis parkering och dessutom i skugga. Perfekt! Det fick bli en Åminne Burgare. Jättegod! Ska man vara lite kritisk, kunde stripsen ha friterats lite längre.
Mätt och belåten körde jag vidare till Tofta Gnisvärd Fiskeläge. Det förvånade mig att vägarna som löper öst-västlig riktning är mycket smala och inte alls lika breda och fina som nord-sydliga vägarna. Så det tog sin lilla tid att ta sig från östkusten till västkusten. Det kändes som om jag körde förbi och svängde vid varje mjölkpall. Men skam den som ger sig.
Ett mycket vackert fiskeläge med väl bevarade fiskebodar. Helt klart värt resan. Klockan var runt halv fem på eftermiddagen och rusningstrafiken samt turismen från Tofta Camping gjorde sitt. Det tog ett tag att komma ut på den större vägen som ledde till Visby.
Idag skulle det tyvärr bli blåsigt, men varmt. Nåväl, vad kan man göra? Upp och iväg kl. 08.00 med sikte på Fårösund, men strax innan svänga av till vänster och köra mot den välbesökta Blå Lagunen. Man kan tycka att det borde vara skyltat till ett sådant populärt ställe, men icke. Antingen svänger man av redan i Rute, mot Fleringe. Eller så åker man närmare Fårösund och tar av mot Hau.
Jag körde och körde, terrängen runtomkring mig blev allt mer flack och träden allt lägre. Det märkte att jag var nära havet nu. Bästeträsk, Gotlands största insjö, dök så småningom upp vid min sida. Men herregud, var jag inte framme snart? Hade jag missat att svänga av? Plötsligt, när jag satt och funderade om jag skulle vända, så dök det ändå upp en skylt ”Blå Lagunen”. Direkt möttes jag av en stor skylt om att det kostade 30 kr att parkera över dagen och att pengarna gick till ett fotbollslag som hade hand om städningen i området. Tja, varför inte? Pengarna gick ju till någonting gott. Swishade enkelt pengar och fick visa upp för parkeringsvakten att jag betalat. Men mottagningen här var verkligen dålig, så jag fick gå ur bilen och sträcka upp telefonen och jaga täckning. Det var knappt 15 bilar på parkeringen när jag kom fram, då var klockan 09.20.
Jag satt mig i bilen och började köra mot östkusten och flera av raukområdena som finns där. Så varför inte grotta ner oss i raukarnas värld? Berggrunden på Gotland är en av världens bäst bevarade siluriska rev och började bildas redan för ca 430 miljoner år sedan under den 24 miljoner år långa perioden silur. Gotland låg då strax söder om ekvatorn och i det varma och soliga klimatet byggde koraller och stromatoporoider upp de korallrev som Gotland till största delen består av. Gotlands revformationer beskrivs som ett fossilt barriärrev och den stora variationen i sammansättningen bland de revbildande organismerna skildrar öns geologiska position under kontinentaldriften. Mellan alla dessa fossila lager av rev finns både kalksten och märgelsten.
För ungefär 10 000 år sedan, efter senaste istiden, var Gotland helt täckt av vatten. I och med landhöjningen kunde hav och land mötas och den lätteroderade kalkstenen och märgelstenen nöttes bort av vågorna, och kvar står pelare av hård olagrad kalksten – som vi idag kallar raukar.
Jag kom först fram till naturreservatet Lergravsviken. Reservatet sträcker sig längs en klintbrant med ett fler än femtio raukar i sluttningen nedanför klinten.
Här hittar man lätt på den välkända Lergravsporten, som är precis som det låter – en rauk med ett hål (port) i sig som man kan gå genom.
Härifrån var det inte långt till Furillen.
Jag förstår fortfarande inte varför området är så himla populärt. Ja, det är en ö med gamla byggnader kvar från den tidigare kalkstensindustrin som bedrevs här fram till 1970-talet. Det bedrivs numera hotellverksamhet och konferenser i de gamla fabrikslokalerna. Men mer än så var det inte. Ja ja, gick runt och fotade en del. Ön ägs idag av en fotograf och många bilder till reklam, musik och mode tas just här.
Med endast några minuters bilfärd nådde jag sedan naturreservatet Malms-Kyllaj. Reservatet omfattar ett 50-tal raukar. Jag vet egentligen inte varför jag åkte hit. Jag var liksom bara ”in the neighbourhood” så att säga. Det imponerade absolut inte på mig.
Det finns inga kända raukar här. Ingen service över huvud taget. Så om ni funderar på om det är värt resan hit… om jag säger såhär, res inte hit för att enbart besöka just dessa raukar.
Nu var det dags för ett besök på Asunden, något som jag researchat om sedan långt innan. Jag visste att det skulle vara knepigt att hitta dit – det hade mina efterforskningar redan avslöjat för mig. Men skam den som ger sig. Till slut hamnade jag in på rätt grusväg och små skyltar som det stod Asunden på.
Utanför Slite, på nordöstra Gotland, ligger Asunden med sin karga hednatur och sevärda raukfält. Ön är ca 2 x 1 km och var fram till slutet av 1990 talet ett militärt skyddsområde och övningsområde. Idag är Asunden fritt fram att besöka som nås till fots eller med bil via en smal vägbro, men att avvika från vägen (för att t.ex. parkera) rekommenderas inte då det är ett gammalt militärt område och gamla kvarvarande granater kan ligga kvar i marken. Nordvästra delen av ön ingår i Natura 2000 och har ett rikt fågelliv på strandängarna.
Asundens östra sida är idag ett naturreservat med ett stort antal raukar. Många raukar är över 2 meter höga och en av Gotlands största raukar finns här med sina 9 höjdmeter. Många menar att Asunden kan vara den nya halvön Furillen, med Slites kalkvita industribyggnader i bakgrunden. Asunden är populärt bland fiskare och fiskare strosar runt i galonbyxor i vattenbrynet – runda och goda havsöringar finns här.
Vinden hade inte gjort sig påmind särskilt mycket hittills, men jisses – nu var det nästan storm! Det blåste kraftigt och vågorna slog in mot stenstränderna. Även om det var varma vindar, så fick man kämpa sig fram. Solhatten fick jag hålla i, annars hade den försvunnit iväg. För att komma till raukområdet måste man gå genom en fårhage.
Raukarna blev högre och högre ju närmare jag kom. Det fanns inga andra människor här just då, så jag fick fina bilder. Även om det inte syns på bilderna, så blåste det rejält även vid raukarna. När jag vände och gick tillbaka var det ett flertal familjer med barn som precis kommit fram till raukfältet. Barnen sprang omkring och stojade och lekte, några hade även med sig sina hundar.
Tillbaka i bilen insåg jag att min matsäck var slut och jag började bli hungrig. Slite låg bara några kilometer bort, där måste det finnas någon restaurang. Jag knappade in på GPS:en och kom fram till en restaurang som låg vi havsbadet. Men det fanns knappt någon parkering och betalt för parkeringen skulle de ha. Nej, jag körde vidare och hamnade tillslut på Åminne Fritid och Havsbad. Här hade de en restaurang med gratis parkering och dessutom i skugga. Perfekt! Det fick bli en Åminne Burgare. Jättegod! Ska man vara lite kritisk, kunde stripsen ha friterats lite längre.
Mätt och belåten körde jag vidare till Tofta Gnisvärd Fiskeläge. Det förvånade mig att vägarna som löper öst-västlig riktning är mycket smala och inte alls lika breda och fina som nord-sydliga vägarna. Så det tog sin lilla tid att ta sig från östkusten till västkusten. Det kändes som om jag körde förbi och svängde vid varje mjölkpall. Men skam den som ger sig.
Torsdag 1 Juli 2021 - Visby
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Efter en lång god natts sömn, klev jag upp och hade en lugn morgon framför mig. Dagen började med ett besök i Lummelundagrottan kl. 09.30. Grottan ligger norr om Visby, drygt 20 minuter med bil. Det finns gott om parkering. Man får gärna komma lite innan sin bokade guidning för att besöka muséet och se en liten film om Lummelundagrottan. Eftersom det hade regnat igår kväll och under natten, var det otroligt varmt och fuktigt ute. Så det skulle bli skönt att gå ner i grottan. Jag rekommenderar verkligen att ta med en varm tröja under vistelsen i grottan, då det är konstant kallare än +10°C där nere.
Lummelundagrottan är en stor turistattraktion på Gotland och lockar runt 90 000 besökare varje år. Sedan starten 1960 när första visningen ägde rum sägs 4,5 miljoner besökare ha vandrat nere i grottan. Gotlands berggrund består ju av kalksten vilket bidrar till en ultimat miljö för bildandet av håligheter. Det har tagit minst 10 000 år för vattnet att tränga ner i berggrunden och gröpa ur håligheterna som vi idag kallar Lummelundagrottan. Carl von Linné besökte grottan under sitt besök på Gotland år 1741, då han nedtecknade av vattnets väg fram till och in i grottan samt hur vattnet därefter kom fram igen nedanför klinten vid Lummelunds bruk. Det är den första nedtecknade skildringen av Lummelundagrottan som är gjord.
Det var samling utanför den ”konstgjorda” ingången till grottan. Den har sprängts i efterhand, för att underlätta för besökare att kunna ta sig ner i grottan. Omkring 25 personer totalt hade anmält sig till guidningen kl. 09.30. Det finns flera turer att välja bland, jag hade valt den vanliga visningsturen. Vill man hosta upp mer pengar eller är otroligt intresserad av grottor, kan man få komma en bra bit in i grottan. Men det kan vara bitvis trånga passager och vatten som man måste åka båt över eller gå genom. Så inget för den med klaustrofobi med andra ord.
Omkring 4 km grotta har hittills utforskats och kartlagts, men nya områden upptäcks varje år. Hur stor Lummelundagrottan är, vet ingen idag. Intresset av att utforska grottan allt längre in har varit stort, men det var tre pojkar från Visby som år 1948 upptäckte grottan och lyckades ta sig förbi en trång passage och in i området som idag kallas Bergakungens sal. Pojkarnas bedrift blev inte offentliggjord förrän fem år senare, när grundaren av Sveriges Speleologförbund (speleologi: läran om grottor) Leander Tell med flera, tog vid och forskade vidare. Årligen, veckan efter midsommar (d.v.s. just denna vecka), utforskas, kartläggs och besiktas den hittills drygt 4 km långa grottan.
1989 blev grottan en del av ett naturreservat. På grund av sin känsliga natur, med sköra droppstenar, får man inte röra vid något under den guidade turen i Lummelundagrottan. Den konstant svala temperaturen har gjort att bygdens folk under århundraden förvarat färskvaror i de yttre delarna av grottan.
Direkt innanför dörren ner till grottan, går en betongtrappa som leder ner till Bergakungens sal.
Här berättade guiden om historien bakom grottan och om de olika droppstenarna som bildats i grottan.
Stalaktiter bildas oftast från grottans tak, ofta smala och långa eller möjligen konformade.
Vi går vidare längre in i grottan genom en smalare passage och vi måste huka oss för att kunna ta oss fram. Det är gränsfall att jag fortfarande kan gå samtidigt som jag hukar mig. Skulle sitta fint att få ett ryggskott nu! Vi hade kommit till Kapellet. Här har man haft både dop, bröllop och gudstjänster.
Vita långsmala formationer löper längs grottväggen – har tyvärr glömt namnet.
Nu kommer man inte längre, för den vanliga visningsturen. Man kan givetvis boka en längre tur, men då fortsätter man på gummiflotte, med vadarställ, hjälm och ficklampa. Tack men nej tack. Det räcker gott med den vanliga turen. När vi gick upp för betongtrappan ut i den friska luften igen, immade glasögonen igen. Inte konstigt med tanke på grottans kyliga temperatur och höga luftfuktighet.
Utanför Lummelundagrottans utgång finns starten på en ca 1 km lång geologisk stig. Det tar ca 20 30 minuter att gå och stigen slutar vid grottans naturliga ingång. Stigen slingrar sig upp på klinten, ovanför grottan med informationsskyltar som beskriver omgivningen. Jag började gå längs den smala stigen med målet att komma till och se rauken Gamle Patron. Hade jag läst på lite mer så hade jag inte behövt gå hela stigen. Detta då både Gamle Patron och den naturliga ingången till Lummelundagrottan finns i slutet av stigen, som visade sig vara ca 50 meter från besökscentret där guidningen började. Så istället för att gå runt hela stigen, hade jag kunnat gå direkt till slutet av stigen. Nåväl.
Gamle Patron gömde sig högt uppe på en klint bakom en massa träd. En skylt markerade var den fanns. Tur var väl det. Annars hade man missat den. En duva satt på ”näsan”, men efter en stund flög den iväg.
Jag körde tillbaka till Visby, åt lunch och packade väskan för en eftermiddag i Visby – i Pippi Långstrumps fotspår. Det torde inte vara någon hemlighet att Pippi Långstrump spelades in i Visby. Gotland och framför allt Visby blev starkt förknippat med Pippi Långstrump under slutet av 1960 talet, när tv-serien med Inger Nilsson i huvudrollen spelades in. Jag promenerade geschwint ner till Österport och vek av till höger och följde stigen längs Östergravar.
Här rider Pippi Långstrump förbi på Lilla Gubben, flera gånger. Jag lyckades identifiera på ett ungefär vart scenerna har spelats in. Det var lite trixigt med exakt vinkel eftersom både träd och buskar har tagits bort eller vuxit upp sedan dess. Men på ett ungefär.
Även några bilder på Brunnsporten och Norra Murgatan, som förekommer frekvent i tv-serien om Pippi.
Jag strosade vidare genom de smala gränderna och kom fram till Kyrkberget bredvid domkyrkan, med ännu fler hus och gator från olika scener.
Kyrktrappan
Övre Finngränd
Nygatan
Uddens gränd
"Medusin"-trappan
Längs Nygatan finns många hus från olika vinklar som förekommer genom tv-serien. Bland annat trappan där Pippi, Tommy och Annika sitter och blandar sin ”medusin”.
På Fiskargränd ligger godisaffären. Den lilla godisaffären som Tommy och Annika alltid stannade till vid på väg till eller från skolan, där Pippi sedermera köpte kilovis med karameller till barnen.
Bredvid ruinen S:t Nicolai ligger lekparken där Prussiluskan lekte med alla de små snälla barnen och försökte lära de sjunga ”Vi kommer ifrån Riara”. Här har det gjorts om en hel del. Träd har tagits bort, nya träd har vuxit upp. Buskar och staket har ändrats. Lekplatsen har gjorts om. Men med lite fantasi så kan man ändå känna igen sig.
Okej, låt oss grotta ner oss lite till i den omåttligt populära tv-serien. Jag kan inte låta bli ;) En del scener, som att gå på lina, cykla i luften eller bära Lilla Gubben filmades in i studio med s.k. blue screen. På den tiden hade man en blå duk (varför skådespelarna inte fick bära blåa kläder) för trickfilmningen och var på den tiden nytt och omständligt. Dagens green screen och datoriserade värld har revolutionerat och gjort filmens värld utan begränsningar.
Det sägs att Inger (Pippi) och Maria (Annika) inte alltid kom överens. Maria hade också sökt rollen som Pippi och tyckte att Inger inte passade alls. De var stundtals osams och det sägs en gång ha slutat med en fläskläpp (vem av de två som fick fläskläppen är dock inte känt).
Pär, som spelade Tommy, var från Skåne och fick träna på att prata rikssvenska inför inspelningarna. Men det lät mer som en småländsk dialekt, varför Öllegård, som spelade Tommy och Annikas mamma, fick öva in sig på en mer sydländsk dialekt, för att verka trovärdigt. Pär (Tommy) var också den som fick hoppa in som stand-in när Inger Nilsson (Pippi) inte vågade utföra vissa moment. T.ex. när ”Pippi” håller i en pytonorm, eller när ”Pippi” står på Lilla Gubbens rygg. Därför är dessa scener filmade med Pippi bakifrån, för att man inte ska se att det egentligen är Pär under den röda peruken.
Men inget är så starkt förknippat med Pippi-filmerna som Villa Villekulla, detta trots att huset var en av de sista ”exteriörerna” som ännu inte hittats bara en månad innan inspelningarna skulle börja. Ursprungligen en förvaltarbostad som byggdes 1902 på Gotlands regemente P18 strax söder om Visby, blev huset som det perfekta Villa Villekulla. Inga inomhusscener spelads in i huset, då detta gjordes i en stor studio i Solna, Stockholm. Efter inspelningarna av tv-serien och den första långfilmen, vintern 1969–1970, flyttades Villa Villekulla i ett enda stycke med hjälp av stora järnslädar till Kneippbyn, där huset står kvar än idag för allmänhetens beskådan.
Vinterscenerna från bl.a. ”Pippi firar jul” är filmade i Röros, Norge. Som när Pippi åker spark och när barnen samlas med facklor för att gå och fira Pippi. I vinterscenerna när Herr Nilsson är med, är det faktiskt en uppstoppad apa man ser, då ”riktiga” Herr Nilsson inte tyckte om snö eller kyla.
I boken om Pippi heter hennes häst bara ”hästen”. Först när inspelningarna tog fart med Inger Nilsson i huvudrollen, fick hästen namnet ”Lilla Gubben”. När Inger gav honom pepparkakor en gång och sa: ”ja du, lilla gubben”, var smeknamnet var givet. Lilla Gubben var en halvblodsvalack och lånades ut från Solna Ridskola. Han var den populäraste hästen att rida på ridskolan trots sitt ursprungliga namn - Illbatting (f. 1961 – d. 1986), men han var mer känd som Bunting, Butte kallad. Inför inspelningarna färgades hans man och svans samt alla prickar målades på kroppen. Efter inspelningarna flyttade Butte till Angarns Ridskola men passade inte längre som ridskolehäst och blivit bortskämd under inspelningarna och fick flytta till ett privat stall i Vallentuna och tillbringade sin sista tid där. Butte blev nästan 25 år gammal.
Eftermiddagen bjöd in till ett besök på Gotlands Museum. Är man intresserad av svensk historia, framför allt gotländsk historia, så är det här stället att besöka. Det finns även en museibutik och restaurang (Fornsalens Café & Mat). På markplan fanns deras samling av bildstenar.
Minneskors från Rute
Runsten från Hogrän
Ett stort antal unika bildstenar har hittats på Gotland, vilka har daterats till den yngre järnåldern, d.v.s. omkring 700-talet. Bildstenarna har kommit att kallas för forntida seriemagasin, då de ofta visar den dåtida världsbilden med bland annat seglande båtar med stridsberedda besättningar samt utgör en viktig informationskälla för de nordiska ländernas myter och förkristen religion. Bildstenarna består nästan helt uteslutande av kalksten, vilket gör att de mycket känsliga för sol, vind och vatten som lätt eroderar bort den ytliga dekoren.
Svampformad bildsten från Smiss, Stenkyrka
Stenen var oftast svampformad och uppdelad i olika fält med bildmotiv.
Bildstenarna var för det mesta placerade utmed vägar och välbesökta samlingsplatser och nyare forskning visar att de troligen varit viktiga gränsmarkörer. Idag dock, finns de flesta bildstenarna inte kvar på sina ursprungliga platser utan har byggts in i kyrkor, placerats ut på gravfält eller finns bevarade på museum. De bildstenar som stått kvar ute i naturen och vars dekor eroderats bort, brukar kallas för blinda bildstenar.
Hunningestenen
Ett exempel är Hunningestenarna, som består av fyra bildstenar. Den bäst bevarade stenen, Hunningestenen, hittades under jordbruksarbete år 1860 och finns att beskåda på Gotlands Museum. Stenen omges av ett flätat mönster och bilderna är uppdelad i två fält; ett övre och ett undre. Den övre bilden beskriver en strids- och välkomstscen där en ryttare, omgiven av flera krigare till fots, får ett dryckeshorn av en kvinna. Den undre bilden återger flera olika scener. Överst ses ett stort långskepp. Under detta skildras Gunnar Gjukasons död i ormgropen, en scen ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Allra längst ner på Hunningestenen ses två män med pil och båge, som försvarar sitt hus och bundna ko.
Bildsten från Martebo Kyrka
Bildsten, Väskinde kyrkogård
Bildsten från Hablingbo
Det hade underlättat om de hade haft någon form av karta över museet. För det var absolut inte lätt att hitta. Det var tre (eller var det till och med fyra?) våningar i flera olika hus med loftgångar emellan. Till slut visste jag inte var jag hade varit eller om jag hade missat något. Eller så kanske det var det som var meningen. Att man ska vandra runt, lätt förvirrad, och leta sig fram?
En hel utställning handlade om Valdemar Atterdags invasion av Visby år 1361. Efter Danmarks övertagande av Skånelandskapen, 1360, ville den danska kungen låta de förmögna i hansestäderna (där Visby ingick) betala och förnya sina privilegier för handeln. När de danska, då, modernt bepansrade yrkesmilitärer landsteg på södra Gotland, slogs böndernas försvar enkelt ner.
Den 27 juli 1361 angrep danska trupperna Visby i ett blodigt krig, slaget vid Korsbetningen, med över 2000 fallna danska knektar och gutar som begravdes i massgravar iförda sina rustningar, knappt 1 km utanför ringmuren. Striden blev kort och två dagar senare erkände staden kung Valdemar Atterdag som ny härskare över Visby, i utbyte mot ”alla de rättigheter och friheter som den sedan gammalt innehaft”. Men ordet gutar kan i det här fallet bytas ut till bönder, då det var endast bönder som stupade utanför ringmuren i slutet av juli 1361. Visbyborna hade stängt varenda port och stängt ute bönderna och satt avvaktande innanför muren under anfallet.
Kort därpå, på platsen för blodbadet i Mästerby, restes ett ringkors med texten: ”I Herrens år 1361 den 27 juli föllo utanför Visby portar i danskarnas händer de här begravda gutarna: bed för dem”. Vem reste stenen? Skulle det ha varit danske Valdemar, utan att nämna de stupade landsmännen och utan texten att be även för dem? Kan det ha varit Visbyborna själva, som i berått mod bevittnat slakten av bönderna utanför muren, men utan att nämna förlusten av sina egna när Atterdag till slut intog Visby?
Ringkorset i Mästerby står fortfarande kvar på sin plats i Mästerby Änge. Jag körde förbi under eftermiddagen men det var för det första inte så himla lätt att hitta. Det fanns inte en enda skylt som talade om hur man skulle hitta dit. För det andra, när man väl hittat korset så står det på privat mark och mitt ute på en odlad åker. För det tredje så hade jag inte min systemkamera med mig och hade svårt att få en bra bild med min mobil. Så är det ett ställe värt att besöka? Svar – nej!
Magnus Eriksson, Konungen av Sverige för tiden, visste att Valdemar Atterdag skulle anfalla Gotland. Redan den 31 maj 1361, varnade han Visbyborna genom skrivelse att hålla ringmur och hamn under bevakning, såväl dag som natt. Huruvida denna information delgivits gutarna (bönderna) kommer vi nog aldrig få veta. Men i och med att böndernas försvar enkelt slogs ner och Visbys agerande gentemot bönderna leder alla slutsatser i en riktning.
I det brev som Valdemar Atterdag kort därpå skickade till övriga Hansastäder sägs Hansans gods i staden ha räddats genom betalning, vilket torde ha föranlett någon form av beskattning. Danmarks angrepp mot Visby orsakade därför konflikt mellan Hansan och Danmark, då Hansan ansåg Visby som sin stad. Valdemar Atterdag ska ha mottagit inte mindre än 77 krigsförklaringar från Hansan, bland annat för övertagande av Gotland men också för att Valdemar beskattade sillfisket i Öresund.
Den påstådda brandskattningen ska, enligt sägnen, ha betalats genom att kungen ställt fram tre bryggkar på Visby torg och krävt att stadsborna inom tre dygn skulle fylla dessa med guld, silver och andra dyrbarheter. Under färden tillbaka till Danmark ska ett av Valdemars skepp ha förlist strax utanför Karlsöarna, med dyrbart gods som tagits från öns kyrkor, kloster och stadsbor.
Det är få som känner till att året efter, alltså 1362, brändes Visby ner. Detta framgår i Visbyfranciskanernas bok, som latinprofessor Eva Odelman översatt: "I Herrens år 1361 intog kung Valdemar av Danmark Gotland och Visby, där han dödade omkring ettusen åttahundra bönder i en strid före den heliga Jakobs dag. Efter att ha mottagit en väldig skatt från staden och landet återvände han hem med sitt folk, och följande år lades staden i aska och tornen på den heliga Jungfruns kyrka med sina klockor förstördes av elden."
Att staden ”lades i aska” tyder på att någon uppsåtligen startade branden. Men frågan är i så fall vem som gjorde det? Kan det vara Valdemar själv? Eller var det bönderna som hämnades Visbyborna för att de året innan med berått iskallt mod stått och tittat på när bönderna slaktades av Valdemars arméer? Det finns dock väldigt få historiska belägg för brand av Visby år 1362 och vem den skyldige var i så fall.
Efter en varm och svettig timme inne på Gotlands Museum var det nästan behagligt att komma ut i ”värmen” längs Visbys gränder igen. Jag gick runt och fotade en hel den gamla kyrkoruiner, som finns runtom i staden. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där.
S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin
S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin
S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin. En gång i tiden utgjorde dessa två kyrkor tillsammans Visbys största kyrka. S:t Pers kyrka uppfördes under 1100-talet och under 1200-talet byggdes en ny kyrka (S:t Hans) då S:t Per hade blivit för liten. De hade en gemensam vägg och var på så sätt delvis hopbyggda, vilken var ovanligt. Dock förföll kyrkorna under 1500-talet efter reformationen och användes som stenbrott under 1700-talet.
S:t Olofs kyrkoruin
S:t Olofs kyrkoruin
S:t Olofs kyrkoruin
Nästan helt täckt av murgröna ligger S:t Olofs kyrkoruin, även denna, precis utanför den Botaniska Trädgården. Kyrkan var på sin tid en av Visbys största och mest påkostade kyrkor från 1200-talet. Idag finns endast delar av kyrkans västtorn kvar att beskåda ovan mark, eftersom kyrkan använts som stenbrott till andra byggnader. Innanför grindarna kan man se det vackra taket. Namnet kommer från det norska nationalhelgonet Olof den helige. Det sägs att han ska ha bidragit till att Gotland blev kristet och att det är därför hans bild finns i många gotländska kyrkor.
Olof den helige var allt annat än helig i sina dagar som viking och plundringstågande. Efter att han blivit kristen använde han ganska grymma metoder för att omvända folk, bland annat i Norge. Antogs inte kristendomen, brändes gårdarna ner och människorna stympades eller dödades brutalt. Man kan inte låta bli att fundera över hur någon så bestialisk kunnat bli helgonförklarad.
S:t Clemens kyrkoruin
Med sina mäktiga valv och kolonner är S:t Clemens en av alla gamla kyrkoruiner i Visby och ligger nära Botaniska Trädgården. Intill ruinen ligger ett hotell med samma namn som både äger och sköter om ruinen idag. Ruinen hyrs ut till bland annat fester och bröllop, för den som önskar. För att komma in i ruinen går man genom hotellets reception.
S:t Clemens kyrkoruin
S:t Clemens kyrkoruin
S:t Clemens kyrkoruin
Namn kommer från påven Clemens I av Rom som levde runt 50-talet efter Kristus. S:t Clemens stora arbete med att omvända människor till kristendomen var föga uppskattat och slutade med martyrdöden. Med ett ankare runt halsen sänktes han i havet. Efter sin tragiska död har S:t Clemens kommit att bli sjöfararnas skyddshelgon.
Det finns en sägen om Clemenskyrkan som handlar om en guldgås. Inte att förväxla med bröderna Grimms saga Guldgåsen! Under 1600-talet satt en skomakarlärling vid namn Hans Turitz från Tyskland i ett värdshus i Italien. Han råkade då höra två gotländska munkar samtala om en skatt inmurad i S:t Clemens kyrka på Gotland. Skatten bestod av en gås och 24 ungar i rent guld. Sagt och gjort, Hans åkte till Gotland och hittade den inmurade gåsen och dess ungar i kyrkans vägg. Skomakarlärlingen blev nu en rik man som stannade kvar i Visby och gifte sig och blev så småningom vald till Visbys borgmästare. Hur mycket är sant av denna sägen? Ja, det har funnits en borgmästare i Visby med detta namn. Och ja, många av kyrkans skatter gömdes undan reformationen. Men hur kunde den tyske mannen förstå gutarna? Man får nästan anta att de pratade gotländska med varandra. För det låter otroligt om de gotländska munkarna skulle prata tyska med varandra under en resa till Italien.
Jag gick tillbaka mot Österport igen. Jag gick söderut längs Södra Murgatan och stannade till vid Kajsartornet.
Kajsartornet
Kajsartornet
Kajsartornet är bland de äldsta marktornen som ingår i ringmuren. Det var över fem våningar högt och dess primära uppgift var lagerhållning och försvar. Namnet är känt sedan 1750-talet och kommer från det svenska ordet Kejsare.
Kajsartornet
Med 2,6 meter tjocka väggar och ovanliga höjd, var det den starkaste tornet i den östra delen av muren. Den 28 juli 1681 utsågs tornet Kajsarn till Länsfängelse och var tänkt som reservfängelse tills ett nytt fängelse hade byggts. Det skulle dock dröja till 1859 (180 år!) innan så skedde. Fängelset var sammanbyggt med Kajsartornet från utsidan, med förstördes redan sju år senare. Medan fångarna satt i Kajsartornet i väntan på sin dom, vilket kunde ta flera månader, hann en del dö och ibland kunde barn födas i fångenskapen. För de som dog hann deras lik börja ruttna innan beslut fattats huruvida liken skulle begravas på galgbacken eller i helig jord. En av de kvinnor som satt fängslad här var Brita Biörn, anklagad för häxeri och lurendrejeri.
I Kajsartornets bottenvåning låg mörkerarresten, helt utan ljus. Här satt den nästan 80-åriga ”Lilla Ingeborg” (Ingeborg Jonasdotter) helt isolerad och i totalt mörker i vintertid år 1705. En annan kvinna hade anklagat Lilla Ingeborg för trolldom och häxeri. Medan processen mot Ingeborg pågick, torterades hon med tumskruv för att framtvinga hennes erkännande. På nyårsafton flyttades hon till Kruttornet där hon kort därefter dog. I Kajsartornet finns idag ett fängelsemuseum. Men det kostade 50 kr att gå in. Var det värt pengarna? Nja. Jag hade förväntat mig mer faktiskt.
Den förbjudna breda spetsen
Historien om Catharina Nilsdotter Eke berörde mig lite extra. Hon satt fängslad i Kajsartornet mellan 11 juni och 5 juli 1746, med endast vatten och bröd. Hennes brott? Jo, hon hade burit förbjudna breda spetsar.
Jag bestämde mig för att ta bilen och köra till Roma Kungsgård som ligger ca 30 minuter från Visby. På vägen dit passerar man Roma Kyrka.
Roma kyrka
Roma Kyrka blev färdig i mitten av 1200-talet. Den är en av den gotländska landsbygdens största kyrkor.
Klockstapeln
Klockstapeln togs hit från Ukraina 1929. Roma Kyrka är lite annorlunda än de flesta andra kyrkor då det saknas ett torn. Den västra gaveln på långhuset kröns istället av en åttkantig tornspira med klockvåning.
Allén mot Roma Kungsgård
Fortsätter man några kilometer till kommer man till Roma Kungsgård. En vacker trädallé leder fram till gården som ligger omgiven av åkrar. Det finns gratis parkering.
Roma Kungsgård
Kungsgården hyser idag ett café, galleri, hantverk och utställningar. Men kanske allra mest känt för den närliggande klosterruinen – Roma Kloster.
Roma Kloster
Klostret grundades år 1164 av en katolsk klosterorder ursprungligen från Frankrike. Då höll det gotländska alltinget, Gutnaltinget, sina årliga ting här. Kanske var det just under en sådant möte som det beslutades att ge mark åt klostret?
Roma Kloster
Klostret fick namnet Sankta Maria de Gutnalia och bestod av, förutom själva klostret, även ett hus med kök och matsal, bostäder för munkar och en kyrka. Klostret var aktivt fram till reformationen under 1530-talet och det upphörde när kungen la beslag på egendomen. Roma blev kungsgård och material från den klosterruinerna användes för att bygga ut kungsgården med flera byggnader.
Roma Kloster
Klosterruinen är tacksam att fota ur flera vinklar. Idag används klosterruinen till bland annat teaterföreställningar sommartid.
Efter en del fotande gick jag tillbaka till bilen och fortsatte min resa mot Buttle. I Buttle Änge finns än idag två bildstenar kvar på sina ursprungliga platser. De är resta någon gång under Vikingatiden (troligen under 700- eller 800-talet). Tack och lov för skyltar säger jag bara! Annars hade det inte varit lätt att hitta. Man måste åka längs en gropig smal grusväg innan man kommer fram till parkeringen. Härifrån måste man gå till fots runt några bostadshus för att komma till bildstenarna.
Bildstenarna i Buttle Änge
Den största är drygt 3,8 meter hög och är Gotlands högsta bildsten. Motiven har nötts bort under åren som gått av väder och vind – så hur jag än försökte kolla på stenarna, så kunde jag inte urskilja särskilt mycket.
Det fanns inte så mycket mer än så att se här. Så jag vände på klacken och gick åter till bilen. Men istället för att åka direkt tillbaka till Visby, tog jag en omväg förbi Dalhem Kyrka.
Dalhem kyrka
Dalhem kyrka
Dalhem Kyrka uppfördes under 1200-talet men har renoverats under början av 1900-talet. Dess torn är 50 meter högt. Av alla Gotlands kyrkor, är Dalhem Kyrka en av få som fått en stjärna i Guide Michelins gröna bok över sevärdheter. A.H Hägg och C.W Pettersson skapade i början av 1900-talet ett fantastiskt måleri som täcker i stort sett väggar och tak. Renoveringen gjorde Dalhems Kyrka omtalade som Gotlands nationalhelgedom.
Nu var det hög tid att köra åter till Visby. Jag var trött i både knopp och kropp. Egentligen hade jag tänkt att ta en tur med det gamla ångloket idag. Men eftersom det fina gamla ångloket fortfarande var på service även under 2021, så det fick vara. De körde med andra gamla servicelok istället. Nej tack. Ska det va’, så ska det va’… inget annat. Roma var knutpunkten för all järnvägstrafik under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. År 1960 lades all tågtrafik ner på Gotland och är idag den enda landskapet som inte har järnväg för officiell verksamhet. Men tack vare den ideella föreningen Gotlandståget, lyckades man rädda några gamla lok och en bit av järnvägen från att förstöras. Fram till idag har järnvägen byggts ut i etapper och går numera mellan Hesselby (Dalhem) och Roma Kungsgård.
Efter en lång god natts sömn, klev jag upp och hade en lugn morgon framför mig. Dagen började med ett besök i Lummelundagrottan kl. 09.30. Grottan ligger norr om Visby, drygt 20 minuter med bil. Det finns gott om parkering. Man får gärna komma lite innan sin bokade guidning för att besöka muséet och se en liten film om Lummelundagrottan. Eftersom det hade regnat igår kväll och under natten, var det otroligt varmt och fuktigt ute. Så det skulle bli skönt att gå ner i grottan. Jag rekommenderar verkligen att ta med en varm tröja under vistelsen i grottan, då det är konstant kallare än +10°C där nere.
Lummelundagrottan är en stor turistattraktion på Gotland och lockar runt 90 000 besökare varje år. Sedan starten 1960 när första visningen ägde rum sägs 4,5 miljoner besökare ha vandrat nere i grottan. Gotlands berggrund består ju av kalksten vilket bidrar till en ultimat miljö för bildandet av håligheter. Det har tagit minst 10 000 år för vattnet att tränga ner i berggrunden och gröpa ur håligheterna som vi idag kallar Lummelundagrottan. Carl von Linné besökte grottan under sitt besök på Gotland år 1741, då han nedtecknade av vattnets väg fram till och in i grottan samt hur vattnet därefter kom fram igen nedanför klinten vid Lummelunds bruk. Det är den första nedtecknade skildringen av Lummelundagrottan som är gjord.
Omkring 4 km grotta har hittills utforskats och kartlagts, men nya områden upptäcks varje år. Hur stor Lummelundagrottan är, vet ingen idag. Intresset av att utforska grottan allt längre in har varit stort, men det var tre pojkar från Visby som år 1948 upptäckte grottan och lyckades ta sig förbi en trång passage och in i området som idag kallas Bergakungens sal. Pojkarnas bedrift blev inte offentliggjord förrän fem år senare, när grundaren av Sveriges Speleologförbund (speleologi: läran om grottor) Leander Tell med flera, tog vid och forskade vidare. Årligen, veckan efter midsommar (d.v.s. just denna vecka), utforskas, kartläggs och besiktas den hittills drygt 4 km långa grottan.
1989 blev grottan en del av ett naturreservat. På grund av sin känsliga natur, med sköra droppstenar, får man inte röra vid något under den guidade turen i Lummelundagrottan. Den konstant svala temperaturen har gjort att bygdens folk under århundraden förvarat färskvaror i de yttre delarna av grottan.
Utanför Lummelundagrottans utgång finns starten på en ca 1 km lång geologisk stig. Det tar ca 20 30 minuter att gå och stigen slutar vid grottans naturliga ingång. Stigen slingrar sig upp på klinten, ovanför grottan med informationsskyltar som beskriver omgivningen. Jag började gå längs den smala stigen med målet att komma till och se rauken Gamle Patron. Hade jag läst på lite mer så hade jag inte behövt gå hela stigen. Detta då både Gamle Patron och den naturliga ingången till Lummelundagrottan finns i slutet av stigen, som visade sig vara ca 50 meter från besökscentret där guidningen började. Så istället för att gå runt hela stigen, hade jag kunnat gå direkt till slutet av stigen. Nåväl.
Jag körde tillbaka till Visby, åt lunch och packade väskan för en eftermiddag i Visby – i Pippi Långstrumps fotspår. Det torde inte vara någon hemlighet att Pippi Långstrump spelades in i Visby. Gotland och framför allt Visby blev starkt förknippat med Pippi Långstrump under slutet av 1960 talet, när tv-serien med Inger Nilsson i huvudrollen spelades in. Jag promenerade geschwint ner till Österport och vek av till höger och följde stigen längs Östergravar.
Jag strosade vidare genom de smala gränderna och kom fram till Kyrkberget bredvid domkyrkan, med ännu fler hus och gator från olika scener.
Längs Nygatan finns många hus från olika vinklar som förekommer genom tv-serien. Bland annat trappan där Pippi, Tommy och Annika sitter och blandar sin ”medusin”.
Okej, låt oss grotta ner oss lite till i den omåttligt populära tv-serien. Jag kan inte låta bli ;) En del scener, som att gå på lina, cykla i luften eller bära Lilla Gubben filmades in i studio med s.k. blue screen. På den tiden hade man en blå duk (varför skådespelarna inte fick bära blåa kläder) för trickfilmningen och var på den tiden nytt och omständligt. Dagens green screen och datoriserade värld har revolutionerat och gjort filmens värld utan begränsningar.
Det sägs att Inger (Pippi) och Maria (Annika) inte alltid kom överens. Maria hade också sökt rollen som Pippi och tyckte att Inger inte passade alls. De var stundtals osams och det sägs en gång ha slutat med en fläskläpp (vem av de två som fick fläskläppen är dock inte känt).
Pär, som spelade Tommy, var från Skåne och fick träna på att prata rikssvenska inför inspelningarna. Men det lät mer som en småländsk dialekt, varför Öllegård, som spelade Tommy och Annikas mamma, fick öva in sig på en mer sydländsk dialekt, för att verka trovärdigt. Pär (Tommy) var också den som fick hoppa in som stand-in när Inger Nilsson (Pippi) inte vågade utföra vissa moment. T.ex. när ”Pippi” håller i en pytonorm, eller när ”Pippi” står på Lilla Gubbens rygg. Därför är dessa scener filmade med Pippi bakifrån, för att man inte ska se att det egentligen är Pär under den röda peruken.
Men inget är så starkt förknippat med Pippi-filmerna som Villa Villekulla, detta trots att huset var en av de sista ”exteriörerna” som ännu inte hittats bara en månad innan inspelningarna skulle börja. Ursprungligen en förvaltarbostad som byggdes 1902 på Gotlands regemente P18 strax söder om Visby, blev huset som det perfekta Villa Villekulla. Inga inomhusscener spelads in i huset, då detta gjordes i en stor studio i Solna, Stockholm. Efter inspelningarna av tv-serien och den första långfilmen, vintern 1969–1970, flyttades Villa Villekulla i ett enda stycke med hjälp av stora järnslädar till Kneippbyn, där huset står kvar än idag för allmänhetens beskådan.
Vinterscenerna från bl.a. ”Pippi firar jul” är filmade i Röros, Norge. Som när Pippi åker spark och när barnen samlas med facklor för att gå och fira Pippi. I vinterscenerna när Herr Nilsson är med, är det faktiskt en uppstoppad apa man ser, då ”riktiga” Herr Nilsson inte tyckte om snö eller kyla.
I boken om Pippi heter hennes häst bara ”hästen”. Först när inspelningarna tog fart med Inger Nilsson i huvudrollen, fick hästen namnet ”Lilla Gubben”. När Inger gav honom pepparkakor en gång och sa: ”ja du, lilla gubben”, var smeknamnet var givet. Lilla Gubben var en halvblodsvalack och lånades ut från Solna Ridskola. Han var den populäraste hästen att rida på ridskolan trots sitt ursprungliga namn - Illbatting (f. 1961 – d. 1986), men han var mer känd som Bunting, Butte kallad. Inför inspelningarna färgades hans man och svans samt alla prickar målades på kroppen. Efter inspelningarna flyttade Butte till Angarns Ridskola men passade inte längre som ridskolehäst och blivit bortskämd under inspelningarna och fick flytta till ett privat stall i Vallentuna och tillbringade sin sista tid där. Butte blev nästan 25 år gammal.
Eftermiddagen bjöd in till ett besök på Gotlands Museum. Är man intresserad av svensk historia, framför allt gotländsk historia, så är det här stället att besöka. Det finns även en museibutik och restaurang (Fornsalens Café & Mat). På markplan fanns deras samling av bildstenar.
Ett stort antal unika bildstenar har hittats på Gotland, vilka har daterats till den yngre järnåldern, d.v.s. omkring 700-talet. Bildstenarna har kommit att kallas för forntida seriemagasin, då de ofta visar den dåtida världsbilden med bland annat seglande båtar med stridsberedda besättningar samt utgör en viktig informationskälla för de nordiska ländernas myter och förkristen religion. Bildstenarna består nästan helt uteslutande av kalksten, vilket gör att de mycket känsliga för sol, vind och vatten som lätt eroderar bort den ytliga dekoren.
Stenen var oftast svampformad och uppdelad i olika fält med bildmotiv.
Ett exempel är Hunningestenarna, som består av fyra bildstenar. Den bäst bevarade stenen, Hunningestenen, hittades under jordbruksarbete år 1860 och finns att beskåda på Gotlands Museum. Stenen omges av ett flätat mönster och bilderna är uppdelad i två fält; ett övre och ett undre. Den övre bilden beskriver en strids- och välkomstscen där en ryttare, omgiven av flera krigare till fots, får ett dryckeshorn av en kvinna. Den undre bilden återger flera olika scener. Överst ses ett stort långskepp. Under detta skildras Gunnar Gjukasons död i ormgropen, en scen ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Allra längst ner på Hunningestenen ses två män med pil och båge, som försvarar sitt hus och bundna ko.
Det hade underlättat om de hade haft någon form av karta över museet. För det var absolut inte lätt att hitta. Det var tre (eller var det till och med fyra?) våningar i flera olika hus med loftgångar emellan. Till slut visste jag inte var jag hade varit eller om jag hade missat något. Eller så kanske det var det som var meningen. Att man ska vandra runt, lätt förvirrad, och leta sig fram?
En hel utställning handlade om Valdemar Atterdags invasion av Visby år 1361. Efter Danmarks övertagande av Skånelandskapen, 1360, ville den danska kungen låta de förmögna i hansestäderna (där Visby ingick) betala och förnya sina privilegier för handeln. När de danska, då, modernt bepansrade yrkesmilitärer landsteg på södra Gotland, slogs böndernas försvar enkelt ner.
Den 27 juli 1361 angrep danska trupperna Visby i ett blodigt krig, slaget vid Korsbetningen, med över 2000 fallna danska knektar och gutar som begravdes i massgravar iförda sina rustningar, knappt 1 km utanför ringmuren. Striden blev kort och två dagar senare erkände staden kung Valdemar Atterdag som ny härskare över Visby, i utbyte mot ”alla de rättigheter och friheter som den sedan gammalt innehaft”. Men ordet gutar kan i det här fallet bytas ut till bönder, då det var endast bönder som stupade utanför ringmuren i slutet av juli 1361. Visbyborna hade stängt varenda port och stängt ute bönderna och satt avvaktande innanför muren under anfallet.
Kort därpå, på platsen för blodbadet i Mästerby, restes ett ringkors med texten: ”I Herrens år 1361 den 27 juli föllo utanför Visby portar i danskarnas händer de här begravda gutarna: bed för dem”. Vem reste stenen? Skulle det ha varit danske Valdemar, utan att nämna de stupade landsmännen och utan texten att be även för dem? Kan det ha varit Visbyborna själva, som i berått mod bevittnat slakten av bönderna utanför muren, men utan att nämna förlusten av sina egna när Atterdag till slut intog Visby?
Magnus Eriksson, Konungen av Sverige för tiden, visste att Valdemar Atterdag skulle anfalla Gotland. Redan den 31 maj 1361, varnade han Visbyborna genom skrivelse att hålla ringmur och hamn under bevakning, såväl dag som natt. Huruvida denna information delgivits gutarna (bönderna) kommer vi nog aldrig få veta. Men i och med att böndernas försvar enkelt slogs ner och Visbys agerande gentemot bönderna leder alla slutsatser i en riktning.
I det brev som Valdemar Atterdag kort därpå skickade till övriga Hansastäder sägs Hansans gods i staden ha räddats genom betalning, vilket torde ha föranlett någon form av beskattning. Danmarks angrepp mot Visby orsakade därför konflikt mellan Hansan och Danmark, då Hansan ansåg Visby som sin stad. Valdemar Atterdag ska ha mottagit inte mindre än 77 krigsförklaringar från Hansan, bland annat för övertagande av Gotland men också för att Valdemar beskattade sillfisket i Öresund.
Det är få som känner till att året efter, alltså 1362, brändes Visby ner. Detta framgår i Visbyfranciskanernas bok, som latinprofessor Eva Odelman översatt: "I Herrens år 1361 intog kung Valdemar av Danmark Gotland och Visby, där han dödade omkring ettusen åttahundra bönder i en strid före den heliga Jakobs dag. Efter att ha mottagit en väldig skatt från staden och landet återvände han hem med sitt folk, och följande år lades staden i aska och tornen på den heliga Jungfruns kyrka med sina klockor förstördes av elden."
Att staden ”lades i aska” tyder på att någon uppsåtligen startade branden. Men frågan är i så fall vem som gjorde det? Kan det vara Valdemar själv? Eller var det bönderna som hämnades Visbyborna för att de året innan med berått iskallt mod stått och tittat på när bönderna slaktades av Valdemars arméer? Det finns dock väldigt få historiska belägg för brand av Visby år 1362 och vem den skyldige var i så fall.
Efter en varm och svettig timme inne på Gotlands Museum var det nästan behagligt att komma ut i ”värmen” längs Visbys gränder igen. Jag gick runt och fotade en hel den gamla kyrkoruiner, som finns runtom i staden. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där.
S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin. En gång i tiden utgjorde dessa två kyrkor tillsammans Visbys största kyrka. S:t Pers kyrka uppfördes under 1100-talet och under 1200-talet byggdes en ny kyrka (S:t Hans) då S:t Per hade blivit för liten. De hade en gemensam vägg och var på så sätt delvis hopbyggda, vilken var ovanligt. Dock förföll kyrkorna under 1500-talet efter reformationen och användes som stenbrott under 1700-talet.
Nästan helt täckt av murgröna ligger S:t Olofs kyrkoruin, även denna, precis utanför den Botaniska Trädgården. Kyrkan var på sin tid en av Visbys största och mest påkostade kyrkor från 1200-talet. Idag finns endast delar av kyrkans västtorn kvar att beskåda ovan mark, eftersom kyrkan använts som stenbrott till andra byggnader. Innanför grindarna kan man se det vackra taket. Namnet kommer från det norska nationalhelgonet Olof den helige. Det sägs att han ska ha bidragit till att Gotland blev kristet och att det är därför hans bild finns i många gotländska kyrkor.
Olof den helige var allt annat än helig i sina dagar som viking och plundringstågande. Efter att han blivit kristen använde han ganska grymma metoder för att omvända folk, bland annat i Norge. Antogs inte kristendomen, brändes gårdarna ner och människorna stympades eller dödades brutalt. Man kan inte låta bli att fundera över hur någon så bestialisk kunnat bli helgonförklarad.
Med sina mäktiga valv och kolonner är S:t Clemens en av alla gamla kyrkoruiner i Visby och ligger nära Botaniska Trädgården. Intill ruinen ligger ett hotell med samma namn som både äger och sköter om ruinen idag. Ruinen hyrs ut till bland annat fester och bröllop, för den som önskar. För att komma in i ruinen går man genom hotellets reception.
Namn kommer från påven Clemens I av Rom som levde runt 50-talet efter Kristus. S:t Clemens stora arbete med att omvända människor till kristendomen var föga uppskattat och slutade med martyrdöden. Med ett ankare runt halsen sänktes han i havet. Efter sin tragiska död har S:t Clemens kommit att bli sjöfararnas skyddshelgon.
Det finns en sägen om Clemenskyrkan som handlar om en guldgås. Inte att förväxla med bröderna Grimms saga Guldgåsen! Under 1600-talet satt en skomakarlärling vid namn Hans Turitz från Tyskland i ett värdshus i Italien. Han råkade då höra två gotländska munkar samtala om en skatt inmurad i S:t Clemens kyrka på Gotland. Skatten bestod av en gås och 24 ungar i rent guld. Sagt och gjort, Hans åkte till Gotland och hittade den inmurade gåsen och dess ungar i kyrkans vägg. Skomakarlärlingen blev nu en rik man som stannade kvar i Visby och gifte sig och blev så småningom vald till Visbys borgmästare. Hur mycket är sant av denna sägen? Ja, det har funnits en borgmästare i Visby med detta namn. Och ja, många av kyrkans skatter gömdes undan reformationen. Men hur kunde den tyske mannen förstå gutarna? Man får nästan anta att de pratade gotländska med varandra. För det låter otroligt om de gotländska munkarna skulle prata tyska med varandra under en resa till Italien.
Jag gick tillbaka mot Österport igen. Jag gick söderut längs Södra Murgatan och stannade till vid Kajsartornet.
Kajsartornet är bland de äldsta marktornen som ingår i ringmuren. Det var över fem våningar högt och dess primära uppgift var lagerhållning och försvar. Namnet är känt sedan 1750-talet och kommer från det svenska ordet Kejsare.
Med 2,6 meter tjocka väggar och ovanliga höjd, var det den starkaste tornet i den östra delen av muren. Den 28 juli 1681 utsågs tornet Kajsarn till Länsfängelse och var tänkt som reservfängelse tills ett nytt fängelse hade byggts. Det skulle dock dröja till 1859 (180 år!) innan så skedde. Fängelset var sammanbyggt med Kajsartornet från utsidan, med förstördes redan sju år senare. Medan fångarna satt i Kajsartornet i väntan på sin dom, vilket kunde ta flera månader, hann en del dö och ibland kunde barn födas i fångenskapen. För de som dog hann deras lik börja ruttna innan beslut fattats huruvida liken skulle begravas på galgbacken eller i helig jord. En av de kvinnor som satt fängslad här var Brita Biörn, anklagad för häxeri och lurendrejeri.
I Kajsartornets bottenvåning låg mörkerarresten, helt utan ljus. Här satt den nästan 80-åriga ”Lilla Ingeborg” (Ingeborg Jonasdotter) helt isolerad och i totalt mörker i vintertid år 1705. En annan kvinna hade anklagat Lilla Ingeborg för trolldom och häxeri. Medan processen mot Ingeborg pågick, torterades hon med tumskruv för att framtvinga hennes erkännande. På nyårsafton flyttades hon till Kruttornet där hon kort därefter dog. I Kajsartornet finns idag ett fängelsemuseum. Men det kostade 50 kr att gå in. Var det värt pengarna? Nja. Jag hade förväntat mig mer faktiskt.
Historien om Catharina Nilsdotter Eke berörde mig lite extra. Hon satt fängslad i Kajsartornet mellan 11 juni och 5 juli 1746, med endast vatten och bröd. Hennes brott? Jo, hon hade burit förbjudna breda spetsar.
Jag bestämde mig för att ta bilen och köra till Roma Kungsgård som ligger ca 30 minuter från Visby. På vägen dit passerar man Roma Kyrka.
Roma Kyrka blev färdig i mitten av 1200-talet. Den är en av den gotländska landsbygdens största kyrkor.
Klockstapeln togs hit från Ukraina 1929. Roma Kyrka är lite annorlunda än de flesta andra kyrkor då det saknas ett torn. Den västra gaveln på långhuset kröns istället av en åttkantig tornspira med klockvåning.
Fortsätter man några kilometer till kommer man till Roma Kungsgård. En vacker trädallé leder fram till gården som ligger omgiven av åkrar. Det finns gratis parkering.
Kungsgården hyser idag ett café, galleri, hantverk och utställningar. Men kanske allra mest känt för den närliggande klosterruinen – Roma Kloster.
Klostret grundades år 1164 av en katolsk klosterorder ursprungligen från Frankrike. Då höll det gotländska alltinget, Gutnaltinget, sina årliga ting här. Kanske var det just under en sådant möte som det beslutades att ge mark åt klostret?
Klostret fick namnet Sankta Maria de Gutnalia och bestod av, förutom själva klostret, även ett hus med kök och matsal, bostäder för munkar och en kyrka. Klostret var aktivt fram till reformationen under 1530-talet och det upphörde när kungen la beslag på egendomen. Roma blev kungsgård och material från den klosterruinerna användes för att bygga ut kungsgården med flera byggnader.
Klosterruinen är tacksam att fota ur flera vinklar. Idag används klosterruinen till bland annat teaterföreställningar sommartid.
Efter en del fotande gick jag tillbaka till bilen och fortsatte min resa mot Buttle. I Buttle Änge finns än idag två bildstenar kvar på sina ursprungliga platser. De är resta någon gång under Vikingatiden (troligen under 700- eller 800-talet). Tack och lov för skyltar säger jag bara! Annars hade det inte varit lätt att hitta. Man måste åka längs en gropig smal grusväg innan man kommer fram till parkeringen. Härifrån måste man gå till fots runt några bostadshus för att komma till bildstenarna.
Den största är drygt 3,8 meter hög och är Gotlands högsta bildsten. Motiven har nötts bort under åren som gått av väder och vind – så hur jag än försökte kolla på stenarna, så kunde jag inte urskilja särskilt mycket.
Det fanns inte så mycket mer än så att se här. Så jag vände på klacken och gick åter till bilen. Men istället för att åka direkt tillbaka till Visby, tog jag en omväg förbi Dalhem Kyrka.
Dalhem Kyrka uppfördes under 1200-talet men har renoverats under början av 1900-talet. Dess torn är 50 meter högt. Av alla Gotlands kyrkor, är Dalhem Kyrka en av få som fått en stjärna i Guide Michelins gröna bok över sevärdheter. A.H Hägg och C.W Pettersson skapade i början av 1900-talet ett fantastiskt måleri som täcker i stort sett väggar och tak. Renoveringen gjorde Dalhems Kyrka omtalade som Gotlands nationalhelgedom.
Nu var det hög tid att köra åter till Visby. Jag var trött i både knopp och kropp. Egentligen hade jag tänkt att ta en tur med det gamla ångloket idag. Men eftersom det fina gamla ångloket fortfarande var på service även under 2021, så det fick vara. De körde med andra gamla servicelok istället. Nej tack. Ska det va’, så ska det va’… inget annat. Roma var knutpunkten för all järnvägstrafik under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. År 1960 lades all tågtrafik ner på Gotland och är idag den enda landskapet som inte har järnväg för officiell verksamhet. Men tack vare den ideella föreningen Gotlandståget, lyckades man rädda några gamla lok och en bit av järnvägen från att förstöras. Fram till idag har järnvägen byggts ut i etapper och går numera mellan Hesselby (Dalhem) och Roma Kungsgård.
Onsdag 30 Juni 2021 - Ljugarn
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Jag bokade denna aktivitet rätt sent (veckan innan), jämfört med alla andra aktiviteter för denna resa. Dels var jag osäker på om jag verkligen skulle orka, men jag ville också ha ett hum om vädret. Det är INTE kul att rida i spöregn eller storm. Och definitivt inte en arla morgon.
Jag hann få drygt 4,5 timmars sömn innan jag var tvungen att gå upp kring midnatt. Äta lite frukost, ta på mig ridkläder, ta fram ridhjälm, shortchaps mm. Men också packa ner vanliga kläder att byta om till samt matsäck för resterande av dagen som jag planerade göra. Marsvinsflickorna tittade storögt på matte som irrade omkring mitt i natten. Men lika glada för det, blev de när de fick lite mat. Vid kl. 01.00 satte jag mig i bilen och körde den drygt en timmes långa vägen till Lau Bönde, Ljugarn. Jag mötte inte många bilar, den saken var ju klar. Men däremot såg jag flera rådjur och harar längs vägen.
Stallet i Lau Bönde
Det var fortfarande relativt mörkt, för att vara en sommarnatt, när jag svängde in på gården. Men i stallet var det tänt och full aktivitet trots att klockan ”bara” var 02.00 på natten. Jag hade ingen aning om hur många fler som skulle vara med. Jag visste att det fick vara max fem ryttare totalt. Jag träffade Lisa i stallet, ägaren och ridledaren som skulle ta oss till ner havet. Det var ytterligare tre andra ryttare samt Idun, en tjej som jag uppfattade hjälpte Lisa med turerna.
Islandshästen Sivan
Min häst var Sivan. En jättefin grå islandshäst med ljus man och svans. Hon stod och mumsade gott på höet när jag gick in i boxen för att rykta henne. Idun kom sedan och sadlade Sivan, tränsa fick jag göra själv. Vi fick alla med oss en ostfralla, en yoghurtdryck, te/kaffe och en kexchoklad att packa ner i sadelväskan.
Sivan
Vi ledde ut hästarna på gården, satt upp och red iväg. Klockan var runt halv tre på morgonen och det var ändå rätt mörkt ute, varför vi hade reflexvästar på oss. Vi skrittade en lång stund.
Förbi dimmiga åkrar...
... och öppna fält.
Ju längre tiden gick, desto ljusare blev himlen.
Nu kunde man ana var solen skulle gå upp på horisonten.
Vi töltade en del innan vi fick sitta av och leda hästarna ner för en ganska brant backe med rullgrus. Nu hade det blivit så pass ljust att vi kunde ta av oss västarna.
Vi måste vara nära havet, för solen var på väg upp över horisonten nu. Hästarna verkade veta det också, de blev betydligt piggare. Vid stranden fanns några hagar med kor, som tittade på oss som om vi inte var riktigt kloka. Uppe såhär tidigt? Plötsligt var stranden bara där, mitt framför oss.
Den långgrunda viken såg mycket ingivande ut och hästarna skrittade raskt ut i vattnet.
Vi red i vattnet, Lisa fotade.
Foton, både enskilt och i grupp.
Det var nästan magiskt att få se bilderna efteråt. Så vackert!
Hästarna visste att det snart var dags att få mumsa på lite gräs längs stranden, medan vi ryttare åt vår medhavda frukost. Blöt om fötterna var man efter allt ridande i vattnet. Man fick galoppera längs vattnet om man ville, men jag kände inte för att bli kall och blöt. Men det varma teet värmde gott. När det var dags att rida tillbaka till gården töltade vi betydligt mer. Vi var tillbaka i stallet på drygt en timme.
Hästarna sadlades och tränsades av och vi sa hejdå till varandra.
Jag bytte kläder och fortsatte min planerade rutt för dagen.
När Kyrka med sitt rosa torn
Första anhalten var När Kyrka. En medeltidskyrka, byggdes under 1100-talet med ytterligare byggnader byggda under 1200- och 1300-talet. Det rosa tornet från 1200-talet har med största sannolikhet använts som försvarsanläggning och utmärker sig med sina skottgluggar. När Kyrka är troligen den lägst belägna kyrkan på hela Gotland, med sina drygt 6 meter över havet.
Jag styr min kosa mot Närsholmen som är en kal halvö med rader av strandvallar och öppna betesmarker, närmast en ödslig plats. Ju närmare jag kommer, desto smalare blir den asfalterade vägen. Jag passerade vackra röda vallmofält, som jag tänkte fota på vägen tillbaka. Tillslut övergick vägen till en grusväg och snart därpå kunde jag se den polkagrisfärgade fyren När.
Polkagrisfärgade När Fyr
I slutet av juni blommar Blåelden och vid rätt tidpunkt kan Adam och Eva ses. Även om jag var där i slutet på juni kunde jag inte se så mycket Blåeld. Och Adam och Eva hade blommat för länge sedan. Fyrplatsen ligger på den kala yttersta delen som kallas Stångudden. Namnet kommer sig av det sjömärke som en gång fanns där i form av en stång. Längs Gotlands ostkust finns luriga havsströmmar och fyren var tänkt att lotsa båtar och rädda liv. När Fyr byggdes år 1872 och samma natt som fyren togs i bruk, gick ett skepp på grund. Skepparen som var på väg från Riga till Rotterdam trodde det var Hoburgs Fyr (som finns på Gotlands sydspets), ändrade kursen och gick snöpligt på grund eftersom han i själva verket var vid När Fyr.
Det blåste rätt skapligt ute på udden. Varma vindar dock. Solen gassade på ordentligt. Det finns ett vandrarhem i fyrvaktarhuset, alldeles bredvid fyren, som man kan hyra rum genom STF. Det kan nog vara riktigt mysigt, om man vet att det ska vara vindstilla.
Passerade det vackra röda Vallmofältet på vägen tillbaka
Jag gick tillbaka till bilen. Körde norrut till Ljugarn och Naturreservatet Folhammar. Här finns ett mindre raukområde som är lättillgängligt. Runtom finns klapperstenstränder som så småningom övergår i sandstränder. Området var väl inte jätteimponerande och ingen utmärkande eller känd rauk finns här att se.
Folhammar Naturreservat
Raukar vid Folhammar
Raukar vid Folhammar
Raukar vid Folhammar
Men en stund för reflektion och bara ta det lugnt går alldeles utmärkt. I början av naturreservatet ligger Vitvärs Fiskeläge.
Vitvär Fiskeläge
Det finns väldigt lite fakta om Vitvär Fiskeläges historia. Idag består det av ett 20-tal träbodar byggda mellan 1700- och 1900-talen. De äldsta är byggda av sten med flistak och tros vara från 1100-talet, men någon källa till detta finns inte. Träbodarna har rustats upp och används idag som fritidshus.
Vitvär Fiskeläge
Den finns en lång hög ”stolpe” som står framför Vitvärs Fiskeläge och torde ha funnits i de allra flesta fiskelägen. Lysaren, ofta en äldre fiskare, var mannen som skötte om ”stolpen”. Högst upp fanns en järnkorg som Lysaren gjorde upp eld i, när mörkret började falla på så att fiskarna skulle hitta hem igen efter en lång dag ute till havs.
Sen fick jag ett infall och satte kurs söderut, med målet Hoburgen. En känd rauk som ser ut som en gubbe och den kallas också för Hoburgsgubben. Den ser inte mycket ut för världen och man har markerat rauken med en skylt, då den inte är särskilt lätt att hitta annars.
Rauken Hoburgsgubben
Den står högst uppe på en 35 meter hög klint. Tyvärr hade någon återigen vandaliserat rauken och målat näsan rosa. Så himla synd att saker och ting inte får vara ifred!
Hoburg Fyr
Hoburg och Hoburg Fyr finns så långt söderut man kan komma på Gotland. Det finns en restaurang Majstregården om man blir hungrig. Längs vägen till och från Hoburg passerade jag Burgsvik. Här ligger det berömda pensionatet Grå Gåsen, känt från ”Så mycket bättre”. Även om det hade varit kul att stanna till, så var det otroligt mycket folk. Det var så mycket bilar att man hade öppnat en parkering på en närliggande åker, för att alla som ville skulle kunna stanna och besöka pensionatet. Så det fanns inte en chans att jag tänkte stanna här.
Istället puttrade jag vidare norrut mot Visby. Det tog hela 1 timme och 45 minuter och tröttheten hade börjat göra sig påmind, efter den korta sömn jag hade fått i natt. Så det var direkt i säng och vila någon timme så fort jag kom in i lägenheten. Resten av dagen tog jag det lugnt. Vädret hade slagit om och det regnade en hel del under eftermiddagen. Så jag spenderade lite tid med mina marsvinsflickor och gick och la mig extra tidig på kvällen.
Jag bokade denna aktivitet rätt sent (veckan innan), jämfört med alla andra aktiviteter för denna resa. Dels var jag osäker på om jag verkligen skulle orka, men jag ville också ha ett hum om vädret. Det är INTE kul att rida i spöregn eller storm. Och definitivt inte en arla morgon.
Jag hann få drygt 4,5 timmars sömn innan jag var tvungen att gå upp kring midnatt. Äta lite frukost, ta på mig ridkläder, ta fram ridhjälm, shortchaps mm. Men också packa ner vanliga kläder att byta om till samt matsäck för resterande av dagen som jag planerade göra. Marsvinsflickorna tittade storögt på matte som irrade omkring mitt i natten. Men lika glada för det, blev de när de fick lite mat. Vid kl. 01.00 satte jag mig i bilen och körde den drygt en timmes långa vägen till Lau Bönde, Ljugarn. Jag mötte inte många bilar, den saken var ju klar. Men däremot såg jag flera rådjur och harar längs vägen.
Det var fortfarande relativt mörkt, för att vara en sommarnatt, när jag svängde in på gården. Men i stallet var det tänt och full aktivitet trots att klockan ”bara” var 02.00 på natten. Jag hade ingen aning om hur många fler som skulle vara med. Jag visste att det fick vara max fem ryttare totalt. Jag träffade Lisa i stallet, ägaren och ridledaren som skulle ta oss till ner havet. Det var ytterligare tre andra ryttare samt Idun, en tjej som jag uppfattade hjälpte Lisa med turerna.
Min häst var Sivan. En jättefin grå islandshäst med ljus man och svans. Hon stod och mumsade gott på höet när jag gick in i boxen för att rykta henne. Idun kom sedan och sadlade Sivan, tränsa fick jag göra själv. Vi fick alla med oss en ostfralla, en yoghurtdryck, te/kaffe och en kexchoklad att packa ner i sadelväskan.
Vi ledde ut hästarna på gården, satt upp och red iväg. Klockan var runt halv tre på morgonen och det var ändå rätt mörkt ute, varför vi hade reflexvästar på oss. Vi skrittade en lång stund.
Ju längre tiden gick, desto ljusare blev himlen.
Det var nästan magiskt att få se bilderna efteråt. Så vackert!
Jag bytte kläder och fortsatte min planerade rutt för dagen.
Första anhalten var När Kyrka. En medeltidskyrka, byggdes under 1100-talet med ytterligare byggnader byggda under 1200- och 1300-talet. Det rosa tornet från 1200-talet har med största sannolikhet använts som försvarsanläggning och utmärker sig med sina skottgluggar. När Kyrka är troligen den lägst belägna kyrkan på hela Gotland, med sina drygt 6 meter över havet.
Jag styr min kosa mot Närsholmen som är en kal halvö med rader av strandvallar och öppna betesmarker, närmast en ödslig plats. Ju närmare jag kommer, desto smalare blir den asfalterade vägen. Jag passerade vackra röda vallmofält, som jag tänkte fota på vägen tillbaka. Tillslut övergick vägen till en grusväg och snart därpå kunde jag se den polkagrisfärgade fyren När.
I slutet av juni blommar Blåelden och vid rätt tidpunkt kan Adam och Eva ses. Även om jag var där i slutet på juni kunde jag inte se så mycket Blåeld. Och Adam och Eva hade blommat för länge sedan. Fyrplatsen ligger på den kala yttersta delen som kallas Stångudden. Namnet kommer sig av det sjömärke som en gång fanns där i form av en stång. Längs Gotlands ostkust finns luriga havsströmmar och fyren var tänkt att lotsa båtar och rädda liv. När Fyr byggdes år 1872 och samma natt som fyren togs i bruk, gick ett skepp på grund. Skepparen som var på väg från Riga till Rotterdam trodde det var Hoburgs Fyr (som finns på Gotlands sydspets), ändrade kursen och gick snöpligt på grund eftersom han i själva verket var vid När Fyr.
Det blåste rätt skapligt ute på udden. Varma vindar dock. Solen gassade på ordentligt. Det finns ett vandrarhem i fyrvaktarhuset, alldeles bredvid fyren, som man kan hyra rum genom STF. Det kan nog vara riktigt mysigt, om man vet att det ska vara vindstilla.
Jag gick tillbaka till bilen. Körde norrut till Ljugarn och Naturreservatet Folhammar. Här finns ett mindre raukområde som är lättillgängligt. Runtom finns klapperstenstränder som så småningom övergår i sandstränder. Området var väl inte jätteimponerande och ingen utmärkande eller känd rauk finns här att se.
Men en stund för reflektion och bara ta det lugnt går alldeles utmärkt. I början av naturreservatet ligger Vitvärs Fiskeläge.
Det finns väldigt lite fakta om Vitvär Fiskeläges historia. Idag består det av ett 20-tal träbodar byggda mellan 1700- och 1900-talen. De äldsta är byggda av sten med flistak och tros vara från 1100-talet, men någon källa till detta finns inte. Träbodarna har rustats upp och används idag som fritidshus.
Den finns en lång hög ”stolpe” som står framför Vitvärs Fiskeläge och torde ha funnits i de allra flesta fiskelägen. Lysaren, ofta en äldre fiskare, var mannen som skötte om ”stolpen”. Högst upp fanns en järnkorg som Lysaren gjorde upp eld i, när mörkret började falla på så att fiskarna skulle hitta hem igen efter en lång dag ute till havs.
Sen fick jag ett infall och satte kurs söderut, med målet Hoburgen. En känd rauk som ser ut som en gubbe och den kallas också för Hoburgsgubben. Den ser inte mycket ut för världen och man har markerat rauken med en skylt, då den inte är särskilt lätt att hitta annars.
Den står högst uppe på en 35 meter hög klint. Tyvärr hade någon återigen vandaliserat rauken och målat näsan rosa. Så himla synd att saker och ting inte får vara ifred!
Hoburg och Hoburg Fyr finns så långt söderut man kan komma på Gotland. Det finns en restaurang Majstregården om man blir hungrig. Längs vägen till och från Hoburg passerade jag Burgsvik. Här ligger det berömda pensionatet Grå Gåsen, känt från ”Så mycket bättre”. Även om det hade varit kul att stanna till, så var det otroligt mycket folk. Det var så mycket bilar att man hade öppnat en parkering på en närliggande åker, för att alla som ville skulle kunna stanna och besöka pensionatet. Så det fanns inte en chans att jag tänkte stanna här.
Tisdag 29 Juni 2021 - Gotland
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Söker man en annorlunda upplevelse ska man besöka Stora Karlsö, med en minnesvärd natur, rikt fågelliv, blommande alvarängar tillsammans med en rik historia.
Ön ligger drygt 6 km sydväst om Gotland och nås med färja från Klintehamn. Färjan M/S Stora Karlsö började trafikera sträckan 1999 och en enkel resa tar ungefär 30 minuter. Det totala passagerarantalet är normalt 120 stycken, men nu i Coronatider är antalet betydligt mindre. Och bilen? Ja, den får man lämna kvar på parkeringen i Klintehamn.
Det tog drygt 40 minuter att köra från Visby till Klintehamn. När jag kom fram till kajen var incheckningen redan öppen och jag fick min biljett med bestämd sittplats. Detta givetvis pga. Covid-19. Ju närmare avgång desto fler personer dykte upp.
Båten låg redan inne i hamnen och personalen förberedde för dagens första tur. Tio minuter innan avgång fick vi gå ombord. Jag hade sittplats i båtens färdriktning, tack och lov. Men jag hade garderat mig med en åksjuketablett i god tid innan. Sjösjuka ska inte få förstöra min dag på Stora Karlsö. Kl. 09.30 lämnade vi Klintehamn. Det var lugnt på havet och båtresan var behaglig. Vi passerade Lilla Karlsö längs vägen. Det finns möjlighet att besöka Lilla Karlsö, med guidning. Detta bokas separat, samt båtresa ut dit. Det finns ingen matservering, så matsäck är ett måste. Det går att övernatta i ett mindre hus om man vill.
Badvik i Norderhamn, Stora Karlsö
Segelbåtar i Norderhamn, Stora Karlsö
När vi kommit iland på Stora Karlsö var det samling direkt vid flaggstången i Norderhamn. Tillsynsmannen Torbjörn hälsade oss välkomna och gick igenom dagen vad som skulle hända. Ville man beställa mat i öns enda restaurangen, var man tvungen att göra det innan guidningen började. Jag beställde KIDDO Menyn – Pannkaka (såklart).
Guidningen började kl. 10.45. Vi fick dela upp oss i två grupper med varsin guide. Jag hamnade i Fridas grupp. En jättetrevlig tjej som pratade riktig gotländska. Det var en fröjd att lyssna på henne. Hon började med att berätta om öns historia.
Stora Karlsö har en unik historia och spår från äldsta stenåldern till nutid. För 9000 år sedan nyttjade säljägare ön för jakt och många lämningar (runt 4 ton) från stenåldern har hittats i stora grottan Stora Förvar. Även tidiga lämningar av Gotlandsruss har hittats. Frida menade att det är de äldsta som hittats av russet och att den kanske borde heta Stora Karlsö-russet istället. Men frågan är om inte Gotlandsrusset togs till ön via båt? Jag tror inte att russet uppstått på ön av sig själv. Under medeltiden pågick stenbrytning på den södra delen av ön av den så kallade ”Karlsömarmorn”, som var rosafärgad och eftertraktad till de gotländska kyrkbyggena. Även om det var runt 800 år sedan brytningen upphörde, ligger stenbrotten kvar – orörda – precis som när de sista stenarbetarna gick därifrån.
Raukporten Hesselby läde
Vi fortsatte vandringen en bit uppför och kom till en stor raukport. Hesselby läde kallas den. Det sägs att om man går genom denna port – åt rätt håll, en viss tidpunkt på dagen – så blir man 10 år yngre. Går man åt ”fel” håll, så blir man 10 år äldre. Nja, jag kände mig varken yngre eller äldre bara av att gå igenom porten. Ingen annan i gruppen heller ;)
Igenvuxen terräng, Stora Karlsö
Gruppen vandrade vidare och kom upp på den platta höjd som Stora Karlsö i huvudsak består utav. Ön är en platt klippa helt enkelt. Härifrån såg man i princip hela ön i 360° panoramavy. Frida pekade bort och undrade om vi så det högre trädet långt där borta? Ja typ, ish, tänkte jag. Det fanns några träd att välja på, men ett verkade en aningens högre än de andra. Trädet står högst uppe på ett stenröse och omtalades av Carl von Linné redan år 1741, under sin Öland- och Gotlandsresa.
I sin bok, beskriver han ett bronsåldersröse med ett ensamt träd som ligger högst upp på Röisu haid (tillika Stora Karlsö’s högsta punkt på 51,6 meter över havet). Trädet, som är en ask, fick sedermera namnet Linnés ask. Asken torde vara mycket gammal då den inte vuxit sig större sedan dess. Asken tros ha slagit rot i röset under senare delen av 1500-talet. Frida berättade att trädet, pga. röta, har huggits ur och fyllts med cement. Trots detta verkar det trivas bra på sin stenhög, även om trädet inte växer sig större. Hmm, ja ja. Blir det tid över efter lunch kanske jag hinner gå dit och se lite närmare på trädet.
Flatt terräng, Stora Karlsö
Vi följde efter Frida en bit till som berättade om fårens betydelse för Stora Karlsö. Fåren har haft stor betydelse för landskapet på Stora Karlsö och redan för 6000 år sedan (yngre stenåldern) betade fåren på öns hedmarker. Men år 1887 införde Jagt och Djurskyddsföreningen AB harjakt och konkurrensen om gräset gjorde att fåren flyttades från ön. Man planterade också träd och buskar på ön som stärkte växtligheten samtidigt som alkfåglarna hämtade sig allt mer. Under drygt hundra år hade ön växt igen och de öppna hedmarkerna med orkidéer var igenväxta med buskar och slån. Så 1995, efter 108 år, påbörjades röjning av Stora Karlsö och delar av ön införde fårbete igen. De betesgynnande blommorna och orkidéerna växer åter på större delen av ön på de öppna hedmarkerna.
Sillgrisslor på klippkanterna
Vi vandrade vidare till klipporna där Sillgrisslorna håller till. Det finns en inhägnad utkiksplats som vi fick stå och kolla på dem. Frida berättade entusiastiskt om Sillgrisslornas liv här på ön. Sillgrisslorna lever med samma partner i stora kolonier. De kommer till Stora Karlsö för att häcka i maj. Både honan och hanen turas om att ruva ägget och prata med sin ”unge”. Ägget är päronformat så att det inte kan rulla ner från klippavsatserna.
Efter 4 veckor kläcks ägget. Ungen blir kvar på klippavsatsen och matas med sill och strömming av sina föräldrar i ytterligare 4 veckor. Sedan är det dags för ungen att ”lämna” boet. Hanen flyger ner till havet och lägger sig i vågornas guppande och lockar på sin unge. Ungen känner igen sin pappas ”röst” sedan äggstadiet. Honan flyger fram och tillbaka mellan boet och vattnet för att visa ungen hur den ska göra. När ungen fattat nog med mod, kastar den sig ut för klippan och faller handlöst 30–40 meter rakt ner mot marken. All fet fisk som föräldrarna matat ungen med under 4 veckors tid har lagrats som en fettkudde frampå bröstet och under magen. Denna ”air-bag” skyddar nu ungen från en annars säker död. Tack vare fettdepån så är det endast 1 % av ungarna som faktiskt dör efter att ha kastat sig ut från klipporna. Ungen hittar sedan ut till vattnet och sin pappa, med hjälp av pappans lockande. Ungen och pappan simmar sedan vidare söderut för att övervintra i Polen. Mamman stannar kvar i ytterligare 4 veckor och vaktar boplatsen, innan hon gör samma resa till Polen och hittar ”sin” hane igen.
Under 2020, första sommaren under Coronapandemin, stoppades alla resor till och från Stora Karlsö med turister. Man kanske kan tro att det skulle gynna Sillgrisslorna ännu mer, att inte bli störda av nyfikna turister. Men tvärtom! Avsaknaden av människor i rörelse kring klipporna där Sillgrisslorna häckar bidrog till en mindre koloni under 2020 än vanligt, vilket man inte sett tidigare. Detta då havsörnarna såg sin chans och skrämde grisslorna. Så när man tog beslutet att tillåta turister igen under sommaren 2021, har storleken på kolonin uppgått till det normala igen. Fascinerande!
Höjden som ungen faller ner
Normalt sett så sker grisslehoppningen i slutet av juni, d.v.s. jag borde ha fått se den. Men i år kom fåglarna två veckor senare på grund av kyligt väder. Så tyvärr, fast jag bokat biljetter under den optimala tiden för grisslehoppningen, så missade jag den…
Stora Karlsö Fyr
Vi promenerade vidare och kom fram till fyren. Efter alla förlisningar genom historien, bl.a. Valdemar Atterdags skepp år 1361, så byggdes till slut en fyr på Stora Karlsö som stod klar år 1887. Fyren är 18 meter hög och byggd av kalksten från ön. Stora Karlsö fick därmed en bofast befolkning, om än endast fyra familjer. Så sent som 1974 drogs el ut till ön, varvid fyren kunde automatiseras. Fyren ägs av Sjöfartsverket, men Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB hyr byggnaden. Drygt femtio år senare byggdes en fyrvaktarbostad, som idag är ombyggt till vandrarhem med 40-tal sovplatser och 10 sovplatser i själva fyren. Så det finns alltså övernattningsmöjlighet för den som vill sova över på ön. Det kan nog vara en upplevelse i sig. Men jag tror jag skulle känna mig ganska rastlös. För det finns verkligen inte mycket att göra på ön förutom att besöka restaurangen samt bada på anvisade platser. Större delen av kustområdet runtom ön är ett skyddat fågelreservat med tillträdesförbud under mars till augusti. En dagstur räcker gott för att se ön.
Nu vandrade vi ner mot Hien och Norderhamn igen. Vi passerade några av de kvarvarande fiskebodarna. Det goda fisket bidrog till att Stora Karlsö var en välbesökt ö under 1800-talet och på norra delen av ön fanns ett stort fiskeläge med ett 80-tal fiskebodar. Endast två av dessa finns kvar idag. Under senare delen av 1800-talet bedrevs en aggressiv fågeljakt och avbetning på Stora Karlsö. Jakten bedrevs för nöjes skull och pågick även under häckningssäsongen, även deras bon plundrades på ägg för att äta. Tack vare Willy Wörner, mannen bakom Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB, räddades sillgrisslorna från en annars säker utrotning under 1880-talet. Willy finansierade detta genom att erbjuda välbärgat folk att köpa aktier i ett djur- och naturskyddssyfte. Till slut hade Willy Wörner lyckats köpa upp all mark på Stora Karlsö som därmed blev det näst äldsta naturskyddsområdet i världen (efter Yellowstone National Park i USA).
Pannkaka till lunch - MUMS!
Tillbaka i Norderhamn gick jag direkt till restaurangen och den väntande pannkakan. Jag var så hungrig! Och pannkaka är aldrig fel.
Stora Förvar
Efter lunchen begav jag mig, på egen hand, till grottan Stora Förvar...
Linnés Ask
... och Linnés Ssk. Det var inte många av de andra som gjorde detta, så jag kunde går och fota lite som jag ville. Det var soligt och varmt.
Flack terräng på Stora Karlsö
Vy mot Lilla Karlsö
Inte mycket träd som kan ge skugga när man väl kommer upp på platån. Och det var knappt någon vind och kom det någon vindpust så var den varm. Tillbaka i Norderhamn hittade jag en bänk i skuggan och vilade innan båten dök upp, som skulle ta oss tillbaka till Klintehamn. Det gällde att inte missa båten kl. 15.00, för det fanns liksom inte fler avgångar att välja på. Då får man vackert sova över på ön och ta färjan dagen efter. Båtresan tillbaka till Klintehamn var mer skumpig.
Trött som man var lyckades jag ändå slumra till några gånger. Väl iland, gick jag till bilen. Det var kokhett när jag öppnade dörren. Öppnade dörrarna för att vädra ut den hemska värmen. När jag närmade mig Visby igen blev trafiken mer intensiv och jag insåg att jag fastnat i rusningstrafiken. Nåja, jag hade ingenting att passa i alla fall. Det var tvunget att bli en tidig kväll på grund av gryningsritten imorgon bitti, eller snarare i natt.
Söker man en annorlunda upplevelse ska man besöka Stora Karlsö, med en minnesvärd natur, rikt fågelliv, blommande alvarängar tillsammans med en rik historia.
Ön ligger drygt 6 km sydväst om Gotland och nås med färja från Klintehamn. Färjan M/S Stora Karlsö började trafikera sträckan 1999 och en enkel resa tar ungefär 30 minuter. Det totala passagerarantalet är normalt 120 stycken, men nu i Coronatider är antalet betydligt mindre. Och bilen? Ja, den får man lämna kvar på parkeringen i Klintehamn.
Det tog drygt 40 minuter att köra från Visby till Klintehamn. När jag kom fram till kajen var incheckningen redan öppen och jag fick min biljett med bestämd sittplats. Detta givetvis pga. Covid-19. Ju närmare avgång desto fler personer dykte upp.
När vi kommit iland på Stora Karlsö var det samling direkt vid flaggstången i Norderhamn. Tillsynsmannen Torbjörn hälsade oss välkomna och gick igenom dagen vad som skulle hända. Ville man beställa mat i öns enda restaurangen, var man tvungen att göra det innan guidningen började. Jag beställde KIDDO Menyn – Pannkaka (såklart).
Guidningen började kl. 10.45. Vi fick dela upp oss i två grupper med varsin guide. Jag hamnade i Fridas grupp. En jättetrevlig tjej som pratade riktig gotländska. Det var en fröjd att lyssna på henne. Hon började med att berätta om öns historia.
Stora Karlsö har en unik historia och spår från äldsta stenåldern till nutid. För 9000 år sedan nyttjade säljägare ön för jakt och många lämningar (runt 4 ton) från stenåldern har hittats i stora grottan Stora Förvar. Även tidiga lämningar av Gotlandsruss har hittats. Frida menade att det är de äldsta som hittats av russet och att den kanske borde heta Stora Karlsö-russet istället. Men frågan är om inte Gotlandsrusset togs till ön via båt? Jag tror inte att russet uppstått på ön av sig själv. Under medeltiden pågick stenbrytning på den södra delen av ön av den så kallade ”Karlsömarmorn”, som var rosafärgad och eftertraktad till de gotländska kyrkbyggena. Även om det var runt 800 år sedan brytningen upphörde, ligger stenbrotten kvar – orörda – precis som när de sista stenarbetarna gick därifrån.
Vi fortsatte vandringen en bit uppför och kom till en stor raukport. Hesselby läde kallas den. Det sägs att om man går genom denna port – åt rätt håll, en viss tidpunkt på dagen – så blir man 10 år yngre. Går man åt ”fel” håll, så blir man 10 år äldre. Nja, jag kände mig varken yngre eller äldre bara av att gå igenom porten. Ingen annan i gruppen heller ;)
Gruppen vandrade vidare och kom upp på den platta höjd som Stora Karlsö i huvudsak består utav. Ön är en platt klippa helt enkelt. Härifrån såg man i princip hela ön i 360° panoramavy. Frida pekade bort och undrade om vi så det högre trädet långt där borta? Ja typ, ish, tänkte jag. Det fanns några träd att välja på, men ett verkade en aningens högre än de andra. Trädet står högst uppe på ett stenröse och omtalades av Carl von Linné redan år 1741, under sin Öland- och Gotlandsresa.
I sin bok, beskriver han ett bronsåldersröse med ett ensamt träd som ligger högst upp på Röisu haid (tillika Stora Karlsö’s högsta punkt på 51,6 meter över havet). Trädet, som är en ask, fick sedermera namnet Linnés ask. Asken torde vara mycket gammal då den inte vuxit sig större sedan dess. Asken tros ha slagit rot i röset under senare delen av 1500-talet. Frida berättade att trädet, pga. röta, har huggits ur och fyllts med cement. Trots detta verkar det trivas bra på sin stenhög, även om trädet inte växer sig större. Hmm, ja ja. Blir det tid över efter lunch kanske jag hinner gå dit och se lite närmare på trädet.
Vi följde efter Frida en bit till som berättade om fårens betydelse för Stora Karlsö. Fåren har haft stor betydelse för landskapet på Stora Karlsö och redan för 6000 år sedan (yngre stenåldern) betade fåren på öns hedmarker. Men år 1887 införde Jagt och Djurskyddsföreningen AB harjakt och konkurrensen om gräset gjorde att fåren flyttades från ön. Man planterade också träd och buskar på ön som stärkte växtligheten samtidigt som alkfåglarna hämtade sig allt mer. Under drygt hundra år hade ön växt igen och de öppna hedmarkerna med orkidéer var igenväxta med buskar och slån. Så 1995, efter 108 år, påbörjades röjning av Stora Karlsö och delar av ön införde fårbete igen. De betesgynnande blommorna och orkidéerna växer åter på större delen av ön på de öppna hedmarkerna.
Vi vandrade vidare till klipporna där Sillgrisslorna håller till. Det finns en inhägnad utkiksplats som vi fick stå och kolla på dem. Frida berättade entusiastiskt om Sillgrisslornas liv här på ön. Sillgrisslorna lever med samma partner i stora kolonier. De kommer till Stora Karlsö för att häcka i maj. Både honan och hanen turas om att ruva ägget och prata med sin ”unge”. Ägget är päronformat så att det inte kan rulla ner från klippavsatserna.
Efter 4 veckor kläcks ägget. Ungen blir kvar på klippavsatsen och matas med sill och strömming av sina föräldrar i ytterligare 4 veckor. Sedan är det dags för ungen att ”lämna” boet. Hanen flyger ner till havet och lägger sig i vågornas guppande och lockar på sin unge. Ungen känner igen sin pappas ”röst” sedan äggstadiet. Honan flyger fram och tillbaka mellan boet och vattnet för att visa ungen hur den ska göra. När ungen fattat nog med mod, kastar den sig ut för klippan och faller handlöst 30–40 meter rakt ner mot marken. All fet fisk som föräldrarna matat ungen med under 4 veckors tid har lagrats som en fettkudde frampå bröstet och under magen. Denna ”air-bag” skyddar nu ungen från en annars säker död. Tack vare fettdepån så är det endast 1 % av ungarna som faktiskt dör efter att ha kastat sig ut från klipporna. Ungen hittar sedan ut till vattnet och sin pappa, med hjälp av pappans lockande. Ungen och pappan simmar sedan vidare söderut för att övervintra i Polen. Mamman stannar kvar i ytterligare 4 veckor och vaktar boplatsen, innan hon gör samma resa till Polen och hittar ”sin” hane igen.
Under 2020, första sommaren under Coronapandemin, stoppades alla resor till och från Stora Karlsö med turister. Man kanske kan tro att det skulle gynna Sillgrisslorna ännu mer, att inte bli störda av nyfikna turister. Men tvärtom! Avsaknaden av människor i rörelse kring klipporna där Sillgrisslorna häckar bidrog till en mindre koloni under 2020 än vanligt, vilket man inte sett tidigare. Detta då havsörnarna såg sin chans och skrämde grisslorna. Så när man tog beslutet att tillåta turister igen under sommaren 2021, har storleken på kolonin uppgått till det normala igen. Fascinerande!
Normalt sett så sker grisslehoppningen i slutet av juni, d.v.s. jag borde ha fått se den. Men i år kom fåglarna två veckor senare på grund av kyligt väder. Så tyvärr, fast jag bokat biljetter under den optimala tiden för grisslehoppningen, så missade jag den…
Vi promenerade vidare och kom fram till fyren. Efter alla förlisningar genom historien, bl.a. Valdemar Atterdags skepp år 1361, så byggdes till slut en fyr på Stora Karlsö som stod klar år 1887. Fyren är 18 meter hög och byggd av kalksten från ön. Stora Karlsö fick därmed en bofast befolkning, om än endast fyra familjer. Så sent som 1974 drogs el ut till ön, varvid fyren kunde automatiseras. Fyren ägs av Sjöfartsverket, men Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB hyr byggnaden. Drygt femtio år senare byggdes en fyrvaktarbostad, som idag är ombyggt till vandrarhem med 40-tal sovplatser och 10 sovplatser i själva fyren. Så det finns alltså övernattningsmöjlighet för den som vill sova över på ön. Det kan nog vara en upplevelse i sig. Men jag tror jag skulle känna mig ganska rastlös. För det finns verkligen inte mycket att göra på ön förutom att besöka restaurangen samt bada på anvisade platser. Större delen av kustområdet runtom ön är ett skyddat fågelreservat med tillträdesförbud under mars till augusti. En dagstur räcker gott för att se ön.
Nu vandrade vi ner mot Hien och Norderhamn igen. Vi passerade några av de kvarvarande fiskebodarna. Det goda fisket bidrog till att Stora Karlsö var en välbesökt ö under 1800-talet och på norra delen av ön fanns ett stort fiskeläge med ett 80-tal fiskebodar. Endast två av dessa finns kvar idag. Under senare delen av 1800-talet bedrevs en aggressiv fågeljakt och avbetning på Stora Karlsö. Jakten bedrevs för nöjes skull och pågick även under häckningssäsongen, även deras bon plundrades på ägg för att äta. Tack vare Willy Wörner, mannen bakom Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB, räddades sillgrisslorna från en annars säker utrotning under 1880-talet. Willy finansierade detta genom att erbjuda välbärgat folk att köpa aktier i ett djur- och naturskyddssyfte. Till slut hade Willy Wörner lyckats köpa upp all mark på Stora Karlsö som därmed blev det näst äldsta naturskyddsområdet i världen (efter Yellowstone National Park i USA).
Tillbaka i Norderhamn gick jag direkt till restaurangen och den väntande pannkakan. Jag var så hungrig! Och pannkaka är aldrig fel.
Efter lunchen begav jag mig, på egen hand, till grottan Stora Förvar...
... och Linnés Ssk. Det var inte många av de andra som gjorde detta, så jag kunde går och fota lite som jag ville. Det var soligt och varmt.
Inte mycket träd som kan ge skugga när man väl kommer upp på platån. Och det var knappt någon vind och kom det någon vindpust så var den varm. Tillbaka i Norderhamn hittade jag en bänk i skuggan och vilade innan båten dök upp, som skulle ta oss tillbaka till Klintehamn. Det gällde att inte missa båten kl. 15.00, för det fanns liksom inte fler avgångar att välja på. Då får man vackert sova över på ön och ta färjan dagen efter. Båtresan tillbaka till Klintehamn var mer skumpig.
Trött som man var lyckades jag ändå slumra till några gånger. Väl iland, gick jag till bilen. Det var kokhett när jag öppnade dörren. Öppnade dörrarna för att vädra ut den hemska värmen. När jag närmade mig Visby igen blev trafiken mer intensiv och jag insåg att jag fastnat i rusningstrafiken. Nåja, jag hade ingenting att passa i alla fall. Det var tvunget att bli en tidig kväll på grund av gryningsritten imorgon bitti, eller snarare i natt.
Måndag 28 Juni 2021 - Fårö
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™
Har man väl tagit sig till Gotland – måste man besöka Fårö!
Det är Sveriges åttonde största ö med sina 114 kvadratkilometer. Endast ett 500-tal personer bor permanent på Fårö, men under sommarmånaderna kan antalet besökande nå omkring 10 000. Idag är turismen tillsammans med jordbruket den viktigaste näringen på Fårö. Det finns ingen bro mellan Gotland och Fårö, så för att besöka Fårö måste man ta en av vägfärjorna över Fårösundsleden, vilket är gratis. Vid högsäsong opererar flera färjor sträckan Fårösund – Fårö, tur och retur, med en kapacitet på ca 50 bilar per färja och avgångar upp till var 10 minut (endast under högsäsong).
För en optimal upplevelse bör man planera sin resa till Fårö, i alla fall vid högsäsong (juli och augusti) om man vill undvika köer till färjan eller folksamlingar vid raukarna eller de andra sevärdheter. Är det långa köer kan man få vänta i upp till 1 timme och 30 minuter bara för att få köra ombord på vägfärjan. Eftersom jag avskyr köer, planerade jag att hinna med en tidig färja och lämnade Visby några minuter efter sju på morgonen. Det tog drygt 45 minuter att köra till Fårösund, vilket gjorde att jag hann med 08.00-färjan över och behövde inte vänta i någon kö – what so ever.
På vägfärjan
Båtturen tog inte ens 10 minuter. Ett tips för den som vill besöka Ryssnäs Naturreservat så är det bäst att göra det direkt efter man kommit iland vid Broa. Anledningen är att avfarten till naturreservatet ligger väldigt nära färjan och skulle man vilja besöka reservatet under dagen, finns risken att bilkön till vägfärjan hindrar framkomligheten. Så Ryssnäs Naturreservat – direkt efter färjan alltså!
Vägen till Ryssnäs Naturreservat
Jag svängde av vägen in på en smal asfalterad väg. Efter drygt en kilometer övergick vägen till en gråvit grusväg – klassisk syn på Fårö. Med hjälp av små skyltar lyckades jag slingra mig fram på grusvägarna till parkeringen vid Ryssnäs Naturreservat.
Lambgift
Det första som fångar ens blick är ett av alla urgulliga gotländska fårhus, s.k. Lambgift, som förvarar foder på loftet. Lambgiften fungerar också som skydd från regn, snö och vind åt lammen som går ute året om.
Engelska kyrkogården
Går man förbi fårhuset kommer man snart till den Engelska kyrkogården omges av granitblock sammanlänkade med kedjor. Ett tjugotal personer finns begravda här, bland annat överstelöjtnant Hannant från den engelska marinkåren. Alla som är begravda här avled av kolera år 1854 under Krimkriget (1853–1856). På gravstenarna (minnesstenarna?) börjar texten försvinna, men ordet kolera är ännu läsligt. Ryssnäs är trots detta ett vackert område med unik natur, klapperstenstränder och alvarmark. Är man intresserad av fåglar är detta stället att besöka.
Ryssnäs Naturreservat
Får vid Ryssnäs Naturreservat
Jag vandrade längs den steniga stranden och träffade på tre får som lyckats hitta något att beta, bland stenarna.
Ryssnäs Naturreservat
Lite längre bort fanns ett litet område med raukar som blev ett ypperligt tillfälle för lite foton och eftertanke. Man kan lätt tro att Fårö fått sitt namn efter just fåren som betar här, men icke. Får heter faktiskt lamb på gotländska. Redan på 1300-talet omtalades ön som Farøø, och ett århundrade senare omnämns ön som Faroyna. Så namnet Fårö är bildat av orden far, som i farvatten, och ö. Fårö skiljer sig från det bördiga Gotland med sin flacka karga natur, bestående av mestadels morän. Fårö är princip en enda kalkstensklippa och öns karaktäristiska landskapsbild består av låga vindpinade tallskogar, träsk, myrar och raukar formade av naturens krafter. Hmm, tänker du nu. Träsk? Jo, för insjöar heter faktiskt träsk på gotländska. Östra Fårö består av finkornig sand medan västra Fårö har karga hällmarker, raukar, odlad mark och grunda sjöar. För den badsugne finns Sudersand, ett semesterparadis med långgrund havsvik.
Fårö Kyrka
Jag gick tillbaka till bilen och körde samma väg tillbaka mot Broa, och satte sedan kurs mot Fårö Kyrka. Fårö kyrka ligger geografiskt sett nästan mitt på Fårö, invid stora vägen som går mellan Broa och Fårö Fyr. Medan Gotland är känt för sina välbevarade medeltidskyrkor är Fårö kyrka en kyrka som förändrats sedan uppförandet i början av 1300 talet. Vid 1700-talets mitt, slog blixten ned och skadade kyrktornet så pass mycket att ett nytt behövde byggas. När Fårös befolkning ökade under mitten att 1800 talet byggdes kyrkan ut med tvärskepp åt både norr och söder. En av de kanske mest välbesökta gravarna på Fårö kyrkas kyrkogård är nog platsen där Ingemar Bergman vilar sedan sin död år 2007.
Efter att ha fotat kyrkan och studerat kartan en extra gång, styrde jag mot Gamla Hamn. Gamla Hamn är ett välbesökt naturreservat på nordvästra Fårö som inrättades år 1930. Här finns inte bara fornlämningar, det finns även gott om raukar framför allt vid klippudden i södra änden av Lautervik.
För att ta sig till parkeringen intill Gamla Hamn måste man köra längs en mycket smal grusväg. Det kändes smalt fast jag körde själv längs vägen. Eftersom Gamla Hamn ändå är ett mycket populärt besöksmål, kanske man kunde få önska lite bättre vägförhållanden? Det var gropigt och slingrigt och platser för att kunna möta en annan bil var få. Det var bara tur att jag inte mötte en bred husbil eller så.
Gamla Hamn
När man kommit fram till parkeringen måste man gå ca 500 meter för att ta sig ut till själva raukområdet. Stigen började i skuggig skog och gick förbi ett klapperstensområde med gravfält som troligen uppfördes under vikingatiden. Under denna tid låg här en hamn, därav namnet Gamla Hamn. Öster om gravfältet kan man idag se en liten vattensamling innanför skogsbrynet, där hamnen en gång var. Landhöjningen genom århundradena har höjt inloppet till hamnen över vattenlinjen och man uppskattar att detta inträffade redan på 1300-talet.
Resterna från S:t Olofs kyrka
Söder om den gamla hamnen kan man se ruiner av ett kapell och dess kyrkogård med ytliga stenkistor. Kapellet tros ha härstammat från 1000 talet under den tid då Olof den heliges besökte Gotland, varför kapellet kallas för S:t Olofs kyrka.
Klapperstenstrand vid Gamla Hamn
När jag kom ut på stenstranden så fanns raukarna i sikte. Solen var obarmhärtig där den lyste högt uppe på den blå himlen. Så varmt. Så ljust. Även om det blåste lite ute till havs, var det lugnt och vindstilla här. Det fanns en hel del raukar, men den som stack ut var såklart Fårös mest berömda rauk, Kaffepannan. Eller Hunden. Eller Sankt Oles Port. Kärt barn har många namn. De är alla namn på en och samma rauk.
Rauken Kaffepannan, även kallad Hunden
Ett tips för att undvika att trängsel med den värsta skaran av besökare kan man besöka raukarna vid två tillfällen; tidigt på morgonen eller en stund innan solnedgången. Att se solen gå ner bakom raukarna ståendes ute i havet lär vara magiskt. Efter en del fotograferande, gick jag tillbaka till bilen. Jag körde tillbaka på samma ensliga och oländiga väg jag en gång kommit på. Fortsatte sedan, på behaglig asfalterad väg, norrut mot nästa naturreservat – Digerhuvud.
Digerhuvuds Naturreservat ligger, även detta, längs Fårös nordvästra kust. Reservatet sträcker sig 3,5 km från Lauterhorn i söder till Helgumannens fiskeläge i norr. Digerhuvuds olika områden nås lätt tack vare bilvägen genom reservatet. Som Sveriges största raukområde är det ofta mycket besökare just här. Det finns flertalet anvisade parkeringsplatser som man kan stanna till vid. Men jag var ute efter de mest kända raukarna och platserna, varför jag fortsatte köra en bra bit in i reservatet. Det finns hundratals raukar, allt från en till åtta meter höga raukar finns att beskåda, bestiga eller bara njuta av. Ute till havs står de yttersta raukarna som fortfarande formas av havets vågor, om än sakta.
Längs vägen började det bli allt mer bilar och folk. Men som tur var, var det inte lika mycket folk vid mitt första stopp– Helgumannens Fiskeläge. På Fårö, liksom resten av Gotland, finns mängder av fiskelägen. Kanske är Helgumannen det mest berömda fiskeläget? Det var i alla fall Fårös mest betydande fiskeläge under 1700-talet och fram till 1900-talet och är det bäst bevarade.
Helgumannens Fiskeläge
Har man tur, som jag, att få uppleva dessa gamla bodar när det är folktomt, är nästan magiskt. Stilla. Tyst. Bara vågorna som rullar in mot stenstranden. Jag tog en promenad ner till fiskeläget.
Helgumannens Fiskeläge
Bodarna ligger tätt och är byggda i trä och tak av trä eller spån, alternativt staplad sten. Än i dag ska fiskelägets egna brunn finnas kvar med källvatten från berget, och det ska finnas gott om vatten sägs det.
Det har funnits mängder historier om personer som fiskade här, tyvärr har många glömts bort eller helt enkelt inte skrivits ned. Om personen var bördig från enklare släkt har legenden helt enkelt inte dokumenterats. Men undantag finns så som Båta-Bol, eller Bodilla Jacobsdotter som hon egentligen hette. Bodilla föddes 1765 vid gården Båta. Eric Fröberg har i boken ”Saga och sägnen från Fårö” beskrivit Båta-Bol enligt följande: ”En riktig vikingadotter var hon, en verklig kämpagestalt, stor och stark som en karl, guldhårig och rödkindad och med en kraftig örnnäsa emellan ett par blåa ögon.”
Historien menar att hon var ogift och barnlös, vilket inte stämmer. År 1789 födde hon en son utanför äktenskapet. Fadern var okänd vilket var katastrofalt för en bonddotter på den tiden. Men hon gifte sig 1791 med en änkeman vid namn Hans Mulen. Han var vid tiden för giftermålet 66 år gammal, f.d. båtsman, överlevt två fruar och hade sedan tidigare två barn som var äldre än Bodilla själv. Bodilla var 26 år när äktenskapet ingicks och torde snarare ha varit ett sätt för henne att överleva än av ren kärlek. Maken dog av ett slaganfall året därpå och Bodilla var åter ensam. Hon flyttade hem till föräldrarna igen, men lät bygga ett hus ute på gårdsplanen för att bo tillsammans med sonen. Man kan ju bara spekulera, men Bodilla var nog lite av en börda för familjen med sin oäkting till son. Med åren blev hon allt mer självständig, orädd och gick sin egen väg. Hon fogade sig inte och betedde sig inte som en kvinna i hennes situation borde göra, utan visade för folk omkring sig att hon kunde försörja sig själv.
Bodilla skaffade sig en båt och gick de 7 kilometrarna till Helgumannens fiskeläge för att fiska och som enda kvinna i fiskeläget kom hon ofta på kant med männen. Men som karsk och självständig kvinna hon var, fick de ångra sina handlingar. Fisken bar hon hem och seglade till Visby för att sälja sin fisk. Bodillas son, Lars Boberg, gifte sig så småningom och fick två barn, en son och en dotter. Bodilla levde ett hårt liv men blev trots allt 79 år gammal.
Tillbaka i bilen, fortsatte jag mot nästa naturreservat – Langhammars. En smalare asfalterad väg slingrade sig fram genom det karga landskapet med vindpinade träd och buskar. Jag ställde bilen på den anvisade parkeringsplatsen och gick ner mot klapperstenstranden. Raukarna fångade ens blick direkt. Ståtliga, en del upp till 8 meter höga, stoltserade de längs stranden och en del ute till havs.
Rauk vid Langhammars
En av de kanske mest fotade raukarna av de alla, är den som kan liknas med en sur gubbe. Eller vad säger du?
Nu var klockan slagen lunch, och jag behövde hitta någon restaurang att äta. Även om jag mumsat på medhavd matsäck under förmiddagen, så var jag verkligen hungrig nu. Man ska komma ihåg att det finns inga städer på Fårö – bara byar. En mataffär finns i byn Eke. Störst chans att hitta någon restaurang är intill semesteranläggningen Sudersand. Med hjälp av vägskyltar tog jag mig till Ebbas Mat & Kaffe, där de serverade lunch. En välbehövlig Pasta och Köttfärssås fick det bli. Efter en minipaus bar det iväg mot nordost och Fårö Fyr.
Fårö Fyr
Fyren står på Fårös nordöstra udde, Holmudden, och varnar för de förrädiska sandbankarna i norr mellan Fårö och Gotska Sandön. Fyren invigdes 21 oktober 1847 och drygt 100 år senare drogs elektricitet in i Fårö fyr, samma veva som tornet målades vitt. Idag ägs och sköts fyren av Sjöfartsverket och fyren är fortfarande i drift. Fårö fyr var tidigare stängt område, men är idag öppet för allmänheten och en fin plats för utflykter. Det många kanske inte tänker på är att vid Fårö fyr är det faktiskt närmare till Baltikum än det svenska fastlandet. Tänk på den!
Väl framme på parkeringen visade det sig kosta 30 kr att parkera bilen. Dyrt kan tyckas, jag som bara skulle titta på fyren. Men jag kan tänka mig att de drar in en rejäl slant varje dag, då det finns två populära badstränder i närheten; Norsta Auren och Skalasands sandstrand. En stig ledde fram till fyren och den steniga stranden nedanför. Havsvindarna svalkade gott i den annars varma luften. Efter ett par bilder gick jag åter till bilen. Jaha lite känslan av – been there, done that! Nu hade jag bara två stopp kvar, på min noga planerade Fårötripp. Avaeken och sist men inte minst Ulla Hau.
Morfar, mamma, jag och min syster var till Gotland 1996. Det är länge sedan och jag kommer inte ihåg mycket från den resan. Jag har halvsuddiga fotografier i ett gammalt album och, även om jag inte minns, så var jag på Fårö då. Fotobevis med Avaeken finns.
Avaeken
Så, alltså. Några kilometer öster om Sudersand står en mycket gammal ek. Som besökare är man välkommen till fots att beskåda eken, trots att den står på privat mark. Ingen vet exakt hur gammal den är, den skulle kunna vara 1000 år gammal. Carl von Linné skriver om Avaeken i sin Gotlandsresa 1741, där han svalkade sig i skuggan undan den brännande hettan. Det är en enorm ek och själva stammen mäter ca 6,4 meter i omkrets. Det sägs att Avaeken blev uthuggen inuti under 1960-talet och därefter fylld med betong. Grenarna stöttas med en metallkonstruktion och dräneringsrör förhindrar röta. Men att hitta någon tillförlitlig källa för denna information är svårt, så denna information får tas med en nypa salt. Även om det ”bara” var ett träd, var det ändå viktigt för mig att besöka, med tanke på fotobeviset. Kul att ha och jämföra med liksom.
Från Avaeken var det inte långt till Ulla Hau – det sista stoppet. Ulla Hau är ett stort skogbevuxet sandområde. Det är ett stort flygsandsfält bestående av fältspat och kvartsspat. Ulla Hau, Gotlands mini-Sahara, är en ca 300 m bred sanddyn som sedan 1966 är ett naturreservat och ligger på Avanäset i nordöstra Fårö. Sanddynen omsluter en bred sandslätt som med hjälp av vinden byggt upp den omgivande hästskoformade sanddyn som vi idag kallar Ulla Hau. Ulla Hau började bildas så sent som under 1700-talet och ses därför som ett ungt flygsandsfält. Sanddynen rörde sig då med ca 3 meter per år, så under 1800-talet planterades träd och sandrör (gräs) för att sakta ner dynens förflyttning. Planteringarna gav god effekt och i början av 1900-talet hade sanddynen slutat röra sig framåt. Ulla Hau är idag till största delen bevuxet med vindpinad tall. Till skillnad från övriga Fårö, finns här ingen kalk.
Ulla Hau
Det var ett mycket vackert område, med kritvita sanddyner omgivna av tallar. Men temperaturen var minst sagt olidlig, d.v.s. mycket stekande hett och vindstilla, och sanden gjorde det inte svalare direkt. Stod man inte direkt i skuggan av ett träd, så fullkomligt rann det svett. Men vad gör man inte för att få en extra bild eller två, till bloggen?
När jag kom tillbaka till bilen var jag oerhört lycklig över att slå igång AC:n. Det svalkade skönt efter den savannliknande tur jag just gjort. Jag kände mig klar med Fårö för denna gång. Sudersand får bli en annan gång. Jag är ingen bad och strandmänniska och kände att folkmassan som troligtvis höll till där just idag, i det fina varma vädret, klarar jag mig utan nu i dessa pandemitider.
Vägfärja tillbaka igen
Nu styrde jag min kosa mot Broa och vägfärjan igen, för att ta mig tillbaka till Gotland. När jag kom fram till färjeläget missade jag färjan precis, men nästa färja skulle avgå om ca 10 minuter, så det gjorde ingenting.
Väl tillbaka i Fårösund började jag min återfärd mot Visby längs väg 148. Längs denna väg radar de historiska kyrkorna upp sig likt ett pärlband, så jag var tvungen att stanna till vid några av dessa.
Av de runt 100 kyrkor som byggdes på Gotland under sen vikingatid/tidig medeltid, finns 92 stycken kvar idag som fortfarande är verksamma, en i varje socken. Gotland är därmed Sveriges mest kyrkotäta kommun och det är mindre än 10 minuters bilkörning mellan två kyrkor. Varför så många kyrkor byggdes på ön är det ingen som vet.
Anledningen att alla kyrkorna byggdes ska, enligt Gutasagan, vara: ”þy et menn gierþu sir kirchiur at mairu maki”. Ordet ”maki” översätts till bekvämlighet. Var det flera gårdar som ansåg att det var för långt till kyrkan, gick de ihop och byggde sin egen. Uppskattningsvis behövdes 10–15 gårdar för att bygga en kyrka, förse präst med hus och mark samt betala tionde till kyrkan. Tionde var dåtidens skatt till kyrkan, som motsvarade 1/10 av gårdens produktion och betalades ofta i form av produkter från gården.
Bunge Kyrka
Första kyrkan som dyker upp i Fårösund är Bunge Kyrka. Bunge Kyrka är en av få krigskyrkor på ön. Den medeltida kyrkans torn är krenelerat, dvs har skottgluggar högst upp, likaså har dess omgivande stenmur flera skottgluggar.
Rute Kyrka
Efter en kort bilfärd ankommer man Rute Kyrka. Kyrkan uppfördes av byggmästaren Lafrans Botvidarson under 1200-talet.
Lärbro Kyrka
Lärbro Kyrka
Tredje kyrkan i ordningen är Lärbro Kyrka. Kyrkan är från 1300-talet och har ett unikt åttkantigt torn. Tornet har dock varit högre än det är idag. På grund av den kraftiga stormen år 1522, förstördes högsta delen av tornet och man var tvungen att ta ner den översta våningen. Försvarstornet väster om kyrkan är från 1100-talet och fungerar idag som ett klocktorn.
Tingstäde Kyrka
Fjärde kyrkan längs väg 148 är Tingstäde Kyrka. Den uppfördes under mitten av 1200-talet och fram till 1300-talet med tydliga romanska influenser och är en av de största kyrkorna på Gotlands landsbygd. Tack vare sitt 55 meter höga torn syns tornet på långt håll och har en gång i tiden fungerat som sjömärke. Detta trots att kyrkan ligger 1 mil från närmsta kust. Tingstäde kyrka fungerade under en tid som en av Gotlands tre asylkyrkor. En dråpare kunde få skydd under 40 dagar medan offrets och gärningsmannens släkter gjorde upp om en förlikning samt bötesbeloppets storlek. Asylkyrkorna tros ha uppkommit för att undvika vedergällningar på ön.
Bro Kyrka
Den sista anhalten fick bli den medeltida Bro Kyrka och kanske den mest intressanta. Kyrkan uppfördes under 1100-talet i romansk stil. Därtill har både kor och långhus byggts till i unggotisk respektive höggotisk stil. Under medeltiden var Bro Kyrka en pilgrimskyrka, då det fanns en flisa av Kristi Kors.
Bildsten i kyrkväggen, Bro Kyrka
Inmurad i kyrkans södervägg finns en bildsten som är daterad till runt 500 efter Kristus. Stenen har dock lagts på sidan, för att lättare passa in i kyrkans vägg. Dess motiv har gett upphov till otaliga teorier om vad dess symboler betyder. Virvelhjulet skulle kunna stå för solen, månen, livet eller kanske döden? Under medeltiden var Bro kyrka en berömd offerkyrka och sägs vara byggd ovanpå en gammal kultplats. Med tanke på sin roll som offerkyrka, skulle bildstenens virvlar kunna vara sköldar som skydd från det onda?
Runsten, Bro Kyrka
Men allra mest imponerade är väl de bildstenar från 400-talet som finns i kyrkans två kamrar.
Inne i Bro Kyrka
Inne i kyrkan finns magnifika målningar på väggar och i tak.
Efter en hektisk dag på Fårö, var det skönt att komma till lägenheten och pyssla om mina marsvinsflickor och äta lite. Klockan var trots allt inte så mycket när jag var färdig med mina sysslor, så det fick bli en kvällspromenad idag igen. Tog på mig skorna och solhatten och vandrade ner till Österport. Men istället för att ta höger, som igår, tog jag vänster och kom efter en stund fram till Skolporten.
Skolporten
Porten togs inte upp förrän år 1891, då en ny folkskola byggdes utanför muren och porten fick därför passande namnet Skolporten. Namnet håller än idag då porten passeras dagligen av innerstadens skolbarn.
Jag fortsatte en bit till längs muren och kom fram till Kajsartornet och Kajsarporten, men mer om detta torn senare i bloggen. Här passerade jag in genom porten och gick västerut ner mot hamnen.
Modell av Visborg slott
Här finns en modell byggd av Visborg slott, som det en gång var byggt. Erik av Pommern, Kalmarunionens kung, påbörjade bygget i början av 1400-talet. Efter att ha blivit avsatt som kung, bosatte sig Erik på Visborg slott och bedrev sjöröveri i 12 år. Visborg var efter det ett av Östersjöns starkaste fästen. Danskarna ockuperade Visborg under slutet av 1670-talet, men valde att sprängdes slottet när de insåg att slaget var förlorat – allt för att inte ge fienden Sverige ett fullt krigsutrustat slott. Den kvarvarande ruinen användes under nästkommande tre decennier för kalkbränning och återuppbyggnad av Stockholm slott.
Rester från Visborg slott
Idag finns endast en liten del kvar av Visborg slott kvar. Det är ingenting som man bara råkar gå på, utan jag fick verkligen leta för att hitta det. Det ligger undangömt under stora träd, yviga buskar och högt gräs. Men det finns där för den som vill hitta det.
Visby fängelse, "Sjumastarn", idag ett vandrarhem
Alldeles intill den återstående ruinen av Visborg slott, ligger Visby Fängelse. Fängelset byggdes år 1857 och togs i bruk 1859. Med de sju skorstenarna, väl synliga för inkommande skepp, fick fängelset snabbt namnet ”Sjumastaren”. Vistelsen i fängelset var ofta en väntan på det riktiga straffet. Att stå och skämmas offentligt, få en kroppsdel avskuren eller bli offentligt piskad får ändå ses som de ”bättre” straffen om man jämför med de grymmare straffen såsom halshuggning, hängning, bränd på bål eller levande begravd. Den ökände internen Konrad Tektor Lundqvist spenderade sina sista dagar på Visby fängelse och var dömd till döden för rånmord och stölder. Genom den sista offentliga avrättningen i Sverige, halshöggs Tektor den 18 maj 1876. Fram till mitten av 1990-talet var fängelset en kriminalvårdsanstalt, men är idag ett vandrarhem.
Visby fängelse, idag ett vandrarhem
Med tanke på dess historia, skulle jag nog inte vilja spendera en enda natt på detta vandrarhem. Se bara på de gallerförsedda fönstren och taggtråden på staketet/muren.
Min färd fortsatte norrut genom Visbys smala gränder och passerade gamla vackra hus såsom...
... Burmeisterska Huset...
.... och Gamla Apoteket.
Slog mig ner på en bänk vid kajen en stund och samlade mig innan jag fortsatte längs muren bort mot Sankt Görans ruin. Denna kyrka byggdes intill ett sjukhus för spetälska under 1200-talet, utanför ringmuren.
S:t Görans kyrkoruin
S:t Görans kyrkoruin
S:t Göran var ett skyddshelgon och ansågs hjälpa vid sjukdom och olyckor. Idag kan endast ruinen av S:t Görans Kyrka ses, ingenting från sjukhuset finns kvar – tack och lov!
Målet var nu inställt på Galgberget, inte långt ifrån S:t Görans kyrkoruin. Det gick lite uppför och högst uppe på en platå hittade jag de tre stenpelarna.
Stenpelarna vid Galgberget
Området kallas fortfarande för ”Galgen” och var en av alla avrättningsplatsen där fångarna fick hänga tills fåglarna tog kropparna.
Illustration av hur Galgberget en gång kan ha sett ut
Syftet var att skrämma och eftersom Galgberget låg så högt, var kropparna synliga både från havet och Visby.
Galgberget
Det var lite kusligt att stå där, medveten om vad som försiggåtts på just denna plats om än för flera hundra år sedan. Lidande. Död. Bara lukten av förruttnade kroppar borde ha avskräckt vem som helst.
Solnedgång i Visby
Solen hade börjat gå ner för en stund sedan, så det blev en rask promenad tillbaka in till Visby innerstad. Jag hann precis ta mig till utkiksplatsen intill domkyrkan S:ta Maria för att beskåda ännu en makalös solnedgång över havet.
Har man väl tagit sig till Gotland – måste man besöka Fårö!
Det är Sveriges åttonde största ö med sina 114 kvadratkilometer. Endast ett 500-tal personer bor permanent på Fårö, men under sommarmånaderna kan antalet besökande nå omkring 10 000. Idag är turismen tillsammans med jordbruket den viktigaste näringen på Fårö. Det finns ingen bro mellan Gotland och Fårö, så för att besöka Fårö måste man ta en av vägfärjorna över Fårösundsleden, vilket är gratis. Vid högsäsong opererar flera färjor sträckan Fårösund – Fårö, tur och retur, med en kapacitet på ca 50 bilar per färja och avgångar upp till var 10 minut (endast under högsäsong).
För en optimal upplevelse bör man planera sin resa till Fårö, i alla fall vid högsäsong (juli och augusti) om man vill undvika köer till färjan eller folksamlingar vid raukarna eller de andra sevärdheter. Är det långa köer kan man få vänta i upp till 1 timme och 30 minuter bara för att få köra ombord på vägfärjan. Eftersom jag avskyr köer, planerade jag att hinna med en tidig färja och lämnade Visby några minuter efter sju på morgonen. Det tog drygt 45 minuter att köra till Fårösund, vilket gjorde att jag hann med 08.00-färjan över och behövde inte vänta i någon kö – what so ever.
Båtturen tog inte ens 10 minuter. Ett tips för den som vill besöka Ryssnäs Naturreservat så är det bäst att göra det direkt efter man kommit iland vid Broa. Anledningen är att avfarten till naturreservatet ligger väldigt nära färjan och skulle man vilja besöka reservatet under dagen, finns risken att bilkön till vägfärjan hindrar framkomligheten. Så Ryssnäs Naturreservat – direkt efter färjan alltså!
Jag svängde av vägen in på en smal asfalterad väg. Efter drygt en kilometer övergick vägen till en gråvit grusväg – klassisk syn på Fårö. Med hjälp av små skyltar lyckades jag slingra mig fram på grusvägarna till parkeringen vid Ryssnäs Naturreservat.
Det första som fångar ens blick är ett av alla urgulliga gotländska fårhus, s.k. Lambgift, som förvarar foder på loftet. Lambgiften fungerar också som skydd från regn, snö och vind åt lammen som går ute året om.
Går man förbi fårhuset kommer man snart till den Engelska kyrkogården omges av granitblock sammanlänkade med kedjor. Ett tjugotal personer finns begravda här, bland annat överstelöjtnant Hannant från den engelska marinkåren. Alla som är begravda här avled av kolera år 1854 under Krimkriget (1853–1856). På gravstenarna (minnesstenarna?) börjar texten försvinna, men ordet kolera är ännu läsligt. Ryssnäs är trots detta ett vackert område med unik natur, klapperstenstränder och alvarmark. Är man intresserad av fåglar är detta stället att besöka.
Jag vandrade längs den steniga stranden och träffade på tre får som lyckats hitta något att beta, bland stenarna.
Lite längre bort fanns ett litet område med raukar som blev ett ypperligt tillfälle för lite foton och eftertanke. Man kan lätt tro att Fårö fått sitt namn efter just fåren som betar här, men icke. Får heter faktiskt lamb på gotländska. Redan på 1300-talet omtalades ön som Farøø, och ett århundrade senare omnämns ön som Faroyna. Så namnet Fårö är bildat av orden far, som i farvatten, och ö. Fårö skiljer sig från det bördiga Gotland med sin flacka karga natur, bestående av mestadels morän. Fårö är princip en enda kalkstensklippa och öns karaktäristiska landskapsbild består av låga vindpinade tallskogar, träsk, myrar och raukar formade av naturens krafter. Hmm, tänker du nu. Träsk? Jo, för insjöar heter faktiskt träsk på gotländska. Östra Fårö består av finkornig sand medan västra Fårö har karga hällmarker, raukar, odlad mark och grunda sjöar. För den badsugne finns Sudersand, ett semesterparadis med långgrund havsvik.
Jag gick tillbaka till bilen och körde samma väg tillbaka mot Broa, och satte sedan kurs mot Fårö Kyrka. Fårö kyrka ligger geografiskt sett nästan mitt på Fårö, invid stora vägen som går mellan Broa och Fårö Fyr. Medan Gotland är känt för sina välbevarade medeltidskyrkor är Fårö kyrka en kyrka som förändrats sedan uppförandet i början av 1300 talet. Vid 1700-talets mitt, slog blixten ned och skadade kyrktornet så pass mycket att ett nytt behövde byggas. När Fårös befolkning ökade under mitten att 1800 talet byggdes kyrkan ut med tvärskepp åt både norr och söder. En av de kanske mest välbesökta gravarna på Fårö kyrkas kyrkogård är nog platsen där Ingemar Bergman vilar sedan sin död år 2007.
Efter att ha fotat kyrkan och studerat kartan en extra gång, styrde jag mot Gamla Hamn. Gamla Hamn är ett välbesökt naturreservat på nordvästra Fårö som inrättades år 1930. Här finns inte bara fornlämningar, det finns även gott om raukar framför allt vid klippudden i södra änden av Lautervik.
För att ta sig till parkeringen intill Gamla Hamn måste man köra längs en mycket smal grusväg. Det kändes smalt fast jag körde själv längs vägen. Eftersom Gamla Hamn ändå är ett mycket populärt besöksmål, kanske man kunde få önska lite bättre vägförhållanden? Det var gropigt och slingrigt och platser för att kunna möta en annan bil var få. Det var bara tur att jag inte mötte en bred husbil eller så.
När man kommit fram till parkeringen måste man gå ca 500 meter för att ta sig ut till själva raukområdet. Stigen började i skuggig skog och gick förbi ett klapperstensområde med gravfält som troligen uppfördes under vikingatiden. Under denna tid låg här en hamn, därav namnet Gamla Hamn. Öster om gravfältet kan man idag se en liten vattensamling innanför skogsbrynet, där hamnen en gång var. Landhöjningen genom århundradena har höjt inloppet till hamnen över vattenlinjen och man uppskattar att detta inträffade redan på 1300-talet.
Söder om den gamla hamnen kan man se ruiner av ett kapell och dess kyrkogård med ytliga stenkistor. Kapellet tros ha härstammat från 1000 talet under den tid då Olof den heliges besökte Gotland, varför kapellet kallas för S:t Olofs kyrka.
När jag kom ut på stenstranden så fanns raukarna i sikte. Solen var obarmhärtig där den lyste högt uppe på den blå himlen. Så varmt. Så ljust. Även om det blåste lite ute till havs, var det lugnt och vindstilla här. Det fanns en hel del raukar, men den som stack ut var såklart Fårös mest berömda rauk, Kaffepannan. Eller Hunden. Eller Sankt Oles Port. Kärt barn har många namn. De är alla namn på en och samma rauk.
Ett tips för att undvika att trängsel med den värsta skaran av besökare kan man besöka raukarna vid två tillfällen; tidigt på morgonen eller en stund innan solnedgången. Att se solen gå ner bakom raukarna ståendes ute i havet lär vara magiskt. Efter en del fotograferande, gick jag tillbaka till bilen. Jag körde tillbaka på samma ensliga och oländiga väg jag en gång kommit på. Fortsatte sedan, på behaglig asfalterad väg, norrut mot nästa naturreservat – Digerhuvud.
Digerhuvuds Naturreservat ligger, även detta, längs Fårös nordvästra kust. Reservatet sträcker sig 3,5 km från Lauterhorn i söder till Helgumannens fiskeläge i norr. Digerhuvuds olika områden nås lätt tack vare bilvägen genom reservatet. Som Sveriges största raukområde är det ofta mycket besökare just här. Det finns flertalet anvisade parkeringsplatser som man kan stanna till vid. Men jag var ute efter de mest kända raukarna och platserna, varför jag fortsatte köra en bra bit in i reservatet. Det finns hundratals raukar, allt från en till åtta meter höga raukar finns att beskåda, bestiga eller bara njuta av. Ute till havs står de yttersta raukarna som fortfarande formas av havets vågor, om än sakta.
Längs vägen började det bli allt mer bilar och folk. Men som tur var, var det inte lika mycket folk vid mitt första stopp– Helgumannens Fiskeläge. På Fårö, liksom resten av Gotland, finns mängder av fiskelägen. Kanske är Helgumannen det mest berömda fiskeläget? Det var i alla fall Fårös mest betydande fiskeläge under 1700-talet och fram till 1900-talet och är det bäst bevarade.
Har man tur, som jag, att få uppleva dessa gamla bodar när det är folktomt, är nästan magiskt. Stilla. Tyst. Bara vågorna som rullar in mot stenstranden. Jag tog en promenad ner till fiskeläget.
Bodarna ligger tätt och är byggda i trä och tak av trä eller spån, alternativt staplad sten. Än i dag ska fiskelägets egna brunn finnas kvar med källvatten från berget, och det ska finnas gott om vatten sägs det.
Det har funnits mängder historier om personer som fiskade här, tyvärr har många glömts bort eller helt enkelt inte skrivits ned. Om personen var bördig från enklare släkt har legenden helt enkelt inte dokumenterats. Men undantag finns så som Båta-Bol, eller Bodilla Jacobsdotter som hon egentligen hette. Bodilla föddes 1765 vid gården Båta. Eric Fröberg har i boken ”Saga och sägnen från Fårö” beskrivit Båta-Bol enligt följande: ”En riktig vikingadotter var hon, en verklig kämpagestalt, stor och stark som en karl, guldhårig och rödkindad och med en kraftig örnnäsa emellan ett par blåa ögon.”
Historien menar att hon var ogift och barnlös, vilket inte stämmer. År 1789 födde hon en son utanför äktenskapet. Fadern var okänd vilket var katastrofalt för en bonddotter på den tiden. Men hon gifte sig 1791 med en änkeman vid namn Hans Mulen. Han var vid tiden för giftermålet 66 år gammal, f.d. båtsman, överlevt två fruar och hade sedan tidigare två barn som var äldre än Bodilla själv. Bodilla var 26 år när äktenskapet ingicks och torde snarare ha varit ett sätt för henne att överleva än av ren kärlek. Maken dog av ett slaganfall året därpå och Bodilla var åter ensam. Hon flyttade hem till föräldrarna igen, men lät bygga ett hus ute på gårdsplanen för att bo tillsammans med sonen. Man kan ju bara spekulera, men Bodilla var nog lite av en börda för familjen med sin oäkting till son. Med åren blev hon allt mer självständig, orädd och gick sin egen väg. Hon fogade sig inte och betedde sig inte som en kvinna i hennes situation borde göra, utan visade för folk omkring sig att hon kunde försörja sig själv.
Bodilla skaffade sig en båt och gick de 7 kilometrarna till Helgumannens fiskeläge för att fiska och som enda kvinna i fiskeläget kom hon ofta på kant med männen. Men som karsk och självständig kvinna hon var, fick de ångra sina handlingar. Fisken bar hon hem och seglade till Visby för att sälja sin fisk. Bodillas son, Lars Boberg, gifte sig så småningom och fick två barn, en son och en dotter. Bodilla levde ett hårt liv men blev trots allt 79 år gammal.
Tillbaka i bilen, fortsatte jag mot nästa naturreservat – Langhammars. En smalare asfalterad väg slingrade sig fram genom det karga landskapet med vindpinade träd och buskar. Jag ställde bilen på den anvisade parkeringsplatsen och gick ner mot klapperstenstranden. Raukarna fångade ens blick direkt. Ståtliga, en del upp till 8 meter höga, stoltserade de längs stranden och en del ute till havs.
En av de kanske mest fotade raukarna av de alla, är den som kan liknas med en sur gubbe. Eller vad säger du?
Nu var klockan slagen lunch, och jag behövde hitta någon restaurang att äta. Även om jag mumsat på medhavd matsäck under förmiddagen, så var jag verkligen hungrig nu. Man ska komma ihåg att det finns inga städer på Fårö – bara byar. En mataffär finns i byn Eke. Störst chans att hitta någon restaurang är intill semesteranläggningen Sudersand. Med hjälp av vägskyltar tog jag mig till Ebbas Mat & Kaffe, där de serverade lunch. En välbehövlig Pasta och Köttfärssås fick det bli. Efter en minipaus bar det iväg mot nordost och Fårö Fyr.
Fyren står på Fårös nordöstra udde, Holmudden, och varnar för de förrädiska sandbankarna i norr mellan Fårö och Gotska Sandön. Fyren invigdes 21 oktober 1847 och drygt 100 år senare drogs elektricitet in i Fårö fyr, samma veva som tornet målades vitt. Idag ägs och sköts fyren av Sjöfartsverket och fyren är fortfarande i drift. Fårö fyr var tidigare stängt område, men är idag öppet för allmänheten och en fin plats för utflykter. Det många kanske inte tänker på är att vid Fårö fyr är det faktiskt närmare till Baltikum än det svenska fastlandet. Tänk på den!
Väl framme på parkeringen visade det sig kosta 30 kr att parkera bilen. Dyrt kan tyckas, jag som bara skulle titta på fyren. Men jag kan tänka mig att de drar in en rejäl slant varje dag, då det finns två populära badstränder i närheten; Norsta Auren och Skalasands sandstrand. En stig ledde fram till fyren och den steniga stranden nedanför. Havsvindarna svalkade gott i den annars varma luften. Efter ett par bilder gick jag åter till bilen. Jaha lite känslan av – been there, done that! Nu hade jag bara två stopp kvar, på min noga planerade Fårötripp. Avaeken och sist men inte minst Ulla Hau.
Morfar, mamma, jag och min syster var till Gotland 1996. Det är länge sedan och jag kommer inte ihåg mycket från den resan. Jag har halvsuddiga fotografier i ett gammalt album och, även om jag inte minns, så var jag på Fårö då. Fotobevis med Avaeken finns.
Så, alltså. Några kilometer öster om Sudersand står en mycket gammal ek. Som besökare är man välkommen till fots att beskåda eken, trots att den står på privat mark. Ingen vet exakt hur gammal den är, den skulle kunna vara 1000 år gammal. Carl von Linné skriver om Avaeken i sin Gotlandsresa 1741, där han svalkade sig i skuggan undan den brännande hettan. Det är en enorm ek och själva stammen mäter ca 6,4 meter i omkrets. Det sägs att Avaeken blev uthuggen inuti under 1960-talet och därefter fylld med betong. Grenarna stöttas med en metallkonstruktion och dräneringsrör förhindrar röta. Men att hitta någon tillförlitlig källa för denna information är svårt, så denna information får tas med en nypa salt. Även om det ”bara” var ett träd, var det ändå viktigt för mig att besöka, med tanke på fotobeviset. Kul att ha och jämföra med liksom.
Från Avaeken var det inte långt till Ulla Hau – det sista stoppet. Ulla Hau är ett stort skogbevuxet sandområde. Det är ett stort flygsandsfält bestående av fältspat och kvartsspat. Ulla Hau, Gotlands mini-Sahara, är en ca 300 m bred sanddyn som sedan 1966 är ett naturreservat och ligger på Avanäset i nordöstra Fårö. Sanddynen omsluter en bred sandslätt som med hjälp av vinden byggt upp den omgivande hästskoformade sanddyn som vi idag kallar Ulla Hau. Ulla Hau började bildas så sent som under 1700-talet och ses därför som ett ungt flygsandsfält. Sanddynen rörde sig då med ca 3 meter per år, så under 1800-talet planterades träd och sandrör (gräs) för att sakta ner dynens förflyttning. Planteringarna gav god effekt och i början av 1900-talet hade sanddynen slutat röra sig framåt. Ulla Hau är idag till största delen bevuxet med vindpinad tall. Till skillnad från övriga Fårö, finns här ingen kalk.
Det var ett mycket vackert område, med kritvita sanddyner omgivna av tallar. Men temperaturen var minst sagt olidlig, d.v.s. mycket stekande hett och vindstilla, och sanden gjorde det inte svalare direkt. Stod man inte direkt i skuggan av ett träd, så fullkomligt rann det svett. Men vad gör man inte för att få en extra bild eller två, till bloggen?
När jag kom tillbaka till bilen var jag oerhört lycklig över att slå igång AC:n. Det svalkade skönt efter den savannliknande tur jag just gjort. Jag kände mig klar med Fårö för denna gång. Sudersand får bli en annan gång. Jag är ingen bad och strandmänniska och kände att folkmassan som troligtvis höll till där just idag, i det fina varma vädret, klarar jag mig utan nu i dessa pandemitider.
Nu styrde jag min kosa mot Broa och vägfärjan igen, för att ta mig tillbaka till Gotland. När jag kom fram till färjeläget missade jag färjan precis, men nästa färja skulle avgå om ca 10 minuter, så det gjorde ingenting.
Väl tillbaka i Fårösund började jag min återfärd mot Visby längs väg 148. Längs denna väg radar de historiska kyrkorna upp sig likt ett pärlband, så jag var tvungen att stanna till vid några av dessa.
Av de runt 100 kyrkor som byggdes på Gotland under sen vikingatid/tidig medeltid, finns 92 stycken kvar idag som fortfarande är verksamma, en i varje socken. Gotland är därmed Sveriges mest kyrkotäta kommun och det är mindre än 10 minuters bilkörning mellan två kyrkor. Varför så många kyrkor byggdes på ön är det ingen som vet.
Anledningen att alla kyrkorna byggdes ska, enligt Gutasagan, vara: ”þy et menn gierþu sir kirchiur at mairu maki”. Ordet ”maki” översätts till bekvämlighet. Var det flera gårdar som ansåg att det var för långt till kyrkan, gick de ihop och byggde sin egen. Uppskattningsvis behövdes 10–15 gårdar för att bygga en kyrka, förse präst med hus och mark samt betala tionde till kyrkan. Tionde var dåtidens skatt till kyrkan, som motsvarade 1/10 av gårdens produktion och betalades ofta i form av produkter från gården.
Första kyrkan som dyker upp i Fårösund är Bunge Kyrka. Bunge Kyrka är en av få krigskyrkor på ön. Den medeltida kyrkans torn är krenelerat, dvs har skottgluggar högst upp, likaså har dess omgivande stenmur flera skottgluggar.
Efter en kort bilfärd ankommer man Rute Kyrka. Kyrkan uppfördes av byggmästaren Lafrans Botvidarson under 1200-talet.
Tredje kyrkan i ordningen är Lärbro Kyrka. Kyrkan är från 1300-talet och har ett unikt åttkantigt torn. Tornet har dock varit högre än det är idag. På grund av den kraftiga stormen år 1522, förstördes högsta delen av tornet och man var tvungen att ta ner den översta våningen. Försvarstornet väster om kyrkan är från 1100-talet och fungerar idag som ett klocktorn.
Fjärde kyrkan längs väg 148 är Tingstäde Kyrka. Den uppfördes under mitten av 1200-talet och fram till 1300-talet med tydliga romanska influenser och är en av de största kyrkorna på Gotlands landsbygd. Tack vare sitt 55 meter höga torn syns tornet på långt håll och har en gång i tiden fungerat som sjömärke. Detta trots att kyrkan ligger 1 mil från närmsta kust. Tingstäde kyrka fungerade under en tid som en av Gotlands tre asylkyrkor. En dråpare kunde få skydd under 40 dagar medan offrets och gärningsmannens släkter gjorde upp om en förlikning samt bötesbeloppets storlek. Asylkyrkorna tros ha uppkommit för att undvika vedergällningar på ön.
Den sista anhalten fick bli den medeltida Bro Kyrka och kanske den mest intressanta. Kyrkan uppfördes under 1100-talet i romansk stil. Därtill har både kor och långhus byggts till i unggotisk respektive höggotisk stil. Under medeltiden var Bro Kyrka en pilgrimskyrka, då det fanns en flisa av Kristi Kors.
Inmurad i kyrkans södervägg finns en bildsten som är daterad till runt 500 efter Kristus. Stenen har dock lagts på sidan, för att lättare passa in i kyrkans vägg. Dess motiv har gett upphov till otaliga teorier om vad dess symboler betyder. Virvelhjulet skulle kunna stå för solen, månen, livet eller kanske döden? Under medeltiden var Bro kyrka en berömd offerkyrka och sägs vara byggd ovanpå en gammal kultplats. Med tanke på sin roll som offerkyrka, skulle bildstenens virvlar kunna vara sköldar som skydd från det onda?
Men allra mest imponerade är väl de bildstenar från 400-talet som finns i kyrkans två kamrar.
Inne i kyrkan finns magnifika målningar på väggar och i tak.
Efter en hektisk dag på Fårö, var det skönt att komma till lägenheten och pyssla om mina marsvinsflickor och äta lite. Klockan var trots allt inte så mycket när jag var färdig med mina sysslor, så det fick bli en kvällspromenad idag igen. Tog på mig skorna och solhatten och vandrade ner till Österport. Men istället för att ta höger, som igår, tog jag vänster och kom efter en stund fram till Skolporten.
Porten togs inte upp förrän år 1891, då en ny folkskola byggdes utanför muren och porten fick därför passande namnet Skolporten. Namnet håller än idag då porten passeras dagligen av innerstadens skolbarn.
Jag fortsatte en bit till längs muren och kom fram till Kajsartornet och Kajsarporten, men mer om detta torn senare i bloggen. Här passerade jag in genom porten och gick västerut ner mot hamnen.
Här finns en modell byggd av Visborg slott, som det en gång var byggt. Erik av Pommern, Kalmarunionens kung, påbörjade bygget i början av 1400-talet. Efter att ha blivit avsatt som kung, bosatte sig Erik på Visborg slott och bedrev sjöröveri i 12 år. Visborg var efter det ett av Östersjöns starkaste fästen. Danskarna ockuperade Visborg under slutet av 1670-talet, men valde att sprängdes slottet när de insåg att slaget var förlorat – allt för att inte ge fienden Sverige ett fullt krigsutrustat slott. Den kvarvarande ruinen användes under nästkommande tre decennier för kalkbränning och återuppbyggnad av Stockholm slott.
Idag finns endast en liten del kvar av Visborg slott kvar. Det är ingenting som man bara råkar gå på, utan jag fick verkligen leta för att hitta det. Det ligger undangömt under stora träd, yviga buskar och högt gräs. Men det finns där för den som vill hitta det.
Alldeles intill den återstående ruinen av Visborg slott, ligger Visby Fängelse. Fängelset byggdes år 1857 och togs i bruk 1859. Med de sju skorstenarna, väl synliga för inkommande skepp, fick fängelset snabbt namnet ”Sjumastaren”. Vistelsen i fängelset var ofta en väntan på det riktiga straffet. Att stå och skämmas offentligt, få en kroppsdel avskuren eller bli offentligt piskad får ändå ses som de ”bättre” straffen om man jämför med de grymmare straffen såsom halshuggning, hängning, bränd på bål eller levande begravd. Den ökände internen Konrad Tektor Lundqvist spenderade sina sista dagar på Visby fängelse och var dömd till döden för rånmord och stölder. Genom den sista offentliga avrättningen i Sverige, halshöggs Tektor den 18 maj 1876. Fram till mitten av 1990-talet var fängelset en kriminalvårdsanstalt, men är idag ett vandrarhem.
Med tanke på dess historia, skulle jag nog inte vilja spendera en enda natt på detta vandrarhem. Se bara på de gallerförsedda fönstren och taggtråden på staketet/muren.
S:t Göran var ett skyddshelgon och ansågs hjälpa vid sjukdom och olyckor. Idag kan endast ruinen av S:t Görans Kyrka ses, ingenting från sjukhuset finns kvar – tack och lov!
Målet var nu inställt på Galgberget, inte långt ifrån S:t Görans kyrkoruin. Det gick lite uppför och högst uppe på en platå hittade jag de tre stenpelarna.
Området kallas fortfarande för ”Galgen” och var en av alla avrättningsplatsen där fångarna fick hänga tills fåglarna tog kropparna.
Syftet var att skrämma och eftersom Galgberget låg så högt, var kropparna synliga både från havet och Visby.
Det var lite kusligt att stå där, medveten om vad som försiggåtts på just denna plats om än för flera hundra år sedan. Lidande. Död. Bara lukten av förruttnade kroppar borde ha avskräckt vem som helst.
Solen hade börjat gå ner för en stund sedan, så det blev en rask promenad tillbaka in till Visby innerstad. Jag hann precis ta mig till utkiksplatsen intill domkyrkan S:ta Maria för att beskåda ännu en makalös solnedgång över havet.