Stöd Ukraina

Bejjan888s blogg

Lördag 27 Maj 2017 - London
Resealbum: Weekend i London
Copyright © Bejjan888™

Lördagen ägnades helt åt Heroes & Villains Fan Fest som hölls inne i Olympia, London. Kvällen avrundades med en medeltida fest.

Vi tog oss upp, trots att vi varit vakna till och från hela natten (bebisskrik och knarrande i taket ovanför), gjorde oss i ordning men hoppade över frukosten. Vi var tvungna att ta oss till Olympia till senast 09:00 då jag (med GOLD-VIP) fick gå in. Igår hade vi tagit tid hur lång tid det skulle ta att ta för oss att ta oss till Olympia. Och trots detta så lyckades vi ändå bli tidiga.

Nåväl, vi passade på att köpa frukost, vilket var välbehövligt. På grund av tidigare terrordåd i Manchester bara dagarna innan, så hade man höjt säkerheten ytterligare på detta konvent, med extra säkerhetskontroll och begränsning av vilken typ av väskor som fick tas med in samt dess storlek. Alla tillåtna väskor blev genomsökta av personal och de delade ut gratis genomskinliga kassar till de som behövde. Vatten var dock tillåtet och Cosplay-vapen till viss del.

Innan vi fick komma in, blev vi alla ”screenade” av bombhundar i kön utanför och därefter genomsöktes alla väskor av säkerhetspersonal vid ingången till vänthallen. Men det kändes ändå skönt att de tagit säkerheten på allvar och det kändes tryggare att vara här inne än ute på gatan i centrala London. Alla med någon form av VIP-biljett (fanns med tre olika nivåer) blev insläppta kl. 09:00. Nu hade vi hela 90 minuter på oss att i lugn och ro besöka de skådespelare vi ville, före resterande med General Admission. Kändes helt bra. Alla med VIP hade dock separata köer och förtur till allt inne på konventet, hela helgen.

Flera av skådespelarna i TV-serien ”Arrow” var här på konventet, både för att skriva autografer och fotografering, s.k. ”Celebrity Photo Op”. Inte mindre än nio skådespelare från serien närvarade och som jag hade möjlighet att se och träffa IRL.

Stephen Amell – Oliver Queen/Arrow
Emily Bett Rickards – Felicity Smoak
Charlotte Ross – Donna Smoak
John Barrowman – Malcolm Merlyn/Ra’s al Ghul
Colin Donnell – Tommy Merlyn
Katie Cassidy – Laurel Lance
Brandon Routh – Ray Palmer
Josh Segarra – Adrian Chase
Michael Rowe – Deadshot

En imponerande samling, om man gillar TV-serien Arrow (skyldig ;) ). Men självklart var det fler kändisar från andra TV-serier där också, bland annat; Legends of Tomorrow, Supergirl, Gotham, the Flash, The Hunger Games och så vidare. Vad sägs om Stanley Tucci, Robbie Amell (kusin till Stephen Amell) och hans förtjusande fru Italia Ricci, samt Michael Rooker? En skådespelare som jag hade bokat fotografering med var Chris Wood (Vampire Diaries) men han fick avboka i sista stund på grund av jobb.

Så en hel dag att flanera omkring bland kändisar, få autografer och ta foton med, inte illa va? Men de två personerna som betydde mest för mig var ändå Stephen och Emily. En autograf och ett foto med Stephen Amell, wow… och ja, han ser minst lika bra ut IRL som på TV, om inte ännu bättre ;) Stephen var lika lugn, cool och säker IRL som han ger sken av i Arrow. Även en autograf och foto med Emily Bett Rickards, är inte illa det heller. Hon var kortare i verkligheten än vad man tror, så inte undra på att hon alltid har sjukt höga klackskor i tv-serien. Jag reagerade också på hennes personlighet, som skiljer sig rejält från hennes roll som Felicity Smoak i Arrow, med andra ord, hon är ruskigt bra skådespelerska!
Hela arenan genomsöktes av säkerhetspersonal och bombhundar hela dagen, vilket kändes otroligt tryggt och säkert. Arrangören hade tagit senaste terrorhotet på största allvar och verkligen satsat på säkerhet. Förutom alla kändisar fanns givetvis en hel del merchandise att köpa och titta på, som t-shirts, muggar, planscher, brädspel, nyckelringar mm, mm.

Så efter en åtta timmar sådär, hade jag hunnit med alla autografer och fotograferingar, och både jag och brorsan kände oss klara med eventet. Vi gick ner till tunnelbanan och tog District Line ända till Tower Hill.

Från tunnelbanestationen var det skyltat till Tower Bridge, så det var enkelt att hitta. En vacker bro och en av många kännetecken för London. Ungefär en vecka senare, efter att vi varit där, skedde ytterligare ett terrordåd just vid denna bro. En i raden av avskyvärda handlingar som kopplats ihop med islamistisk extremism i London/England under kort tid.

Från Tower Bridge var det nära till St Katherine Docks, där kvällens middag med underhållning ägde rum. Restaurangen, The Medieval Banquet, låg nere i en stor gammal vinkällare, med valv där bord dukats upp för besökare. Vi serverades vid bordet med en fyrarätters middag med fri tillgång till både vatten, öl och rött vin (övrig dryck fick köpas separat i baren).

Mellan rätterna underhölls vi av uppträdande i form av trapetskonster, jonglerare och till och med en strid med svärd. Inte på blodigt allvar dock, men allt för att passa in i det medeltida temat. Efter en trevlig kväll tog vi tunnelbanan tillbaka till Victoria Station och därefter vidare till hotellet. Man behövde då definitivt inte gå till sängs hungrig, inte efter den middagen i alla fall.
Fredag 26 Maj 2017 - Watford
Resealbum: Weekend i London
Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt i ottan för att hinna göra oss i ordning och vara i tid till frukosten vid 07:30. Frukosten var nere i källaren och vi blev hänvisade till ett bord. En dam kom och frågade om vi ville ha engelsk frukost och om vi ville ha kaffe eller te. Vi bestämde oss snabbt för att prova den engelska frukosten (vet ej vad det andra alternativet hade varit) och tog varsin kopp te. Vi blev serverade vid bordet med nyrostat bröd, ägg, bacon och bönor. Juice och te. Mätta och belåtna gick vi åter upp till rummet och packade i ordning för en dagstur till Harry Potter Studio i Watford. Detta var väl egentligen mer en aktivitet som min bror ville åka på, men eftersom han följer med mig i morgon på konventet så följde jag med honom på detta. Man får ju ge och ta lite ;)

Vi hade bokat med buss tur och retur från Coach Station, med avgång klockan 10:30. Vi var ute i god tid, eftersom vi inte hade någon riktig koll på var Coach Station låg. Väl inne på Victoria Station så var det bra skyltat om vart vi skulle gå. Coach Station och Victoria Station är två separata byggnader och har man inte koll på det, kan det vara lite förvirrande.

Bussen anlände till Coach Station vid 10:30 och när alla var ombord började vi vår resa ut ur London för färd mot Watford. Det var ju fredag och denna helg var det Bank Holiday vilket innebar att alla britter har ledigt på måndagen också. Så trafiken var ju inte måttlig och det tog närmare 45 minuter att ta sig ut på motorvägen, men sen gick det smidigt ända fram till studion. Vi fick våra biljetter och fick instruktionen om att vara tillbaka 15:30. Jag hade hoppats på att vi kunde ha fått åka tillbaka till London med valfri buss (via Premium Tours) eftersom vi var tvungna att hämta ut biljetter inför morgondagens aktivitet redan idag, mellan 12:00 och 20:00. Men det gick inte att rucka på. Det var 15:30 som gällde. Lite besviken och nervös över att kanske inte hinna få ut VIP-biljetter för fotografering med Stephen och Emily inför morgondagens fanfest (de 50 första fick nämligen välja om man ville ha biljetter för lördagen eller söndagen) så kände jag hur min planering helt plötsligt sprack. Nåväl, det var ju bara att gilla läget. Inget att göra åt nu.

Så började vi köa, först för säkerhetskontroll av alla väskor, och sedan blev vi kontrollerade med metalldetektor innan vi fick komma in i själva byggnaden. Därefter var det kö igen in till själva studion.

Måste erkänna att jag inte är ett Harry Potter fan och jag har inte heller sett filmerna eller läst böckerna, men det var ändå intressant att se rekvisita, kläder och masker som gjorts för filmerna och det var helt klart värt pengarna.

Man har bland annat byggt upp den Stora salen igen, ställt upp Hogwarts Express på Platform 9 ¾...

... låtit bygga upp Diagon Alley och du kan titta in i Dumbledores kontor inne i studion, allt för en magisk upplevelse.

Nytt sedan två månader tillbaka var att man ställt i ordning Forbidden Forest som vi fick vandra genom. Skogen består av 19 träd med en diameter på mer än 3,5 meter vardera med gigantiska rotsystem som gjorde att man kände sig väldigt liten. Bland träden dök en fullstor Buckbeak upp, som använts under inspelningarna till Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Varje fjäder på det magnifika djuret har limmats dit för hand och ett helt team jobbade intensivt för att få Buckbeak klart för inspelningen.

Längre in i skogen lurar Aragog som kryper fram från sin mörka håla. Spindeln med sina ben är mer än 5,5 meter stor, så alla med spindelfobi kanske ska undvika den delen av skogen ;)

Mitt under turen genom studion finns en restaurang där man kan beställa mat. Ganska välbehövligt med en paus för att sortera alla intryck. Och turen fortsätter efter det, med rekvisita utomhus med trevåningsbussen och Privet Drive där Harry Potter växter upp.

Därefter fortsätter turen inomhus igen med bland annat den Hogwarts-modell som byggdes i skala 1:24, och filmades med green screen i bakgrunden samt digitala effekter för att skapa Hogwarts Magical School. Till slut kommer man till en souvenirshop – vad annars ;) Men klockan hade sprungit på ganska duktigt och vi fick skynda igenom shoppen utan att köpa något och gå direkt till bussen. Ute var det varmt, säkert +27°C och solen lyste med full kraft. Så det var skönt att få sätta sig i en välventilerad buss med AC. Otroligt nog var alla i tid till bussen och vi kunde påbörja färden tillbaka till London.

Trafiken var om möjligt ännu värre när bussen kom in mot centrala delarna av London. Vi blev avsläppta i närheten av Victoria Station och gick tillbaka och ner till tunnelbanan för att ta District Line till Baron’s Court. Det tog en bra stund innan vi var framme och från tunnelbanestationen tog det ungefär 10 minuter att gå till Olympia. Olympia är ett stort konventcenter med flera olika mässhallar och det var ju inte jättetydligt var vi skulle gå.

Men när vi väl kommit rätt var det tydligt skyltat och med personal som hade t-shirts med Heroes & Villains Fan Fest logo på. Jag hade nog förväntat mig milslånga köer och att biljetterna för att bli fotograferad på lördagen med Emily och Stephen, de två mest efterfrågade skådespelarna, skulle vara slut vid det här laget, då biljettluckorna haft öppet sedan 12:00 och klockan var efter 18:00 nu. Men all oro förgäves, för det var ingen kö till GOLD-VIP-luckan och det fanns många biljetter kvar för foto på lördagen med både Stephen och Emily. *YAAY* Passade också på att lösa in biljetterna till resterande skådespelare som jag bokat in mig för. Tyvärr hade en skådespelare avbokat så sent som igår och skulle inte dyka upp över huvud taget och en annan skådespelare fick jag lov att avboka själv eftersom tiden för fotografering krockade med en annan som jag bokat.

Eftersom allt var frid och fröjd nu (fått tag i biljetter till lördagen) kunde vi i lugn och ro åka tillbaka till Victoria Station och lämna alla biljetter på hotellet och gå ut och äta något. Vi gick tillbaka till restaurangen Giraffe som ligger alldeles nära Victoria Station och de hade Happy Hour. Billiga drinkar och till och med en flaska vitt eller rött vin för endast £10. Så det var ett enkelt val ;) Det var en mysig restaurang, avslappnad stämning och mycket trevlig personal. Maten var god och som vanligt stora portioner så jag orkade inte äta upp. Men det var väldigt gott! Kan verkligen rekommendera denna restaurang. Vi rundade av kvällen och började ställa in siktet på morgondagens konvent.
Torsdag 25 Maj 2017 - London
Resealbum: Weekend i London
Copyright © Bejjan888™

Heroes & Villains Fan Fest på Olympia, London. Men mer om detta senare.

Dagarna innan hade det varit soligt och väldigt varmt, men idag var det mulet och en behaglig temperatur. Jag parkerade bilen på långtidsparkering och min bror och jag tog transfern in till terminal 5. Inne i avgångshallen var det ovanligt mycket folk, vilket skulle kunna förklaras med semestertider och att en Europa League match mellan Ajax och Manchester United spelats kvällen innan i Stockholm och alla fansen ville ta sig hem. Vi var i god tid och hann i lugn och ro skriva ut boardingkort och checka in bagageväskan via Norwegians bagage drop. Det är ju så himla smidigt att checka in sig på planet hemma online dagen innan och sedan dagen efter komma till flygplatsen för att skriva ut bagagetaggen och själv checka in väskan.

Min bror och jag hann äta på Mc Donalds (McWrap & Co såklart) innan de satt ut gate-numret för vår flight. En lång kö ringlade sig sakta fram till säkerhetskontrollen och när man väl tagit sig igenom metalldetektorerna så känner man sig ett steg närmare avfärd. Men lite förvånad upptäckte jag att vi var tvungna att passera en gränskontroll för att slutligen komma till gaten. Min första tanke var att Storbritannien faktiskt fortfarande var med i EU, så det kändes konstigt med en gränskontroll. Men det slog mig snabbt att det med största sannolikhet hade med att Storbritanniens premiärminister Theresa May meddelat att landet höjt hotnivån från allvarlig till kritisk, det vill säga den högsta nivån på en femgradig skala gällande terrordåd. Detta bara dagarna innan vår resa, efter terrordådet i Manchester strax efter en avslutad konsert på Manchester Arena.
Planet var 20 minuter försenat och vi fick börja borda planet vid 17.30. Det var ett fullbokat plan och givetvis en hel del fotbollsfans som sett matchen dagen innan. Men flygresan gick lugnt till, inget bråk eller stök. De dryga två timmarna i luften segade sig fram. Dels för att det inte fanns några underhållningssystem med filmer och spel etc (för kort flygning för det) men också för att min mp3-spelare, som jag planerat att lyssna på under flygningen och därför uppdaterat med nya spellistor bara timmar innan, bestämde sig för att vägra starta. Så efter några svordomar och frenetiskt tryckande på knapparna på den stackars lilla mp3-spelaren (som fortfarande vägrade starta) så insåg jag att detta skulle bli en väldigt lååååååång flygning. Som tur var hade jag några låtar nerladdade på mobilen, men inte alls lika många.

Piloten måste ha flugit lite snabbare då planet landade på London-Gatwick Airport på utsatt tid 19:40. Gatwick är Londons näst största flygplats och är en viktig avlastning till den större och hårt trafikerade London-Heathrow Airport. Gatwick är dock världens största flygplats med endast en aktiv start- och landningsbana, vilket innebär att alla plan startar och landar från samma bana. Det måste krävas en hel del av flygledarna att få iväg alla plan samtidigt som plan vill landa, med endast en bana.

Det är väldigt smidigt att ta sig från London-Gatwick Airport och in till centrala delarna av London (Victoria Station) med hjälp av Gatwick Express. Det avgår tåg varje kvart och har man köpt biljett i förväg är det bara att gå igenom spärrarna, utan att köa för biljettautomater. Vi hade såklart köpt biljetter i förväg och gick raka vägen till tåget och satte oss. Vi lutade oss tillbaka och hade tänkt oss en resa i lugn och ro – men icke. Två tjejer i 20-årsåldern satte sig bredvid på andra sidan gången och den ena tjejen började högljutt föreläsa (med en ganska jobbig göteborgska) om hur dyrt det var att leva i London och ganska ingående om sin livssituation… hon verkade inte ha någon uppfattning om att hon störde sin omgivning med sitt prat och att vi andra kanske INTE ville veta allt detta. *SUCK*

Landskapet utanför tågfönstret var typiskt ”brittiskt” och väldigt grönt. Mycket vackert! När tåget närmade sig London började det dyka upp allt mer tegelhus med de klassiska skorstenarna. Tjejen som hade behov av att berätta sin livshistoria för alla oss andra, höll igång ända till slutstationen vid Victoria Station. Så när vi klev av tåget var vi dels trötta i kroppen från flygresan, men också helt manglade i skallen efter att ofrivilligt ha fått lyssna på någons självbiografi i 30 minuter. Varken jag eller min bror har tidigare varit i London och det kändes inte helt lätt att orientera sig inne på Victoria Station för att komma ut på rätt sida. Men med hjälp av utskrivna kartor hemifrån och lite tur så lyckades vi komma ut på rätt gata och sedan var det ganska lätt att hitta till Stanley House Hotel, vårat boende under resan.

Stanley House Hotel var inget lyxhotell direkt, mer ett budgethotell som får duga om man inte vill spendera en förmögenhet på boende (det är ändå relativt dyrt att bo på hotell i London). Men jag kommer troligtvis inte bo där igen, utan hellre spendera lite mer på boendet nästa gång. Men trots det låga priser hade vi dubbelrum och eget badrum, WiFi och frukost inkluderat. Men rummets standard var ju inte den bästa, om jag säger så. Vi kånkade upp väskorna 2 trappor upp till vårat rum (det fanns ingen hiss) och en varm och kvav luft slog emot oss. Det hade varit varmt i London de senaste dagarna och rummet var ganska uppvärmt av solen. Ingen AC heller. Trots att vi öppnade fönstret så mycket det gick så stannade värmen kvar inne i rummet. Toppen! Vi gjorde några tappra försök att logga in på WiFi, men utan att lyckas. Så vi beslutade oss för att gå ut och köpa något att äta istället.

Vi bestämde oss för en pub som inte var överfull med gäster och beställde varsin dryck. Men vi insåg ganska snabbt att puben inte serverade något ätbart. Nåväl, på vägen tillbaka till hotellet så fanns en affär som var öppen ”until late” som vi gick in och köpte enklare tilltugg hos. Åter på hotellet gjorde vi ytterligare försök att logga in på WiFi och lyckades efter en stund. Desperat försökte vi hitta information om hur vi kunde köpa EU surf på operatörens hemsida. Vi fick sms direkt när vi landat om hur mycket det kostade, men inte hur vi skulle göra. Så i nästan en timme satt vi två stycken och letade efter instruktioner om hur man köper surf utomlands. Till slut hittade jag det vi sökte efter, det stod längst ner i ett dokument i det kursivt finstilta. Det var ju hur enkelt som helst, bara man visste hur man skulle göra! Nu hade klockan hunnit bli väldigt sent, efter midnatt. Så det var bara att lägga sig.
Tisdag 15 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt var det, ja. Närmare bestämt kl. 03.30. Christina, som vanligtvis går upp tidigt på morgonen, var den som ställde i ordning frukosten åt mig, klockan 04.30. Och varför i hela fridens namn välja att flyga så tidigt? Jo, så här års finns endast ett fåtal flighter att välja på och om jag inte ville spendera en natt till i Lissabon var detta det enda alternativet. Vid 05.00 skjutsade Christina mig till João Paulo II Airport och det var inte många själar ute. Varken på vägarna eller på flygplatsen. Inne i terminalen fanns det dock gott om resenärer. Det visade sig att det avgick två flighter tidigt på morgonen, en med TAP (som jag skulle flyga med) och en med Ryan Air. Flighten med Ryan Air avgick 06.30 och den avgången var nog fullsatt. Det var hur mycket folk som helst som gick ombord på det planet.

Min flight avgick klockan 07.00 och det var nog inte mer än 30 personer.

Efter dryga två timmar var jag på åter på Lissabon Portela Flygplats och hade nu tid till att äta något i lugn och ro innan planet mot Stockholm-Arlanda Flygplats skulle avgå kl. 12.50. Flighten till Stockholm var däremot fullsatt till sista plats. Lite besviken klev jag av planet på Stockholm-Arlanda Flygplats och såg att allt snökaos mer eller mindre verkat ha tinat bort. Och på vägen från transferbussen till bilen så regnade det. Yaaay!! Eller inte… snöslask, grått och trist.

Men ännu en fantastisk ridsemester! Azorerna är ett fantastiskt resmål och att få se det från hästryggen var underbart. Hästarna som jag ridit under veckan har varit väl omhändertagna och i god kondition. Mycket bra boende på Quinta da Terça och man var verkligen en i familjen från första stund man satte foten på gården. Fantastisk mat och man har verkligen inte behövt vara hungrig en enda stund. Reser jag tillbaka till Azorerna och det inte blir ridning, kan jag nog mycket väl tänka mig att vandra istället. Naturen är helt fantastisk!
Måndag 14 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Sista riddagen här på Azorerna och vilken dag! Det spåddes bli bra väder och att få rida hela dagen på min favorithäst Corante skulle bli toppen. Men först ridlektion för Rodrigo.

Eftersom jag skulle rida lektion själv, åt jag frukost före de andra, redan klockan 08.00. Jag var sedan nere vid stallet redo för min ridlektion vid 09.00. Jag skulle få rida Olé, en Arab/Lusitano-valack som var högt utbildad inom dressyren. Han var smäcker och elegant. Man kände sig verkligen privilegierad att få rida en sådan erfaren dressyrhäst. Och att få träna för Rodrigo Ferreira som inte bara såg bra ut, utan även hade ett väldigt fint leende. Det gick från öra till öra och man kunde inte låta bli att le tillbaka. Man blev verkligen på gott humör när man såg honom.

Så efter att ha spenderat 45 minuter i gårdens lilla ridhus (skulle tippa på att det var 15x30 meter bara) och ridit för Rodrigo var jag helt slutkörd. Inte bara för att jag inte ridit dressyrpass på länge, utan också för att arenan var så pass liten. Ni kan ju tänka er slutor i galopp på diagonalen, det blev ganska tvära slutor och sedan få in galoppombyte på det också… ja, man kände ju verkligen att man hade något som kallades för magmuskler efter ridpasset om jag säger så ;)

Så strax efter klockan 10.00 samlades vi alla för en heldagstur med Rodrigo. Jag fick rida min favorithäst Corante. Alla våra hästar lastades in i lastbilen och alla ryttare åkte i bil till Relva, där dagens ridtur började.

Hela ridturen gick i princip längs havskusten hela tiden. Ibland red vi längs asfalterade vägar, men för det mesta längs ensliga grusvägar där vi kunde trava och galoppera ganska friskt. Strax innan lunch så dök det upp en åsna med föl. Med tanke på att det senaste mötet med en åsna, under en ridtur, inte blev någon positiv upplevelse så blev jag lite smått nervös denna gång (läs mer om ”the Killer Donkey” i bloggen från Katalonien). Men det hände ingen denna gång som tur var. Men Corante var väldigt intresserad och började piaffera (eller det var nog mer en blandning piaff/passage) och spetsade öronen och ville hälsa.

Lunchen serverades i en restaurang. Hästarna fick vi lämna på bakgården, där vi band fast dem och gav dem mat. Restaurangen låg intill havet och det var verkligen varmt där vi satt eftersom solen sken in. Efter lunch hade man sådär lagom matkoma och när man satte sig på hästryggen igen kände man som en uppstoppad korv. Men man kom snabbt in i tempot igen och det blev mer trav och galopp på eftermiddagen.

Vi passerade byar med övergivna hus blandat med lyxvillor. Kontrasterna var stora.

Solen började så sakta gå neråt på horisonten och det blev dunklare. Innan det blev mörkt kom vi fram till Várzea där lastbilen väntade och vi lastade in hästarna igen. Härifrån tog det sedan ungefär en timme i bil tillbaka till Quinta da Terça. Kvällens middag serverades vid 19.30 och det var min sista middag på gården för denna gång. Lite tråkigt, men ändå skönt med hemresa i morgon. Hade ju hört att det varit snökaos hemma i Sverige medan jag varit borta, så jag ville hem och se det med egna ögon. Först serverades det en spenatsoppa följt av en Filé Mignon och avslutningsvis en Citron Tarté. Kvällen blev inte särskilt sen för mig eftersom jag var tvungen att gå upp väldigt tidigt i morgon.
Söndag 13 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp och gjorde mig i ordning för frukosten kl. 08.30. De fyra damerna från Storbritannien lämnade gården under förmiddagen och reste vidare hem med flyg. Lite synd eftersom de var mycket trevligt sällskap samt att jag fick träna mer på min engelska.
Därför var det bara jag tillsammans med guiden Lara som red en halvdagstur till häst under förmiddagen. Jag var vid till stallet till 09.30 och träffade Lara och Corante, min häst för dagen. Det blev lite kärlek vid första ögonkastet. Han var en jättefin brunvit skäck och Corantes historia om hans liv innan han kom till Quinta da Terça är lite hjärtskärande.

Corante, betyder den färgglada, vilket är ett passande namn till en så pass vacker häst. Han växte upp som en hingst i Livramente på Azorerna, tillsammans med ett sto och hennes föl (dock inte hans föl). Ägaren matade hästarna med endast ananasplantor, vilket är givetvis är helt undermåligt och alltför näringsfattigt för en häst. När Christina och Claude försökte köpa alla tre hästarna, som då var i uselt skick, fick de ett nej. Men 6 månader senare efter att ägaren fått besök av den lokala djurpolisen blev Christina och Claude ett erbjudande om att få köpa Corante. Idag har Corante gott hull och är en glad häst och har fått smeknamnet ”the Pineapple Horse”.

Men hur kan man göra så? Kanske några av er tänker nu. Enligt vad Claude berättade så är det lite av en statussymbol att ha en Lusitanohingst, liksom ett hus och en bil, gärna av finare modell. Det spelar ingen roll om man vet hur man sköter en häst eller inte, det ska stå en häst på bakgården för statusens skull. Det är även populärt att köpa häst till sina barn.

Dagens ridtur startade från gården i Livramente. Vi red genom mindre byar, red genom en tunnel under motorvägen innan vi kom ut mer i naturen. Solen var mer frånvarande idag och det mulnade på när vi kom fram till Pico do Fogo, Eldberget. Men det började aldrig regna.

Trots mulet väder var det en fin utsikt från utkiksplatsen. När vi red tillbaka mot gården och vi var nästan framme vid Quinta da Terça, tyckte Corante att det var dags att lägga sig ner och rulla. Det var i slutet av ridturen och jag var rätt avslappnad och hade inte så mycket fokus på Corante, men helt plötsligt vek han in benen inunder sig och tyckte att ”Här vill jag rulla”. Det var jättekonstigt för det gick som i slow motion och jag hann tänka ”Fastna inte med benen - få ur fötterna ur stigbyglarna!” Efter allt ståhej och Corante stod på alla fyra benen igen så fortsatte vi rida till gården. Eftersom det var min sista riddag i morgon frågade Lara mig vilken häst jag ville rida. Trots dagens fadäs, så ville jag ändå ha Corante i morgon. Nu visste jag ju vilka tecken jag skulle leta efter och hur han betedde sig när hann ville rulla.

Åter tillbaka på gården lagom till lunch klockan 13.00. Det var någon form av omelett och sallad. Idag skulle det komma nya gäster; en tyska och ett franskt par. Den tyska tjejen anlände till gården när jag satt och åt lunch. Vi hann bekanta oss en kort stund innan jag var tvungen att göra mig i ordning för eftermiddagens tur till Eldsjön. Strax efter klockan 14 kom min guide Paulo och hämtade mig på gården. Han körde en svart Mercedes, modell nyare bil, som jag slår vad om inte hade en enda repa i lacken. Bilen var minutiöst städad inuti och såg ut som om den precis rullat ut från tillverkarens fabrik. Ett av målen för dagen var Lagoa do Fogo, Eldsjön, som ligger ganska centralt på ön São Miguel.

Eldsjön är omsluten av en vulkankrater beklädd med endemiska växter. Det klara lugna vattnet och de vita sandstränderna är en stilla ro och skönhet som klassificeras som ett naturreservat. För att ta sig upp till någon av utkiksplatserna över Lagoa do Fogo måste man köra uppför ett antal höjdmeter. Molnen låg lågt runt vulkankratern och till en början såg det ut som om jag inte skulle få se någonting, när vi väl kom fram. Men när vi kom fram så sken solen och molnen skingrade sig. Långt nedanför kunde man se vandrare som var på väg ner till sjön och ett fåtal personer som tog sig ett dopp. Uppe där jag stod, var det ändå lite kyliga vindar så man var ju inte direkt sugen på att bada.

Vi fortsatte vår färd ner till Caldeira Velha. Här fanns flera vattenfall och varma källor som under högsäsongen (sommaren) är ett populärt mål för turister. Jag gick längs en gångväg och den gröna vegetationen med palmer och diverse andra växter gjorde att det kändes som Amazonas för en kort stund. Ganska snart kom jag fram till de varma källorna och vattenfallen. Det fanns omklädningsrum och toalett, även en souvenirshop. När jag återvände till Paulo och satte mig i bilen, såg jag att han hunnit göra rent golvmattan i bilen från den lilla jordhög som jag råkat lämna. Oj, är han så rädd om bilen?

Vi fortsatte sedan norrut och ut mot kusten till Ribeira Grande, São Miguels näst största stad. Ribeira Grande betyder ”stor flod” och namnet fick staden eftersom den ligger längs en stor flod. Det är en vacker stad med många smala gränder, där man kanske inte skulle tillåta biltrafik eftersom det är så smalt. Religionen har en stor del i azoriernas liv vilket märks i antalet kyrkor som finns runtom på ön. En vacker bro, Ponte de Oito Arcos, med sina åtta bågar från 1700-talet finns till beskådan i stadsparken.

Som en sista anhalt under dagens guidning stannade vi till vid öns (och Europas) enda teplantage; Gorreana Tea Factory. 1874 besökte kinesiska teodlingsexperter ön São Miguel och lärde azorierna hur man odlade te. För en nysådd teplanta tar det 6 år innan den kan skördas för första gången. Sedan kan den skördas fram till dess att den är 9 år, därefter är den förbrukad. Gorreana Tea Factory är ekologisk och inga bekämpningsmedel/kemikalier används här och tefabriken är en av Azorernas viktigaste inkomst.

När jag kom tillbaka till Quinta da Terça var det nästan helt mörkt och snart dags för middag vid 19.30. Bönsoppa till förrätt, potatisgratäng till varmrätt och björnbärspaj och glass till efterrätt. Till middagen hade även det franska paret anlänt till gården. De berättade att de börjat lära sig engelska för bara 3 månader sedan och om det är sant, så hade de lärt sig väldigt mycket och många ord!
Lördag 12 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Frukosten serverades klockan 08.00. Idag skulle jag få rida själv tillsammans med Lara, medan de andra damerna hade andra aktiviteter. Jag träffade Lara vid stallet där våra hästar stod sadlade. Hästen jag red idag hette Mariñho, en relativt ung, brun valack som var lugn som en filbunke. Han var en snäll häst som gjorde precis det man bad honom om, varken mer eller mindre. Han hade dock kort steg i skritten, så man fick jobba lite för att få honom att länga steget.

Ridturen utgick från gården och började kryssa fram längs gatorna i Livramente. Hästarna var helt orädda när bilarna susade förbi. En del bilar saktade inte ens in utan körde förbi i full fart.

Men ganska snart kom vi utanför den livliga stadstrafiken och kom in i utkanten av staden. När asfaltsvägen övergick till grusväg kunde vi öka tempot och galoppera mer. Det märktes att hästarna kunde ridvägarna så de började tagga upp och visste precis när det var dags för galopp.

Vi passerade en by där den rikaste personen på São Miguel ska bo, enligt Lara. Huset var omgärdat av en hög mur och lyckades man att se något över muren så var det en massa buskar och träd i vägen. Lara påstod att mannen äger 1/3 av São Miguel. Om detta är sant eller inte låter jag vara osagt, men det låter ganska otroligt. Även om en stor del av lokalbefolkningen har en liten inkomst så är advokater den största yrkesgruppen på Azorerna, tätt följt av läkare. En normal arbetsvecka är måndag till lördag, med undantag för de rika, d.v.s. advokater, läkare mm. Personer som inte lyckas få jobb får en liten summa pengar från den azoriska regeringen i utbyte mot att de arbetar fyra timmar om dagen med att t.ex. rensa vägrenar, klippa gräsmattor etc.

Vi fortsatte rida norrut och passerade en nationalpark. Vegetationen började omge oss alltmer och blev mer lik en djungel. På väg upp till en utkiksplats red vi genom högt buskage av Ginger Lilies. Hästarna pulsade fram genom vegetationen och ibland var det så tätt att jag inte ens såg Lara som red framför mig.

Jag blev verkligen fascinerad av hästarna som bara gick på, rakt in i djungeln utan att riktigt se vart de satte hovarna någonstans. Snacka om bra mentalitet! Därefter fortsatte vi en halvtimme till innan vi kom fram till picnic-lunchen. Hästarna fick mat, samtidigt som Claude hade dukat upp för lunch med makaronilasagne, sallad, bröd och valfri dryck. Smakade riktigt gott efter en några timmar i sadeln. Vi hade fin utsikt över golfbanan Batalha, som har en riktigt fin vy ut över norra havskusten.

Efter lunchen gjorde vi i ordning hästarna igen och fortsatte längs grusvägarna som omgärdades av lavastensmurar.

I hagarna gick kor och betade och verkade nyfikna på oss. Är det någonting som det finns gott om på Azorerna så är det kor. Man uppskattar att det finns runt 120 000 kor totalt på de nio öarna, vilket är nästan en ko per invånare (130 000 personer). Vanligaste rasen är Holsteinerkor, som man har i flock tillsammans med 2 eller 3 Jerseykor. Detta för att Jerseykons mjölk är lite fetare och höjer fetthalten i mjölken från en flock Holsteinerkor, vilket ger bönderna mer pengar för mjölken. Öarna är helt självförsörjande vad gäller mjölk och mjölkprodukter samt nötkött. På São Miguel finns en Nestlé-fabrik som producerar mjölkersättning mm som exporteras till bland annat Europa.

Efter några långa härliga galopper nådde vi tillslut vårat mål för dagen, nordkusten. Vi stannade i en av byarna och väntade in Marco som kom med en liten hästtransport (det var ju bara två hästar) och hämtade upp oss. Jag kom tillbaka till gården strax före klockan fem på eftermiddagen och passade på att vila en stund innan kvällens middag vid 19.30. Den italienske kocken stod för lagande av maten ikväll. Förrätten var en soppa (minns ej vilken), därefter kyckling till varmrätt och en avslutande Tiramisu som efterrätt.
Fredag 11 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Frukost serverades klockan 08.30 och det var samling vid 09.30 för avfärd i bil (hästarna i lastbilen) till Sete Cidades. Från Livramente och ut till öns västra del där Sete Cidades ligger tog det nästan en timme med bil. Detta då vägen följde kustens alla vindlingar och hastigheten var anpassad därefter. Hade vägen istället varit en bit inåt land kunde den varit mycket rakare och därmed högre hastighet, men man hade då gått miste om det fantastiska kustlandskapet. Nåväl, vi kom till slut fram till platsen där dagens ridtur startade. Min häst för dagens ridtur var Imperador. Låter väldigt maffigt, eller hur? Han var en skimmelvalack och även han en korsning (Lusitano/kallblod) där hans kallblodssida var den mest dominanta. Han var stor och grov och man kunde knappt se att det fanns Lusitano i honom. Men snäll var han, som ett litet lamm. Men det är lite så man avlar fram sina hästar här på Azorerna. Det är framför allt lynnet man vill avla på. Det behöver nödvändigtvis inte vara en renrasig Lusitano, man korsar gärna in andra mer uthålliga raser som araber och kallblod. Varje år lånar Azorerna över olika Lusitanohingstar från Portugal för att betäcka sina ston, för att få in nytt blod till öarna.

Vi startade ridturen tillsammans i en enda grupp och red längs vulkankraterkammen som omgärdar Sete Cidades. I början var det lite småkyligt och solen hade gömt sig bakom molnen.

Men när vi kom närmare utkiksplatsen Vista do Rei hade vi havets vindar som blåste och på något sätt blåste undan molnen lite grann.

Längs kraterkammen hade vi vacker utsikt över havskusten på höger sida och på vänster sida kunde vi skymta allt mer av Sete Cidades i kalderan (med de två tvillingsjöarna) ju längre vi red. Väl vid Vista do Rei band vi fast hästarna och gick fram till utkiksplatsen. Vi fick en klar vy av tvillingsjöarna men solen ville inte riktigt skina igen molnen. För att få se färgskillnaden av sjöarnas vatten krävs den molnfri dag, vilket det tyvärr inte var idag.

Sete Cidades (”de sju städerna”) är namnet på den stad som ligger inuti en 5 km i diameter bred kaldera, Sete Cidades Caldera, på São Miguels västra sida. Kalderan innefattar också Sete Cidades Lagoon, som består av Lagoa Verde och Lagoa Azur (”tvillingsjöarna”) som förenas av en grund kanal. Tvillingsjöarna är Azorernas största sötvattensjöar och dess vatten är normalt svagt turkosfärgat. Men en solig molnfri dag skiljer sig dock färgen åt mellan sjöarna då den större sjön, Lagoa Azur, är djupare och reflekterar därför himlens blåa färg istället. Sjöarna sägs ha skapats av tårarna från en herdes och prinsessas hemliga kärlek. Sete Cidades Caldera har utsetts till ett av Portugals sju underverk, vilket man kan förstå. Det är ett fascinerande sagolandskap med vulkankraterkammens branta gröna frodiga sluttningar som omger de lugna turkosa sjövattnen, som bara kan upplevas på plats. Det står kvar ett övergivet hotell, som en gång byggdes uppe vid Vista do Rei. Men lönsamheten var inte så god som förväntade sig och ägarna övergav hotellet som det var, med möbler och allt. När det spridit sig till folket runtom att hotellet var övergivet, plundrades hotellet på allt som fanns där. Idag står det kvar, tomt och övergivet.

Även om det var soligt denna dag, så var det inte helt molnfritt. Så vi fick tyvärr inte se de två tvillingsjöarna i sina olika färger. Men utsikten var helt fantastisk och man har verkligen svårt att förstå att det finns platser som denna på vår Jord. Efter att ha tagit ett antal bilder av omgivningarna så började vi leda hästarna nerför kraterkammens sluttningar till Sete Cidades. I början gick det bra, men när underlaget blev mer lerigt halkade och gled både människor och hästar omkring. Så när vi väl kommit ner allihop satt vi upp på hästarna och fortsatte ridturen genom kalderan mot Sete Cidades. Efter många galopper kom vi fram bron som går mellan Lagoa Verde och Lagoa Azur. Biltrafiken var ganska intensiv och man var lite nervös över hur hästarna skulle reagera. Men hästarna vi red brydde sig inte det minsta om bilar, lastbilar eller bussar som passerade förbi oss på bron. Än idag kan jag inte låta bli att förundras över deras lugna temperament och lynne. Vi kom fram till strandkanten av Lagoa Verde, där en picnic var uppdukad åt oss. Vi tränsade av och sadlade av hästarna och ledde in dem i en liten hage, där de fick mat. Min häst, Imperador, kände ett stort behov av att få rulla sig och gjorde också så tre gånger under tiden vi satt och åt. Det serverades potatisgratäng, ribs, sallad, bröd och dryck (vin, öl, läsk, vatten).

Så när det var dags att sadla och tränsa igen var Imperador inte skimmel längre, utan lerig och fin. Men som tur var behövde jag inte borsta honom, det gjorde en av hästskötarna. Nu delade vi upp oss i två grupper. En grupp som red med Rodrigo i ett lugnare tempo och den andra gruppen med Lara i ett snabbare tempo. Tyvärr gick det inte att rida runt tvillingsjöarna, utan vi fick rida längs ena strandkanten, vända, och sedan rida tillbaka och därefter längs den andra sjöns strandkant och tillbaka. Men det gjorde ingenting, upplevelsen att få rida nere i kalderan i sig var helt otrolig.

Så grönt, så lugnt och så rogivande. Och mot slutet av ridturen började solen gå ner och solens strålar fick en varmare färg. Helt overkligt! Vi red ner till en sandstrand och gjorde försök till galopp längs vattenbrynet, men Imperador tyckte att trav räckte gott och väl. Hästarna visste mycket väl när det var sista galoppen och det blev verkligen race på slutet. Så himla roligt! Nu hade lastbilen kommit till samlingspunkten och vi tog hand om hästarna efter ridturen. Och lika snällt som vanligt gick hästarna själva upp för rampen och in i lastbilen.

Vi som ridit under dagen satte oss i bilen och påbörjade den långa resan tillbaka till Quinta da Terça. Det tog ju dryga timmen att köra upp från kalderan, över vulkankraterkammen och sedan ner till Livramente igen. På vägen tillbaka fick vi skåda en magnifik solnedgång som visade upp färger och alla dess nyanser. Middag serverades som vanligt vid 19.30. Det började det med en tomatsoppa, därefter fisk och potatis och avslutningsvis en superb chokladkaka. Ett av kvällens diskussionsämnen var EU. Azorerna är under portugisiskt styre, men lyckats få pengar direkt från EU som är öronmärkta till Azorerna. Man var rädda för att Portugal skulle ta nästan alla pengar själva annars. Azorerna har använt sina pengar klokt och investerat bland annat i nya asfalterade vägar för att främja både lokalbefolkning och turism. Portugal har ett stort ekonomiskt intresse av att behålla styret över Azorerna, då USA har upprättat en militärbas där och betalar miljoner för varje år till Portugal.
Torsdag 10 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Dagen började med frukost kl. 08.30 och sedan samling för avfärd med bil och lastbil (för hästarna) till Remédios. Remédios är ett område som ligger en bit öster om Livramente, inte att förväxla med socknen Remédios på den nordvästra sidan av São Miguel. Idag red två av damerna med Rodrigo (lite långsammare tempo) medan jag och de andra två red med Christina (snabbare tempo).

Min häst för dagen var Cabana, hon var en fuxfärgad korsning (Lusitano och någonting mer). Cabana var lite mindre i mankhöjd men hade gott om hull, kanske lite väl mycket. Det kändes som om man satt på en köttbulle. Dagens ridtur gick i en mer kuperad terräng och de flesta av galopperna var i uppförsbacke. Den första galoppen var Cabana med på noterna, men sedan började hon tycka att det var mindre roligt. Christina gav mig då ett spö som motivering. Då blev det andra bullar. Jag behövde inte ens använda spöet för att Cabana skulle galoppera, utan det räckte med att hon visste att jag hade ett.

Efter ett tag kom vi ut i ett mer öppet landskap bland åkrar och betesmark. Majoriteten av mjölkbönderna på Azorerna har mobila mjölkmaskiner, typ trailers, som drivs med hjälp av dieselmotorer. För att förhindra stöld av motorerna så vaktas alla trailers av vakthundar. När bonden inte är vid trailern är vakthunden fastbunden, springer hunden löst omkring är bonden där och jobbar. Bönderna kuperar svans och öron på hundarna då de förutom sin uppgift att vakta mjölkmaskinerna även används för att driva kor. Terrängen är ofta snårig och ju mindre hunden har att fastna och riva upp sår med, desto bättre. Risken för att utveckla öroninflammation i den fuktiga miljön minskar också.

Vägkanterna dominerades ofta av en växt som kallas Ginger Lilies (på svenska kallad Rotviska). Namnet Ginger Lily (”Ingefärslilja”) kommer sig av att växtens rotsystem ser ut som ingefära. Växten kommer ursprungligen från Asien och fanns från början inte på Azorerna. Ginger Lilies medtogs som prydnadsväxt och började sedan spridas ohämmat över öarna. Idag ses Rotviskan mer eller mindre som ogräs av lokalbefolkningen då den tar över växtligheten allt mer och driver all annan växtlighet till högre höjder. Rotviskan är inte giftig på något sätt och hästarna är väldigt förtjusta i att äta bladen. Efter ridturen lastades hästarna ombord på lastbilen och vi ryttare skjutsades tillbaka med bil till Quinta da Terça för lunch kl. 13.00. Stora hamburgare med bröd låg på varsina tallrikar när vi kom in till matsalen. Brödet var ett lokalt vitt bröd som smakade lite sött. Det var jättegott och inte så torrt som hamburgerbröd kan vara. Man blev verkligen mätt.

Klockan 14.00 samlades jag och de fyra brittiska damerna för avfärd till Furnas, med Rui. Vi åkte i ungefär en kvart innan vi stannade till vid ett café i staden Vila Franca do Campo. Där blev vi bjudna på varsin cupcake som heter Queijadas de Vila Franca, en av stadens huvudprodukter. Det är en mycket söt ostkaka, en riktig sockerbomb. Enligt Rui är kakans recept ett hemligt familjerecept som gått i generationer. Strax utanför Vila Franca do Campo, cirka 1 km ut i havet, ligger återstoden av ett vulkaniskt utbrott och som nu formar en lagun. ”Ön” är idag ett naturreservat och är ett populärt turistmål och det organiseras båtturer ut dit under somrarna. Från början var det obegränsat antal personer som fick vistas på ön, men det förändrades för några år sedan på grund av säkerhet. Numera är antalet besökare begränsat till 100 stycken per dag. Denna lilla ö blev världskänd efter att man anordnad ett VM i Red Bull Cliff Diving och är utmärkt ställe för dykning.

Vi satte oss i bilen igen och åkte till templet Ermida da Senhora da Paz, som byggdes 1764. Det ursprungliga templet som byggdes på denna plats tros ha anor ända tillbaka på 1500-talet. Enligt historien ska kyrkoherdar ha samlats vid en av grottorna vid Vila Franca do Campo, för skydd undan dåligt väder. Där hittade de en bild av en jungfru som de tog med sig tillbaka till kyrkan och församlingens präst. Dagen därpå fann kyrkoherdarna bilden igen, i samma grotta. De tog med sig även denna bild tillbaka till kyrkan. Fenomenet upprepade sig under några dagar till dess att folket förstod att bilden önskade vara kvar på sin plats, allena. Man beslutade att påbörja arbetet med att bygga ett litet kapell strax nedanför grottan. Dagen efter, när arbetarna kom för att börja jobba, var allt material staplat och placerat på den plats där bilderna ursprungligen hittats. Så på denna platsbyggdes templet Ermida da Senhora da Paz, med jungfrun med Jesus i knäet med en olivkvist i handen. Templet är byggt på en höjd, med samma namn. Panoramavyn över södra kusten av São Miguel är enastående och precis när vi var där, var man i full gång att måla och dekorera till en katolsk högtid, som ägde rum dagen efter.

Åter tillbaka i bilen började vi bilfärden uppåt mot Furnas, en by som ligger i en vulkankrater på 109 meter över havet, på östra delen av São Miguel. Molnen låg tätt runt kratern och solen hade inte en chans att skina igenom. Byn Furnas är den plats på São Miguel där vulkanaktiviteten är mest märkbar, med över 20 kokande och bubblande källor och svavellukten går inte att missa.

För en sekund fick jag flashbacks från Yellowstone och de varma källorna där. Har man väl tagit sig upp hit till Furnas är Terra Nostraparken ett måste. En botanisk trädgård med anor 200 år tillbaka i tiden med växter från stora delar av världen.

Det finns inte bara endemiska blommor och växter, utan även fåglar och vattendrag. Är man inte intresserad av det växtliga, kanske parken kan locka med sin Ungdomens källa. En källa som värms upp av underjordiska källor och vattentemperaturen ligger på runt +40 °C.

Vattnet är gulbrunt och mycket järnrikt och sägs ha en föryngrande förmåga. Jag vill tillägga att jag inte tog något dopp, då lufttemperaturen var kylig här och dessutom var färgen på vattnet långt ifrån lockande. Och det ska tilläggas att badkläderna kan lätt missfärgade av det järnrika vattnet.

Vi gick en vända i den botaniska trädgården och trots höst och det molniga vädret var det grönt och frodigt. Innan vi lämnade Furnas besökte vi en souvenirshop, där vi fick provsmaka olika likörsorter som man tillverkat på Azorerna. Nu är jag inte särskilt stort fan av likörer, men den som smaksatts med ananas var inte helt tokig.

Åter till Quinta da Terça för en dusch. Kvällens middag var en surprise-middag hemma hos Roland och Yves, två av Claude och Christinas vänner. De fyra brittiska damerna hade ju varit hemma hos dem förut, så det var egentligen bara jag som inte hade en aning om vilka de var. Roland och Yves är ett gift par från Belgien (eller var det Nederländerna?), där Roland är kock och var den som stod för all mat under kvällens middag, medan Yves stod för serveringen under kvällen. Yves Decoster är konstnär och gav oss varsina exemplar av en limited edition-tavla som han målat. Han försörjer sig genom att måla tavlor som han säljer men också genom att måla på murar, hus och andra byggnader (med ägarens tillstånd såklart) runtom på São Miguel. Efter en 3 timmar lång 5-rätters middag var man supermätt och supertrött. Efter en snabb taxiresa var vi åter på Quinta da Terça.
Onsdag 9 November 2016 - Azorerna
Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukost kl. 07.30. Två av de fyra brittiska damerna var inbokade på val- och delfinsafari nu på förmiddagen, så jag passade på att följa med. För är det något man ska passa på att göra här på Azorerna, så är det just safari till havs. Vår skjuts avgick kl. 08.20 från Quinta da Terça ner till hamnen i Ponta Delgada. Det var runt 15 personer som samlats för genomgång och vad jag kunde se av deltagarlistan så var det två andra svenskar som var med. Vid genomgången så fick vi bland annat information om vilka arter vi eventuellt skulle få se så här års. Nu i november är chanserna att få se valar och delfiner ganska små, men vädret spåddes bli bra och vågorna på havet var relativt lugna. Utrustade med varsin regnjacka (ifall det skulle börja regna eller blåsa upp och bli höga vågor) och flytväst gick vi ner till båten, en storlek större gummibåt (RIB-båt?).

Inne i hamnen var det lugnt men vågorna blev lite större så fort vi kom utanför vågbrytarna. På land hade man personer som satt och spanade ut över havs för att lokalisera eventuella valar och delfiner. Det var tyst en bra stund på radion innan vi fick direktiv om var vi skulle styra båten.

Väl på plats fick vi se både delfiner och valar (kaskeloter och grindvalar) som i flock visade upp sig med sina ungar, så guiderna var väldigt nöjda med dagen med tanke på att chanserna var små att få se några djur överhuvudtaget. Så efter att ha varit ute till havs i drygt 2 timmar var man sådär lagom sjösjuk. Efter val- och delfinsafarin blev upphämtade med bil för återfärd till Quinta da Terça och lunch.

På tillbakavägen stannade vi till vid Alto da Mãe de Deus, en av de tidigaste bosättningarna i Ponta Delgada. Vid uppförandet år 1567, var byggnaden ett kapell och förblev så fram till Första Världskriget. Eftersom kapellet var byggt på en kulle med utmärkt utsikt över Ponta Delgada och havet, omvandlades kapellet till ett militärt fort med tungt artilleri för att kunna försvara staden mot angripare. Idag stoltserar kyrkan på kullen med sin vitmålade fasad och grundliga stenarbete.

Utsikten härifrån är magnifik och det är enkelt att förstå varför platsen hade stor betydelse under världskrigen för att kunna försvara Ponta Delgada.

Väl åter på gården åt vi lunch och därefter var det dags för min första ridtur tillsammans med damerna från Storbritannien. Strax efter kl. 13.40 lastades hästarna in i lastbilen och vi ryttare blev skjutsade i bil till Ribeihinia, som ligger vid norra kusten av São Miguel. När vi kom fram tog det ytterligare cirka 10 minuter innan lastbilen med hästarna hade kommit fram, så vi ryttare fick några minuter över att njuta av den fascinerande utsikten. De kantiga lavastensklipporna slutade tvärt ute i havet och trots den azoriska hösten, så var kontrasten mellan det distinkta gröna gräset, mörka lavastenarna och det djupblåa havet enastående. Temperaturen låg på runt +20°C och vindarna var ljumna. Solen värmde, men inte jättemycket. Lastbilen dök upp och hästarna stod där så lugnt och stilla i lastbilen och vänta på sin tur. Två av de damerna red iväg först med Rodrigo, för en mer lugnare tur. Sedan var det dags för oss andra att tränsa hästarna och ge oss iväg tillsammans med Lara.

Min häst för dagen var Dita, ett piggt fuxfärgat sto som var en korsning mellan Lusitano och någon kallblodsras. Jag blev ombedd att rida sist, men Dita var inte alls med på det. Så länge Dita och jag var sist, var allt som rörde sig livsfarligt (enligt Dita). Efter halva ridturen bytte vi platser i ledet och vi hamnade näst sist. Det passade Dita bättre och hon blev en helt annan häst.

Ridturen började längs den klippiga kusten innan vi vek av in mot öns mitt och började en lång stigning upp mot en utkiksplats. Väl uppe på utkiksplatsen var utsikten fantastisk med stadsmiljö på ena sidan och bergig kustmiljö på den andra.

På väg ner var det så brant att vi fick lov att leda hästarna ner. Och dessutom var det lite lerigt, så både vi ryttare och hästar kanade bitvis nerför. Nu fortsatte vi längre in mot öns mitt och i mer lummiga områden med mer galopper och trav.

När vi skrittade längs en väg med mycket buskage längs vägrenen såg Dita det som ett ypperligt tillfälle att klia sin bak. Hon var ju lite smart den damen och gjorde det i skänkelvikning med baken in mot buskarna, så hon stannade aldrig upp utan fortsatte skritta framåt, dock i sidled. Alla började vrålskratta, inklusive jag. För man kunde ju se riktigt hur Dita njöt också av att få klia sig. Ha ha!!
Efter drygt 3 timmar i sadeln skymtade vi lastbilen längre fram. När vi kom fram var Rodrigo och de andra två redan framme och hade lastat sina hästar. Vi tränsade av hästarna och på grimmorna. Sedan var det bara att leda fram hästarna, en och en, till rampen och släppte grimskaftet och de gick självmant upp i lastbilen. Helt otroligt! Självklart var den en kille inne i lastbilen som tog emot hästarna och band fast dem, men just att hästarna inte tog chansen och drog järnet därifrån…

Väl tillbaka på gården Quinta da Terça var det skönt med dusch och lite vila inför middagen kl. 19.30. Idag var den italienske kocken där och lagade maten. Förrätten var en skaldjursmix (Linguine), varmrätt var tonfisk och broccoli och som efterrätt serverades en fruktsallad.
Den kvällen, liksom de andra kvällarna, diskuterade vi allt mellan himmel och gjord. En sak som jag minns vi pratade om var att det fortfarande pågår seismisk aktivitet på São Miguel. Inte för att det handlar om stora skalv, men ändå så pass störande när man sover att man vaknar mitt i natten.