Gubbar_pa_drifts blogg

Kiev, med anor från 400-talet, hade kring 2,8 miljoner innevånare 2012 och ligger säkert kring 3 nu. Så det är en riktigt stor stad. Den var Sovjetunionens tredje största stad och också den tredje i ordningen att få tunnelbana 1960. De gamla stationerna från den tiden har kvar mycket av sitt utseende och prägel från då.

Att det är en storstad märks om inte annat på gator och torg. Huvudgatan i stan, Khreschatyk, är riktigt maffig med sina 8 filer och omgiven av riktiga bamsebyggnader. Kommer man ut i utkanterna av staden så ser man de gamla bostadskomplexen med 25-30 våningar.

Helgen här har jag mest ägnat åt att flanera runt lite utan tydliga mål. Har ändå hittat till den Bessarabiska marknaden som är en stor inomhusmarknad som mest är specialiserad på matvaror. Kött, korv, fisk, grönsaker, kryddor och frukter och bär säljs härinne liksom lite blommor. Alldeles bredvid Bessarabiska så kan man kliva ned i underjorden och komma till komplexet Metrograd som är ett enormt köpcenter med över 500 butiker och kafeer. Allt under jord. Jag gick runt en stund för att titta efter underkläder, men de allra flesta affärerna vänder sig till kvinnor. Ganska dyrt är det också.

Många av restaurangerna och barerna i den centrala delen är ganska dyra. Vill man komma lite billigare undan så kan snabbmatskedjan Puzata Hata vara ett bra bud. Man plockar åt sig en bricka och går runt vid buffen och får vad man vill ha pålagt på sin tallrik. Det finns allt möjligt att välja på och sedan betalar man i kassan och låter sig väl smaka. Jag har tagit mig en sen lunch både igår och idag och sedan inte behövt något mer för dagen.

Den här gästfriheten, vänligheten och nyfikenheten för besökare jag upplevde i länderna kring mindre kaukasus är inte alls lika stor här uppe i Ukraina eller Moldavien. Till stor del på grund av att man inte behärskar engelskan, men kanske också på grund av att man lite grann är kvar i det gammelsovjetiska livet. Man kan märka det ibland på restauranger, där det kan ta en väldig tid ibland innan någon bemödar sig servera en.

I morgon är det så dags att dra vidare. Vid halvsju-tiden på kvällen går mitt tåg till Warszawa och enligt tabellen så ska jag vara framme kring lunch. Alldeles perfekt. Upptäckte idag att min röda tunnelbanelinje faktiskt stannar vid järnvägsstationen och det är ett plus.

/Conny

Inte så värst mycket mer att rapportera från min sista dag i Chisinau. Vandrade runt lite och hittade en trevlig liten park i närheten av Triumfbågen, där jag blev sittande någon timme.

Ned till värdfolket och hämtade min packning vid åttatiden på kvällen och promenerade ned till Gara De Nord för att ta min nattbuss till Kiev. Sammanlagt fyra stopp för passkontroll blev det och längst tid tog det hos de ukrainska kontrollanterna.

Väl framme i Kiev gjorde jag det enkelt för mig och hoppade in i en bulle som fick köra mig raka vägen till hotellet. Dyrt blev det, men det fick det vara värt. Mitt hotell ligger en mil ut från centrum ungefär, men med en tunnelbanestation bara någon kilometer bort så det fungerar. De har normalt incheckning från två på eftermiddagen, men när de fick höra att jag kom med nattbussen så gav de mig ett rum på direkten. Vilket var skönt då jag kunde sträcka ut mig i sängen och sova ett par timmar.

Utvilad så drog jag sedan ned på stan och letade upp en resebyrå för att höra om de kunde hjälpa mig med visum till Vitryssland. Men då de själva inte behöver något visum, så hade de ingen erfarenhet av detta. Fladdrade över till ambassaden istället där jag väntade ett par timmar innan någon behagade prata med mig. Det bästa och snabbast de kunde åstadkomma var ett transit visum där jag kunde övernatta en natt i Minsk. Men det blir för lite känner jag och när de dessutom kräver att jag tecknar en speciell försäkring bara för Vitryssland så släpper jag dem för den här gången. Får ta omvägen över Polen istället och direkt efter ambassaden så försvann jag ned till järnvägsstationen och bokade in mig på nattåget till Warschzawa på måndag kväll. Det var heller inte utan komplikationer då damen i kassan pratade usel engelska och lyckade felboka mig till söndag kväll först. Det var bara tur att jag kontrollerade biljetten innan jag gick därifrån.

Det blev sedan en tidig kväll igår innan jag har sprungit runt på lite upptäktsfärd idag. Tog tunnelbanan till stationen Dnipro för att sedan ta mig till fots upp till det magnifika Petjerskaklostret, där det förutom den vackra kyrkan även finns ett miniatyrmuseum med saker som man måste se i förstoringsglas. Till exempel en ros inuti ett hårstrå. Eller ett lite schackbräde med uppställda pjäser, som vilar på ett knappnålshuvud. Jag såg dock inte från vilket parti det var.

Alldeles i närheten finns Lavraklostret som är ett grottkloster med anor från 1000-talet. Man kan ta sig en kortare vandring bland grottgångarna och passerar då de kistor som rymmer kvarlevorna från heliga munkar som en gång verkade här.

När jag klar vid klostren så tog jag en buss tillbaka till citykärnan för lite lunch innan jag vandrade iväg på nya upptäcktsfärder. Inte så mycket att skriva om dock.

Nu är jag hemma på hotellet och har nyss fått i mig kvällsmat. Det verkar bli brölopp för det kom nyss en dam i brudklänning och passerade bakom ryggen på mig. Ett stort följe med gäster dyker också upp så jag börjar fundera på om de har bokat hela restaurangen eller så. I sådant fall får jag väl vandra upp på mitt rum.

Det ska jag kanske ändå göra snart och kolla om där går någon bra film så här på fredagkvällen.

/Conny

Chisinau är som huvudstad ingen stor stad. 2012 bodde här cirka 660 tusen och även om befolkningen säkert ökat nu så är det nog inte med så mycket. Till ytan är staden dock stor, men det gör inte så mycket då jag ändå bor så centralt. Det visar sig att alla de platser som är värda ett besök ligger inom bekvämt vandringshåll från mitt boende, så igår passade jag på att strosa runt lite.

Fick börja med att ta mig till järnvägsstationen för att hitta ett tåg till Kiev. Visade sig dock att tiderna vid framkomst var dåliga. Jag skulle komma fram vid tre-tiden på natten och det var inget som föll mig i smaken. Fick veta att från Gara De Nord så går det bussar. Bokade in mig på en sådan som avgår 21.30 i kväll och är framme efter 9-10 timmar.

Resten av dagen gick så åt till att strosa runt och kolla in vad Chisinau hade att bjuda på. Det är inte så himla mycket om man ska vara ärlig. En triumfbåge och en katedral alldeles bredvid och ett parlamentshus på andra sidan gatan.

Annars är staden ganska fin, åtminstone de centrala delarna. Så fort man kommer in på lite mindre gator så märker man på underhållet att pengarna inte riktigt räcker till. Men så har det varit även i Odessa och Tiraspol. Jag märker att fastighetsägarna är de som står för trottoarerna även i de centrala delarna, vilket gör att det skiftar ordentligt i hur de underhålls.

I dag får det bli en lugn dag. Ska väl strosa runt lite och titta, men det mesta hann jag med redan igår.

Vädret här är som svensk sommar. Just idag blå himmel och 20-25 grader.

/Conny

Efter frukost i morse så passade jag på att fråga Dimitri om vad konflikten mellan Transnistrien och Moldavien handlade om. Enligt honom så ville de styrande i dåvarande Moldavien 1991 att alla i landet skulle ha rumänska som första språk. Det föll inte o god jord bland parlamentarikerna från Transnistrien då det i huvudsak är rysktalande. Det slutade med fullt slagsmål i parlamentet och dagen efter så utropade Transnistrien sin självständighet från Moldavien. Ett kort, men blodigt inbördeskrig bröt ut, men man slöt ganska snart en vapenvila som i stort sett hållit sedan dess. Både OSSE och ryssarna har haft fredsbevarande styrkor här och även om man de facto fungerar som två stater så har man närmat sig varandra. Även om Ryssland stöttar ekonomiskt så är den övervägande handeln för Transnistrien ändå den med Moldavien. Därför tror Dimitri att de två staterna kommer att komma överens till slut. Kanske blir Transnistrien i framtiden en självstyrande del av Moldavien.

Efter den lilla historiebeskrivningen så var det dags för mig att bege mig till busstationen för att ta en Marschrutka (liten buss) till Chisinau. En timmes skumpande på lite halvtaskiga vägar, avbrutet bara av den transnistriska passkontrollen strax utanför Bender, så var jag framme. Det visade sig att jag den här gången bor väldigt centralt. Det tog tio minuter att gå från busstationen ned till mitt boende och centrum ligger vid stationen så jag kan inte ha hamnat bättre. Dessutom har jag hittat ett eget hus att bo i, vilket känns väldigt lyxigt och skönt.

Efter att jag installerat mig så uppsökte jag kontoret för immigration för att registrera mig. Transnistrien sköter inga sådana saker åt Moldavien, så man får sköta det själv när man anländer hit.

Passade på att lyxa till det ordentligt nu när jag ändå är på gång. Letade reda på Hotell Astoria och tog mig en sen lunch i deras terasservering. Pepparstek med potatismos nedsköljt med en IPA.

Värdfolket hos mig har en liten hund som morrar och skäller när man kommer ny. Efter att jag varit iväg och handlat lite frukostvaror till i morgon, så gick jag ut och satte mig utanför huset. Efter ett tag så vågade han sig fram och visade sig vara riktigt kelig.

Nu på kvällskvisten sitter jag och tittar på en gammal Bruce Willisrulle innan det är dags att koja om ett tag.

/Conny

Hade ingen brådska igår utan tog mig lite sovmorgon. Checkade ut vid 11-tiden och tog trådbussen ned på stan. Mitt tåg gick inte förrän 18.45, så jag skickade in packningen på förvaring och gick ut för en sista titt runt om i Odessa. Nu var det fritt framför operahuset, så det gick att fota byggnaden. Den är ståtlig!

Själva tågresan sedan tog inte mer än dryga två timmar, varav det gick en halvtimme i passkontroll när vi lämnade Ukraina. In till Transnistrien kollades inget utan man fick anmäla sig för kontroll inne på järnvägsstationen här i Tiraspol. Man får ingen stämpel i passet utan endast en utskriven lapp att stoppa däri.

Med det utklarat så letade jag på mitt boende som inte var mer än en halv kilometer iväg. Lenin Street Hostel heter bygget och är egentligen en vanlig lägenhet i ett hyreshus. Det drivs av Dimitri, som för en Transnistrier pratar utmärkt engelska. Han är duktig på att lämna ut en hel del bra information redan efter att man bokat, men är även duktig på att ta betalt. Eftersom jag kom med tåget, som inte kom in förrän nio på kvällen så blev det en sen incheckning, vilket han passade på att ta betalt för. Snålt tycker jag, vilket även kommer att visa sig i betyget till booking.com.

Jag hade beställt ett litet frukostpaket och efter att fått i mig det så knallade jag iväg för att plocka ut lite transnistriska rubel från någon bankomat. Efter att ha vandrat runt någon timme och försökt lite varstans, så insåg jag dock det lönlösa. Tydligenså fungerar inte utländska bankkort här. Men jag hittade ett växlingskontor som var söndagsöppet och med hjälp av någon Eurosedel var det problemet löst. Dessa rubel går det omkring två på för varje krona och med dem på fickan så begav jag mig ut för att utforska staden.

Den är känd för två saker. Dels så är den hemmaort för Sheriff Tiraspol, ett halvskapligt fotbollslag som deltar i kvalet till Champion Leauge, där man nog åker ut direkt efter att ha förlorat hemmamatchen med 0-3. Mest känd är ändå staden för att vara huvudstad i Transnistrien, som är en republik som vill bryta sig ut från Moldavien. I just den här delen av Moldavien, som republiken tillhör, så bor det mest ryssar, en del ukrainare samt en del andra folkslag. Andelen moldavier är faktiskt inte mer än 12%, enligt någon websida jag såg. Helst av skulle nog innevånarna här tillhöra det gamla Sovjet, men när det inte finns så vill många ingå i Ryssland. Hur nu det skulle gå till när hela Ukraina ligger mellan? Republiken är endast erkänd av tre andra republiker som vill bli självständiga, Nagorno Karabach, Sydossetien och Abchasien. Resten av världsamfundet anser att det tillhör Moldavien. Egna pengar har man ändå och åtminstone det lilla jag sett av huvudstaden så här långt ser välmående ut.

Har nu intagit en lunch och när jag gör mig klar att lämna stället så sätter världens oväder igång. Ösregn, åska och hagel är det full fart på i närmare en timme innan det slutligen ger sig och jag kan spatsera vidare.

/Conny

Av dagens sköna stund på stranden blev det inte mycket. Jag hade lagom hunnit placerat ut handduken och kastat av mig kläderna så kom ett stort svart moln och parkerade ovan oss så att solen hamnade i gigaskugga. Jag knallade ändå ut i vattnet för att blöta mina ben, men fann för gott att stanna med det. Vattnet känns betydligt kallare här än vad det gjorde borta i Batumi. Vi är i.o.f.s. betydligt längre norrut, men största anledningen var nog ändå solavsaknaden och den lägre lufttemperaturen.

Så i stället för ett par timmar vid beachen så nöjde jag mig en timme. En tidig lunch innan jag knallade iväg på lite upptäcktsfärd. Den tog mig förbi Potemkin Stairs, som är en ståtlig radda trappsteg upp från hamnkvarteren till ett monument över Katarina II. Trapporna påminde mig lite grand om de i Jerevan, men det inte lika högt. Vilket jag tackade för då jag gick upp.

Väl uppe så ligger det vackra operahuset inte så långt bort. Det pågår en stor filmfestival i staden och framför ingången till huset så var det utlagt röda mattor och en väldigt febril verksamhet med tvfolk och annat. Så det förstörde de eventuella möjligheter som fanns att få något bra foto på huset.

Jag letade mig fram till min hållplats för trådbussen hem och fick mig där en tidig middag.

/Conny

Jag gillar att vara ute på böljan den blå. Lugnt och stilla och helt stressfritt. De enda tider att passa är mattiderna, annars sysselsätter man sig med att vila eller spana ut över vattenytan för att se om man kan få syn på något intressant. I Svarta Havet finns det delfiner och de visar upp sig då och då. De är ganska små och förmodligen av arterna sadeldelfin eller kapspringare. De kommer ibland i stim eller lika ofta en och en. De brukar ofta dyka upp i närheten av båtar och jag stod och spanade på en av dem som låg och surfade en halvmeter framför den förste vågen som vår båt skapade. Hen gillade tydligen att leka för den låg kvar framför vågen ett bra tag.

Den andra dagen ute till sjöss så passerade vi halvön Krim. Men tyvärr på lite för långt avstånd så man såg inte så mycket av den. Man kunde urskilja lite städer och samhällen på långt håll, men inte så mycket mer. Som närmast var vi nog när vi passerade Sevastopol, men inte ens den staden såg man särskilt mycket av.

Vid måltiderna var jag placerad vid ett bord tillsammans med ett ung par från Belgien. De hade varit ute på en cykeltur genom sydöstra Europa, vidare genom Turkiet och Iran, upp genom Armenien och Georgien och var nu på väg tillbaka hem via bl.a Ukraina och Ungern. Vi umgicks en del och jag lärde dem spela några kortspel, vilket fick tiden att flyta på.

Tanken var att vi skulle anlända till hamnen i Chernomosk vid sjutiden igår och jag knallade upp en halvtimme före. Bara för att upptäcka att vi låg stilla i vattnet en bra bit ut från land, med en mindre tankbåt förtöjd och uppkopplad med oss. Normalt så brukar man tanka de här färjorna när man ligger i land, men här löste man saken lite annorlunda. Nåja, så småningom var det hela klart och vi fortsatte efter ytterligare ett tag. Det fina med förseningen som blev var att vi fick oss en frukost till.

När vi väl anlände hamnen så tar det ett tag med passkontroller, avlastning av båten och annat så klockan hann passera lunchtid innan jag slutligen var igenom och inne i Ukraina. De tillhandahöll med WIFI vid tullhuset så att jag kunde boka ett boende i Odessa och sedan stod där en gammal skåpbil med taxiskylt och väntade, så jag fick föraren att köra mig in till staden. Han tog betalt i euro, vilket var bra då jag ej hade hunnit växla till mig några ukrainska hryvnia. Sådana går det ungefär 3 stycken på en svensk krona.

Mitt boende ligger ungefär en halvmil utanför själva centrumkärnan och när jag väl blivit installerad så begav jag mig ut i grannskapet för att leta reda på en atm. Förutom en järnvägsstation och en starkt trafikerad bred gata så är det inte mycket som visar att man befinner sig i närheten av en storstad, det ser väldigt mycket ut som ett litet samhälle eller en småstad. Jag hittade till slut en automat som det stod bankomat på och fick ut en skaplig bunt hryvnarier. Hittade även en restaurang så jag fick i mig lite krubb. Det blev sedan en tidig kväll.

Boendet tillhandahåller inte någon frukost, så jag knallade i morse iväg till närmast lanthandel och köpte mig en stor brödbit fylld med panerad skinka. Den fick fungera som start på dagen, tillsammans med någon lemonad av okänt ursprung.

Tog sedan en trådbuss ned till centrum och knallade runt. Jag har inga guideböcker om Ukraina eller länderna i gamla Sovjetunionen häromkring, så jag försökte hitta någon bokhandel som sålde lonely planets böcker. Men det fanns inte att få tag i. Så jag får klara mig resten av resan på den information som finns på nätet.

En lunch fick jag i alla fall i mig och jag hittade också järnvägsstationen och köpte mig en tågbiljett till nästa stad. Men det tåget går inte förrän på lördag, så i morgon hinner jag ned och ta mig ett dopp även på denna sida av Svarta Havet.

Nu börjar det lida mot sommarkväll och det är väl läge att få sig något litet lätt att stoppa i sig.

/Conny

Det har varit skönt att bara ta det lugnt och sola och bada de här dagarna. Jag får i mig i en frukost vid 9-tiden och brukar sedan knalla ner till stranden som ligger någon kilometer ifrån mitt boende. Ett par timmar i solen och ett par dopp hinner jag med innan jag letar upp närmaste restaurang för en matbit.

På kvällarna brukar det slinka ned någon pilsner och kanske några starkare drycker. Förutom sitt vin så är Georgierna även kända för att producera alldeles utmärkt hembränd sprit. De bjuder dessutom gärna på dryckerna så det har slunkit ned en och annan snaps. Igår satt jag och festade ihop med ett ryskt par från Perm. Damen i fråga kunde lite engelska, men mannen kunde ingenting. Men som så ofta så går det ändå att förstå varandra.

I morgon natt så far jag vidare. Jag är inbokad på en färja till Odessa i Ukraina. Vi ska enligt tidtabellen komma fram på onsdag morgon, men sådant beror en del på väder och vind. Jag tror inte att det finns något WIFI på båten så det lär ta några dagar innan något nytt inlägg dyker upp. Skulle det vara blåsigt på havet så kan vi dessutom bli någon eller några dagar sena.

Men jag hinner nog med ett dopp till i morgon och vad jag förstår så finns det en härlig beach mitt i centrala Odessa som väntar på mig.

/Conny

På den gamla storryska tiden, före Sovjetunionen, så var Batumi en uppskattad badort och betraktades som Rysslands svar på den franska rivieran. Men när Sovjet bildades och man stängde gränsen till Turkiet, så tappade staden betydelse och glömdes nästan bort. Numera, med Unionen borta och Georgien självständigt så upplever staden en ny renässans och har återigen blivit populär, både bland inhemska och utländska besökare. Staden ligger så långt ned man kan komma i det sydvästra hörnet i Georgien och det är bara ett fåtal mil till den Turkiska gränsen. Samtidigt är det inte längre än 37 mil upp till Sotji där ryssarna bjöd på vinter-os för några år sedan. Så vintrarna här kan vara skapligt kyliga, men nu är det sommar och med Svarta Havet inom räckhåll så passar jag på att ta mig lite badsemester.

Jag anlände i går morse och efter en stunds letande så kunde jag lokalisera mitt boende. Det var inte så lätt då det bara varit öppet en månad och ganska okänt i grannskapet. Staden är inte särskilt stor, dryga 150.000 för ett par år sedan, så att gå runt och få en första känsla för byn var fort gjort. I och med den nyvunna populariteten för staden så har här byggts en hel del och då blir det också i ganska modern futuristisk stil. Bland annat så har man en byggnad som ser ut som någon slags humoristisk karikatyr på Empire State Building. En del casinohotell har också kommit upp i ny modern stil och hela staden andas optimism.

Svarta havet är en kär gammal bekant för mig. Om än väldigt länge sedan jag återsåg. 1986 så liftade min bror Lars och jag ned bakom järnridån genom Östeuropa och hamnade till slut i norra Turkiet i en liten stad som heter Igneada. Det här var bara något år, eller två, efter Chernobylkatastrofen och folk var lite rädda för att färdas i de trakterna. Så när vi kom fram till Igneada så fick vi ett helt hotell för oss själva och kunde leva som kungar. Där, i Turkiet så var det sandstrand och ett himmelrike att hoppa i böljan. Riktigt så är det inte här. Havet är fortfarande samma gamla hav, svalt och skönt, men stranden här är inte sand utan sten. Ganska grova bitar också, som glider undan när du ska gå ned i vattnet, vilket gör det lite besvärligt. Men det tar inte många meter innan det blir djupt tillräckligt för att man ska vara av med det problemet och kunna flyta fritt.

Här ska jag nu stanna några dagar och bara njuta av sol och bad. Jag ska nog inte fladdra runt så mycket utan mest bara njuta av stunden. Sedan är det en annan sak att jag redan bokat min nästa färd Men den tar vi då.

/Conny

När mitt tåg väl rullade ut ur Baku hade det blivit mörkt, så alla de oljetorn som jag såg vid ankomsten låg i mörker nu. Vi rullade ut i tid, men av någon anledning så hade vi blivit sena under natten. Vi skulle ha kommit till gränsstationen klockan 05 men anlände dit ett par timmar sent. I slutändan så var tåget två och en halv timme sent när vi väl var framme i Tbilisi. Så jag fick ringa min brorson Joel och skjuta upp vårt möte ett par timmar. Han har studerat ryska i Moskva under ett par terminer och är nu på en liten rundresa nere i Georgien och Azerbadjan. Så det var lyckat att vi kunde möta upp varandra här nere. En lunch och en lite senare middag hann vi med tillsammans och förhoppningsvis finns även tid att träffas idag och fira Joels 26:e födelsedag.

När jag på kvällen passerade parlamentshuset såg jag att det fortfarande är full fart på de pågående protesterna mot regeringen här. Rockmusik och talare avlöser varandra i en strid ström. En hel del poliser finns posterade för att hålla ordning på det hela, men det verkar ganska lugnt och fredligt.

I dag tog jag mig en vända bort till IKEA, för att se vad man hade i den matsalen. Inget svenskt alls fanns, så jag nöjde mig med en äppeldryck som smakade som en Mer.

Tog också en taxi upp till den Vitryska ambassaden för at kolla upp vilka regler som gäller om man vill färdas igenom Belarus. Numera behövs det inget visum om man flyger in, men då jag tänkte ta tåget igenom och bara stanna till några dagar i Minsk, så behövs tydligen att jag skaffar ett visum. För att få ett sådant så, måste jag gå via någon resebyrå och fylla i en massa blanketter, så det lutar nog att jag kanske skippar det landet på min hemfärd.

Klockan börjar närma sig två på eftermiddagen, och jag ska väl snart iväg för att få lite krubb i magen. Kanske en siesta lite senare. Nattåg igen för en färd västerut till Batumi som ligger vid Svarta Havet.

/Conny