Stöd Ukraina

Bejjan888s blogg

Tisdag 23 Oktober 2018 - Wellington
Copyright © Bejjan888™

State Highway 6 går från Nelson, via Havelock, till Picton och ringlar sig fram genom det nyzeeländska landskapet. Havelock är en liten kuststad med en population omkring 500 invånare. Stadens huvudnäring är grönmusslor, även kallad kuku eller kutai på maori.

Väl framme i Picton klev vi av bussen och gick ombord på färjan som skulle ta oss till Wellington på Nordön. Cook-sund-färjorna är en av de vackraste färjeturerna i världen och rankas som en av Nya Zeelands ”must-do”. Många väljer dock, på grund av tidsbrist, att ta ett av de många billiga flyg som även trafikerar sträckan, men går då miste om den natursköna resan över Cook-sundet (Cook Strait). Den norrgående färjan till Wellington började i den charmiga hamnstaden Picton.

Innan färjan ens lämnat hamnen, kunde man se in i Queen Charlotte-sundet med sin otroligt vackra natur, likt fjordlandskap. Om ni någon gång tar färjan från Picton, börja med att gå ut på däck för att få den bästa utsikten när färjan väl lämnar hamnen.

Det började med en fantastisk resa genom Queen Charlotte-sundet och det skyddade vattenområdet var vackert naturskönt omgivet av Marlborough-bergen. Det tog en timme för färjan att ta sig genom sundet och vattnet var mycket lugnt och området är därför mycket populärt bland seglare.

Efter en skarp 90°-sväng runt Dieffenbach Point började resan genom Tory-kanalen. I Tory-kanalen finns ett tiotal tidvattenturbiner som producerar runt 1.2 MW vardera, men projektet är fortfarande på experimentstadiet och väldigt kostsamt. Företaget Energy Pacifica menar att tidvattnet i kanalen har en kraft på 3,6 meter per sekund och genererar bra med elektricitet. I kanalen kunde man även se laxodlingar, som på ytan såg ut som stora kvadratiska plattformar. Tory-kanalen var relativt kort och snart nådde vi slutet av kanalen. Beroende på vilken färja man är på, bör man stå på höger sida av båten, alternativt i fören, för att se den lugna naturen omvandlas till det dramatiska vattnet i Cook-sundet.

Utgången till Cook-sundet var i princip osynligt när färjan tog sig genom Tory-sundet och man inbillade sig att färjan åkte mot en återvändsgränd.

Men plötsligt fanns utgången där, om än väldigt smal, och det krävdes ytterligare en 90°-sväng av färjan innan vi var ute på Cook-sundet. Färjan vi åkte med gjorde det möjligt att stå framme i fören men man kunde inte stå länge ute på däck förrän det började blåsa så pass mycket att man fick lov gå in. Det var kraftig sjögång hela tiden vi befann oss i Cook-sundet och tack och lov så hade jag tagit åksjuketabletter…

En dag med bra väder är en eftermiddag eller tidig kväll att föredra när man ska ta färjan över. Att se solen gå ner över Marlborough-bergen är oslagbart. Chansen att få se delfiner, sälar, pingviner och albatrosser är också stor. Är det mer hårt väder påverkas färjan mest precis utanför Wellingtons hamn. Intressant fakta är att elen till Nordön, går i en stor kabel under vattnet i Cook-sundet.

Ingången till Wellingtons hamn var markerad med två fyrar, en övre och en undre. Den övre fyren byggdes år 1859, men oron över låg dimma och mist gjorde att en nedre fyr upprättades 1906 och den är än idag i bruk. Trots att vi snart var inne i bukten vid Wellingtons hamn, blåste det fortfarande kraftigt. Men jag hade gett mig tusan på att få foton på dessa två fyrar och trotsade väder och vind. Men fy så det blåste. När det blåser alltför mycket går inte färjorna över huvud taget, ibland inte på flera dagar. Som vi åkte allt längre in mot Wellingtons hamn, tornade Rimutaka-bergen upp sig på höger sida.

Wellington är Nya Zeelands huvudstad sedan 1865 och har två namn på maori; Te Whanganui-a-Tara vilket syftar på Wellingtons hamn och betyder ”Taras stora hamn”, Pōneke som inte används i dagligt tal längre då det tros vara en transkription av Wellingtons gamla smeknamn ”Port Nicholson”. Staden Wellington fick sitt namn efter Arthur Wellesley Wellington, den första hertigen av Wellington (stad i brittiska Somerset) och segraren av slaget vid Waterloo.

På grund av sitt geografiska läge vid Cook-sundet omges Wellington av Roaring Forties (haven mellan 40°S och 50°S) där det råder ihärdiga västvindar, ibland stormar. Vindhastigheten i staden är i genomsnitt 27 km/h och räknas som världens blåsigaste stad, varvid smeknamnet ”Windy Wellington” uppstått. Wellington är också den mest sydliga samt mest avlägsna huvudstaden i världen. Wellington har periodvis drabbats hårt av seismisk aktivitet (jordbävningar och landsförskjutningar) över tid, och en av de större förskjutningarna ”Wellington Fault”, går genom stadens centrum. Varför man en gång i tiden (år 1844 – 1845) började bygga staden på mark som rests upp från en jordbävning, kan man ju fråga sig… och om krisen skulle komma, eller rättare sagt NÄR den kommer, för man vet att det kommer fler jordbävningar i framtiden… så finns det bara två bilvägar ut ur Wellington, alternativt får man ta båt. Det finns planer på att bygga en 3:e väg ut ur staden genom en tunnel genom bergen… men hur säkert är det på en skala?

Här på Nya Zeeland är befolkningen uppfödda med att vara beredda på katastrofer såsom orkaner, vulkaner och jordbävningar. Man har förråd av mat och förnödenheter för att klara sig i minst 8 dagar, i fall att vägarna blir avstängda vid katastrofer eller olyckor. Många sover med skorna intill sängen och en väska ”to-grab-and-go” ifall en jordbävning eller vulkanutbrott skulle inträffa mitt i natten och man måste fly. Man skulle kunna tro att husen här i ”Windy Wellington” är isolerade för att kunna hålla värmen när det blåser så mycket. Men nej, husen är oisolerade och fönstren är av en-glas. Till och med hotellet vi senare checkade in på, hade endast en-glas-fönster.

Nya Zeelands politiska centrum ligger i Wellington och omfattar parlamentet och huvudkontor för alla departement och ministerier. Staden har även omtalats som Nya Zeelands kulturella centrum med bland annat Kungliga nyzeeländska baletten, Nya Zeelands symfoniorkester och inte minst för sin filmindustri i världsklass (Lord of the Rings, King Kong, the Last Samurai och Avatar).

På något sätt lyckades vår guide, Angelika, samla ihop oss alla igen efter den ca 3,5 timmar långa färjeturen och få alla samlade i bussen igen innan färjan nått hamnen. Vi kunde därefter köra av färjan och köra in mot Wellingtons centrum. Trots att guiden bott och guidat på Nya Zeeland i över 15 år, så tyckte hon fortfarande att det var svårt att köra i Wellington, eftersom det är så många enkelriktade gator här. Och som om inte det var nog, fanns det rödljus i varenda korsning. Wellington är en kompakt stad med många som pendlar in och ut ur staden varje dag. Just som vi var där pågick en bussförarstrejk, och biltrafiken var mer extrem än vanligt. Här i staden blir det sällan under +0°C under vinterhalvåret. Sommartemperaturen ligger på runt +18°C och under vintern runt +6°C.

Vi började med en kortare guidning av Wellington. Inte långt från vårat hotell låg Old Saint Paul’s, en gammal kyrka från 1866 som är helt byggd i trä. Vi stannade till en kort stund och fick tid att gå in i kyrkan. Många vackra gamla målade glasfönster fanns i kyrkan och för att medlemmarna inte ska frysa på de kalla träbänkarna under vintern så gick det varmvattenrör under träbänkarna. Kyrkan var i drygt hundra år, fram till 1964, en församlingskyrka. 1967 beslutade den nyzeeländska staten att köpa kyrkan och renovera den och är numera en historiskt viktig plats och ger glädje till många viktiga livshändelser såsom dop, bröllop och begravningar.

Sedan körde vi vidare i bussen till den botaniska trädgården. Det var ganska gråmulet och småkyligt, varför man inte direkt var intresserad av att botanisera bland blommor och träd.
Likt Dunedin, så var Wellington full med backar. Precis som San Francisco. Så man såg definitivt inte många cyklister här i staden.

På vår väg ut till Mount Victoria, körde vi förbi Parlamentshuset. Högst upp på huset sitter en flaggstång, där man varje dag hissar den nyzeeländska flaggan. Det finurliga är att de hissar olika stora flaggor varje dag, beroende på hur mycket det blåser eller det förväntas att blåsa i Wellington. Så blåser det kraftigt, hissas en mycket liten flagga… är det en lugn och nästan vindstilla dag, hissas en gigantisk flagga. På det viset så får invånarna en idé om hur vädret blir varje dag.

Guiden körde uppför Mount Victoria och det verkade som om vägen aldrig skulle ta slut. Tvära kurvor och branta backar gjorde att man började tveka för om bussen skulle orka ända upp… och mitt i backen börjar vi möta hurtiga löpare som självklart fick ordentligt med träning i alla backar. Tillslut nådde vi vårt mål, Mount Victoria Lookout.

Vi hade nu kommit 196 meter över havet och här uppe hade vi en 360° vy över Wellington och dess omgivning. Trots att det var gråmulet och småkyligt var det vackert. Jag kan bara föreställa mig hur fantastiskt det skulle vara att stå här vid en soluppgång eller solnedgång.

Här slutade vår guidning av Wellington och nu styrde vi kosan mot centrum och vårat hotell. Längs den livliga gatan Cuba Street, hittade vi vårat hotell Quality Hotel Wellington. Hotellet är en del av ett större hotellkomplex, CQ Wellington, med konferenscenter, spa, restaurang, bar mm och andra hotell. Quality Hotel Wellington erbjuder några av de största hotellrummen i staden och håller hög komfort och klass på sina rum. Rummet var utrustat med ett litet kök och ett chict badrum. En smart finess som hotellet hade på alla rum var att om man behövde gå upp på toaletten mitt i natten, så behövde man inte tända någon lampa. Så fort du satte ner fötterna nedanför sängen kände en sensor av detta och tände en lampa längs golvet. Plus i kanten där! Cuba Street får väl ändå anses vara Wellingtons pulsåder. Här finns restauranger, barer och diverse småhandelsaffärer och gatan leder ner till hamnen. Några i gruppen samlades framåt kvällen för en middag tillsammans.

KUL FAKTA: På nyzeeländska teckenspråket tecknas Wellington genom att hålla upp pek-, lång- och ringfinger på en och samma hand med handflatan framåt för att forma ett W. För sedan handen sakta från sida till sida två gånger.
Måndag 22 Oktober 2018 - Nelson
Copyright © Bejjan888™

Vi samlades i bussen för att ta oss norrut längs State Highway 6. Vägen följer västkusten och bitvis hade vi stranden alldeles intill vägen.

Även om det ser lockande ut med att ta sig ett dopp, är det livsfarligt att bada längs hela västkusten på Nya Zeeland på grund av de starka strömmarna. Efter ett tag kom vi fram till Punakaiki, som förr var ett viktigt vilostopp längs en gammal Maori-stig som gick längs västkusten på Sydön.

Här fanns det mat som resande kunde köpa eller byta till sig på sin långa resa. I närheten finns de fascinerande Pancake Rock Blowholes, områdets huvudsakliga turistattraktion. Man vet att stenarna består av kalksten och skapades för ungefär 35 miljoner år sedan av marina fragment under havet, men man vet inte exakt hur detta gått till. En teori är att lager av olika komponenter lagrades ovanpå varandra i havet som med tiden eroderats i olika takt och därmed gett upphov till dessa pannkaksliknande formationer.

Vi gick längs gångvägen som tog oss runt bland kalkstensformationerna och det var lätt att förstå varför namnet Pancake passar så bra.

Många fåglar, såsom tärnor och måsar, häckar här bland klipporna.

På vissa ställen såg vi också så kallade blåshål, där havsvattnet pressas genom trånga kanaler och till slut ut och upp genom ett litet hål.

Vi åkte en kort bit till i bussen och stannade till vid Truman Track, Paparoa National Park. Angelika, vår guide, vandrade med oss den korta gångvägen genom den tätbevuxna skogen. Guiden delade med sig av den mängd kunskap som hon samlat på sig och berättade fascinerande historier om hur växter och träd lever antingen i symbios eller fagocytos (dvs antingen med eller av varandra).

Precis intill gångvägen stod en Matai (Black Pine) som under många år haft en Rata (Northern Rata) som slingrat sig runt stammen. Rata växer runt stammen och tillslut kväver trädet till döds. Ytterligare ett träd, Rimu (Red Pine), växer här och kan bli upp till 1000 år gamla och blir runt 30-35 meter höga här på Nya Zeeland. Vi kom fram till ”the Edge”, en skylt som förklarade att vi under den korta gångvägen hade passerat tre distinkta växtzoner; Regnskogszonen, kustflax zonen och kustturf zonen.

Vi samlades vid bussen och fortsatte sedan norrut till Cape Foulwind, nära Westport. Erosion är ett stort problem längs västkusten, där vind och havsvatten påverkar natur och bilvägar. Vi passerade flera vägarbeten där delar av den ursprungliga vägen kollapsat till följd av erosion. Terrängen blev alltmer flack igen, precis som vid Christchurch. Här gjorde vi en kort de-tour till Touranga Ray och Cape Foulwind Walkway och fick se sälarna som samlas här varje år. Först såg det inte ut som om det fanns några sälar, men ju längre vi stod där och verkligen fokuserade blicken, desto fler sälar såg vi.

Det var New Zealand Fur Seals som vi såg, Kekeno på maori. De kamouflerade sig verkligen väl med alla stenarna där. Vi hade tur och fick se flera stora och små. Några av de små sälarna lekte i det virvlande vattnet och de stora sälarna låg mest och latade sig bland stenarna. Under 1800- och 1900-talet var sälarna under hård jakt vilket ledde till nästan utrotning. De jagades för sina skinn och olja. Totalt jaktförbud infördes 1894 och sedan dess har arten sakta tagit sig tillbaka.

Vi stannade och åt lunch i Westport innan vi styrde bussen österut och inåt landet igen. Vi lämnade West Coast och kom in i Tasman Regionen. Vi gjorde ett kortare stopp i Murchison, för toalettstopp och möjlighet att köpa något att äta. Här i Tasman Region, körde vi genom stora skogsarealer. Skogen har betydande roll här i norr på Sydön. Skogsindustrin är stor i Nya Zeeland och hela 80% av den planterade skogen består av Monterey Trees, en gång introducerad till Nya Zeeland av människan. Vi såg också en markant ökning av vinodlingar här i Tasman Region och det är så klart det varma klimatet i norr som gör att vinodlarna har sina gårdar här.
Vi passerade också en rad svarta träd, som om de skulle ha varit med om en skogsbrand. Men Angelika, vår guide, berättade att det är avföring från en larv som har en roll i en speciell process kallad Honeydew. Det innebär att honung produceras av bin som samlat nektar från en annan insekt (t.ex. bladlöss, larver). Här på Sydön lever två specifika larver i barken på träd. Det är avföringen från dessa larver som ger den svarta färgen och intrycket av att trädet varit med om en skogsbrand.

Till slut nådde vi Nelson, en vacker hamnstad vid Tasman Bay på norra delen av Sydön. Nelson är äldsta staden på hela Nya Zeeland och namnet antogs för att hedra amiralen Horatio Nelson, som besegrade både franska och spanska flottor i Slaget vid Trafalgar år 1805. Stadens gator och torg är mestadels uppkallade efter personer och skepp som sätts i samband med Slaget vid Trafalgar. Det sägs att Nelson har ett av Nya Zeelands bästa klimat och har mer än 2400 soltimmar per år och har därför fått smeknamnet ”Sunny Nelson”. Stadens geografiska läge har även gett staden namnet ”Top of the South”. Nelsons läge och naturliga hamn, gör staden till utmärkt exportör av timmer till Australien och Asien.

I Nelson finns många tyska immigranter, som en gång i tiden tog med sig den tyska getingen till Nya Zeeland. De lever i mycket stora svärmar och har nu blivit ett stort problem. Även om det finns mycket honung här, konkurrerar getingarna om honungen med de endemiska fåglarna.

Vi checkade in på Saxton Lodge Nelson som låg 15 minuter utanför centrala Nelson. Hotellet var litet, rummen på nedre våningen hade en veranda och de flesta rummen på övre våningen hade balkong. Inget överflödigt eller speciellt, bara ett hotell för natten med andra ord.

Hotellet vi bodde på, låg alltså en bit utanför själva Nelson. Det fanns ingen restaurang här och vi skulle få behöva ta taxi eller gå en bra bit för att få mat. Guiden hade inte behövt köra oss till någon restaurang över huvud taget, hennes arbetsdag var slut, men gjorde det av välvilja.

Vi kom till en jättemysig restaurang och jag provade på en cider med smaken gurka och vattenmelon… annorlunda, men helt okej.
Det ska nämnas också att Nya Zeeland vill bli ett rökfritt land. Ett paket cigarretter kostar idag $20 NZD (ca 130 SEK), ett förslag har tagits fram att höja priset till $40 NZD (ca 260 SEK) per paket. På de flesta offentliga ställen såsom restauranger och hotell, finns tydligt markerade Rökning Förbjudet-skyltar. Rökning ses nästan som någonting skamfullt och rökare anvisas till särskilda platser. Nya Zeeland har däremot en vänlig inställning till marijuana, som smärtstillande medicin och är ett steg från att legalisera marijuana.

Nya Zeeland har tre officiella språk; Maori, engelska och teckenspråk.
KUL FAKTA: Vet du hur staden Nelson tecknas på det nyzeeländska teckenspråket? Sätt ihop pek- och långfinger tillsammans, och höj sedan upp fingrarna till dess att fingertopparna nuddar näsan och vinkla därefter handen framåt så att fingrarna pekar lite framåt från dig själv. Nu vet du :)
Söndag 21 Oktober 2018 - Greymouth
Copyright © Bejjan888™

Det kändes lite annorlunda att checka ut utan att ha ätit frukost, men det serverades ingen frukost på detta hotell. Guiden hade bokat frukost på en restaurang strax utanför Fox Glacier.

Det var en råkall morgon och låga moln omgav bergstopparna runtom oss. Utanför restaurangen fanns några Pukeko-fåglar med sina ungar som jag passade på att fota.

Pukeko är en underart till australisk purpurhöna och är en stor blå fågel med röd näbb. De lever i flockar på 8 – 10 individer. De var tyvärr på ganska långt avstånd, men så vackra att se på. Vanligen skulle vi ha åkt till glaciären Fox Glacier, men den hade dragit sig tillbaka så pass mycket att vi hade varit tvungna att gå i 1,5 timmar för att se den. Så Angelika, vår guide, tog oss genom Glacier Country och upp till Franz Josef Glacier istället.

Franz Josef Glacier, eller Ka Roimata o Hine Hukatere på Maori, är en 12 km lång glaciär i Westland Tai Poutini National Park på västkusten av Sydön. Franz Josef Glacier börjar uppe i Southern Alps och faller totalt 2600 meter innan den till slut övergår i Waiho River nere vid kusten. Glaciären är en av ett fåtal i världen som slutar längs en grön och frodig regnskog. Franz Josef Glacier uppskattas vara runt 7000 år gammal.
Omgärdad av skogen vid foten av Southern Alps, ligger staden Franz Josef med utmärkt knytpunkt för promenader, vandringar eller flygturer över Franz Josef Glacier. Både staden och glaciären Franz Josef namngavs av Julius von Haast (tidigare nämnd i denna blogg) efter den österrikiske kejsaren Franz Joseph. I närheten finns den vackra fotogeniska sjön Lake Matheson, en av de mest fotograferade sjöarna på Nya Zeeland. Under dagar med klart vindstilla väder, reflekteras Mount Cook i den spegelblanka vattenytan.

Några i gruppen beslutade sig för att genomföra en helikoptertur upp på Franz Josef Glacier, vilket kostade ca NZD $350. Visst hade det varit roligt att göra det, men inte för den summan. Medan de tog helikopter upp, åkte vi andra med bussen till Sentinel Rock Walk, för att se på glaciären, om än på avstånd. Så vad är kraven för att få namnges som en glaciär? Enligt vår guide måste glaciären vara minst 100 år gammal, vara minst 100 m2 och vara minst 600 meter djup.

Vi gick en kortare gångväg, Sentinel Rock Walk, och vår guide som var mycket kunnig om lokala växter och visade oss gladeligen diverse växter och berättade intressanta fakta. Vi såg bland annat en av de få giftiga växterna på Nya Zeeland, kallad Tutu.

Tutu är samlingsnamnet för sex inhemska Coriaria-arter som innehåller neurotoxinet tutin. En av fåtal giftiga djur som finns på Nya Zeeland är Kapeto, som är en giftig spindel.

När vi alla samlats vid bussen igen, började vi åka längs State Highway 6, norrut mot Greymouth. Strax utanför Franz Josef såg vi vita hägrar, vilket enligt maorierna betyder tur. Efter en tids körning passerar vi staden Ross. Under 1870-talet upplevde staden en guldrush och fick namnet Gold Town. Det var verkligen en liten stad mitt i ingenstans, men som enligt vår guide är på uppsving igen då en av Nya Zeelands cykelleder går förbi här. Ett gruvföretag kämpar för att få tillstånd att bryta mer guld i Ross, men har än så länge fått avslag då det skulle innebära att företaget får rätten att flytta på hela staden för att kunna bryta guldet.

Vi kom sedan fram till Hokitika, som är ungefär lika stor som Queenstown. Vi åt lunch och hade sedan fri tid att tillbringa i staden. I Hokitika finns en uppsjö av försäljare av greenstone, eller Manapu ”Maoriernas guld”, eller Jadestone som den också kallas.

Maorierna kom till Nya Zeeland en gång i tiden för just greenstone. Det finns bara greenstone på Sydön och förr använde Maorierna de som smycken, vapen och för byteshandel. Eftersom Maorierna inte hade några verktyg för att forma stenarna använde de sig av vatten och sand. Om man vill köpa greenstone får man se upp för falska kopior från Kina, endast NZ greenstone är äkta. Och lite common sense, är det väldigt billigt kanske man ska tänka efter om det verkligen kan vara äkta… Alla nyanser av grönt är tillåtet, även små svarta prickar får förekomma. Stenarna slipas till olika former, som alla har olika betydelser. En del försäljare har förklaring till vad stenarna betyder.
Maorierna har försökt att få till en lag om att förbjuda import av falsk greenstone från Kina eftersom det vanhedrar deras tro och mening med stenarna men fick avslag. Greenstone kan endast hittas vid stränderna längs ett fåtal floder runtom i Nya Zeeland. Men observera att det är bara Maorier som får samla på greenstone. Skulle någon annan hitta en greenstone på stranden får man hålla i den, men inte ta den med sig. Bryter man mot denna lag, kan det ge höga böter eller till och med fängelse.

Från Hokitika tog det inte lång tid att nå Greymouth. Greymouth är största staden på västkusten på Sydön med sina 6000 invånare. Precis som namnet antyder ligger staden vid utloppet av Grey River, kallat på maori pa Mawhera, som betyder ”Wide Spread River Mouth”. Floden delar in staden i tre områden, Blaketown, Karoro och Cobden. Staden har en rik historia med kol- och guldbrytning som sedermera övergick till skogsindustri och en betydande fiskenäring. Under 1930 – 1940-talen lät den nyzeeländska staten bygga små enkla s.k. State Houses i Greymouth.

Än idag finns många av dessa kvar. Kineserna har investerat mycket pengar här i Greymouth genom att köpa upp hus, som de senare hyr ut, istället för att bo själva i dem. Under historien har Greymouth har regelbundet översvämmats av Grey River och när staden översvämmades två gånger under 1988, beslutades om byggnation av flodvallar. Greymouth har inte översvämmats sedan dess. Stora regnmängder faller här i staden och 200 mm under 24 timmar är inte ovanligt. Vår guide var återigen förvånad över att det inte regnade när vi var här. Vi hade verkligen tur med vädret!
Greymouth är vändpunkten för den Transalpina tågresan, en av de högsta topprankade tågresorna i världen.

Just idag, när vi kom till Greymouth, var flertalet gator avstängda eftersom det anordnades motorcykeltävling idag. Det var nästan så att vi inte kunde ta oss till hotellet, på grund av detta. Vi bodde på Kingsgate Hotel Greymouth med ett centralt läge i en vackert restaurerad historisk byggnad. Med sina 98 rum var hotellet relativt litet men mysigt. Ljudet från motorcykeltävlingen hördes väl in på rummet, eftersom tävlingen gick på en av bakgatorna förbi hotellet. Men som tur var slutade tävlingen vid 17.30-tiden.

På kvällen hade vi en bokad guidad tur på Monteith’s Brewery, det enda bryggeriet i hela West Coast. Det är ett anrikt bryggeri där man välkomnar sina gäster som man gör med sina gamla vänner, delar historier och bjuder mer än gärna på sin prisvinnande öl. Utöver den guidade turen fick vi prova på att tappa upp öl från en kran och givetvis provsmaka deras egna lokala öl. Sedan delade de ut gratiskuponger, en liten hint om att de gärna ville att vi skulle stanna och äta där också… vilket vi gjorde. Men servicen var sådär. Förvisso hade de många besökare, men det var rörigt och man fick verkligen vara på alerten så man fick sin mat som man beställt.
Lördag 20 Oktober 2018 - Fox Glacier
Copyright © Bejjan888™

Vi lämnar Queenstown och kom ganska snart till Arrowtown, som är känt för sina vackra höstfärger.

Arrowtown var förr i tiden en av de fattigaste byarna på Nya Zeeland. Under 1850 - 1870-talet pågick en intensiv guldrush i Arrowtown och guldgrävare från Australien kom över, då den europeiska arbetskraften inte räckte till. Man ville ha små och starka grävare så det kom mest kineser till staden. Kineserna var först inbjudna och välkomnades av de andra europeiska guldgrävarna. Men i takt med att invandringen fullkomligt exploderade, i och med det ökade behovet av arbetskraft, spred de europeiska guldgrävarna rykten om att kineserna bar med sig sjukdomar och försökte ta över Nya Zeeland. Detta ledde till att kineserna isolerades och förvisades utanför staden, där de byggde upp sin egen Chinese Settlement.

Kineserna, ofta ensamma män som lämnat sin fru och barn hemma, levde under väldigt enkla och primitiva förhållanden i kalla stenhus. Männen kom till Nya Zeeland för att tjäna pengar, inte för att bosätta sig. Men efter guldrushens slut valde många kineser att bo kvar på Nya Zeeland. Många bodde kvar i Arrowtown Chinese Settlement en bra bit in på 1900-talet. Men när den respekterade ledaren Ah Lum avled å 1925, började kineserna flytta från den enkla bosättningen och in till själva Arrowtown eller andra städer. Kvar blev de äldre, som levde ett enkelt och fridfullt liv. Den sista invånaren att bo i Chinese Settlement, dog 1932.
Under 1980-talet restaurerades många av de stenhus som kineserna bodde i och byggdes upp igen. Idag finns informationstavlor som visar och berättar historien om kinesernas hårda liv under guldruschen. Inte förrän 2002 bad den nyzeeländska regeringen formellt om ursäkt för den diskriminering som de kinesiska guldgrävarna och bosättarna en gång utsattes för. Idag är Arrowtown ett kinesiskt mecka med cirka 1000 invånare.
Efter en kortare vandring i den kinesiska bosättningen gick jag upp till huvudgatan i Arrowtown.

Att gå längs huvudgatan kändes som om man var med i en gammal amerikansk westernfilm. Husen var gamla, men bevarade i fint skick.

Vi samlades vid bussen igen och fortsatte norrut längs västkusten på State Highway 6 mot Fox Glacier. Strax utanför Queenstown finns Kawarau Bridge, en bro som byggdes under guldrushen då behovet att flytta tunga maskiner till guldfälten i Otago ökade.

Bron spänner över en 120 meter bred klyfta och 42 meter över Kawarau River. Nu för tiden är bron mest känd för att vara platsen där bungy jump föddes. Idag kan man fortfarande hoppa bungy jump. Vi stannade till en kort stund och hann se när en tjej kastade sig ut från bron. Kanske, om vi hade haft lite mer tid här, så kanske man hade försökt sig på ett hopp??

Vi fortsatte längs västkusten och blev det allt mer påtagligt att hela 80% av Sydöns befolkning bor på östkusten. Det var verkligen öde, få byar och städer, mest orörd natur.

Här såg vi stora arealer med, vad som tycktes vara, döda träd. Vår guide berättade att man här på västkusten kämpar nyzeeländarna mot tallarna, bl.a. Monterey Pine, som är icke-endemisk och introducerades från Australien och Kanada. Träden infördes till Nya Zeeland för att förhindra erosionen som uppstod efter att européerna hade huggit ner stora delar av den inhemska skogen under 1800-talet. Problemet var, och är fortfarande än idag, att de icke-endemiska tallarna trivdes väldigt bra på Nya Zeeland och började ta över och slå ut de nyzeeländska träden. Detta då de införda tallarna växer dubbelt så fort till skillnad från de lokala inhemska träden som tar runt 200 år på sig att växa. Eftersom tallarna är så pass invasiva och orsakar stora problem så besprutas tallskogarna med gift för att ta död på dem, alternativt ringbarkar dem. Därför kan man längs västkusten se stora områden med döda skogar.

Vi stannade till i staden Wanaka, känd som ”Little sister to Queenstown”. Wanaka är också känt som Entrance Gate to Mount Aspiring National Park. Trots att Wanaka är Sydöns populäraste semesterort är det bofasta invånarantalet inte mer än ca 2500 personer.

Staden ligger vackert belägen intill Lake Wanaka och eftersom det var Labor Day, hade invånarna arrangerat en båttävling för barn vid stranden. Barnen hade byggt egna båtar/flottar av kartong, som de senare skulle tävla med och se hur långt de kunde åka i båtarna innan de sjönk. Stranden var rätt full med barnfamiljer och tävlingen lockade många åskådare.

Strax utanför Wanaka finns Puzzling World, en turistattraktion med 3D-labyrint, optiska illusioner och ett lutande klocktorn. Här hade jag velat stanna, men vi passerade bara förbi.

Vi fortsatte vår resa norrut och passerade Haast, en stad som uppkallats efter Julius von Haast. von Haast var en tysk geolog och paleontolog som namngivit många platser och plantor på Nya Zeeland. Nu hade vi kommit in i regionen West Coast, som anses vara en isolerad del av Sydön. Vid kraftiga skyfall kan vägarna vara avstängda i flera dagar eller till och med veckor. Här finns endast ett sjukhus och blir man allvarligt sjuk så är det helikopter som gäller. Tack vare den rika nederbörden här i West Coast, finns det väldigt få får. Detta eftersom den tjocka ullen aldrig hinner torka och fåren blir sjuka. Längs vägen såg vi flera, vad som såg ut som, cattle stoppers. Men det visade sig vara vattendränage under vägen för vattenmängderna vid kraftiga skyfall.

Vi verkade ha tur att det var en av få regnfria dagar här i West Coast. Guiden sa att de är väldigt ovanligt.

Vi stannade till vid Thunder Creek Falls och Roaring Billy Falls för fotostopp.

Vi omgavs av regnskog och de envisa sandflugorna gjorde tappra försök att bita oss.

När vi så småningom kom fram till Fox Glacier checkade vi in på The Westhaven Fox Glacier. Klockan var relativt sent, men några av oss gick iväg till en restaurang för en sen middag.
Fredag 19 Oktober 2018 - Queenstown
Copyright © Bejjan888™

Queenstown ligger vackert inbäddad bland bergen och är, trots sin altitud på endast 310 meter över havet, en skid- och snowboardresort. Det var här som bungy jump föddes och listan över äventyrliga saker att göra i Queenstown är lång; fallskärmshoppning, heli-skiing, linbana, jet-boating, skärmflygning och forsränning är några exempel.
Även om Queenstown är en stad för äventyrslystna, bjuder staden på kulinariska maträtter och konstnärlig ådra, utsökta viner och ett brett spann av barer som förgyller kvällen efter en fartfylld dag.

Jag hade förbokat en ridtur här i Queenstown och hade pick-up klockan 08:45 vid Visitor Information Center nere i centrum. Det var inte särskilt svårt att hitta i centrum, då det bokstavligen talat består av tre parallella gator som korsas av två andra parallella gator. Trots att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång ännu, var det relativt många turister här i Queenstown ändå.

Det tog cirka 15 minuter med bil att ta sig till Ben Lomond Horse Treks. Jag hade bokat en privat ridtur, dvs inga andra än jag och guiden skulle vara med. Två hästar stod sadlade och tränsade och väntade när vi kom fram. Hjälm och short-chaps (eller half-chaps som de kallade dem) fick jag låna på plats. Min häst var Alisha, hon var lite väl rund, men med tanke på att det är början av säsongen (oktober – maj) så var det förståeligt. Men hon var inte seg för det, hon var pigg som en mört och hängde efter guiden utan problem.

Ridturen började med en grusväg längs en bergssida i Moonlight Valley, där guldgruvor funnits för länge sedan. Ju högre upp vi kom, desto mer otroliga blev vyerna och både kor och får betade mellan bergstopparna. Det var rofyllt, ingen störande trafik, bara fågelkvitter och dalflodens rinnande vatten som hördes till och från.

Efter lite trav och galopp fick vi sitta av hästarna och gå brant nerför.

Nere i dalgången vände vi tillbaka mot stallet igen och korsade en liten flod som rann längs dalen med turkost vatten.

Efter mera galopp avslutades ridturen med fotostopp framför Moke Lake. En fantastisk ridtur med blå himmel och strålande solsken.

Väl tillbaka på hotellet blev det en dusch och byte av kläder. Skorna var dyngsura efter alla passager över floden under ridturen. Smart som man är, så hade jag med mig ett par andra skor också. Gick ner till centrum och gick längs stranden på Lake Wakatipu som bjöd på fototillfälle efter fototillfälle.

Men nu började molnen hopa sig och det såg ut som om det började bli lite mulet och blåsigt. Jag gick sedan till gondolen som jag åkte med ut till utkiksplatsen.

Här uppe fick man panoramavyer över Queenstown och otaliga bergstoppar och bergskedjor. Helt magiskt! Det är inte undra på att Drottning Elizabeth av England vid ett besök i staden ska ha sagt att ”This town is worth a visit of a Queen”. Men namnet Queenstown kommer dock inte från Queen Elizabeth, utan från Queen Victoria. Tog gondolen ner igen och vandrade vidare genom staden och kom fram till den Botaniska trädgården. Eftersom det var vår och på väg mot sommar fanns det en del blommor såsom tulpaner och magnolia.

En del fåglar kunde ses, bland annat Paradisgravand (Paradise Shelduck), som jag fick intressant fakta om under min ridtur av guiden. Paradisgravanden hittar sin partner och lever med varandra livet. Om honan dör först, svälter hanen ihjäl. Om hanen dör först, väljer honan en annan hane och fortsätter leva med denne istället.
På kvällen samlades gänget och de som ville åt middag tillsammans.
Torsdag 18 Oktober 2018 - Milford Sound
Copyright © Bejjan888™

Te Anau ligger på sydvästra delen av Sydön, i hjärtat av Fjordlandet. Fjordlandet är, som namnet antyder, ett fjordlandskap, dominerat av de fjorton fjordarna med höga snötäckta alptoppar som når så högt som över 2700 meter över havet. Den enda av fjordarna som är tillgänglig via bilväg är Milford Sound, som ligger i Fiordland National Park och är 12 mil från Te Anau.

Upp i tid och iväg för att hinna ta oss till Milford Sound och hinna med färjan kl. 10.00. Vi började köra längs Milford Road och kom ganska snart in i Fiordland National Park.

Det var fortfarande molnigt och vår guide var lite orolig att vädret skulle kunna blir regn. Längs vägen såg vi en hel del alpackor. Det finns, tro det eller ej, mellan 20 000 – 25 000 alpackor i Nya Zeeland. De föds upp främst för deras ull.
I Fiordland finns typiska Silver Beach Bushes som är specifik för just Fiordland och dominerar i nationalparken. Silver Beach Bushes blommar var 7:e år och får små röda blommor. Dessa år är inte bra för fåglarna eftersom råttorna ökar lavinartat och äter fåglarnas ägg. I år verkar vara ett blomningsår och vi kunde se röda blommor bland buskar och träd.
Med häpnadsväckande utsikter och vyer av de vackra fjordarna och bergsmassiven åkte vi allt längre in i Fiordland National Park. Nationalparken är den största på Nya Zeeland och näst största i hela världen. Här finns även flera Fiordland National Treks, som tar 3-4 dagar att vandra vardera. Det är väldigt populärt att vandra här och plats på campingarna längs vägen måste bokas upp till ett år i förväg, då campingarna endast tar 40 tält per natt.

Ju längre in i nationalparken vi kom, desto äldre och mossigare blev träden, desto brantare klippväggar omslöt oss i den lilla bussen på den smala slingrande vägen. Vår guide, Angelika, berättade att det finns en lag i Nya Zeeland som förbjuder att träd tas bort ur skogarna. Detta innebär alltså att om det ramlat ett träd över en bilväg, får man såga itu trädet, men sedan måste alla bitarna läggas in i skogen igen för att ge näring åt nya växter och träd. Likaså om en storm härjat i skogen får inga nedfallna träd tas ut ur skogen. Om man bryter mot lagen väntar höga böter.

Plötsligt hade vi tagit upp till 950 meter över havet och stod och väntade på grön signal vid Homer Tunnel. Homer Tunnel är en smal enfilig tunnel som tog över 1 år att bygga och är 1,1 km lång. Utsikten härifrån var fantastisk. Vädret slog om till strålande solsken och det såg verkligen ut att kunna bli en lyckad båttur i Milford Sound. När vi tagit oss igenom Homer Tunnel öppnades sig en sagovärld. Var vi i Schweiz? Norge? Det var så otroligt vackert att det inte går att finna ord som rättvist kan beskriva naturen här.

När vi klev av bussen upptäckte jag att jag hade packat ner mina solglasögon i bagageväskan. Vi hade inte tid att ta fram och packa upp min väska. Så det blev till att köpa ett par nya solglasögon inne i Visitor Center-byggnaden. De var inte jättedyra och bågarna bestod delvis av bambuträ, riktigt snygga faktiskt! Så jag blev riktigt nöjd med mitt köp.

Vi klev ombord på båten och ombord fanns förbokade bord, med lättare lunchpaket, som väntade på oss. Men det var knappt man hann äta något eftersom man hellre ville vara ute på däck och fota, än att sitta inne och äta. Men hur hänger det ihop, det här med fjordar och sund? Enkelt förklarat kan man säga att fjordar skapas när en glaciär tryckt/slipat ner marken till en dal. Sund skapas när dalgångar fylls med vatten.

Längs Milford Sound går branta klippväggar och ståtliga fjordar ses runtomkring. Det unika med just Milford Sound är att det är regnskogsträd som flätar samman sina rötter för att kunna hålla fast och växa på de branta klippbranterna. Tack vare detta kan stora mängder regn falla utan att träden ramlar ner. Men tillslut faller träden ner i sundet i alla fall, vilket är naturens gång. Men det tar drygt 200 år för ny jord, ny mossa och nya träd att växa tillbaka på samma plats igen.

I Milford Sound finns två vattenfall, Lady Bowen Falls och Stirling Falls.

På grund av de stora regnmängderna under regnperioderna bildas fler tillfälliga vattenfall som rinner nerför de branta bergsväggarna. Milford Sound är känt för att vara den blötaste bebodda platsen på Nya Zeeland och det har uppmätts regnmängder på upp till 250 mm under 24 timmar. När stora mängder regnvatten ansamlas kan det orsaka jordskred av regnskogen och stora träd kan falla ner i fjorden.

Utöver fantastiska omgivningar såg vi sälar och pingviner i Milford Sound.

Vi samlades vid minibussen igen. På tillbakavägen stannade vi vid The Chasm. En gångväg tog oss till vattenfallet med sina potthål. Vattnet har sitt ursprung högt upp i Darran Mountains och det tar ca 8 timmar innan det når The Chasm.

När höga vattenflöden råder följer hårda stenar med som blir kvar vid potthålen och virvlar runt av de starka strömmarna. Stenarna virvlar runt och runt och skapar till slut fler potthål.

På parkeringen vid bussen hade vi turen att se en Keafågel, en papegoja som är nära utrotning och den lever endast på 1000-2200 meters höjd över havet. I träden kunde vi också höra Bellbird-fågeln sjunga sin vackra sång.

Vi lämnade de vackra sjöarna och pittoreska byarna bakom oss och åkte över högt belägna hedar täckta med den kopparröda grässorten New Zealand Red Tussock Grass. Med panoramavyer över dalgångarna med omgivande bergstoppar närmade vi oss Queenstown.

Strax innan Queenstown stannade vi till vid Lake Wakatipu för fotostopp, den näst största sjön på Sydön. En demon sägs ha drunknat här och att det är demonens andetag som får sjöns vattennivå att sjunka och stiga varje dag. Med fantastiska vyer gjorde vi sedan intåg i Queenstown.

Vi checkade in på Heartland Hotel Queenstown, ett av de bästa boendena i Queenstown med sina fäbodliknande hotellbyggnader. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att man kommit till Schweiz. Queenstown omges av vackert snöklädda bergstoppar och med fantastiska vyer av Lake Wakatipu och det är nästan svårt att tro att staden har en hög puls och brett utbud av aktiviteter. Men staden kallas väl inte för ”The Place for Adrenaline Junkies” för intet?
Onsdag 17 Oktober 2018 - Te Anau
Copyright © Bejjan888™

Vi checkade ut från hotellet och packade in bagaget i bussen. Det tog cirka 5 minuter ner till tågstationen i Dunedin, en vacker gammal byggnad i White Stone. Där parkerade guiden bussen och vi fick lite fri tid att gå runt i Dunedins centrum.

Dunedin är en region rik på fascinerande landskap, unik kultur och rikt djurliv. Staden Dunedin byggdes upp med rikedomarna av guldrushen och har därmed en av de bästa samlingarna av Edvardiansk och Viktoriansk arkitektur, i den södra hemisfären sett. Gotiska kyrktorn och besmyckade herrgårdar omgärdade av inhemsk skog och fantastiska vyer utöver hamnen gör Dunedin minnesvärt. Utöver detta kan man besöka historiska hus, besöka chokladfabriken och välja bland flertalet museum.

Vi samlades igen vid bussen vid kl. 10 för vidare färd västerut längs State Highway 1 till Gore, därefter längs State Highway 94 till Te Anau. Vi körde genom Rolling Hills och lämnade Otago-regionen. Vägen kantades av Cabbage Trees som, enligt vår guide Angelika, förr användes av Maorierna och planterades längs deras rutter som ”vägskyltar”. Liknande som vi har med våra rönnbär (att det blir mycket snö om det är mycket rönnbär), så har nyzeeländarna med Cabbage Trees – Om Cabbage Trees blommar mycket, blir det en bra sommar.

Vi kom så småningom in i Southland och landskapet ändras återigen. Mer bergigt, mycket fårfarmar och en del hästar kunde skymtas. Även Eukalyptusträd, som introducerats från Australien, kunde ses längs vägen.

I Southland-regionen förekommer hjorthägn i större utsträckning än någon annan stans i landet, s.k. Deer farming. Hjortarna infördes till Nya Zeeland då engelsmännen var sysslolösa och inte hade nåt att göra. Det var Red Deer och Wapiti som introducerades och tack vare att de inte hade några naturliga fiender så blev populationen så stor att skogen skadades. Staten införde då en avgift för varje skjuten hjort. Då växte marknaden för hjortkött och stammen minskade kraftigt. Efter en tid började man skjuta med bedövningspilar istället, för att fånga in hjortarna och behålla dem i hägn. Idag föder man upp hjortarna i häng främst för köttet (honorna) och hornen (hanarna) och de gamla hanhjortarna blir till korv. Köttet från hjortar uppfödda i hägn kallas för Venison.

Vi stannade till längs vägen på ett mindre ställe (minns ej namnet) där de sålde Venison Pie. Jag provade en sådan paj och det smakade helt okej.

På Nya Zeeland är 50% av all växtlighet icke endemiska – dvs de har förts till Nya Zeeland från andra länder med besökare. Det är en av anledningarna till att landet har stränga tullar och bevakar noggrant vad som får föras in i landet eller inte. Och det gäller inte bara växter, även många djurarter har förts till Nya Zeeland med hjälp av människan. Wallaby, från Australien, introducerades under 1890-talet och de börjar bli en pest. Den australiensiska pungråttan är den största plågan som introducerades till landet på grund av pälsindustrin. Deras hårstrån är ihåliga vilket gör håret väldigt mjukt. När pälsindustrin var som störst fanns det cirka 70 miljoner pungråttor på Nya Zeeland. Men efter att priset på päls sjönk, släppte farmarna ut sina pungråttor i det vilda. Numera förgiftar man pungråttorna och man uppskattar att det numera finns cirka 30 miljoner i vilt tillstånd. Det har införts jakt på pungråttorna och det är relativt bra betalt för skinnen igen. Engelsmännen införde haren till Nya Zeeland och utan naturlig fiende exploderade stammen av harar och hål i marken och urin i grundvattnet blev ett problem. Då kom någon smart person på att man kunde införa hermelinen som är harens största naturliga fiende. Problemet var bara att hermelinerna kom på att det var enklare att jaga och döda fåglar än kaniner.

Vi anlände till staden Te Anau och den intilliggande Te Anau-sjön, som för övrigt är den näst största sjön i Nya Zeeland. Vi checkade in på vårat hotell Kingsgate Hotel Te Anau, med 94 gästrum. Hotellet ligger omgivet av ett fantastiskt sagolandskap med grönskande trädgårdar och Lake Te Anaus vackra 500 km långa strand omgivet av majestätiska berg. Vattnet i Lake Te Anau är bland det renaste i hela Nya Zeeland och utgör den största dricksvattenreservoaren i landet. Det är konstigt att området inte klassas som världsarv med sin magiska omgivning och underverk. Vi får lite tid för oss själva innan det blev dags att samlas för båttur. Det var blåsigt och kallt här.

I Te Anau finns en staty av den starkt utrotningshotade Sydö-takahe, en rallarfågel som är endemisk för Nya Zeeland. År 1898 ansågs arten vara helt utrotad helt då man trodde att de fyra sista kända exemplaren av fågeln dödats, men 1948 upptäcktes ett fåtal individer djupt inne i en gömd dalgång. Sydö-takahe är en färgglad fågel och både honan och hanen har lika färg; blålila med en grönaktig rygg och insida av vingarna, röd bröstsköld, rosa ben och en rödaktig näbb.

Man kanske kan tycka att Nya Zeeland borde kunna försörja sig på t.ex. vindkraft och solkraft. Men faktum är att vattenkraften utgör 80% av landets elproduktion. Majoriteten av vattenkraften (80%) kommer från Sydön. Kol utgör 8% och geothermal ånga utgör 6%. Solkraft är inte utvecklat i Nya Zeeland, trots många soltimmar, eftersom saltet från havsvattnet stör solpanelerna. Vindkraften är dock på intåg.

I Te Anau finns Glowworm Grotto, vilken kan nås genom dagliga båtturer. Vi hade en båttur inbokad kl. 17.45. Efter en halvtimmes båtfärd på Te Anau-sjön gick vi i land och in i grottan. Det var trångt och ibland svårt att ta sig förbi. Inne i grottan var det fuktigt och kallt. Det rådde totalt fotoförbud och vi fick inte prata när vi kom längst in i grottan där lysmaskarna fanns, då de är både ljud- och ljuskänsliga. Vi gick ombord på en liten båt, som vi knappt kunde se eftersom det var så himla mörkt. Grottan inhyser både svampar, eldflugor, skalbaggar och diverse olika insektslarver som kan producera och sända ut ljus genom bioluminescens. Bioluminescens är en naturlig form av kemoluminescens där energi från en biokemisk reaktion avges i form av ljus.
Organismerna producerar dels ett pigment, luciferin, och dels ett enzym, luciferas. Luciferinet oxideras vid närvaro av syre och luciferaset katalyserar denna biokemiska reaktion. Olika kofaktorer till denna reaktion ger olika färger av bioluminescensljus, allt från gult och orange till grönt. Bioluminiscenta organismer står i fokus i många olika forskningsområden. Experimentella försök har till exempel gjorts för cancerbehandling samt till optogenetik, där användning av ljus för att kontrollera celler (t.ex. neuroner) i vävnader. Även inom industrin har man insett nyttan av bioluminiscenta organismer inom områden såsom gatubelysning, där genetiskt modifierade E. coli-bakterier ger bioluminiscent ljus i glödlampor.

Båtturen varade i ca 5-7 minuter och jag hade trott att det skulle lysa betydligt mer än vad det gjorde. Min lilla research innan denna resa visade på fantastiska lysmaskar/flugor mm, som lyser upp nästan hela grottan. Men det kanske kan beror på att grottan svämmades över av vatten år 2008 och 95% av alla lysmaskar dog. Det kommer ta lång tid att få tillbaka stammen på en bra nivå igen.
Efter den lilla båtturen inne i grottan, gick vi ut samma väg som vi kom in och sedan följde vi en smal stig tillbaka till Visitor Center. Där visades en kort film om lysmaskarna och de andra djuren i grottan.

När vi kom tillbaka till Te Anau igen var vi några stycken som gick iväg och åt på en pizzeria. Klockan var då närmare 20.30 och det var mörkt ute.
Tisdag 16 Oktober 2018 - Dunedin
Copyright © Bejjan888™

Vaknade till och från under natten. Kroppens mat- och sovklocka var fortfarande ”ur funktion”. Och inte nog med det, den geografiska kompassen var helt upp och ner… solen stod i norr på himmelen och bilarna körde på vänster sida.

Vi hade alla ätit frukost och packat väskorna och var utcheckade i god tid till 08.30, enligt guidens instruktion. Tyvärr blev guiden sen, då hon var tvungen att laga bussens mikrofon, som slutade fungera dagen innan. Först vid 09:10 dök hon upp och några i gruppen hade hunnit bli rejält upprörda och tyckte att det var helt oacceptabelt. Men jag menar, det är sånt man får räkna med kan hända… just deal with it.

Vi packade in bagageväskorna i bussen och påbörjade vår resa söderut längs State Highway 1. Längs den platta Canterburyslätten blåste det rejält, varför man planterat häckar för att skydda jord och åkrar från vindarna. Enligt Angelika, vår guide, så finns det ett lager på endast ca 25 cm jord innan man når det steniga vulkaniska landskapet därunder. Dessa häckar kan vara upp till 20–30 meter höga och trimmas med jättelika roterande knivar på stora bilar.
Eftersom vi hade en lång väg att köra idag, ca 40 mil, blev det mycket prat om den nyzeeländska trafiken. 40 mil kanske inte låter mycket om man är van med stora och fina motorvägar, men vägarna på Nya Zeeland är inte lika välutvecklade som i Europa. Bergiga landskap och fjordar begränsar hastigheterna rejält genom hårnålsliknande kurvor på höga höjder. Och dessutom pågår en hel del vägarbeten för att leda om trafiken ut från städerna. På motorvägarna råder en maxhastighet på 100 km/h, bussar och långtradare 90 km/h. Om man tror att man kan köra igen förlorad tid på raksträckorna ska man nog tänka om, eftersom trafikpolisen på Nya Zeeland finns där man minst anar det och fortkörning med 3-4 km/h över maxgränsen resulterar i dryga böter. Det finns även ett antal fartkameror längs vägarna, och också i polisbilarna som mäter hastighet även på mötande trafik. Och som inte det var nog, så får polisen gömma sig i buskarna för att ta fast fartsyndare, så glöm allt vad fortkörning heter om du ska köra bil på Nya Zeeland. Den nyzeeländska befolkningen har en mer avslappnad relation till bilkörandet, kan tyckas, då de ofta refererar bilkörningen i tid – än i distans. Är man tillräckligt observant kan man notera att avståndet till städer på vägskyltar inte alltid tas på största allvar; på första skylten kanske det står 114 km till XXX, på nästa skylt som kommer flera kilometer senare kan det stå 119 km till samma ställe.

Längs Canterburyslätten såg vi de klassiska fårfarmarna, som man förväntar sig ska finnas på Nya Zeeland. Men de senaste 20 åren har antal får minskar från 83 miljoner till 16 miljoner får, detta beror till stor del på införandet av syntetmaterial (t.ex. fleece) och efterfrågan på bomull har minskat. Nya Zeeland byggdes upp i första hand för att producera mat till England, främst får och kor. Redan 1875 skeppades köttet över haven till England, med hjälp av torris. Ko-farmandet drivs numera oftast av investerare, som kan ha upp till 15 000 kor på en och samma gård. En liten gård har ca 800 kor, en mellanstor gård upp till 1500 kor, medan de större gårdarna har från 3000 kor och uppåt. Tack vare klimatet på Nya Zeeland går korna ute året om. Man skulle kunna tro att Nya Zeeland, med så många kor, skulle ha mycket mjölkprodukter och ost, men det upptäckte vi ganska snart att ost var ingenting man tog för givet serverades vid hotellfrukosten. Så vad händer med all mjölk då? Jo, 80% av mjölken exporteras till Asien.

När vi kom in i Otago-regionen förändrades naturen till ett mer dramatiskt landskap med berg blandat med gröna frodiga kullar. Här blev Southern Alps högre ju längre söderut vi kom.

Vi passerade Oamaru, en stad vid havet med vackra vita stenhus som påminner om Grekland. Under 1800-talet upptäckte man kalksten här vilket gjorde staden rik. I Oamaru finns även en stor population av Blue Penguins, små pingviner ca 30 cm höga, med blå dräkt och vit mage. Pingvinerna simmar ute till havs på dagarna och tar sig sedan upp på land på kvällarna och vandrar upp i skogen under natten, för att ta sig ner till havet igen morgonen därpå.

Vi kom till slut fram till Moeraki, där vi åt lunch. Restaurangen blickade ut över Koekohe-stranden, där de mystiska Moeraki Boulders finns. Efter lunchen hade vi lite tid över att gå ner till stenarna.

Det är flera, nästan helt sfäriska, stenblock som kan vara så stora som upp till 3 meter i diameter. Enligt Maori-legenden är Moeraki Boulders stora uppspolade ålkorgar från en förlist gigantisk, legendarisk kanot.
Naturvetarna är dock inte helt överens om hur naturen skapat dessa naturfenomen. Man uppskattar att stenblocken kan vara upp till 60 miljoner år gamla och experter menar att de ovanliga stenblocken skapats genom erosion, tid och konkretion (när en kompakt massa av sedimentär sten bildas genom utfällning av naturligt mineralcement i mellanrummet mellan sedimentkornen).
Forskare har studerat sammansättningen hos stenblocken som visat sig innehålla magnesium och järn samt stabila isotoper av syre och kol. Vågorna har genom miljontals år eroderat stenarna till dess rundade form och stenblocken är idag en av Nya Zeelands många turistattraktioner.
Vissa av stenarna har konstiga sprickor i sig, vilket kallas för septaria. Dessa bildades för miljoner år sedan när havsnivån sjönk och grundvatten/regnvatten kunde rinna över stenarna, varpå sprickorna fylldes med små mängder av dolomit, kvarts samt brun och gul kalcit, vilket gav stenblocken dess karakteristiska utseende.
På grund av konkretionen har dessa stenblock ett hårt yttre lager av upp till 20% kalcit medan dess inre kärna är desto svagare.

Vi samlades i bussen igen och fortsatte söderut längs State Highway 1, till Wellers Rock.

Där väntade en båt som tog oss ut på en tur till Taiaroa Head, där världens enda landkoloni av Kungsalbatrosser finns.
Kungsalbatrossen är världens största sjöfågel med ett vingspann på upp till 3 meter och häckar normalt på avlägsna öar och spenderar majoriteten av sina liv ute till havs, långt från land och människor. Men på Taiaroa Head på Otago-halvön på Nya Zeeland häckar kolonier av dessa fåglar.

Kungsalbatrossen är starkt utrotningshotad och några bidragande orsaker skulle kunna vara att fåglarna börjar para sig först vid åtta års ålder samt att honorna lägger endast ett ägg vartannat år.

Vi såg även Hectors dolphins, New Zealand Furseal sälar och flera andra albatrosser under vår båttur. På vägen tillbaka såg vi Svarta Svanar, vilket det finns ca 30 000 av här på Nya Zeeland.

Vi samlades sedan i bussen för färd mot Dunedin. Som man nästan kan ana, Dunedin är ett skotskt namn och uttalas Dunniiden. Dunedin är det skotska namnet för Edinburgh.

På väg in i staden skymtade vi tandskulpturen ”Harbour Mouth Molars”, vilket är sex visdomständer i betong som blivit en symbol för Dunedin, prislappen - $50 000.
I hjärtat av staden ligger Kingsgate Hotel Dunedin, som vi checkade in på. Det får nog räknas som ett litet hotell med 55 rum, alla med fönster åt soliga norr (Och nej, det är inte en felskrivning! Tänk på att på andra sidan ekvatorn är det soligt i norr :) ). På grund av sin ringa storlek, är det ett hemtrevligt och mysigt hotell och alla rum har balkong med utsikt över staden.
Mitt första intryck av Dunedin är ”San Francisco”, då det är branta backar överallt och inte många gator är plana.

Vi gick gemensamt iväg till ett av stadens bryggerier, som brygger sitt eget öl. Bryggeriet filtrerar även sitt eget vatten. Dunedin-borna får hämta hur mycket dricksvatten de vill från bryggeriets egna vattenkran, som finns lättillgänglig för alla.

Jag beställde kyckling och provade på bryggeriets egna äppelcider, som var helt okej. Tyvärr hade de inte päroncider. När man beställer mat i Nya Zeeland, ska man tänka på att portionerna är mycket stora. Jag beställde endast en förrätt, men portionen var så pass stor att det knappt gick att äta upp. Hade jag beställt en ”vanlig” huvudrätt hade jag definitivt inte orkat med.
Måndag 15 Oktober 2018 - Christchurch
Copyright © Bejjan888™

Det där tekniska stoppet i Sydney, som det så vackert hette, var inte som jag trodde, att vi skulle få sitta kvar på planet medan det tankade och sedan fortsätta till Nya Zeeland. Nej, vi fick gå av, passera en internationell transfer-säkerhetskontroll och sedan köa för att gå ombord på en ny A380. Och allt detta på under 1 timme!

Efter ytterligare tre segdragna timmar i luften landade planet ÄNTLIGEN på nyzeeländsk mark. För att komma in i Nya Zeeland måste man fylla i ett Passenger Arrival Card, där man deklarerar om man har mat, frön, trävaror mm, mm med sig. Jag som hade förbokat en ridtur här på Nya Zeeland, var tvungen att deklarera att jag hade ridkläder med mig. Tullen var helt klart intresserad av ridkläderna och jag fick packa upp väskan och visa att de var nytvättade.
När jag tillslut passerat tullen var jag med marginal den sista att ansluta mig till resten av gruppen. Vår lokala guide, Angelika, kommer ursprungligen från Tyskland, men har guidat på Nya Zeeland i mer än 15 år. Angelika gick med oss till sin buss. Att klämma in sig i en liten buss för 20 personer (gruppen var dock 14 personer + guiden) för en kortare sightseeing av Christchurch var man inte direkt upplagd för.

Christchurch, landets tredje största stad, ligger vid Canterburyslätten på den östra sidan av Sydön på Nya Zeeland. En tredjedel av den totala nyzeeländska befolkningen bor i Christchurch. Stadens namn på Maori är Ōtautahi som betyder Platsen för Tautahi. Strax söder om Christchurch finns Bankshalvön, en karg och bergig halvö av vulkaniskt ursprung, varför staden har periodvis drabbats hårt av kraftiga jordbävningar.
Christchurch är den mest engelska staden på Nya Zeeland och har haft många gamla engelska hus. Men staden har varit hårt drabbad av jordbävningar, senast 2011 då 30 000 hem förstördes. Det var mest gamla tegelstenshus som rasade och de byggnader som klarade sig bestod av stål och glas (inte en enda glasskiva i stålhusen förstördes!).

Så nu byggs det fullt med nya hus av stål och stora glasrutor runtom i Christchurch. De gamla engelska enplanshusen byts ut mot större flervåningshus och de nya husen har ofta ingen gräsmatta heller, de plattsätter eller asfalterar den lilla marken som finns runt husen istället. De nya husen byggs med isolering, vilket de gamla husen från 60- och 70-talen inte har och innetemperaturen i ett oisolerat hus kan nå ner till +12°C under vinterhalvåret. Trots att Christchurch är en bildominerad stad så planeras det inte för eller byggs parkeringsplatser vilket gör att byggboomen i staden stannar allt mer av och husen är allt mer svårsålda. Trots många bilister, så blir cyklisterna allt fler. Men de lever farligt, då bilisterna inte har för vana att se sig i backspegeln efter cyklar.

För att minnas den kraftiga jordbävningen i februari 2011, skapade konstnären Peter Majendie ett minnesmärke ”185 Empty White Chairs”, till första årsdagen av jordbävningen. Tanken var att minnesmärket skulle vara under 3 veckor, men finns kvar flera år senare. Det består av 185 vitmålade stolar (alla är olika), varje stol representerar ett offer. Av de 185 personer som omkom, var ett spädbarn. Spädbarnet satt i sin barnstol och dog av en fallande tv. Totalt 181 stycken personer omkom den 22 februari 2011, samma dag som jordbävningen. 174 av dessa personer omkom i en och samma byggnad som kollapsade. De andra fyra personerna dog flera dagar senare på grund av sviterna av sina skador de ådrog sig under jordbävningen.
I Christchurch finns Gate of Remembrance – som minne över att Nya Zeeland varit med i nästan alla krig, men för det mesta som fredsbevarare.

Maoribefolkningen tros ha kommit till platsen för Christchurch omkring år 1000. Men det dröjde ända till mitten av 1800-talet innan de första européerna anlände, varpå Christchurch blev Nya Zeelands första stad. Christchurch är en av endast fyra städer i världen som har en stadskärna som är byggd i ett kvadratiskt mönster. Staden är också känt för att ha bland det renaste dricksvattnet i världen. Christchurchs centrala delar har en platt terräng vilket gör det populärt att ta sig fram med cykel och nätet av cykelvägar är utbrett över staden. Christchurch har också haft ett spårvägssystem, men idag finns endast en linje kvar i centrala delarna, främst för turismens skull.
Turismen är en viktig inkomstkälla för den lokala ekonomin och Christchurchs läge och tillgång till en internationell flygplats gör staden till ett utmärkt ställe att mellanlanda på. Staden är speciellt populär bland japanska turister och i stadskärnan finns även skyltar på japanska. Den internationella flygplatsen fungerar också som en viktig länk vidare till Antarktis med mat och förnödenheter till olika forskningsstationer på Antarktis.

Efter sightseeingen, fick vi äntligen checka in på hotellet. Vi bodde på Ibis Christchurch Hotell, ett medelstort centralt hotell med 155 rum. Hotellet låg nära en galleria med restauranger, caféer och affärer. Men eftersom man var rätt slut i både kropp och knopp orkade man inte se sig omkring som man kanske skulle vilja. En gemensam middag anordnades av resebolaget och det var trevligt att få en blick över medresenärerna. Jag hann med en snabb promenad efter middagen, för att hinna se lite av staden innan solen gick ner. Det var kyligt ute och snabba väderomslag och temperaturskillnader är vanligt här på Nya Zeeland.

Jag följde spårvägen en bit, vilken gick genom en galleria.

Vackra gamla hus i engelsk stil och färgglada fasader radade upp sig och en del tegelstenshus pryddes av konstmålningar för att Enlighten People” (upplysa folket).
Söndag 14 Oktober 2018 - Sydney
Copyright © Bejjan888™

Upp i tid på morgonen igen, för att hinna med nästa lååånga flyg söderut via Sydney (tekniskt stopp) till Nya Zeeland med en total flygtid på drygt 18 timmar! Såg till belåtenhet att nästa flyg till Christchurch gick från gate A1, d.v.s. precis under mitt hotell.

Sträckan flögs av Emirates och en av deras Airbus 380, världens största passagerarflygplan som kan ta från 525 passagerare och upp till 850 passagerare, beroende på antalet klasser ombord (4/3/2 klasser eller enbart ekonomiklass). Och med tanke på att över 500 personer skulle gå ombord, så började boardingen i god tid före avgången kl. 10.15. Det var första gången jag flög med en A380, så jag var lite taggad. Men så himla flashigt var det ju inte, inte för ekonomiklass i alla fall. Jag hade velat gå upp på övervåningen för att åtminstone se hur det såg ut för business class och förstaklass, men det var inte tillåtet.

Airbus A380 är det största passagerarplanet i världen och har fått smeknamnet Superjumbo. A380 har varit i kommersiell flygtrafik sedan 2007 och Airbus har fått in över 300 beställningar på Superjumbon. Det tog den europeiska flygplanstillverkaren Airbus över 10 år att gå från ritning till färdigt flygplan. Marknaden efterfrågade ett plan som kunde flyga fler passagerare men samtidigt vara mer bränslesnålt. Ingenjörerna designade flera olika typer, bland annat ett plan med två flygkroppar bredvid varandra, men det var designen med fyra motorer och två våningar längs hela flygkroppen som man gick vidare med. I oktober 2007 levererades den första Airbus A380 till Singapore Airlines, vars jungfruresa blev Singapore – Sydney.

Det optimala vingspannet på en A380 är cirka 90 meter, men för att sänka bränsleförbrukningen och bemöta flygplatsernas begränsade utrymmen har vingspannet reducerats till omkring 80 meter. Trots detta väger en fulltankad A380 omkring 600 ton. Stockholm-Arlanda Airport har, cirka 10 år efter den första flygningen med A380, byggt om en terminal för att klara passagerarantalet och de antal bryggor som en A380 kräver. Även Arlandas rullbanor har rustats för att ta emot världens största passagerarflygplan. Men ett av de tänkbara flygbolagen att eventuellt trafikera Arlanda reguljärt med en A380, Emirates, har istället valt att utöka sina avgångar mellan Stockholm-Dubai genom att dubbla antalet avgångar med Boeing 777-300ER.

Den i särklass största operatören av A380 är Emirates, som har över 100 exemplar i bruk och har ytterligare över 50 stycken på beställning. Inget annat flygbolag i världen opererar fler än 20 stycken A380. En anledning till detta kan vara att Emirates ett internationellt flygbolag med endast långdistansflyg, som alla går via Dubai. Till detta behöver Emirates stora flygplan som kan ta många passagerare och flyga långt och då är Airbus A380 perfekt. För de flesta andra flygbolag är Superjumbon för stor, för dyr och ineffektiv. Flygbolaget Qantas VD Alan menar att det är billigare att operera med två Boeing 787 Dreamliners än en enda Airbus A380. Och Airbus A380 blev aldrig den arbetshästen inom flyget som Airbus hoppats på och nya kunder har varit svårt att hitta. Kanske för att prislappen för att tillverka en A380 ligger på nätta 436 miljoner dollar (3,8 miljarder svenska kronor)? För konkurrenten Boeing och dess B747 ser framtiden lika dyster ut, i takt med att flygtrafiken ökar och därmed trängseln flygplatserna.

Så lönar det sig att flyga världens största passagerarflygplan? Jetmotorerna till dagens flygplan blir allt mer bränsleeffektiva och flygplanen mer strömlinjeformade vilket bidrar till lägre bränsleförbrukning. Boeing 777 har 30% lägre bränsleförbrukning och 40% mindre underhållskostnad än en Boeing 747 (även känd som Queen of the Sky). Vissa uppgifter visar på att ett säte i en Boeing 777 kostar $44 per timme (effektiv flygtid). Hos Boeing 747 kostar ett säte $90 per timme. Tål att jämföras med det, idag, största kommersiella flygplanet som någonsin tillverkats – Airbus 380 – där ett säte kostar $50 per effektiv flygtimme.

Åtta timmar in på flygningen var jag så uttråkad att jag höll på att dö. Och det gick inte att sova eftersom det var mycket folk och ljud/aktiviteter. Väl lagom till dess att frukosten skulle serveras, DÅ var jag supertrött och hade velat sova, men då var det för sent.