Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Frukost tidigt idag eftersom bussen går redan kl. 07.30. Det är en mulen morgon och ganska kyligt jämfört med tidigare dagar. Bussen kör söderut mot Čapljina där vi besöker mattfabriken Čapljina Tepih. Fabriken öppnade 2018 och finansieras av staten som skattefritt och sysselsätter många i arbete. Bosnien – Hercegovina har hög arbetslöshet och dessa handgjorda mattor sysselsätter många ungdomar så de kan få jobb.
Vår guide Tatiana möter oss i receptionen och tar oss till ett visningsrum. Vi får sitta ner på bänkarna längs väggarna och innan visningen börjar blir vi bjudna på te eller Rakija. Te för de som inte vill ha alkohol. Rakija är näst intill en nationaldryck i de länder som tillhörde det forna Jugoslavien. Det är en hembränd fruktsprit med en alkoholhalt av minimum 50%, ofta mer, och är bra för blodcirkulationen. Rakija är en sällskapsdryck men används också i ett medicinskt perspektiv med att bota tandvärk, huvudvärk och desinficera sår. Rakija dricks rumsvarmt ur ett shotglas, men ska smuttas och alltså inte svepas på en gång. Det finns faktiskt att köpa på Systembolaget om det är någon som vågar prova. Det var faktiskt helt okej, lite starkt, men helt okej.

Vi får inte fota inne i mattfabriken, men det kommer ut matta efter matta som läggs på golvet. Traditionen om mattor kom till Bosnien – Hercegovina under det ottomanska styret för cirka 400 år sedan. Man visar på skillnaden mellan en handgjord matta och en icke handgjord matta. En handgjord matta glider inte på golvet och kan vikas hur som helst, till skillnad från en fabrikstillverkad matta. Ju fler knutar per kvadratcentimeter, desto finare och skarpare mönster och desto dyrare är mattan. Om det dessutom finns silke i mattan, är mattan ännu dyrare. Prisexempel: En silkesmatta 30 x 20 cm, kostar 4500 € och tar 8-10 månader att göra för hand. Det största mattan som tas fram och läggs på golvet är cirka 200 x 300 cm och de var inte riktigt villiga att säga priset, men inte ens 15 000 € skulle räcka i alla fall. Efter visningen får vi egen tid till att gå runt i fabriken och från ingen stans dyker det upp runt 30 mattförsäljare som gör allt i sin makt att försöka sälja en matta till var och en av oss. En väldigt påflugen kvinna försöker sälja en handgjord matta (med hästmotiv) för 4500 € till mig.

Det erbjöds avbetalningsplaner, fri frakt och priset gick ner till strax under halva priset… men det är fortfarande extremt dyrt. Visst, mattan var verkligen fin, men varför ha en sån dyr matta hängandes på väggen bara för att titta på? Och hade jag så mycket pengar skulle jag välja och lägga dessa på något annat än en matta. När hon väl inser att jag inte kommer köpa mattan så försöker hon få mig att känna ånger och att jag kommer ångra mig. I skrivande stund har det gått drygt 4 veckor sedan och jag har fortfarande inte ångrat mig. När vi alla lyckats ta oss ut ur fabriken (tror inte någon köpte en enda matta) och sitter på bussen, bär det av mot staden Počitelj, som ligger ett stenkast från mattfabriken.

Počitelj är en gammal muromgärdad bosättning i staden Čapljina som motstod attacker och krig i nära 600 år innan staden bombades sönder och samman av kroater i bosniska kriget år 1993. Man pratar ofta om en etnisk utrensning och all konst förstördes under detta krig. Befolkningen har återhämtat sig något och idag bor ungefär 500 personer i Počitelj, som ligger precis intill floden Neretva. Gatorna är stenlagda och bitvis är det halt. Man får se upp var och hur man sätter fötterna. Vi får drygt en timme på oss att strosa runt längs smala gränder och trappor.

Härifrån tar det 1 timmer och 45 minuter till nästa stad, Trebinje. Längs vägen passerar vi den serbiska republiken i Bosnien – Hercegovina, där låga stenmurar ses på fälten. Vår guide, E, berättar att dessa byggdes för att förhindra stridsvagnar att kunna ta sig fram enkelt under kriget 1991 – 1994. Det mulnar på och regent hänger i luften.

Trebinje är Bosnien – Hercegovinas sydligaste stad och dess främsta sevärdheter är bl.a. den historiska stadskärnan och Osman Pasha-moskén, stadens mest kända landmärke. Vi har en timme på oss att kika runt i den gamla stan.

Solen lyser med sin frånvaro och de flesta väljer att försöka hitta något att äta. Men de flesta ställen som serverar mat verkar vara stängda eller bara serverar kaffe och fika. En mindre pizzeria lockar några i gruppen, men efter en snabb kik in i restaurangen vänder jag fort och går ut. Hygienen var inte på topp och pizzabagaren stod och rökte mitt över pizzan samtidigt som den bakades. Tack men nej tack. Men några av oss letar oss fram till en liten supermarket där vi köpte något att äta.

När vi går på bussen börjar regnet att falla. Det har varit mulet i princip hela dagen och det är tur att det kommer nu, när vi ska ta oss till vårat hotell i Herceg Novi, Montenegro. E berättar att det tar ungefär 45 minuter innan vi når gränskontrollen mellan Bosnien – Hercegovina och Montenegro. Regnet tilltar och jag tror nog att majoriteten av mina medresenärer (inklusive mig själv) somnar till en stund på bussen, för det blir väldigt tyst och lugnt ett tag. Bussen kör uppför bergen längs en smal slingrig väg. Vi ska upp till 900 meter över havet innan det vänder neråt mot Herceg Novi igen. Vi kommer fram till en liten, liten gränskontroll som vi snabbt passerar och åker genom ”ingenmansland” till den Montenegrinska gränskontrollen.

Härifrån går det raskt nerför, bitvis i tät dimma, bitvis i regn och en halvtimme senare kommer vi fram till Herceg Novi, endast 30 meter över havet.

Vårat hotell ligger precis söder om Herceg Novi, i Kumbor.
Carine Kumbor Hotel, är ett nybyggt hotellkomplex precis intill vattnet av Kotorbukten. Hotellet är mer av svensk standard och motsvarar ett 4-stjärnigt hotell här i Sverige. Jag gillar hotellet. Men jag får ett rum som det inte är det allra lättaste att hitta. Men efter lite förvirring och logiskt tänkande kommer jag fram till rätt dörr. Regnet öser ner utanför och åskan dånar mellan bergen.

Men plötsligt ger sig molnen av och solen hinner kika fram en stund precis innan middagen. Det bjuds på en stor middagsbuffé med bakverk och glass till efterrätt. Men ett stort minus (till ett annars mycket fint hotell) är att ljudnivån i restaurangen var näst intill outhärdlig. Trots att man sitter vid samma bord är det svårt att höra vad den andre säger. Under natten drar ett enormt åskoväder in som lyser upp hela den nattsvarta himlen, så pass att blixtarnas ljus letar sig in i hotellrummet trots mörkläggningsgardiner.

Copyright © Bejjan888™

Idag är det tidig frukost och vår buss är en av de första att lämna hotellet vid 08.00. Vi åker österut och passerar Dinariska alperna genom en 4,2 km lång tunnel. Dinariska alperna, eller Dinariderna, utgör gränsen mellan Balkanhalvön och Adriatiska havet med en högsta topp på drygt 2700 meter över havet. Vår guide, E, berättar att om det snöar uppe i de Dinariska alperna (vilket nästan aldrig händer) får alla ledig dag i Kroatien. Dels för att det inte går att köra bil (avsaknad av vinterdäck), men också för att kunna åka skidor.

är vi kommer ut ur tunneln igen ändras landskapet till en mer inlandsnatur med varmare och torrare klimat.
Efter en timme i bussen kommer vi fram till gränspolisen. Här samlar E in alla våra pass och visar upp dessa för polisen. Även busschauffören måste visa upp papper på bussen och passagerarlistor. Här passerar vi gränsen från EU och åker i ”no mans land” i ungefär 2 minuter innan vi ankommer gränspolisen in till Bosnien - Hercegovina. Här måste bussföraren återigen visa sina papper och E måste visa upp alla våra pass. E förklarade att det inte finns några garantier om hur lång tid passkontrollen tar. Vill gränspolisen dra ut på tiden eller misstänker något skumt kan de beordra ut alla ur bussen och gå igenom varenda väska vi har ombord.
Positiv som man är, tror man att det ska gå lika smidigt som vid gränsen till Kroatien, men icke. Här upptäcker gränspolisen att en person i gruppen inte har ett godkänt/giltigt pass för inresa till Bosnien – Hercegovina. Alla medresenärer i bussen får gå ut och en och en gå fram och bli identifierad av polisen och få passen tillbaka – alla utom personen vars pass inte är godkänt.
Minnet är ju bra men kort. Jag minns att personen inte hade ett riktigt pass, utan ”bara” ett provisoriskt pass eller om det var ett nationellt ID-kort eller hur det nu än var. Jag minns inte. Men för att resa i ett icke EU-land och ett icke Schengenland (som Bosnien – Hercegovina är) måste man ha ett riktigt pass. Vi blir kvar vid gränspolisen ett bra tag innan de känner sig nöjda med att släppa iväg oss andra. Personen som inte blev insläppt, samt dennes reskamrat (som valde att avstå från att åka in i Bosnien – Hercegovina), får åka taxi tillbaka till Kroatien och besöka den Svenska Ambassaden och ordna med papper först, innan de kan ansluta till gruppen igen när vi kommer in i Montenegro.

Vi stannar en liten stund vid en bensinmack strax efter vi passerar gränsen. Här hinner den som vill köpa kaffe eller något att äta innan vi fortsätter resan mot Međugorje.

Det tar cirka en timme innan vi kommer fram till Međugorje och vårat hotell Hotel Villa Monaco. Trots att det är ett 4-stjärnigt hotell så kan det definitivt inte jämföras med de svenska måtten. En ”vanlig” medellön här i Bosnien – Hercegovina är runt 250€ i månaden och man räknar med att ungefär hälften av befolkningen har ett jobb, vilket ses som heligt här i landet. Priserna här är låga och landet återhämtade sig aldrig ekonomiskt eller samhällsmässigt efter kriget mellan 1992 och 1995. Alla hotell i staden är familjeädga.

Enligt en lag i Bosnien – Hercegovina får hotellgästerna tillgång till sina rum tidigast klockan 16.00. Och eftersom klockan var strax för 12.00 så får vi ställa in alla våra väskor i receptionen på hotellet. Jag som bokat resa till Mostar, går tillbaka till bussen med ett gäng andra medresenärer. Bussen avgår ganska direkt mot Mostar, så vi hinner bara lämna ifrån väskorna.
Vår guide, E, berättar en hel del historia om Mostar medan vi åker längs den vägen med makalösa vyer och bitvis branta stup alldeles intill vägen. Mostar var en av de allra sista punkterna längs Sidenvägen där det fraktades varor mellan Europa och Asien under medeltiden. Efter varje 20:e kilometer (som ansågs vara gångavståndet för en dag) fanns karavanpalats där hästar, elefanter, kameler etc kunde få vila. En handlare transporterade samma varor i cirka 300 kilometer innan denne sålde vidare till nästa handlare för vidare transport. Det var många italienare och tyskar som behövde passera Mostar med sina varor. För att underlätta transporter bad man Süleyman den Store om att bygga en bro över Neretva-floden. Konstruktionen och uppförandet av bron delegerades till Mimar Hayruddin och bron stod klar 1566. Mimar byggde inga fler broar efter detta då han i en dröm fått se att bron skulle rasa. På den här tiden trodde man att Gud kunde förutspå i drömmar, och Süleyman hade uttryckligen hotat Mimar med att hugga huvudet av honom om bron rasade. Mimar var så fast i tanken på att bron skulle rasa, att han förberedde sig på att dö när bron invigdes. Men bron har stått kvar i flera århundraden efter detta och fram till kriget i Bosnien 1992, då bron bombades sönder så folket inte kunde fly utan enkelt dödas. Bron återuppbyggdes 2003 av samma stenar, som sedan bombningen legat på botten av Neretva-floden.

Efter drygt 40 minuters bussfärd kommer vi fram till Mostar, Bosnien – Hercegovinas okrönte huvudstad och femte största staden i landet. Här väntar vår guide Idun på oss. Direkt vid bussparkeringen ser vi spåren av kriget i form av kulhål i betongväggar i byggnader omkring oss. Bosnien Hercegovina har sedan kriget haft flera presidenter och korruptionen är stor, varför återuppbyggnaden av landet drar ut på tiden. Byggnaderna måste dessutom byggas upp precis som de var innan kriget.

Vi får en kortare guidning genom Mostars gamla delar, längs den stenlagda huvudgatan. Stenarna är hala och ojämna så man får se sig för. Gatan kantas av souvenirshopar, restauranger och även fast det inte är högsäsong upplever jag det som fullt med folk. Så jag kan bara tänka mig hur det är om två månader här – knökfullt!

Vi passerar över Mostar Bridge som spänner över Neretva-flodens gröna vatten. Det är stenarna på botten som ger vattnet dess färg och floden har en maxtemperatur på endast +9°C året om. Trots detta är det många som dyker från Mostar Bridge och 24 meter ner i det iskalla vattnet. När vi når andra sidan av bron avslutas guidningen och vi får egen tid att spendera längs de smala pittoreska gränderna. Bussen till Međugorje går från bussparkering kl. 15.00. Vi åker tillbaka till hotellet och får checka in på våra rum.

Några minuter senare tar vår guide, E, med oss på en tur till Pilgrimscentrat och St James Church. För är det något som Međugorje är känt för så är det religion. Här, på ett berg runtom Međugorje, ska Jungfru Maria ha uppenbarat sig för 6 ungdomar år 1981 och det sägs att hon uppenbarar sig här med jämna mellanrum. Sedan dess vallfärdar över 1 miljon pilgrimer hit varje år och påven kommer ofta hit.

Vi går först till Jesusstatyn där vi inte får prata högt eftersom människor sitter och läser bibeln och/eller ber. På Jesusstatyn rinner vatten ut från knäet och ses som heligt. Man tror att vattnet har ett minne och att atomerna ändras om man ber om bra saker. Människor kommer hit till Jesusstatyn och samlar vatten från hans knä och fryser in som man sedan använder i t.ex. drycker. Kön ringlar sig lång av människor som vill komma fram till statyn och få en del av det heliga vattnet.
Vi fortsätter att vandra Den Heliga Vägen som går runt Jesustatyn och passerar de 14 Mariastatyerna med bilder som visar Jesus liv med bilder. Här står människor och ber stillsamt medan vi passerar.

Vi går vidare till St James Church som byggdes 1969. Utanför kyrkan finns 69 olika rum för bikter, alla rum med olika språk samt ett par rum för rörelsehindrade personer. Vi får lite tid att vandra runt på egen hand och de som vill kan besöka kyrkan.
Tillbaka på hotellet är det lite andrum innan det är dags för middag. Det är en liten middagsbuffé (jämfört med tidigare under resan) men ack så god. Och efterrätt såklart.

Jag sitter kvar vid bordet som sällskap till mina medresenärer till dess att solen är på väg ner bakom bergstopparna. Hinner ta mig ut och skåda en fin solnedgång även denna kväll.

Copyright © Bejjan888™

Tidig frukost. Bussen går redan 08.30 för dagens äventyr, men jag hinner med en kortare, något kylslagen, strandpromenad och skåda dagens första solstrålar komma ner för de höga bergstopparna. Det finns en mindre parkeringsficka som rymmer två bussar intill hotellet. Men det är betydligt fler bussar som ska avgå från hotellet under morgonen så det är viktigt att alla bussar kommer iväg i tid. Enligt vår guide E, så har han stenkoll (via en app) var alla bussar befinner sig och de kan göra upp dagen innan vilken buss som åker tidigt respektive senare från varje hotell. De meddelar varandra t.ex. om det blir stopp i trafiken av någon anledning så andra vägar kan väljas, eller om det är överhopat med folk/turister på något ställe så kan de stuva om i dagsprogrammet och åka dit senare.

Alla som ska med är i bussen strax innan 08.30. Tydligen väljer några personer att inte följa med på dagens tripp, vilket i och för sig är helt upp till dom. Men innan bussen ens hinner köra ut från parkeringsplatsen så uppstår vilda diskussioner längre bak i bussen om att två stycken råkat sätta sig på andras platser. Jag sitter längre fram och hör inte riktigt vad som händer eller hur det slutar, men vår guide E får lugna ner dem så vi kan åka iväg.

Vi åker norrut längs kustvägen D8, även kallad Jadranska Magistrala. Det är den längsta kustvägen i Kroatien och går längs den adriatiska kusten med stundtals tvära kurvor och svängar, ofta i anslutning till ett direkt stup med havet nedanför. Vägen går bitvis nära havsnivån för att senare tvärt uppför högt över bergstoppar. Så för den som gillar spänning i livet, är detta definitivt en väg denne.
Efter en halvtimme gör bussen första stoppet i Omiš – piraternas stad. Vi får en dryg halvtimme på oss att gå runt och kanske köpa en kopp kaffe eller gå på toaletten. I området där bussen stannar är det inte mycket att se, så det kändes absolut som att tiden räckte.

Vid Cetina-flodens mynning ligger den lilla hamnstaden som under 1200- och 1300-talet var ett fäste för pirater (Omiški gusari) som med hjälp av sina snabba båtar Sigattae attackerade handelsskepp vid flodens mynning. Efter attacken drog sig piraterna tillbaka uppför floden dit handelsskeppen och dess eskort inte kunde följa efter.

Omiš-piraterna var de mest fruktade utmed den Adriatiska kusten på sin tid vilket gjorde att handelsstäder såsom Venedig och Dubrovnik slöt avtal med piraterna om att de inte skulle anfalla just deras skepp, något som handelsstäderna fick betala höga skatter för.

Korsfarare sändes av Venedig och påven för att besegra Omiš-piraterna. Första försöket slogs ner, men i ett andra försök satte de stopp för stadens pirater. Efter det, blev Omiš en del i det bosniska riket och såldes sedermera till republiken Venedig. Men när Venedig föll, blev Omiš en del av österrikiska riket liksom större delar av Kroatien blev.

Idag är Omiš en populär turistdestination och befolkningen på cirka 15 000 trefaldigas under högsäsongen. Det är brist på hotell och de flesta turister bor i privata hem och pensionat. Under vinterhalvåret är staden tyst och lugn men lever upp igen under april/maj, när havet börjar bli varmt nog att bada i. Många från kringliggande städer och byar dras till de fina sandstränderna i Omiš och aktiviteter som bergsklättring, forsränning och canyoning lockar.

När alla är tillbaka på bussen fortsätter vi norrut i drygt 55 minuter tills vi når staden Trogir. Intill busstationen väntar vår guide Nicole.
Staden med 2300 år av historia, rik kultur och ansamling av palats, kyrkor, torn och slott på en liten ö är väl värt sitt smeknamn: The Stone Beauty.
Trogir, eller Tragurion, beboddes av greker så tidigt som 400 – 300 före Kristus, under deras framfart över Medelhavet. Under 100-talet efter Kristus, blev Trogir romersk stad ”TRAGURIUM CIVIUM ROMANORUM” tillsammans med Salona och utgjorde centrum för den romerska provinsen Dalmatien. Under 500-talet föll det romerska riket och Trogir blev en självständig stad och strax därpå bosatte sig kroater i staden och började skapa konsthistoria. Under medeltiden svepte den medeltida kulturen fram över staden som en löpeld och kyrkor uppfördes och dekorerades med sammanlänkande utsmyckning.

Som befäst holme, förstördes Trogir av kraftiga strider av Venetianerna och staden ockuperades under nästan 400 år. Trogir byggdes upp med nya palats, hus, torn och slott igen. Staden föll dock snart under Napoleons herravälde, som införde hälsoreformer och ordnad ekonomi.

Levnadsstandarden förbättrades ytterligare under 1970-talet då skeppindustrin och turism kom igång och majoriteten av invånarna i Trogir fick arbete. Under Kroatiens självständighetskrig 1991 led Trogir och dess invånare svårt ekonomiskt. Trogir togs upp på UNESCOs världsarvslista 1997 och har sedan dess blivit en populär turiststad, som det var under 1980-talet.

Trogir ligger cirka 3 mil norr om Split och 12 000 invånare bor här. Det finns otroligt många motorcyklar här, man räknar med 3 motorcyklar per invånare. Under turistmånaderna ökar dock antalet människor i Trogir till uppskattningsvis runt 100 000 och man får armbåga sig fram, medan det är nästan helt öde under vintern och man kan inte ens köpa frukt i staden. Så guiden Nicole sa att vi skulle vara glada att vi valt att resa innan turistsäsongen drar igång. Staden togs upp på UNESCOs världsarvslista 1997 och har många fascinerande historiska platser, S:t Lawrence katedralen som en av de bästa. Trogir är lätt att nå och är endast 6 km från flygplatsen i Split. Men lågflygande plan gör att Trogir utsätts för buller och viss vibration varför noggranna mätningar görs årligen för att kontrollera byggnader för påfrestning från bullret. Och inte nog med det, ön som Trogir är byggd på sjunker 1 cm per år, likt Venedig.

Den finaste platsen är S:t Lawrence katedralen (Katedrala sv. Lovrijenac). Delar av stadsmuren, som byggdes mellan 1200- och 1300-talet, står kvar än i dag på den södra sidan av staden. I mitten av stadsmuren finns Stadsporten som byggdes 1593. Det fanns på den tiden endast 2 portar in till staden och de stängde igen vid solnedgången.

Om man missade det och blev utestängd, fick man sova i en Loggia utanför.

För en billig peng kan man gå upp i Kamerlengo-fortet får man en fin utsikt över Trogir, Riva, havet och kvarvarande delar av stadsmuren.

Efter guidningen får vi en stund att vandra runt i Trogir på egen hand. Det ska nämnas att Trogir inte är särskilt stort, drygt 600 x 200 meter, så det räckte gott med tiden.

Vi har samling vid bussen som avgår 12.15. Trogir är staden som är längst norrut under hela vår resa. Härifrån fortsätter vi söderut till Split, vilket tar drygt 45 minuter.

Vi kliver av bussen på någon form av bussterminal och går in mot centrala Split, där vår guide Anita väntar på oss.

Split - Kroatiens näst största stad, tillika Dalmatiens största, lockar tusentals turister varje år med sitt vackra läge vid Adriatiska havets klarblåa vatten, sitt rika kultur- och nöjesliv samt gamla historia. Som typisk medelhavsstad har Split ett långsamt tempo, avslappnad befolkning, fullsatta uteserveringar dygnet runt med god mat och tillbakalutad atmosfär. Stadens historia sträcker sig över 2000 år tillbaka i tiden och har länge fungerat som en port i den världsberömda kroatiska skärgården, tack vare sitt läge på en halvö i södra Kroatien. Skulle man trötta på stadspulsen kan man alltid hoppa på en båt ut till en av alla öarna i havet utanför. Split har troligen fått sitt namn av busken Calicotome spinosa som är vanligt förekommande här. Romarna döpte dock staden till Spalatum som under medeltiden blev till Spalatro. Staden har därefter haft många namn innan den sitt namn Split.

Vi går in genom en av portarna till Diocletianus palats, som utgör ungefär halva den gamla staden av Split. Det lättaste sättet att utforska Splits innerstad är till fots, bland de smala pittoreska gatorna i stadens gamla centrum. Split är uppbyggt kring den romerska kejsaren Diocletianus palats som uppfördes i slutet av 200-talet. Detta imponerande palats finns med på UNESCOs världsarvslista och utgör än idag stadens hjärta. Upplev historiens vingslag genom att spatsera innanför de gamla stadsmurarna.

Palatset består bl.a. av 60 pelare, ett 60 meter högt klocktorn och 12 sfinxer. Det är inte bara Dubrovnik som förekommer i serien utan även källaren i Diocletianus palats, där Daenerys förvarar sina drakar i säsong 4 och 5.
I början av 300-talet byggdes ett mausoleum för den då avlidne kejsaren Diocletianus. Mausoleum har sedan dess fått flera tillbyggnader och fungerar idag som en katedral, S:t Dujes katedral.

En av tillbyggnaderna, klocktornet, byggdes under 1100-talet och genom att klättra upp i tornet kan man beundra den storslagna utsikten över hela Split och de närliggande öarna.

Vi går i samlad trupp genom de smala stenlagda gränderna mot den norra porten, även kallad Golden Gate, som är en av fyra huvudportar till palatset. Det var den norra porten som kejsaren använde för att ta sig till och från sitt palats. Ovanför varje port finns en kyrka och kloster. Vid Golden Gate ses tre fönster direkt ovanför porten som tillhör St Martin-kyrkan från 800-talet, vilken är öppen för allmänheten att besöka.

Utanför norra porten ses en svart ståtlig staty av Gregorius av Nin. Han var en kroatisk biskop under 900-talet och kämpade för att kroatiska skulle få användas som språk inom kyrkan istället för latin. Han motarbetades av påven men Gregorius arbete stärkte det kroatiska språket och dess utveckling. Statyn vandaliserades under både första och andra världskriget, men har restaurerats och placerats utanför norra porten där den står kvar än i dag. Statyn är populär bland turister och det sägs att om man nuddar vid Gregorius tå, så ger det tur.

Här slutar vår guidning genom palatset och vi får fri tid att spendera i Split, fram till 16.15 när bussen går tillbaka till vårat hotell Bluesun Hotel Soline, i Brela i norra delen av Rivieran.

Det är samma hotell som natten innan, med samma stora goda middagsbuffé och en lika magisk solnedgång denna kväll som dagen innan.

Copyright © Bejjan888™

Frukost från klockan 07.00. Nu när det är ljust ute ser jag utsikten från min balkong, som har delvis havsutsikt. Passerar receptionen och betalar hotellskatten, som informationsbrevet tydligt informerat om, och tar tillbaka mitt pass. Det är en stor frukostbuffé, men yoghurten får minuspoäng. Den var näst intill lika tunn som mjölk och trots att den såg ut att vara smaksatt, så smakade den ingenting.

Jag hinner ta en promenad i närområdet innan min buss går 09.30, precis utanför hotellingången. Det är vindstilla, turkost vatten och alldeles intill stranden är vattnet kristallklart. Himlen är klarblå utom enstaka tunna, tunna slöjmoln. Det går en fin väg längs kusten som jag promenerar en bit längs.

Jag checkar ut från hotellet vid 09.00. Bussen går 09.30 och vi åker mot Dubrovnik. Det är en färd på 15 kilometer, delvis längs motorväg D8, som slingrar sig fram i det kustnära landskapet och tar nästan en halvtimme att köra.

På vänstra sidan börjar Dubrovniks stadsmur torna upp sig, likt berget Srđ (del av Dinariska Alperna) till höger om oss med sitt vita stenkors på toppen. Srđ är ett relativt lågt berg med höjden 412 möh men är trots allt en känd turistattraktion där besökarna får uppleva en fantastisk panoramavy över Dubrovniks Gamla Stan, ön Lokrum och Adriatiska havet. En linbana tar en enkelt upp till toppen och den nedre linbanestationen är lokaliserad precis utanför Dubrovniks stadsmur. Det finns bara två kabiner som tar 30 passagerare vardera, så under högsäsong kan man förvänta sig långa köer, framför allt mellan 9 och 11 på förmiddagen. Men linbaneturen tar 3 minuter enkel resa och är väl värt pengarna. Att uppleva solnedgången här uppifrån sägs vara speciell.

Tyvärr verkar inte linbanan vara igång såhär tidigt på säsongen och vår guide E sa att vi endast kommer ha några timmar fri tid att spendera i Dubrovnik. Väl framme i Dubrovnik stannar bussen precis intill Pileporten, huvudporten in genom Dubrovniks stadsmur till Gamla Stan. E förklarar att han inte får guida i Dubrovnik då endast licensierade guider får göra det. Vi går ut ur bussen och strax därefter ansluter vår guide Ivana till gruppen.
Historierna om Dubrovniks uppkomst är många. Den mest vedertagna är att staden grundades under 600-talet av flyktingar från den romerska bosättningen Epidaurum. De slog sig ner på en holme som fick namnet Laus (som betyder klippa) (eng. Lausa) och bosättningen antog namnet Ragusa. Holmen var skild från fastlandet via en kanal. På andra sidan kanalen, på fastlandet, uppstod så småningom en slavisk bosättning kallad Dubrava, som betyder ekskog, eftersom det växte ekar där på fastlandet. Åtskilda av kanalen, började de två bosättningarna integreras allt mer med varandra och kulturerna länkades samman. På 1000-talet fylldes kanalen igen och utgör idag Gamla Stans huvudgata Stradun.

Strax innan Pileporten passerar vi över en stenbro. Fram till 1400-talet fanns här en vindbrygga i trä som hissades upp varje natt för att förhindra att oönskade gäster tog sig in i staden. På den tiden var det framförallt ottomaner och ungrare som höll till på andra sidan av berget Srđ som man inte ville ha in i staden. Precis innanför Pileporten kommer vi in på huvudgatan Stradun, vars namn kommer från venetianskan och betyder Stor Gata.
Stradun går 300 meter genom Gamla Stan, mellan Pileporten i väst och Pločeporten i öst. Vardera änden av esplanaden markeras av ett klocktorn samt en fontän (Onofrios Stora respektive Lilla fontän). Även om kanalen fylldes igen i början av 1000-talet, dröjde det till år 1468 innan gatan stenlades. År 1667 drabbades Dubrovnik av en av områdets kraftigaste jordbävningar genom tiderna.

Alla hus längs Stradun förstördes i skalvet och gatan blev helt oframkomlig. I princip alla byggnader i Dubrovnik förstördes i jordbävningen, och de få som stod kvar förstördes i den brand som uppstod direkt efteråt. Staden tog fram en lag som specificerade stadens layout och byggnaderna utformades likadant, i barockstil.

Längs Stradun, uppfördes alla bostadshus enligt följande; ett affärsutrymme på markplan med ingång från Stradun med välvda fönster och längst in med förråd och en ingång från en gränd. På första våningen fanns själva bostaden med flera rum på andra våningen. Själva köket installerades på loftet högst upp, i ett försök att förhindra spridning av eventuella bränder.

Innanför Pileporten finns Onofrios stora fontän, som till en början försörjdes med regnvatten från taket på Sponzapalatset (som ligger i andra änden av Stradun) som samlades upp i cisterner. När romerska flyktingar sökte skydd här i Dubrovnik, tog de med sig kunskaperna kring byggandet av akvedukter. En vattenledning byggdes till Dubrovnik från Kroatiens, kanske världens, kortaste flod Ombla som är endast 30 meter lång. Så man kan man dricka vattnet och/eller fylla på sin vattenflaska från någon av fontänens 16 kranar.

Runtom i Gamla Stan finns stenar som sticker ut en liten bit från väggen. Ivana berättar historien om att ogifta män som ställer sig på en av dessa stenar, tar av sig tröjan och sedan tar på sig tröjan igen (utan att ramla ner) blir gift med kvinnan han älskar.

Liknande historia, fast i motsatt riktning, finns om de gaturännor som löper längs med Straduns stenlagda gata; Gå inte i rännorna, då förblir man ogift.
Vi går sakta längs Straduns gata till Sponzapalatset. I bakgrunden ses Sponzapalatset som genom tiderna fungerat som tullhus, myntverk, bank och skola, men är idag stadsarkiv och ett museum.

Tyvärr pågår renovering av Sponzapalatset med byggställningar och skynken utanför när vi passerar, varför bra bilder saknas på byggnadens yttre. Inne i palatset finns vackra stenvalv och pelare och man kan inte låta bli att förundras över hur de kunde bygga så symmetriskt och rakt på 1500-talet, när palatset uppfördes. Det tog sex år innan palatset stod klart år 1522, i en blandning av renässans och gotisk stil.

Intill Sponzapalatset finns Stadsklocktornet som nästan blivit ett landmärke för Dubrovnik. Det uppfördes år 1444 och var 31 meter högt. Tornet skadades i jordbävningen 1667 och flera andra jordbävningar så att det under 1800-talet började luta in över Stradun. Klocktornet revs 1928, men byggdes upp igen enligt gamla ritningar år 1929. Kyrkklockan är fortfarande original från 1506 och väger nästan två ton. På var sida om klockan finns två bronsgubbar som slår på klockan varje heltimme med sina hammare. På grund av havssaltet har dock bronsgubbarna antagit en alltmer grönaktig färg genom åren. Gubbarna är dock inte original utan originalen finns till beskådning i ett museum.

Lite längre ner på gågatan finns Rectorspalatset, som mellan 1300-talet fram till 1808 inhyste republikens Ragusas rektorat, stadsadministration, senat och mindre råd. Vi passerar Rectorspalatset och Ivana avslutar turen i den gamla hamnen, vid havet.

Härifrån kan man se Lazzaretto i Ploće, en av alla karantänbyggnader som stod klar 1642 och ligger 300 meter från stadsmuren. Dubrovnik hade i flera omgångar drabbats hårt av både pest och kolera, till största delen på grund av avsaknad av basal hygien, och man var tvungen att göra något. Nya besökare till staden var tvungna att sitta 40 dagar i karantän innan de blev insläppta innanför stadsmurarna. De nya karantänsreglerna fick ner både antalet döda och smittade drastiskt efter införandet.

Ivana tackar för sig och gruppen splittrar upp, alla går sina egna vägar. Vi har nu fri tid fram till dess att bussen går, utanför Pileporten klockan 13.00.
Jag som inte varit i Dubrovnik tidigare, känner att jag måste ta mig upp på muren. Inte helt gratis, de passar på att ta rejält betalt, men jag känner ändå att det är ett måste.

Att tänka på innan är att fylla på med vatten och kanske en solhatt, eftersom det finns mycket lite eller inget skydd alls från solen under varma sommardagar längs muren. Man kan välja att gå hela muren som är cirka 2 km lång, men räkna med att det tar tid. Det är många trappsteg, utsikter som måste beundras, kanske ett stopp vid ett av de små kaféer eller försäljare som finns längs vägen. Jag går ner från muren efter ungefär halva vägen, då det börjar bli alldeles för varmt i solen (haha, jag är ju ingen soldyrkare direkt) … och då ska det tilläggas att det knappast är sommartemperatur här i Dubrovnik idag. ”Bara” runt +23°C.

Resten av tiden strosar jag runt i de smala mysiga gränderna, fotar lite, besöker det gamla apoteket (eller ja, så långt man kunde komma utan att köpa entrébiljett). Apoteket är ett av de äldsta i Europa och byggdes inuti det Franciskanska klostret på samma plats under tidiga 1300-talet. Apoteket är fortfarande öppet och säljer fortfarande produkter gjorda efter gamla Franciskanska recept.

Klockan 13.00 är alla samlade i bussen och färden går mot Ston, vilket tar cirka 1 timme.

Redan innan man når Ston ser man de stora vattenbassängerna där man utvinner salt, vilket är och har varit den huvudsakliga arbetsuppgifter i området sedan århundraden tillbaka. Saltet var dåtidens guld och utbetalades som månadslön och bidrog även till andra närliggande städers rikedomar och förmögenheter, t.ex. Dubrovnik.

En 7 km lång stadsmur byggdes 1300- och 1400-talen för att skydda staden mot fiender och hot mot utvinningen av saltet.

Staden har inte alltid legat där den gör idag. Ston byggdes ursprungligen på bergssluttningarna på Gorica och St. Michael. Men efter en förödande jordbävning år 1252, valde man att bygga upp staden igen där den är belägen idag. Staden har sedan dess drabbats av flera krig och jordbävningar och återuppbyggnaden har outtröttligt fortsatt fram till idag. Idag lever drygt 2500 personer i staden med smala stenlagda pittoreska gränder.

I Ston var det många som passade på att besöka en av stadens Supermarkets för att köpa dryck eller något att äta. Vi fick en timme på oss att vandra runt i staden, vilket räckte gott, för det fanns inte så mycket mer att se i den lilla staden.

Den lilla staden Ston ligger på halvön Pelješac, som är åtskilt från fastlands-Kroatien av en 24 km lång kustremsa som tillhör Bosnien Hercegovina. När Kroatien gick med i EU år 2013 var man tvungen att införa säkerhets- och passkontroller på båda sidor om Bosnien Hercegovinas kustremsa, vilket orsakade stora besvär för resande. Efter många år av diskussioner och ge och tagande, har nu Kroatien byggt en bro så att man inte behöver visa pass för att ta sig mellan Pelješac och fastlands Kroatien. Bron stod klar juli 2022 och tillgodosåg även Bosnien Hercegovinas krav om att kunna låta fartyg passera under bron in och ut från Bosnien Hercegovinas enda kuststad – Neum.

Vi har drygt 1 timme och 30 minuter kvar innan vi kommer fram till vårat hotell. Chauffören kör bussen lugnt och säkert längs den slingriga D8 som vindlar sig fram i det bergiga kustlandskapet längs Makarska Riviera.

För ett kort tag åker vi inåt landet och passerar genom Neretvadalen (The Valley of Life) med sina frodiga jordar, orörda natur och våtlandskap. Här rinner Neretvafloden, den största karstfloden i de Dinariska alperna, ut i det Adriatiska havet. Bussen stannar till på en liten parkering hos en lokal försäljare. Här får vi provsmaka och köpa lokalt producerad likör, samt köpa nyplockade apelsiner och körsbär mm.

Bussen kör av stora vägen och en smal slingrig väg leder ner mot vårat hotell Bluesun Hotel Soline, i Brela i norra delen av Rivieran. De låga träden lutar sig märkbart ner mot havet, som om de vore rädda för något. Vår guide E, berättat att ett väderfenomen kallat Bora förekommer här längs den Adriatiska kusten. Det är kraftiga nordliga/nordvästliga vindar som uppkommer genom att högtrycksluft på höga höjder/platåer möter den varma fuktiga luften från havet. Vindstyrkor på upp emot 145 km/h har uppmätts, så det är inte så konstigt att träden gör allt i sin väg för att hålla sig kvar på bergssluttningarna. Bussen kör genom den ena hårnålen efter den andra och slår nästan knut på sig själv innan vi når hotellet precis på stranden.

Hotellet är en gigantisk anläggning, men jag tror att i princip alla rum har havsutsikt åt nåt håll. Det har fortfarande inte hunnit blivit riktig kväll, så jag hinner med en promenad längs stranden och det kristallklara vattnet.

En makalös solnedgång hann skådas från stranden precis vid hotellet innan det blev dags att knoppa.

Copyright © Bejjan888™

Denna dag torde enbart ses som en transportdag. Önskvärt om planet kunde gått lite tidigare så det inte landade så himla sent nere i Kroatien, med incheckning på hotell och middag. Nåväl.

Tar smidigt bussen ner på stan, för byte till Arlandabussen. Lugnt, utan stress. Inget krångel och jag kliver av bussen vid terminal 4, i god tid. För det står ju i informationsbrevet att man ska vara i god tid, minst 3 timmar innan avgång. Det känns lite överdrivet lång tid före för en resa till annat EU-land samt Schengenområde. 3 timmar brukar snarare vara standard på flyg till t.ex. USA, där man måste passera typ 5 olika pass- och säkerhetskontroller innan men ens kommer till gaten.

Står nästan längst fram i kön till incheckningen, bara enstaka personer före. När klockan passerar 3 timmarsgränsen ringlar sig kön lång bakom och jag uppskattar att drygt 90% av alla passagerare är här redan. Men inte öppnar incheckningen för det. Det dröjer ytterligare en halvtimme innan diskarna öppnar och kön börjar röra på sig. Checkar in väskan, som väger in på 19,6 kg av maximalt 20 kg. Men en del av det ska tillskrivas en uppsättning med ridkläder såsom skor, hjälm, ridbyxor och shortchaps. För kommer det ges tillfälle och möjlighet till ridning under den andra veckan, så kommer jag att boka in ridning!

Efter att ha blivit av med väskan passerar jag Sky City och passar på att köpa en Caesarsallad innan jag orkar ta mig igenom någon säkerhetskontroll. Saker och ting har förändrats sedan jag reste sist från Arlanda. Butiker har stängt och/eller flyttat vilket uppenbarligen kan ha flera skäl, som pandemin och senaste tidens inflation.

Tiden rullar på och det dröjer inte lång tid innan det är dags för boarding. Jag har ju en gångplats vid nödutgången över höger vinge, vilket är bättre än ett säte i mitten. Om jag bokar flygbiljetter själv så bokar jag alltid en fönsterplats, för det är det som känns bäst av någon anledning. När jag kommer fram till min rad sitter det redan ett par på platserna innanför. Bra, då kan jag sätta mig och spänna fast säkerhetsbältet. Men innan jag hunnit göra det frågar paret mig om jag vill byta plats med dom, d.v.s. så att jag får fönsterplatsen. Yay! Kan inte bli bättre. Det tar en stund innan alla hinner gå på planet, en A320, och hittar sina säten och placerar väskor och jackor på bagagehyllorna. Planet får push-back, taxar till runway och lyfter ändå i tid. Flygningen fortlöper utan större bekymmer eller turbulens.

Tre timmar senare, vid 21.00-tiden landar planet på Zraćna Luka Airport i Dubrovnik. Det är mörkt och svårt att få någon uppfattning om det är en stor flygplats eller inte, och trött som man är vill man bara hämta sin väska och skynda sig till bussen. De första väskorna kommer väldigt snabbt på bagagebandet och av de 172 incheckade väskorna kommer min ungefär i mitten. I ankomsthallen blir jag avprickad på en lista och får reda på vilken buss jag ska kliva på. Det står fyra bussar ute på parkeringen och min buss står naturligtvis längst bort. Med trötta ben går jag bort och får mina väskor inlastade i bussen. Slår mig ner på ett säte och väntar in resten av resenärerna som ska med. När bussen är nästan full, kliver vår guide (som jag kallar för E) på och presenterar sig. Han berättar kort om sig själv, var han kommer ifrån och att han pratar sex olika språk, svenskan är tyvärr begränsad. E berättar att alla vi resenärer från Arlanda, 172 st, är uppdelade i 4 olika bussar och under hela resan åker man med samma buss och samma guide. Det är viktigt att man går på rätt buss, för det är inte säkert att alla 4 bussar med svenska resenärer övernattar på samma hotell varje natt.

Första hotellnatten är i staden Cavtat, 15 kilometer söder om Dubrovnik. Det tar ungefär 15 minuter att nå Remisens Hotel Albatros från flygplatsen. Men eftersom alla fyra bussarna kommer i en klunga, rekommenderar E oss att gå ner till middagen först och vänta med incheckningen eftersom det kommer vara så himla lång kö. Inte mig emot. Går direkt ner till middagsbuffén som väntar där nere i restaurangen. Det är ingen buffé som man jublar över, men den mättar en hungrig mage i alla fall. Vi är många som inser att om man vill ha vatten eller annan dryck så får man vackert betala för det. Som tur är har jag kvar vatten från Arlanda, så mig går det ingen nöd på. Får sällskap av ett trevligt par från Tyresö och vi samtalar om olika resor vi gjort.

Så incheckningen blir kring 22.30-tiden. Men det är ingen kö nu vid hotellreceptionen, så det går snabbt. Det känns alltid olustigt att behöva lämna ifrån sig passet till en ”främmande” person. Men det är tydligen standard att behöva göra det, då de behöver registrera uppgifter om alla hotellgäster. Passet är klart att hämtas i morgon. Hittar mitt rum och det är skönt att få ta av sig skorna, duscha och krypa ner i en sval säng.

Copyright © Bejjan888™

Avresa. Tyckte mig gå upp i tid för att inte stressa och hinna packa bilen och lämna stugan vid 09.00. Men blev lite sen ändå. Typiskt mig. Nåja, lämnade stugnyckeln i lådan utanför Destination Lofsdalen en kvart för sent. Det var lugn trafik. De som städar själva måste lämna stugorna först vid 11.00.

Körde till Sveg längs Riksväg 84. Här började trafiken tjocka på lite. Men inte alls farligt. Fram till Ljusdal blev jag omkörd av ett gäng bilar, några med MTB-cyklar hängandes på trekvart. Nåja. Stressa på ni – tänkte jag. Jag puttrade på i min lilla Renault Captur och svängde av på Riksväg 83, passerade Bollnäs och Kilafors.

Stannade till vid Norrlandsporten för kortare bensträckare. Kom ut på E4:an vid Tönnebro och hann köra några hundra meter innan korvstoppningen började! Kilometerlånga bilköer! Tyvärr är ju E4:an här en 2+1 väg och så fort det blev 2-filigt så blev alla hysteriska och började köra om. När det blev 1-filigt igen så blev det tvärnit och hastigheten sjönk till drygt 30 km/h. Hur kunde det vara så mycket trafik? Måste vara en helg då många slutar sina semestrar och ska ta sig hem. Men det retade gallfeber på mig och ett psykbryt var oundvikligt. Svängde av E4:an och körde via Ockelbo och ner till Sandviken. Nästan ingen trafik alls och man kunde hålla den satta hastigheten. Sedan provade jag köra ut på E4:an igen vid Gävle då det är 2-filigt hela vägen till Uppsala. Mycket riktigt flöt trafiken på som den skulle nu. Så skönt! Och det dröjde inte många minuter innan jag blir omkörd av ett par bilar som hade kört om mig innan Bollnäs! Nu kan de ju ha stannat för att äta längs vägen… men jag intalade mig själv att det var för att jag körde över Ockelbo – Sandviken för att komma förbi trafikstockningen som gjorde att de fick köra om mig igen (d.v.s. jag hade tjänat in tid på dem).
Kom hem till kl. 15.45 och släppte ut flickorna i sin bur. De var helt slut och gick och la sig i var sitt hus och tvärsov. De var så himla trötta. Matte var också trött. Tur att jag inte behövde handla något idag. Jag kunde ligga på soffan och ta igen mig, jag med.

Copyright © Bejjan888™

Efter en lång sovmorgon klev jag upp. Det skulle bli lite av ett busväder idag. Blåsigt, nederbörd till och från och inga varma temperaturer heller. Men det gjorde inget. Jag hade inte planerat att lämna stugan över huvud taget idag.

Ekorrarna utgjorde ändå någon form av sällskap med deras outtröttliga skytteltrafik på terrassen. Man vet att man är på semester när man fortfarande går runt i pyjamas när klockan ä 10.30 och man precis ätit frukost. Av allt jag packat och tagit med mig så har jag nog knappt använt hälften. Typiskt mig att överpacka när jag reser iväg.
Härjedalen, Lofsdalen. Lugnet själv. Är så himla glad att jag bokade den här fantastiska stugan här och ingen annan stans. Perfekt nu när man blivit än mer asocial efter Coronapandemin. I Funäsdalen var det hög aktivitet och fullt med folk – nä usch och fy. Visst, det finns inte många höghöjdsleder i eller nära Lofsdalen… men har man inget emot att köra en bit, så ligger Lofsdalen ändå bra till.
Som tidigare nämnt, så blev det inte många knop idag. Snålblåst och kallt som det var ute. Regn varvat med hagelskurar gjorde att lusten att ens sticka ut näsan utanför dörren uteblev. Så jag tog fram min laptop och började skriva på den här bloggen istället. Lyxade till det med en tupplur efter lunch. Började sedan förbereda och packa inför morgondagens avresa. Vid incheckningen till stugan fick man en gedigen 16-punkters lista gällande städning av stugan. Som tur var, hade jag förbokat avflyttningsstäd så jag behövde endast göra 3 av de 16 punkterna i gengäld mot att jag lämnade stugan lite tidigare, redan kl. 09.00. Visst, inga problem. Då slapp jag bl.a. skaka och vädra alla mattor (upp emot 20 st i stugan), rengöra bastun, använda antibakteriellt medel på alla ytor i kök och badrum, dörrhandtag och lampknappar, dammsuga sofforna (både på och under dynorna) med mera.

Även om dagen bjudit på busväder sprack det upp sent på kvällen och halvmånen lyste upp himlen borta vid Västvallen. Fototillfälle – såklart.

Copyright © Bejjan888™

STORA MITTÅKLÄPPEN:
Längd: 5 km
Höjdskillnad: 350 m

VOLLDALSHØGDA:
Längd ca 6 km
Höjdskillnad: 250 m

Återigen en kylig halvklar morgon. Stuggrannen hade låtit sina blomkrukor stå ute under natten – lite i det kallaste laget kanske? Idag var planen att slå två flugor i en smäll – alltså bestiga två toppar samma dag. Planen var Stora Mittåkläppen och Volldalshøgda (norsk fjälltopp). Skulle bli växlande molnighet, sol och i princip vindstilla idag – med andra ord en perfekt dag för vandring. Stora Mittåkläppen är också en av de allra mest populära topparna att bestiga, så var ute i god tid för att få parkering och slippa den värsta folkmassan. Mitt mål var att vara framme vid Djupdalsvallens parkering till 09.00.

Så jag lämnade stugan vid 7-tiden på morgonen och började köra längs den smala och kurviga Lofsdalsvägen med sina tvära backkrön.

Men nu, tredje gången gillt, tror jag att kroppen börjat vänja sig med berg- och dalbanan, för åksjukan uteblev men det pirrade till i maggropen ibland över de värsta krönen.

Svängde av på Riksväg 83 och körde fram till Tännäs, därefter körde jag Riksväg 84 mot Funäsdalen. Precis innan Funäsdalen svängde jag av till höger enligt skyltning till Bruksvallarna. Kom fram till Bruksvallarna och svängde in på Mittåkläppsvägen vid 08.30. Detta är en betalväg och det kostar 70 kr för en bil att få passera vägbommen och köra fram till Djupdalsvallens parkering, där leden mot Stora Mittåkläppen börjar.

Efter bommen började en mycket smal drygt 10 km lång grusväg. Man uppmanades att ta det lugnt och att vägen är starkt trafikerad. Men såhär tidigt på morgonen mötte jag inte en enda bil.

Det var bra, för då kunde jag stanna till, exakt där jag ville utan att oroa mig för andra bilar och fota med helt perfekta vyer mot Stora Mittåkläppen.

Kom fram till Djupdalsvallens parkering vid 9-tiden och alldeles intill finns en fäbod med torrdass man kan nyttja. Inte en enda bil fanns på parkeringen – så jag var först för dagen.

I ensamt majestät började jag gå upp längs vandringleden mot toppen. Det började genom Fjällbjörkskog och sedan via spänger upp till fjällheden där det växer mycket blommor, bl.a. orkidéer och blåklockor.

Ju närmare kläppen jag kom, desto mer insåg jag hur brant fjället verkligen var. Jag kom fram till ett vägskäl, där leden delade sig till en brant led (rakt upp för det branta partiet på kläppen) eller en lite längre och inte lika brant led. Med tanke på att jag skulle bestiga två toppar idag, fick det bli den mindre branta leden.

Det tog dryga timmen att nå Stora Mittåkläppens topp 1212 möh. Även om det inte blåste mycket, så kändes det att luften byttes mot kall och rå luft här uppe. Så på med värmande kläder, mössa och vantar. Stannade kvar en stund för att få i mig matsäck och lite snacks. Sedan började det komma upp folk till toppen, återigen med sina hundar.

Det var min signal och jag kände det var dags att ta sig ner igen. Men det lustiga var att flera av personerna hade jag mött under gårdagen under vandringen till Ånnfjället. En familj kom ihåg mig också, familjen där mannen såg ut som politikern Mikael Damberg, och hälsade glatt ”Åh, dig träffade vi på igår på Ånnfjället”.

Vid kl. 12.00 var jag nere vid Djupdalsvallen igen och serveringen i fäboden hade öppnat. Här bjuds det bland annat på våfflor om andan faller på. Men jag körde vidare, hade ju en topp kvar att bestiga. Nu var Djupdalsvallens parkering full med bilar. Tur jag var tidig även idag! Körde sakta längs den slingriga grusvägen tillbaka till Bruksvallarna. Hade oturen att hamna bakom en husbil som tycke 40 km/h var en bra marschfart… det var inte så mycket jag kunde göra åt det. Fanns knappast utrymme att köra om. Passerade förbi bommen och ut på asfaltsväg igen, tillbaka till Funäsdalen.

Där tog jag höger och styrde kosan mot Riksgränsen till Norge. Det var inte många mil och jag var framme efter 20 minuter på den lilla parkeringsfickan som delas mellan norskt och svenskt territorium.

På med torra fräscha strumpor, vandringskängor och ryggsäck. Vandrade över Riksväg 84 och passerade genom det lilla hålet i renbetesstängslet.

Här börjar leden. Det var en liten och smal led, bitvis otillgänglig stig längs myrmarker och stora klippblock med skarpa klippkanter.

Så bra kängor som tål vatten – är ett måste! Jag klättrade, kanade, hoppade och kröp mig fram. Hade det varit en bättre underhållen led med passager över myrarna hade det gått fortare. Nu fick jag ibland gå omvägar runt myrarna och det tog tid.

Hade inte sett så mycket hjortron ännu men här fanns det gott om dem, ömsom på svensk ömsom på norsk mark. Om ni – liksom jag – undrar var alla myggen varit under vecka, kan jag berätta att de fanns här! De anföll ganska direkt och myggmedlet kom väl till användning.

Leden gick längs renstängslet hela vägen upp till en trätrappa som tog en över gränsen. Upp hit tog det drygt 45 minuter att vandra. Nu såg man tydligt toppen och man fick lite extra energi av att man var nära.

Det var slående hur runda klipphällarna på den norska sidan var, i kontrast till de klippiga på den svenska. Så märkligt! Det skiljde ju inte många meter mellan. Hittade några få, fjuttiga kantareller längs leden. Max 1,5 cm i diameter. Det tog drygt 20 minuter till innan toppen var nådd.

En träpinne uppe på ett stenröse 1103 möh markerar högsta punkten på Volldalshøgda. Det var varmt, trots lite vind och utsikten från toppen av Volldalshøgda är fantastisk med milsvida fjällvyer. Det var ett par med sin dotter som vandrat upp innan mig. Mycket energi i det lilla barnet. Hon var högt och lågt, tjoade och pratade.

Här uppe, precis intill toppröset, finns en naturlig tjärn. Lite lätta vågor i den svaga vinden, men ändå spegelblankt så fort solen tittade fram. Här kan man ta ett litet dopp i den lilla tjärnen omgiven av de magiska vyerna. Jag var hungrig, men hade inte lust att sitta vid tjärnen där barnfamiljen var. Alldeles för mycket liv och ljud. Det fanns några tjärnar nedanför.

Jag hittade en tjärn som inte låg långt ifrån, där det var alldeles vindstilla och solen bestämde sig för att kika fram. Tystnaden var total. Underbart! Den spegelblanka vattenytan, den värmande solen och en bit matsäck var en perfekt avslutning på vandringsveckan. 6 toppturer på 5 dagar (onsdagen borträknad), alla över 1100 möh.

Började vandra nedåt igen och hörde ganska snart ett märkligt ljud. Jag fick lov att stanna till och se mig omkring. Vad var det för ljud? Nåt slags fågelläte? Efter någon minut fick jag syn på en gråspräcklig fågel, troligtvis någon slags ripa. Intill fanns – vad jag tror var – två ungar.

Det kändes som om mamma ripa lockade med sig sina ungar med det underliga lätet. Klart att systemkameran plockades fram för lite närmare fotografering av fåglarna.

Jag fortsatte därefter vandringen nedåt.

Kom fram ganska snart till trätrappan och över på svenskt territorium igen.

Kämpade mig fram över block och sten, runt myrar och hedar. Klockan hade precis passerat 17.00 när jag var tillbaka vid bilen igen.

Påbörjade den måttligt roande vägen tillbaka till Lofsdalen. Riksväg 84 som tog en till och förbi Funäsdalen.

Några renar hade traskat ut mitt på vägen och det var särskilt en ren med en stor vit bläs över ansiktet som var väldigt fin. Efter några mil, vid Tännäs, tog jag höger in på Länsväg 311. Sista gången för den här resan som jag behövde köra längs denna backiga och slingriga väg. Likaså den eländiga Lofsdalsvägen med sina branta krön. Hann precis in på mataffären och köpte grönsaker till flickorna, innan de stängde. Kom fram till stugan och efter en dusch och varm mat noterade jag att stuggrannen tagit in blommorna, cyklarna och bilen var borta. Mörkläggningsgardinen var helt nerdragen. Kändes som om de hade åkt från stugan nu. Men det kändes tryggt att ekorrarna sprang fram och tillbaka längs terrassen med sina bestyr – vad än det må vara.

En regnskur med inslag av hagel, som lämnade efter sig en regnbåge, stoppade inte ekorrarnas eviga skytteltrafik.

Kvällen bjöd senare på en riktigt fin halvmåne och klar himmel.

Copyright © Bejjan888™

Längd: 10 km
Höjdskillnad: 550 m

Efter en lång god natts sömn vaknade jag upp till en klar och fin morgon. Jag har upptäckt att stuggrannen har en katt, den satt nu inklämd mellan fönstret och mörkläggningsgardinen och spanade ut genom fönstret. När jag stod och diskade såg jag att mannen hade vaknat och drog nu upp mörkläggningsgardinen. Klockan var då 07.00. Min plan var att komma iväg vid 07.30 för att vara tidigt på plats för en tur uppe på Anåfjället. Enligt webben ska det vara en av de populäraste vandringslederna i Funäsdalen, så vill man inte trängas bör man vara ute i god tid för att kunna vara hyfsat ostörd.

Jag började köra längs Lofsdalsvägen och jag kände åksjukan smyga sig på. Vägen hade inte blivit rakare och backkrönen hade inte blivit mindre sedan i måndags. Men det var bara att försöka fokusera på vägen och ta det lugnt.

Blå himmel och solen visade sig från sin bästa sida.

Svängde in på 311:an mot Tännäs och inte en ren i sikte, vilket alltid är skönt så man slipper bromsa in och stanna.

Men när jag svängde vänster till Riksväg 84 mot Funäsdalen, där hastigheten är 80 km/h, dök det däremot upp renar. Precis innan man kommer fram till Funäsdalen tar man till höger in på vägen mot Messlingen och Bruksvallarna.

Efter några kilometer svänger man av till höger vid skyltningen mot Ljungdalen och Flatruet. Nu behöver man hålla lite koll, för efter ganska precis 5 kilometer dyker parkeringen upp på höger sida om vägen. Den första lilla parkeringsfickan är för vinterleden. Det sitter också en skylt ”Sommarled 200 m” och så pekar skylten i färdriktningen. Så har man stannat här, kör då vidare till nästa något större parkering där en stor skylt talar om att ”Guldtur 350 Anåfjället” börjar här.

Klockan var 09.30 och jag var definitivt inte först på plats, det var åtminstone 5 bilar ståendes här innan mig. Jag började vandra den 2,5 km långa leden (350 höjdmeter) upp till Anåfjället som snabbt tar en upp på kalfjället ovan trädgränsen.

Men först gick man längs en grusväg upp till Övre Lillåsvallen, en levande fäbod och man hörde fjällkorna råma.

Sedan började en stenig eländig stig i tät fjällbjörkskog. Men se till att spara på energin, den behövs lite senare under vandringen. Därefter övergår leden till en allt mer brant, tuff och stenig stig. Det prasslade till i lövskogen och jag stannade till. Långt inne bland fjällbjörkarna stod ett gäng renar och studerade mig. Men de bestämde sig för att trava vidare uppför branten. Det såg så lätt ut för renarna när de travade uppför – varför kan inte jag få det att så lätt ut? I slutet av fjällbjörkskogen kom den mest krävande och branta stigningen.

Upp till den första fjällheden kändes det rejält i benen. Men den makalösa utsikten gjorde att man snabbt glömde bort hur trött man var. Ovan trädgränsen, en av Sveriges högsta på 960 meters höjd, var landskapet stenigt och kargt och trots en mager jord växte ändå områden av Lappljung. Här uppe trivs Mittådalens Samebys renar, så visa respekt.

Jag tog en paus, åt lite matsäck för att fylla på med energi. Här uppe träffade jag på de första personerna under vandringen. En del har med sig både barn och hundar – SUCK! Det är väl okej så länge de har pli på hundarna, men ett gäng hade med sig två labradorer, där den ena var mer vild än galen och skällde på alla andra hundar och även renarna i området.

Vandringen planade nu ut och Anåfjället har nåtts när man nått Ånnfjällstjärnen på 1106 m.

Tjärnen sägs vara skyddad från vinden och det är lämpligt att slå sig ned och fika – kanske ett svalkande dopp också? Men dagens vind gjorde att det nästan gick vita gäss på vattnet. Så det var ingen människa som badade, däremot hoppade en av labradorerna gladeligen i som plaskade omkring. Själva Guldturen slutar ju här, varför många vänder om och går ner igen. Men härifrån, genom ytterligare 2 km vandring, kan man nå Ånnfjällstoppen på 1301 m.

”Ett hav stillnat i storm”, så beskrevs Anåfjällsmassivet av Linné under sin Sverigeresa, vilket troligen syftar på bergsmassivets profil som verkligen kan liknas med vågor på ett hav på avstånd. Fjällmassivet Anåfjället består av 8 toppar, där Blåstöten är den högsta med 1332 möh, därefter kommer Ånnfjället med sina 1301 möh.

Efter en mindre stigning når man en fjällhed med vida utsikt. Chansen att se ren här är stor. Så se till att hundar är kopplade!

Nu såg man Ånnfjällets steniga topp på håll och ju närmare man kom desto brantare blev det.

Det fanns en hel del rena som jag passadepå att fota. Därför tog det lite extra tid upp till Ånnfjällets topp.

Men en timme tog det, i lugnt tempo, att nå Ånnfjällets topp på 1301 möh. Den magiska panoramavyn gav utsikt över bl.a. Helags, Predikstolen, Vemdalsfjällen, Sonfjället och jämtländska fjäll. Här uppe blåste det ishavsvindar. Byarna var kraftiga och jag letade upp skydd för vinden och satt behagligt i lä och åt matsäck. Efter ca 20 minuter började folk ansluta till toppen och när jag gick därifrån var det åtminstone 4 olika hundar där uppe, varav den ena den hysteriska labradoren. Och ännu flera hundar mötte jag på nedvägen. En familj hade en svart Flatcoated Retriever, där mannen i familjen påminde väldigt mycket om politikern Mikael Damberg. Vandringen nedför både Ånnfjällets topp och Anåfjället var inte så himla jobbigt. Man tänkte ju att om det är jobbigt upp, så måste det gälla nedför också – men icke.

När jag till slut nådde parkeringen var den överfylld med bilar. Även vinterparkeringen var full med bilar. Så även här gäller det att vara tidig för att få en bra parkeringsplats för bilen alltså. Lite drygt 5 timmar tog vandringsturen allt som allt, paus för intag av matsäck och fotografering av renar inräknat. En tanke som slog mig var att om leden nu är så himla populär, varför har man inte ordnat med någon form av torrdass?

På vägen hem var det många renar längs dikena och en del stod lugnt mitt på vägen och i princip sov. Man måste komma ihåg att man är gäst i renarnas land och bara låta det ta sin tid. Vid den här tiden på året har vajorna sina kalvar, så ser man en ensam vaja på ena sidan av vägen kan kalven vara på den andra sidan och när som helst springa rakt ut framför bilen i ett försök att nå sin vaja.
Väl tillbaka i stugan och en välbehövlig dusch och en bit varm mat. Det blåste en hel del i Lofsdalen under kvällen, så jag försökte förstå varför stuggrannen återigen ställt ut sina blomkrukor. Men han satt i godan ro ute på terrassen med en stor kall öl i handen, idag igen. Lite kallt då? Ekorrarna var i full gas med att korsa terrassen på min stuga. Alltså de måste hålla på med att samla mat inför vinter, eller nåt.

Copyright © Bejjan888™

Längd: 7,6 km
Höjdskillnad: 210 m

Ändå en rätt fin morgon trots prognosen om busväder. Solen lyste igenom de låga molnen och det betydligt varmare än det var igår. Idag har jag sett första livstecknet från stuggrannen. En person som rörde sig i stugan. Annars har jag bara sett att mörkläggningsgardinen i sovrummet har varit antingen uppe eller nere. Så det kändes tryggt att se en faktisk person också. Ekorrarna har tidigt varit igång med att korsa terrassen. Undrar vad det är de gör? Det ser inte ut som om de flyttar på mat eller så, utan de bara springer fram och tillbaka? Hade jag dörren öppen så hörde jag deras tassande skutt på träplankorna.

Idag tänkte jag hålla mig häromkring Lofsdalen.

På andra sidan Lofssjön ligger Västvallen och dit styrde jag min kosa. Jag kom fram vid 10-tiden och det var ganska många bilar där ändå. Många hade cykelställ på bilarna. Det finns en hel del vandrings- och MTB-leder i Västvallen. Vid informationsskylten satt en annan skylt om att Våffelstugan hade öppet idag. Våffelstugan är ett populärt ställe, både sommar som vinter. Men under sommaren måste man kolla upp ordentligt så man vet att de har öppet eller inte, från dag till dag. Det görs enklast via sociala medier och det styrs mycket av hur vädret förväntas bli. Idag skulle de ha öppet mellan 11.00 och 15.00. Om man vill ta den kortaste vägen upp till Våffelstugan, ska man enligt alla kartor ”följa den gamla Romboleden”. Men någon skyltning om Romboleden fanns inte. I början fanns det bara en stig att gå längs, innan den började dela på sig åt olika håll. Men skyltningen var bristfällig.

Jag höll på att missa att ta av till höger och följa stigen mot Sömlingshågna och Stenrutsstugan. Här hade det underlättat extremt mycket för en utsocknes om det funnits en skylt mot Våffelstugan också, eftersom ”gamla Romboleden” inte fanns skyltad över huvud taget. Näe, det kan göras bättre – skärpning! Leden var bitvis extremt stenig och rötter som stack upp.

Man passerade myrar, porlande fjällbäckar och tät barrskog. Jag vandrade länge utan att se en enda person. Men efter ett tag hörde jag några som började komma ikapp mig. Jag stannade vid sidan av leden och släppte förbi dem. De var mycket snabbare än mig och det kändes som att de småsprang uppför fjället. Jag knatade vidare i mitt eget tempo och efter drygt 3 km kom den första skylten om Våffelstugan! Så dags då ja!

Nu planade det ut med spångade myrlänta områden och lavahedar som fick en allt mer fantastisk utsikt ju mer barrskogen glesades ut. Vid ungefär 300 meter kvar kunde man höra ett svagt brummande från dieselaggregatet som genererade ström åt Våffelstugan.

Väl framme vid Våffelstugan på 820 möh, på toppen av Mossaruten, så var utsikten mot Hovärken och Digervålen svår att ta in. Jag försökte leta reda på stugan jag hyrde bland granarna på andra sidan, men gav upp ganska snart.

Upp till Våffelstugan tog det ca 2 timmar och här fanns torrklosetter för behövande. Det var inte många själar här. Paret som halvsprang förbi mig satt vid en av bänkarna och åt mat. Sedan kom det ett annat par som cyklat MTB precis samtidigt som mig.

Jag beställde en dubbel våffla med jordgubbssylt och grädde för det icke så facila priset av 140 kr. Men det var gott att få nygräddad våffla efter allt vandrande och servicen var excellent. Han kom till och med ut med våfflan till bordet jag hade slagit mig ned vid. Här uppe var det varmt, + 19°C. Killen berättade att det var ovanligt med så höga temperaturer här uppe. Ja, men så klart. Det är ju bara för att jag är här! Jag hade nog kunna ätit två våfflor till, utan problem. Men för det priset så, nja… När jag var klar så kom killen ut och hämtade brickan. Mycket trevligt. Jag satt kvar en stund och tog igen mig till dess att det började anlända en massa folk. Vuxna, barn, hundar och fler MTB-cyklister. Jag packade snabbt ihop mina grejer och började min nedåtvandring. Ju längre jag gick desto fler mötte jag. Puh! Tur att jag var tidig (igen) så jag slapp sitta uppe vid Våffelstugan i all trängsel bland folk och fä.

Kom tillbaka till stugan och tog en dusch, gjorde lite mat. Stuggrannen har nu fått ut blomkrukor på terrassen, kanske inte så bra eftersom det började blåsa upp ordentligt nu och prognosen sa regn. Jag lyxade till det med tupplur. Planen var 1 timme, men det blev visst 2,5 timmar. Men då var det välbehövligt också. Stuggrannen satt nu ute på terrassen med en stor kall öl i handen. Det måste ha varit kallt i snålblåsten. Blomkrukorna har tagits i igen, eftersom det regnat en hel del.