Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till fåglarnas kvittrande utanför fönstret och sista dagen här på Påskön. Trots en orolig och våldsam historia kändes det tråkigt att behöva lämna en (idag) lugn och fredlig ö. För när jag tänker efter så levde de i ett ganska lugnt och harmoniskt tempo och vad jag kan minnas så såg jag aldrig till en enda klocka på ön, varken på hotellet, någon restaurang eller kyrka. Och befolkningen var dessutom relativt bra på engelska, vilket i och för sig är en förutsättning om de ska kunna överleva på turismen som ön är beroende av idag. Lokalbefolkningen tar sig runt på ön med bil, moped, cross, cykel eller till häst. Det jag reagerade mest på var nog hästarna. Inte det att det helt plötsligt kunde komma en man till häst på gatan… nej, utan att de kunde ”parkera” hästarna utanför en skola eller affär (och hästarna stod lugnt och lydigt kvar utan att vara fastbundna) eller på en gräsmatta så de kunde beta. Jag blev väldigt fascinerad måste jag säga. Under tiden här på Påskön lyckades jag hitta på batterierna igen till min bagagevåg (tack och lov). Efter frukosten packade jag klart och vägde in bagageväskan till 22,7 kg och ryggsäcken till 7 kg. Utcheckningen från hotellet var senast klockan 10.00. Men eftersom planet inte skulle gå förrän kl. 14.10 hade jag några timmar kvar innan flygtransfern kom och hämtade mig.

Jag ställde ifrån mig bagageväskan i hotellreceptionen och gick ner till de moai längs kusten som jag ville fota om och få solen framifrån för bättre ljus. Det var ganska varmt ute (speciellt i lä) men blåste lite kyligt. Och när jag gick omkring och fotade så kom det fram en äkta rapa nui och ville skaka hand och prata med mig. Och detta var inte första gången under mina fyra dagar här på ön som detta hände. De måste ha varit väldigt nyfikna på varifrån jag kom, för det var den fråga som de inledde med (efter att ha frågat om namnet). Kanske är det inte så många rödhåriga turister som besöker ön? För "vitansikten" fanns det ju gott om här på Påskön även den här tiden på året, vilket räknas som lågsäsong. Så det måste ha varit något annat som gjorde att de ville prata med just mig.

Klockan 11.50 blev jag hämtad vid hotellet för transfer till flygplatsen. Till min glädje var Emily med på transferbussen och vi hann prata lite mer innan vi skulle skiljas åt. Men Emily var märkbart stressad. Hon hade fått reda på att hennes flyg från Santiago till Miami hade tidigarelagts och hon var nervös över att inte hinna med. Men eftersom det var LAN Airlines både från Påskön till Santiago och sedan från Santiago till Miami, sa jag åt henne att be dem checka in bagageväskan hela vägen fram till Miami. Då skulle hon ju slippa den biten och få mer tid till att hinna byta plan. När vi kom fram till flygplatsen (som jag tidigare nämnt är väldigt liten) fick vi först röntga våra väskor, sedan ställa oss i kö till incheckningen. Jag hade redan en förbokad fönsterplats så jag behövde inte oroa mig för att inte få fönsterplats. Jag hann notera att de inte hade något bagageband bakom disken utan hade bagagevagnar direkt bakom disken som de la upp väskorna på. Ytterligare ett tecken på hur liten flygplatsen var (är). Sen fick vi vänta i avgångshallen (som inte hade någon form av mat eller snack att köpa) innan de öppnade för security check. Först vid gaten fanns en liten snackbar, där jag köpte en varm smörgås och vatten.

Boardingen började kl. 13.25. Planet var i princip fullsatt när personalen ropade "boarding completed". En stund senare ropade de i högtalarna att personalen nu skulle gå runt och spraya planet med ett slags insektsmedel… och det var absolut INTE farligt för hälsan påstod dem. Då kände jag bara… WTF?!? Först kände jag mig som en ohyra som skulle besprutas och sen blev jag upprörd över att de vågade påstå att medlet som de skulle spraya med INTE var farligt? Visst, jag förstår ju anledningen till varför de gjorde det… men det kan ju aldrig vara bra för hälsan vad de än säger. Och medlet som sprutades ut skulle nu cirkulera runt i planet i 4 timmar och 40 minuter och vi alla skulle få andas in det där? SUCK!
Sen taxade planet ut och ställde sig i ena änden av startbanan. Som jag nämnde tidigare så är ju start- och landningsbanan på Påskön ganska precis så lång som ön är bred just här, så piloterna får ju absolut inte göra något misstag för då hamnar planet i vattnet. Men det gick bra och planet lyfte. Jag lyckades få några fina bilder av ön från luften precis efter starten.

Nu var det bara 4 timmar och 40 minuter till Santiago. Under tiden blev vi serverade mat, kyckling och ris, med äppelkaka som dessert. Helt ok. Jag måste säga att tiden ändå gick snabbt och planet landade på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport vid 21.40 på kvällen (det är två timmars tidsskillnad mellan Påskön och Santiago). Hade researrangören varit någorlunda smart så hade de bokat ett hotell på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport eftersom jag hade ett tidigt flyg i morgon bitti från samma flygplats. MEN av någon anledning hade de bokat ett hotell i centrala Santiago… så jag fick leta på min transfer för att ta mig till hotellet. Jag har dock påpekat detta för researrangören i efterhand att det var väldigt opraktiskt. Så strax efter kl. 22 på kvällen checkade jag in på Hotel Panamericano. Finaste hotellet hittills under denna resa, men det kändes lite onödigt eftersom transfern tillbaka till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport hämtade mig redan kl. 05.25 i morgon bitti. Så jag skulle inte ens hinna med frukosten på hotellet, men jag beställde en frukostpåse i alla fall.

Copyright © Bejjan888™

Vaknar åter igen till fåglarnas intensiva kvitter utanför rummet som ett tecken på att det börja ljusna ute. Frukost i tid för att hinna med dagens första guidade tur till bl.a. Orongo. Molnen låg som ett lock över ön och dimman omslöt Hanga Roa. Regnet hängde nästan i luften och det var en helt annan luft denna morgon. Pick-up var klockan 09.00 utanför mitt hotell. Guiden hette Pablo och han pratade väldigt bra engelska. Med bland passagerarna på minibussen idag var även Emily som jag träffade i torsdags. Jag upptäckte ganska snart att det var ett helt gäng engelsktalande turister med på bussen. Bland annat en man från England och ett nyzeeländskt par och det var så härligt att få kommunicera med andra personer som hade engelska som modersmål.

De körde oss i cirka 10 minuter till Ahu Vinapu, där vi gjorde vårat första stopp. Ahu är rapa nui och kan översättas som "helgedom" ungefär. Vinapu är en del av Rapa Nui National Park som i sin tur har förklarats som världsarv av UNESCO. Som turist blir man flera gånger informerad om detta och att man ska respektera de avgränsningar som finns kring statyerna. Och det är strängt förbjudet att klättra på statyerna eller röra vid dem och vid de allra mest populära moai finns vakter (ibland till och med poliser) som kan utdela böter till de som bryter mot förbudet. Jag minns inte exakt vilken summa det rörde sig om men det var en rejäl slant i alla fall, så det var kännbart.

Vinapu är en historisk viktig arkeologisk plats då den representerar utbytet mellan Inkafolket och Polynesierna. Plattformen som alla moai – som en gång var resta här – stod på vittnar om ett utomordentligt skickligt stenarbete bestående av stora, noggrant anpassade stenskivor av basalt. Som vattenpass använde man havet och byggde plattformarna horisontellt efter. Likt alla andra moai på Påskön så förstördes de flesta moai här vid Ahu Vinapu under inbördeskrig mellan 1600- och 1700-talet. Man lade stora stenar framför alla moai och tippade sedan statyerna så de föll med halsen (statyernas svagaste punkt) precis på stenarna och dekapiterades. Det är därför som man idag kan se lagningar i och kring halsregionen på i princip alla moai på Påskön som man åter valt att resa upp. Moai som placerats uppe på plattformar (som dessa vid Ahu Vinapu) tror man hade syfte att representera andar från döda förfäder eller anhöriga som begravts inne i plattformarna.

Nästan alla moai är män, men man har lyckats identifiera 10 stycken kvinnliga statyer som kännetecknas av två huvuden, bröst och vagina. Pablo pekade på en stenstaty här i Ahu Vinapu och menade att den var en av de 10 kvinnliga moai som återfunnits. Jag måste säga att det var svårt att urskilja de kvinnliga kännetecknen p.g.a. yttre påverkan av både människa och natur, men med lite fantasi kunde man ana dessa.

Nästa stopp på den guidade turen var Orongo. Vi åkte en bra stund och när vi kom fram hade vädret slagit om och det var riktigt busväder. Det blåste kraftigt och det regnade så vi funderade allvarligt på att stanna kvar i bussen. Men vi gav det ett försök i alla fall. För att besöka Orongo måste man uppvisa den biljett som ger tillträde till Rapa Nui National Park (som man kan köpa på flygplatsen bland annat). Men det dåliga vädret tilltog ännu mer när vi gick in i parken och blåsten gjorde att regnet inte föll vertikalt längre utan horisontellt. Dessutom blåste det så pass mycket att vi knappt kunde höra vad Pablo sa. Så vi gav upp och gick tillbaka till entrébyggnaden. Väl där berättade Pablo klart om traditionerna som fanns i Orongo. Tangata-manu (the Birdman): var en årlig ceremoni som hyllade Make-make (gud) och fertilitet och uppkom under den tid när hövdingarna förlorade status och tävlade om att erhålla titeln Birdman. Ceremonin gick ut på att de tävlande skulle ta sig ner från klipporna på Påsköns södra udde, simma ut till ön Motu Nui (söder om Påskön). De som överlevde klättringen ner för klipporna och simturen ut till ön väntade i dagar, ibland veckor på den sjöfågel (manutara; sv. Sottärna) som häckade på ön under vårarna. Den första av de tävlande som fann ett ägg återvände till byn och utnämndes Tangata-manu – Birdman – i ett år. Den som blivit utnämnd birdman ansågs helig och hyllades under sitt år som birdman. Det skall tilläggas att den enda moai som hittats i Orongo - Hoa Hakananaia - (The Stolen Friend) flyttades från Påskön under en Poki-Manu-ceremoni till Storbritannien år 1868 och presenterades för Queen Victoria. Statyn kom aldrig tillbaka till ön utan finns idag att beskåda på ett brittiskt museum. Genomblöta, kalla och frusna gick vi tillbaka till minibussen och väl i bussen berättade Pablo att vi skulle få använda våra biljetter (stämplade med datum) en annan dag för att gå in i parken igen (utan guide). De i kassan noterar nämligen datumet om det är dåligt väder och besökare den dagen får då återkomma en annan dag. Tyvärr var detta min sista heldag på Påskön så jag skulle inte kunna utnyttja det i alla fall. Vilket var väldigt synd.

På vägen tillbaka till Hanga Roa gjorde vi ett kortare stopp vid en grotta alldeles nere vid havet. Ana Kai Tangata är den mest tillgängliga och lättåtkomliga grottan på Påskön. Troligen på grund av grottans namn (Ana = grotta; Kai = att äta; Tangata = man) uppkom historier och rykten om att kannibalism förekom på Påskön. Men namnet kan översättas på två sätt; "grotta där män åt" eller "grotta där män åts". Dessutom betyder Kai på gammal rapa nui; "att samlas", "att räkna" eller "att lära ut". Och det finns inga arkeologiska bevis som bekräftar någon form av kannibalism. Däremot finns flera grottmålningar att beskåda, dock i väldigt dåligt skick på grund av den höga luftfuktigheten och ständiga påverkan av saltet från havet några meter längre bort. Grottan ligger precis nere vid havsnivån, men besökare behöver inte känna sig osäkra att gå ner i grottan då tidvattenskillnaden mellan hög och låg är väldigt liten så havsvattnet når aldrig in i grottan. Men det var mäktigt att se vågornas kraft när de slog in mot klipporna ett tiotal meter utanför grottan.

Tillbaka på hotellet bytte jag kläder, tog en varm dusch och gick sedan och köpte en lättare lunch. En empanada fick det bli, med kyckling. Vädret hade nu slagit om helt och det var strålande solsken och varmt ute igen. Så jag gick ner till den lilla hamnen Hanga Piko och blundade en stund. Det var så rogivande att bara sitta där och lyssna till havets vågor. Vid kl. 15.00 var det dags för "Half day Akivi", d.v.s. andra guidade turen för dagen. Det var samma minibuss som kom och hämtade mig som på förmiddagen, samma guide (Pablo) och det var i samma personer med på bussen (förutom två stycken som bokat samma tur men med en privat guide).

Första stoppet på eftermiddagsturen var Ahu Akivi. Dessa moai är heliga och har speciell historisk betydelse då de är de enda moai på hela ön som är vända ut mot havet. Alla andra moai är vända från havet och tittar in mot byn för att vakta och skydda folket. Enligt Pablo vändes dessa 7 moai ut mot havet för att hylla ankomsten av de sju upptäckarna. Men upptäckarna dog på Påskön och kunde inte återvända hem. Man kan ju inte låta bli att tänka att det kanske betydde otur att vända en moai ut mot havet? Alla moai hade vita/ljusa ögon gjorda av koraller. Men alla ögon förstördes under inbördeskrigen utom ett som man har lyckats återfinna. De moai som man idag åter har rest upp och restaurerat har inga ögon, utan endast en grop där ögonen en gång suttit. Enligt rapa nui-tron ansågs en moai utan ögon inte ha någon själ. Det var alltså viktigt att stenstatyerna hade ögon och speciellt om de var resta över en plattform och representerade döda förfäder eller anhöriga.

Nästa stopp för turen var vid Puna Pao. Här tillverkades håret (Pukaos) i sten till stenstatyerna. För alla moai hade hår (det var alltså inte hattar) och dessa tillverkades här. Dessa målades sedan röda för att markera deras överlägsenhet. Håren gjordes runda så de sedan kunde rullas iväg till statyerna. 95% av alla moai höggs ut av sten från sluttningarna på den vulkaniska kratern Rano Raraku och flyttades sedan ut till resten av ön. Teorierna går isär om hur rapa nui-folket lyckades flytta på de enorma stenstatyerna men den teori som verkar mest logisk är att de flyttades rättuppstående och vaggades sidledes fram med hjälp av rep. Håret, som tillverkades separat, fick man upp på huvudet genom att bygga upp en tillfällig ramp och rulla upp håret på huvudet. På, i och runtom Rano Raraku står fortfarande 397 stycken moai kvar som aldrig blev klara. Det kan man se då stenstatyerna delvis är nedgrävda i marken för att man lättare skulle komma åt att skulptera högst upp på statyerna.

Tredje och sista stoppet för denna eftermiddagstur var Huri A Urenga. En ensam moai som tros ha haft en astronomisk betydelse samt skyddade vinterskördarna då den var (är) vänd så att den under vintersolståndet har solen skinande framifrån. Intressant kring just denna moai är att den har fyra armar och händer. Enligt Pablo ska de representera de 4 klanerna som fanns här. Enligt forskare kan det ha berott på att de två lägsta armarna skadades under förflyttningen av statyn, så man gjorde två nya armar ovanför de första två.

Bredvid denna moai återfinns ett av öns alla krematorier där öborna brände alla kroppar. Benen som blev kvar användes till verktyg inom familjen. Men när alla träd på Påskön försvann och veden tog slut kunde man inte fortsätta med den traditionen mer.

Under bussfärden tillbaka till hotellen berättade Emily om en restaurang som hon varit och ätit mat hos. Stället hette Club Sandwich och hon rekommenderade oss alla i bussen att prova på. Precis som namnet antyder serveras det sandwich (smörgåsar) och enligt Emily var de jättestora! Så jag var ju bara tvungen att gå dit och prova en sandwich när jag kom tillbaka till hotellet. Och när jag klev in på Club Sandwich (som ligger efter huvudgatan) satt det redan fyra andra personer som var med på den guidade turen idag. De hade redan hunnit beställt och ätit upp sina sandwiches. Så jag hann inte se hur stora de var. Men jag beställde i alla fall en sandwich. Och jisses vilken sandwich jag fick sen! Min första tanke var… ”Hur äter man en sån här???” Den var enorm. Över hela tallriken. Man fick givetvis bestick att äta den med. Det var liksom bara att hugga in. Haha, man behövde då inte vara hungrig när man gick därifrån i alla fall. Väl tillbaka på hotellet började jag packa ihop min väska igen. I morgon bär det ju av tillbaka till Chile och Santiago igen. Det tråkiga var ju att alla kläder kändes fuktiga tack vare luftfuktigheten här. Jag var lite orolig att kläderna skulle förstöras om jag packade ner dem halvfuktiga, men vad skulle jag göra?

Copyright © Bejjan888™

Vaknar upp av fåglarnas intensiva kvitter utanför rummet när solen gick upp. Så man behöver knappast väckarklocka så här års i alla fall. Frukost serverades mellan 07.15 och 9.00. På vägen dit till frukosten kunde jag både se, höra och känna lukten av havet. Det var rätt kyligt så här pass tidigt på morgonen innan solen hunnit värma upp luften ordentligt. Pick-up för transfer till stallet var kl. 09.30… eller ja, skulle ha varit det i alla fall. Men någonstans blev det ett missförstånd (tror det var hotellet som missade att bekräfta eller nåt) så jag blev inte hämtad förrän kl. 10.20. Suck! Nåja, det tog inte mer än några minuter med bil, så hade jag bara vetat var det var någonstans så hade jag kunnat gå… men, men. Hästarna var ju då redan sadlade och tränsade när jag kom (eftersom jag anlände så sent). Jag fick låna short chaps och hjälm (frivilligt – jag valde dock att ha min keps istället p.g.a. den starka solen). Eftersom jag skulle rida en tur på 7 timmar hade jag med en liten picknick som guiden stoppade ner i en sadelväska. Det var bara jag och guiden som skulle med på dagens ridtur. Vi red iväg längs öns västkust och vädret visade sig från sin bästa sida. Även om det blåste så var det trots allt varma vindar och den intensiva solen krävde att man bar långärmat.

Även om Påskön numera har ett kargt landskap så visar efterforskningar att ön inte alltid varit det. När de första polynesiska bosättarna upptäckte ön täcktes landskapet av subtropiska skogar. Men efter 400 år av kolonisering var skogsskövlingen i full gång och efter ytterligare 300 år var skogen helt borta. Teorierna till skogsskövlingen är många och komplexa. Man vet att klimatförändringar i samband med den Lilla Istiden har påverkat samtidigt som människan själv har bidragit till skogens försvinnande. Man skövlade skogen för att göra plats för att kunna odla mark, konstruera kanoter och verktyg samt att en stor mängd ved krävdes för att kremera kadaver. Men när skogen så småningom var slut och de trasiga båtarna inte längre kunde lagas eller ersättas med nya blev Påskön isolerat eftersom invånarna inte kunde lämna ön. Fisket ute till havs ersattes med hönsfarmande som tillsammans med råttor kom att utgöra basfödan. I brist på ved att elda med använde man sockerbetor, gräs och dylikt vilket utarmade jorden istället. Detta ledde i sin tur till att populationen minskade kraftigt under de nästkommande 200 åren. Polynesierna var i första hand bönder (och inte fiskare) som odlade bland annat; sötpotatis, bananer, kassava och jamsrot. Men utan träd som skyddade grödorna från den salta havsvinden visar lämningar att öborna planterade grödorna i hålor under jorden och täckte över jorden med stenar för att hindra att jorden torkade ut. Under perioder med svåra tider förekom även kannibalism på Påskön. Detta stöds av benfynd kring matlagningsplatser (framförallt i grottor) samt av muntliga historier. Ön har även varit hårt drabbat av jorderosion under de senaste århundradena, troligen till följd av den enorma skogsskövlingen som ägt rum. Erosionen tros även ha påskyndats av fårfarmandet under större delen av 1900-talet.

Så fort vi lämnat bebyggelsen i Hanga Roa och red ut på mer ensliga vägar kunde vi höja tempot. Efter långa sträckor med trav och galopp övergick landskapet i ett mer kargt, stenigt och öppet landskap. Det märktes att hästarna var säkra på ”fötterna” och sicksackade fram lätt och ledigt mellan lavastenarna. Det var inte så många moai längs vägen som vi red utan mer fornlämningar som hus, gömställen och grottor, arkeologiska fynd som målningar och hällristningar. På ett ställe satt vi av hästarna och gick fram till ett gömställe.

Endast genom en smal ingång (inte större än min axelbredd alltså) kunde man ta sig in. Guiden klättrade ner i gömstället (som låg under jorden) och väntade på att jag skulle ta mig ner. Efter en del meckande och trixande lyckades även jag ta mig in i gömstället. Man ska då definitivt inte ha klaustrofobi om man vill ta sig ner här! Guiden berättade att detta var ett gömställe som hennes förfäder använt sig av under tider då erövrare kom för att erövra Påskön och förslava invånarna. När gömställena upptäcktes intogs dessa av erövrarna och dödade människorna som sökt skydd där. Inte bara erövringar har drabbat öborna hårt på Påskön, även inbördeskrig, kolonialism och epidemier med sjukdomar såsom Tuberkulos (som upptäcktsresande fört med sig) har påverkat och reducerat öns population genom tiden. När det så var dags att ta sig upp från gömstället och tillbaka till hästarna vände jag mig om och såg på det lilla hålet. Hade jag verkligen tagit mig igenom det där? Jag kommer aldrig ta mig upp igen… Guiden ålade sig upp först. Sedan var det min tur. Efter mycket om och men hade jag tagit mig halvvägs. Och inte nog med att det var lerigt, trångt, blött och kallt, så började en känsla av att jag kanske inte kan komma upp. Men det tjänade inget till att börja få panik nu! Det var bara att bita ihop och tänka smart. Efter ytterligare trixande så lyckades jag till slut ta mig upp. Nu när jag tänker efter såhär efteråt så var ju inte guiden särskilt mycket smalare i kroppen än vad jag var… men hon var kortare än vad jag var. Kanske 1,5 dm. Och det gjorde nog sitt med tanke på att hålet ner till gömstället hade en krök på 90 grader, så var det givetvis lättare för henne att ta sig igenom eftersom hon var kortare.

Väl åter på hästryggen fortsatte vi längs kusten och passerade hagar med hästar och kor. Och mitt ute i ingenstans låg de mest ensliga husen som i princip såg övergivna ut. Efter ungefär halva ridturen hade vi kommit fram till vulkanen Terevaka, tillika Påsköns högsta punk på 507 meter. Påskön är av vulkaniskt ursprung och utgörs av en topp av den bergskedja under havsvattnet som reser sig cirka 300 meter från havsbottnen. Vulkanen Pua Katiki började uppskattningsvis formas för 3 miljoner år sedan. Denna utgjorde ensam en ö i flera hundratals år innan vulkanerna Rano Kau och Maunga Terevaka bildades och dessa tre vulkaner tillsammans formade den ö som vi idag kallar Påskön.

När vi efter cirka 5 timmars ridning nått fram till Anakena Beach tog vi paus och åt vår medhavda picknick. Anakena har en strand av vit korallsand och är en av två sandstränder på Påskön som annars har en klippig kustlinje. Enligt folkmun var Anakena den plats som Hotu Matu’a (en polynesisk hövding och Påsköns första bosättare) valde att stanna och bosätta sig. Och visst kändes det lite märkligt att efter 5 timmars ridning i ett kargt landskap helt plötsligt komma fram till en vit sandstrand med palmer och turister. Efter picknicken bar det av mot Hanga Roa igen. Vi red en bra bit efter den bilväg som förbinder Anakena Beach med Hanga Roa. Nu var det i och för sig ingen högsäsong för turismen här på ön, så det var lugnt med bilar och annan trafik… men i och med att hästar ändå instinktivt är flyktdjur så kan man aldrig vara säker, hur trafiksäkra de än säger att hästarna är.

Sen tog vi av in i ett skogsområde med bland annat Eukalyptusträd. Förutom den karaktäristiska doften så kände jag igen träden från min resa till Portugal där jag kom i kontakt med Eukalyptusträd för första gången. Det började mulna på och vindarna som hittills varit varma byttes ut mot kyliga vindar. Men vi klarade oss från regn i alla fall. Längs hemvägen såg vi hjordar med hästar som nyfiket följde oss med blicken. Den typiska hästen här på Påskön skulle jag beskriva som en Islandshäst storlek XL, fast utan pass och tölt. När vi kom tillbaka till stallet igen hade jag fått mina 7 timmar i sadeln och lite till och kände mig ganska trött. Transfer tillbaka till Hotel O’Tai, en snabb dusch och sedan ut och ner till Hanga Piko och skåda ytterligare en magnifik solnedgång över Stilla Havet.

På vägen tillbaka till hotellet stannade jag till vid en restaurang för en sen middag. Beställde en supergod juicedrink (ananas/apelsin) som var så god att jag beställde ytterligare en drink innan jag gick därifrån. Somnade ganska ovaggad den kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt som satan för att hinna med transfern som gick redan klockan 05.00. Jag kunde inte hitta batterierna till bagagevågen som jag till slut lyckades få tag i här i Santiago. Så jag fick packa med magkänsla, med halvt om halvt lite ångest över att jag skulle behöva få betala för övervikt på planet. När klockan var 04.45 ringde receptionen på telefonen och meddelade att transfern redan var här! Eftersom jag redan var halvt superstressad gjorde det ju inte saken bättre. Jag tryckte ner det sista i bagageväskan och mer eller mindre tvingade ihop dragkedjan. ”Shit! Jag kommer aldrig klara maxvikten”, tänkte jag för mig själv och ryckte på axlarna… Men vad kunde jag göra? Jag ville ju ha med mig allt hem så småningom. Tog hissen ner till receptionen och checkade ut, lastade in bagageväskan och ryggsäcken i bilen och sjönk ner på sätet i bilen. Fy så tidigt det var på morgonen!

Anlände i god tid på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport. Från början när jag bokade min resa (flera månader innan) skulle planet till Easter Island (Isla de Pascua) avgå kl. 08.00 på morgonen, men blev senare ändrat till kl. 09.05. Jag antar att researrangören glömde ändra min transfer till en timme senare också… nåja, bättre för tidig än för sen! Ställde mig i kön till LAN Airlines diskar och väntade nervöst. Nu gällde det! Inte mer än 23 kilo fick bagageväskan väga. Och om någon funderar så räknas flyg till Easter Island som internationella flyg (trots att ön tillhör Chile) och det är alltså tillåtet med 23 kg incheckat bagage. När det blev min tur var jag supernervös och jag sa det till personalen bakom disken att jag inte hade en aning om vad väskan vägde, innan jag lyfte upp den på vågen. Jag såg hur siffrorna på den digitala vågen bara ökade och ökade för att till slut stanna på 22,9 kg! Puh! Jag klarade mig med en hårsmån! Ibland har man tur ;) Fick mitt boarding card och jag gick med lätta steg till säkerhetskontrollen. Eftersom det var så tidigt på morgonen var det ingen kö heller. Nice! Köpte mig en smörgås och vatten som fick duga som frukost. Sen var det lite dötid att slå ihjäl som jag halvsovandes på bänken nätt och jämt lyckades stå ut med.

När det äntligen blev dags för boarding var man lagom trött och halvseg i kroppen. Planet var rätt stort ändå, modell typ DreamLiner fast med 2+3+2 säten per rad. Researrangören hade förbokat en fönsterplats åt mig, precis som jag vill ha. Från Santiago till Easter Island tog det cirka 5 timmar och 45 minuter varför det ingick mat ombord också. Gjorde några försök till att få någon timmes sömn under flygningen, men som alltid är det svårt att få någon kvalitetssömn. När planet äntligen började går ner för landning kunde jag inte se någon ö. Men det är inte så konstigt eftersom Easter Island är en väldigt lite ö och är till ytan endast 164 km2. Easter Island har mer eller mindre formen av en trekant och öns enda flygplats Mataveri International Airport ligger vid öns södra spets. Eftersom Easter Island är en liten ö innebär det i praktiken att landningsbanan börjar precis vid den sydvästra kusten, sträcker sig 3,3 km österut och slutar vid nordöstra kusten. Så piloterna har inte råd med några misstag här inte, för då slutar det i havet kan jag säga (både vid start och landning)! Så med skräckblandad förtjusning kunde jag bara se ut genom fönstret och se havet komma allt närmare och närmare under planet.

Till slut kunde jag se kustlinjen på Easter Island och försäkra mig om att ön var inom räckhåll. Planet tog i marken och bromsade in. Tur att man som passagerare slipper se hur slutet på landningsbanan (som slutar med klippor rakt ner i havet) kommer allt närmare och hur pass mycket/lite marginal det egentligen är.

När jag med sega ben klev ut ur flygplanet slog en intensiv fuktig värme emot mig. Jag hade precis lämnat ett kyligt Santiago och var ganska duktigt påklädd. Men här på Easter Island var det fin-fina +25°C, strålande solsken och det blåste friska men varma vindar. Mataveri International Airport må vara världens mest avlägsna flygplats, men jag vill nog påstå en av de minsta också. Här fick vi gå från flygplanet på marken och in i en liten träbyggnad som utgjorde själva flygplatsen. Jag hade ganska bråttom in på flygplatsen eftersom jag var så pinknödig. Men jag hann notera att folk stod och köade till ett litet bås alldeles vid ingången till flygplatsen. Men nöden trängde på och jag kilade förbi och tänkte inte mer på det. Även om Mataveri International Airport är liten så hade de i alla fall ett bagageband som väskorna kom på. Tyvärr var utrymmet litet och folk stod i princip på varandra för att få en skymt och se om just deras väska var på väg. När jag såg min väska på bandet fick jag bokstavligt talat pressa mig fram och tränga mig förbi för att komma åt den. Det var varmt inne i ankomsthallen, varmt och fuktigt! Och det var knappt någon skillnad när jag gick ut utanför.

Trött och seg i både knopp och kropp skulle jag nu leta reda på min transfer. Jag ögnade igenom skyltarna en efter en och hittade ganska snart på en skylt med mitt namn. Det var en relativt lång man som jag antar var en äkta rapa nui (inföding). Han gav mig en blomhalsband och jag funderade för ett kort ögonblick om jag kommit inte kommit till Hawaii istället. Han lastade in mina väskor i transferbilen och frågade om jag hade min biljett till nationalparken. "Uuuhm, what ticket?" sa jag och kände mig totalt förvirrad. Tydligen var det den biljetten som folk köade till när jag hade rusat förbi i jakten på en toalett. Förutom på flygplatsen så finns det bara ett ställe till som man kan köpa just denna biljett till Orongo National Park (Orongo Parque Nacional), så kom ihåg och köp den på flygplatsen när ni ändå går förbi! Biljetten kostar 30 000 CLP (alternativt kan du betala med US dollar). Så jag fick helt enkelt gå tillbaka och köpa en biljett medan guiden gick tillbaka för att invänta en tredje passagerare som skulle åka med. Jag satte mig sedan i bilen och träffade på Emily. En ung brittisk tjej från London som varit ute på en 3 månader lång resa runtom i världen och nu kommit med samma flyg som jag till Easter Island. När guiden samlat ihop oss tre passagerare körde han från Mataveri och in mot Hanga Roa och våra hotell. Första stoppet var Hotel O’Tai, det hotell som jag skulle bo på. Guiden trodde att det var Emily som skulle bo där… så när jag sa att jag också skulle bo där blev han ännu mer förvirrad. Men till slut redde han ut det och det visade sig att Emily bokat på ett helt annat hotell… så det var tur att jag var med i svängarna där.

Jag checkade in och fick nyckeln till rummet. Hotel O’Tai ligger vackert inbäddat i en blommande trädgård utsmyckat med inhemska blommor, palmer och små moai. Hotellets 40 rum ligger inbäddade i den lummiga trädgården uppdelade i flera separata byggnader. Jag fick ett rum i hörnet på en länga och en egen terrass utanför. Helt perfekt! Från mitt rum kunde man höra havet, men för att se havet var jag tvungen att gå en bit. Hotellängan som mitt rum låg i var ett lerhus så det var svalt och skönt på rummet. Ingen TV på rummet och vill du ha WiFi på rummet måste betala för det.

Jag bytte snabbt om till svalare kläder och gick ut för att äta något. Jag hittade en restaurang på huvudgatan Atamu Tekena. Om du besöker Easter Island är det ett måste att prova på någon av alla fiskrätter som erbjuds. Jag vågade mig på en tonfisk med ris och en läskande apelsin/ananas-juice. Sen knallade jag iväg ner till stranden och vandrade längs kusten till Hanga Roa och fotade några moai.

Tyvärr sken solen bakifrån mot de flesta moai, så jag fick lov att gå tillbaka en annan dag (på förmiddagen) när solen sken framifrån. Det blåste ganska rejält längs kusten så det blev lite kyligt på sena eftermiddagen, men så fort man kom i lä blev det varmt. Fick uppleva en vacker solnedgång över Stilla Havet senare under kvällen och det blev ganska snabbt kyligt i luften. De få gatlamporna som fanns i Hanga Roa tändes och det började bli dags att ta sig till hotellet igen. Ett tips är att ha med en ficklampa/mobil som man kan lysa med i mörkret där det inte finns gatlampor. För kvaliteten på trottoarerna var mindre bra, de var ojämna och kantiga och längs många gator fanns det djupa rännor… så man fick verkligen se sig för var man satte fötterna i mörkret.

Copyright © Bejjan888™

Transfern skulle komma och hämta mig klockan 08.30. Och eftersom ingen annan transfer under veckan hade varit i tid kände jag mig inte stressad utan tog det i lugn och ro. MEN då ringer receptionen upp till mitt rum vid 08.20 och meddelar att transfern redan är här! WTF?!? Det var ju inte lite stressande heller??? Aaaah, shit! Men sen intalade jag mig själv att de fick vackert vänta på mig… var det sagt 08.30 så hade jag ju faktiskt 10 minuter på mig. Så jag gjorde mig i ordning och gick ner till 08.30. Guiden Angelica hälsade mig välkommen och vi gick ut till transfern som väntade utanför. Tydligen var det bara jag som skulle med på turen idag. Vi började åka på Carretera Panamerican (Pan American Highway 5) och det skulle ta oss 3 timmar innan vi kom fram till Viña Santa Cruz i Colchagua Valley. Pan American Highway är ett nätverk av vägar som sammanlagt mäter drygt 48000 km. Vägen länkar ihop Nord- och Sydamerika som sträcker sig från Prudhoe Bay i Alaska, USA till Ushuaia i Argentina - förutom en 87 km lång sträcka mellan Panama och Colombia där det är regnskog och man vill förhindra skövling av regnskog, smuggling av knark samt spridning av smittsamma sjukdomar.

Vi åkte en bra stund längs Pan American Highway och passerade mängder av odlingar, bland annat; persikor (som stod i blom), körsbär, druvor, alfa-alfa och vete. Vi passerade även två viktiga floder; Maipo River och Cachapoal River. Maipo River är Santiago Metropolitan Regionens största källa till bevattning och dricksvatten medan Cachapoal River är av betydelse för O’Higgins Regionen. Och helt plötsligt dök det upp ett High Security Prison, mitt bland odlingar och böljande fält. Det passade liksom inte in i omgivningen där det låg. Ett område med Adobe, en speciell typ av lerhus, dök upp vid sidan av vägen. Angelica berättade att lerhusen var vanliga i Chile förr om åren, men då lerhus inte står emot jordbävningar så bra har de flesta lerhus förstörts och ersatts mer och mer med modernt byggda hus. Likaså passerade vi flera haciendor som introducerades i Chile av de spanska erövrarna som lät bygga enorma haciendor för att markera sin status. Vi åkte även förbi byn Lajuela där man tillverkar handgjorda stråhattar (med samma namn) som kan kosta upp till 100 000 CLP (ca. 1200 SEK).

Vi kom så småningom fram till Valle de Colchagua (Colchagua Valley). Området har prisats för sin produktion av röda viner av världsklass och vingårdarna radar upp sig, en efter en. Typiskt för Colchagua Valley är att inåt landet odlas i huvudsak röda druvor medan de vita druvorna odlas ju längre ut mot kusten man kommer. Ruta del Vino (Wine Highway) är en populär väg att resa genom dalen då den slingrar sig från vingård till vingård. Förr gick det även ett populärt tåg längs järnvägen från Nancauga och till alla vingårdarna som turisterna kunde åka med. Men den kraftiga jordbävningen år 2010 förstörde järnvägen och ingen reparation har ännu påbörjats av järnvägen. Bästa tiden för besökare anses vara från sena september till maj, där mars-maj är skördemånader. Chile var det land som undkom vinluspesten under 1800-talet som härjade världen över (speciellt i Europa) och vinodlingarna i Colchagua Valley är således över 100 år gamla. Detta kan vara en av anledningarna till varför vinet från regionen prisats världen över.

När bilen svängde in på ägorna till Viña Santa Cruz var det som att komma in i en egen liten värld. Vägen fram till huvudbyggnaden kantades av vinodlingar av bland annat Petit Verdot, Malbec, Merlot, Cabernet Sauvignon och Carménère.

Från huvudbyggnaden kan besökarna ta en linbana upp till Cerro Chamán (Chamán Hill) med historiska tillbakablickar där man hyllar Chiles ursprungsbefolkning och deras kultur. Här hyllar man Mapuche-, Aymara- och Rapa nui-kulturerna. Likt en moai inom Rapa nui-kulturen så tror man att en del av Viña Santa Cruz’s själ förmedlas genom vinet som produceras på vingården. Aymara-kulturen hyllar man på vingården på grund av dess tro och ideologi samt Mapuche-kulturen (Mapuche – People of the land) för deras arv och kunskap om landet. På Viña Santa Cruz finns mer än 140 hektar mark med planterade vindruvor. Gården har 46 heltidsanställda, varav 30 jobbar enbart ute bland vinfälten. Under skördefesten, som äger rum under hösten (mars-maj), anställs hundratals säsongsarbetare som hjälper till att skörda druvorna. Alla druvor skördas för hand tidigt, tidigt på morgonen för att konservera den karaktäristiska aromen hos varje druva.

Rundturen på vingården avslutades med en vinprovning: Rosé, Carménère och Cabernet Sauvignon. Efter lunch i Santa Cruz var det dags för ett besök på Colchagua Museum, som för övrigt låg vägg i vägg med den restaurang där vi åt lunch. Ett museum för att bevara, värna och sprida kunskap om det chilenska folkets kulturella arv. Tyvärr blev det inte mycket tid att spendera här och det kändes som om jag halvsprang genom museet.

Ett av de mest intressanta utställningsobjekten var Fénix 2, den kapsel som de 33 instängda gruvarbetarna räddades med (på 700 meters djup) efter den kraftiga jordbävningen 2010. Den dramatiska räddningsaktionen följdes av media världen över och blev känt som ”the Big Rescue”.

Efter en lång dag var det sedan dags att återvända till Santiago och efter en drygt 3 timmar lång bilfärd var jag tillbaka på hotellet. Nu var det bara att börja packa resväskan igen. Imorgon bär det av till Easter Island och de mytomspunna moai som finns på ön.

Copyright © Bejjan888™

Receptionen hade ringt under natten (!) upp till mitt rum och meddelat att pick-up för dagens tur till Viña del Mar och Valparaíso skulle bli 15 minuter senare än vad som var lovat, vilket innebar att den nya tiden var 08.45. Jag var uppe i god tid och åt frukost och väntade sedan nere i receptionen. Den akademiska kvarten gick och först 09.10 dök guiden Sam upp och hämtade mig. Jag klev på bussen och vi åkte sedan till en Meeting Point där fler folk från andra hotell klev på. Även denna gång var det en fullstor buss som var mer än halvfull med passagerare. Vi påbörjade den 1 ½ timmes långa bussfärd mot Viña del Mar. Sam, som berättade fakta och roliga historier under tiden, fick lov att säga allting på tre språk; engelska, spanska och portugisiska. Jag vet inte om jag skulle ha klarat av att hålla reda på tre språk samtidigt och Sam var dessutom väldigt snabb i svängarna och gick från det ena språket till det andra så man fick verkligen vara med för att inte missa något.

Vi färdades västerut på Route 68 och passerade två långa tunnlar genom bergskedjan Coastal Mountain Range (3100 m.ö.h.). Enligt Sam består Chile till 90% av berg och det finns runt 80 aktiva vulkaner i landet. Var 30: e år drabbas Chile av kraftiga jordbävningar och Sam skojade till det och sa att just idag var det 30 år sedan det senast kraftiga jordskalvet. Sam pratade också varmt om att Chile har världens största naturreserver av koppar och att totalt 40% av världens koppar kommer just från Chile. Kopparbrytningen ska, enligt Sam, utgöra 50% av Chiles ekonomi. Chile ska dessutom vara världens näst största exportör av Kiwi, vilket man kanske inte tror. Chiles klimat gör det optimalt för vinodling och produktion av vin. Viña del Mar och Valparaíso ligger i Casablanca Valley som är känt för vita viner, speciellt Sauvignon Blanc och Chardonnay. Men trots detta påstod Sam att Chilenarna dricker mer öl än vin.

Första stoppet för dagen var Viña del Mar, en stad som grundades år 1874 och som på grund av sitt läge vid havet ofta plundrades av pirater. Viña del Mar är en kuststad och kommun i centrala Chile, från början belägen norr om grannstaden Valparaíso, men är numera sammanväxta med varandra och Viña del Mar ingår nu i Valparaísos storstadsområde (Gran Valparaíso). Viña del Mar, ofta kallat bara för Viña, betyder ”havets vingård” då staden är ständigt omgiven av både havet och vinet. Staden kallas även "the Garden City" då det finns många gröna ytor och stora parker. Som Chiles 4:e största stad kan Viña del Mar bjuda på El Festival Internacional de la Canción de Viña del Mar (en mycket populär musikfestival), ett kasino, några av Chiles längsta sandstränder samt ett urverk "Viña Cuidad Bella" gjort av blommor.

Bussen stannade vid Quinta Vergara Park, där vi bland annat kunde se palatset – Palacio Vergara – där stadens grundare en gång bodde. Palatset förstördes dock så illa vid senaste jordbävningen att palatset numera är stängt för besökare. I samma park finns Anfiteatro Quinta Vergara, en stor scen i parken där världsartister som Roxette, Robbie Williams och A-Teens har uppträtt på.

Efter en stund samlades vi i bussen igen och åkte till the Flower Bell (Viña Cuidad Bella). Det finns en historia om klockan som säger att den som fotas tillsammans med the Flower Bell kommer någon gång i livet att åka tillbaka till staden. Sam, den lustigkurren, försökte skoja till det med att säga att eftersom han fotats med klockan så många gånger att det är därför han gång på gång åker tillbaka till staden (och inte för att det är hans jobb som guide). Sen var det äntligen dags för lunch. Vi blev skjutsade till en italiensk restaurang (minns inte namnet) där vi i gruppen fick en meny att välja från. Förrätt (sallad), varmrätt (spaghetti och köttfärssås) och efterrätt (mumsig glass) samt dryck till för endast 12 000 CLP (145 SEK), dricks ej inräknat. Helt okej tyckte jag.

Sen var det dags att sätta kurs mot Valparaíso, en stad byggd på 45 kullar (enligt Sam). Staden är en av Chiles viktigaste hamnstäder och även om Valparaíso tekniskt sett är Chiles 6:e största stad, räknas storstadsområdet Gran Valparaíso som landets näst största. Tack vare sitt geografiska läge var staden av stor betydelse under senare delen av 1800-talet då fartyg kunde ”mellanlanda” här under deras resor mellan Atlanten och Stilla Havet genom att passera via Magellans Sund. Staden har också varit en stor attraktion för europeiska immigranter och kallades under sin blomningstid för ”Little San Francisco” och ”the Jewel of the Pacific”. Men när man öppnade Panamakanalen stannade fartygstrafiken till och från Valparaíso av och slog hårt mot stadens invånare. De rikaste familjerna flydde staden men staden har sedan dess sakta återfått sin status och turister börjat återupptäcka staden för att utforska kullerstensgränderna och de färgglada husen. Under 2003 upptogs Valparaíso på UNESCOs lista över världsarv och staden fick då namnet ”Chile’s Cultural Capital”.

Men det allra första som man tänker på när man hör namnet Valparaíso är väl ändå de färgglada husen. Bussen tog en rundtur bland färgstarka kvarter och den smala vägen slingrade sig uppför en av alla kullar som stan byggts på. Det som slog mig mest var allt klotter, eller graffiti om man så vill.

Många målningar var dock mycket välgjorda och hade en tanke bakom. Som konstnär gick jag runt och fotade en del målningar och de fick mig att börja tänka och fundera vilket budskap man ville få fram med just dessa.

På de flesta bilder från Valparaíso ser man rena och färgglada hus, varför man får intrycket av att staden i allmänt ser så ut. Men bakom de finaste och mest fotograferade husen döljer sig en lortig stad, med förfallna övergivna hus, gatuhundar som löper omkring fritt och förorenad luft som blåser in över staden från hamnen. Jag blev besviken eftersom jag hade väldigt höga förväntningar på just Valparaíso som stad, men möttes av en helt annan bild och ändrade min uppfattning av staden ganska snabbt. När bussen kört ända upp till toppen av kullen fick vi gå av och gå en bit till en av Valparaísos alla rälshissar. Från början byggdes ett 30-tal rälshissar i staden men dessa har genom tiderna tagits ur bruk eller förstörts och idag finns endast 10 stycken kvar, varav 5 av dessa är i bruk.

I Valparaíso fick vi en timme på oss att gå runt på egen hand. Vi hade samlingspunkt på ett ställe på Sotomayor Plaza, där det fanns en galleria där man kunde handla souvenirer och mat. Utanför fanns en liten marknad och ett 30-tal meter därifrån låg hamnen. Ett stort amerikanskt hangarfartyg hade precis lagt till i hamnen och var naturligtvis det stora samtalsämnet i stan. Jag gick en vända för att kika på fartyget och se hur stort det var. Och det var stort och maffigt kan jag säga. De ser inte bara stora ut i filmer… de är grymt stora i verkligheten också. Tyvärr var det ingen trevlig upplevelse att gå runt där i Valparaíso eftersom luften var så förorenad och luktade illa från all fartygstrafik i hamnen. Man fick verkligen ont i huvudet.

Så det var med en lättnads suck som man klev på bussen och påbörjade återresan till Santiago. Jag kom tillbaka till hotellet i Santiago igen vid 19-tiden på kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt för att hinna med frukost och packa det sista i resväskan. Idag var sista dagen hos min vän Michelangelo och idag var det äntligen dags för att åka skidor. Vi hade planerat in detta vid flera tillfällen under veckan men nu skulle det äntligen bli dags! Jag hade fått offra den guidade turen Santiago City Tour… men med tanke på att jag redan sett det mesta på den turen så var den ju ett självklart val för mig att avboka denna och hellre åka upp till Valle Nevado och åka skidor :) När vi gick till garaget för att hämta bilen var det rätt kyligt i luften, strax under 0 °C skulle jag tro. Men med skidkläderna på så kändes det knappt. Morgontrafiken var i full gång så det tog en stund innan vi kom ut ur den täta stadstrafiken. Eftersom det snöat under helgen var vi säkra på att det fanns mycket snö i Valle Nevado. Perfekt! Valle Nevado är en skidort beläget 3000 meter över havet (Santiago ligger 520 m.ö.h.) vid foten av El Plomo i bergskedjan Anderna. Även om Valle Nevado endast ligger 46 km öster om Santiago tar det drygt 1 ½ till 2 timmar att ta sig dit, dels på grund av höjdskillnaden men också beroende på trafiken.

Tidigare under veckan när vi försökte åka upp till Valle Nevado hade vi ju blivit stoppade av polisen. Men eftersom vi inte hade snökedjor med fick vi lov att vända om. Men idag blev vi inte ens stoppade utan fick bara köra förbi. Men nu vi hade ju en annan bil med 4WD också. Vägen slingrade sig allt mer och de stackars kaktusarna bredvid vägen såg lite frusna ut under snön. Det var lite märkligt att se snö och kaktusar… det hör liksom inte ihop på något sätt (inte i min hjärna i alla fall).

Ju högre upp vi kom i bergen ju smalare blev vägen och kurvorna blev till riktiga hårnålar. Vid två tillfällen blev vi ståendes i bilkö på grund av att bilar hade kört fast i snön av olika anledningar. Det var ju inte så mycket man kunde göra åt det, det var bara att försöka vara cool och hålla sig lugn och inte hetsa upp sig. Och vid det andra stoppet var vi så pass nära skidorten att vi kunde se den. Men skam den som ger sig… till slut kom vi så äntligen fram och kunde parkera bilen på parkeringen.

Efter att ha införskaffat liftkort för dagen (43 000 CLP = 520 SEK) var det äntligen dags. På med slalomskidorna och ut och ha kul :) Nu ska det ju tilläggas att om man kommer från en familj med starka längdskidåkar-traditioner och man lärde sig typ att åka längdskidor innan man kunde gå så sitter det ganska djupt inrotat i hjärnkontoret med hur man ska åka skidor. Så min vän Michelangelo, utbildad skidinstruktör, hade tagit på sig uppgiften att lära mig åka slalom, yaay :)

Så efter de första åken och några fall på rumpan kände jag mig helt färdig. Inte nog med att man använde nya muskelgrupper som man inte använt så mycket tidigare utan den tunna luften (3000 m.ö.h.) gjorde sitt också… och varför börja smått när man kan börja uppe i Anderna?! ;) Så det blev en paus i snön och en stunds vila och bara njuta av det fina vädret som det ändå var. Klarblå himmel och i princip molnfritt vilket gjorde att solen tog ganska duktigt. Solskyddsfaktor 50 gjorde sitt kan jag säga. Men jag lyckades ändå bränna mig i mittbenan mitt uppe på huvudet :P

De två sista åken för dagen åkte jag själv eftersom Michelangelo ville åka i andra lite större och brantare backar. Lite stolt måste jag få berätta att sista åket klarade jag mig ner utan ett enda fall :D Vi samlades vid bilen och började färden ner 2500 höjdmeter till Santiago och där in i den täta stadstrafiken igen. Jag vet inte varför, men jag blir så stressad av tät trafik och när det står still. Troligtvis för att jag inte är van vid så massiv trafik hemma i Sverige… så att sitta fast i bilköer är något som kan få mig riktigt stressad.

Efter att ha hämtat upp mina väskor hos min vän körde han mig till Hotel Orly, där jag skulle bo under några dagar. Tyvärr kunde jag inte bo kvar hos min vän eftersom de guidade turerna endast har pick-up från hotell. Jag checkade in på hotellet och personalen pratade bra engelska, vilket kändes skönt eftersom min spanska inte är så himla bra. I receptionen meddelade de att min pick-up skulle bli senare än vad som sagts från början. Jag hade nämligen en Chilean Folklore Dinnershow inbokad under kvällen. Men nu hann jag med en dusch i lugn och ro. En fullstor buss kom och hämtade mig och vi var ett helt gäng som skulle gå och äta middag. Bali Hai Restaurant hette stället vi kom till och man välkomnades av 5 fullstora Moai vid entrén. Nog för att det var coolt att se moai… men jag skulle ju se moai IRL på Easter Island om några dagar. Så jag blev inte direkt imponerad. Restaurangen var inte särskilt stor men ändå fick man in rätt många gäster. Kanske för att borden inte är så stora eller för att man vill uppnå en mysig stämning genom att placera personerna så tätt som möjligt? I menyn fick man välja på flera alternativ till både förrätt, huvudrätt och dessert som var Chilenska, Polynesiska och internationella rätter. Till dryck fick man välja en aptitretare och sedan dryck till maten. Haha, jag tuffade till mig och valde en Pisco Sour som aptitretare och sedan vitt vin till maten. Och i h*lvete vad stark den där Pisco Sour drycken var… när jag senare googlade på drycken såg jag att den innehöll mellan 35-40% sprit. Inte konstigt att man kände sig lite snurrig :P
Höjdpunkten under kvällen må vara dansshowen. Danser från flera regioner i Chile visades upp bland annat från Polynesien, Easter Island, Arauco Mapuche, Chiloé och traditionella Cueca-danser. Ett professionellt uppträdande med många duktiga dansare. Men frågan är hur pass mycket som är äkta original och hur mycket man spexat till det för att få det showigt? Och hur dansarna orkar hålla sina fixerade leenden förstår jag inte heller… det måste verkligen göra ont att le så där stort efter 5 minuter. Så fort dansshowen var slut träffades vi åter utanför restaurangen för att få skjuts tillbaka till hotellet igen.

Copyright © Bejjan888™

Lyckades inte somna förrän efter 2 på natten, så en sovmorgon var på sin plats idag. Klockan var strax efter 09.30 när jag slutligen masade mig upp ur sängen. Idag var jag bjuden hem till Michelangelos föräldrar på lunch. Trevligt! Så vi åkte förbi en affär med italienska råvaror och handlade innan vi åkte hem till hans föräldrar. Även om jag (som jag nog nämnt några gånger) är kräsen när det gäller mat så är pasta något som alltid går ner. Och till efterrätt bjöds det på Kirimoja-glass som var helt okej. En annorlunda smak. Det är en frukt, ett gräddäpple, som trivs och växer vilt i dalgångar uppe i Andernas bergskedjor. De hade en Kirimojafrukt hemma som de kunde visa mig hur den såg ut, och jag tror mig ha sett Kirimoja (eller Cherimoya som den kallas inom handeln) vid något tillfälle här hemma i Sverige i någon välsorterad affär. Efter god mat och trevligt sällskap gick vi hem till lägenheten igen och jag kände att det var dags att packa ner det mesta i resväskan redan idag. I morgon skulle det inte finnas mycket tid till att packa. För imorgon blir det äntligen av att åka slalom i Valle Nevado. Nog för att jag blev tvungen att ställa in min förbokade Santiago City Tour i morgon… men eftersom jag i princip redan sett allt som ingår i den turen så kändes det värt att ställa in och åka skidor istället.

För det var ju faktiskt skidåkningen som en gång var startskottet för hela min resa till Chile. Jag har alltid åkt längdskidor och aldrig lärt mig åka slalom. När min vän Michelangelo (utbildad skidinstruktör) fick reda på det lovade han att lära mig åka slalom om jag någon gång reste ner till Chile… det var ju liksom bara – challenge accepted! Det var ju bara att börja planera in en resa för hälsa på honom i Chile och lära sig åka slalom :) Jag menar… varför lilla Romme Alpin när man kan börja uppe i Anderna på 3000 meters höjd :P Haha, japp så galen är jag. XD

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till en mulen och kylig morgon i Santiago, nästan så att regnet hängde i luften. Man blev inte inspirerad att kliva upp ur sängen direkt. Utrustad med vantar, mössa och paraply gav jag mig iväg ut på stan. Igår kväll hade jag och min chilenska vän vandrat längs Avenue Suecia och ett mysigt område Paseo de la Villa. Så jag gick tillbaka för att ta lite bilder i dagsljus.

Paseo de la Villa är ett finare kommersiellt område med lite dyrare affärer med kläder, smycken och caféer mm. Den typiska engelska stilen på husen och den stenlagda smala gatan sticker ut från den omgivande storstadsarkitekturen och är ett trevligt inslag som bryter av i den stressiga vardagen.

Jag fortsatte sedan en tur runt i det finansiella distriktet av Santiago där stora och höga skyskrapor stoltserade och sträckte sig mot skyn. Man känner sig rätt liten bredvid så höga hus, alltså.

Och sedan kom regnet. Precis som norska yr.no hade sagt… så det bevisar att den norska vädersajten fungerar på andra sidan jorden också! Man kan ju undra vad de har tillgång till för specialsatelliter som inte SMHI har? För jag menar SMHI har ju mer fel än rätt numera när det gäller vädret… så jag litar mer på yr.no än något annat just nu. I Chile regnar det sällan, och när det väl gör det så är jorden så torr att vattnet bara rinner ovanpå och absorberas inte, så vid skyfall blir det nästintill katastrof. Det chilenska folket förbereder sig därför i flera dagar om de vet att det ska bli regn.
Men trots regnet fortsatte jag gå en stund till på de (svin) hala trottoarerna, men tillslut började det bli kyligt. Hemlösa hundar är ett problem här i Santiago. Även om problemet var större för 10-15 år sedan så har man, trots krafttag, ändå inte lyckats komma till rätta med det. Hundarna söker skydd i parkerna bland träden och är därför svåra att få tag i. Även hemlösa människor är synliga längs gatorna i Santiago.

Senare på kvällen gick jag tillbaka till Costanera Center för att äta en bit mat. Tog mig upp till översta våningen där alla restauranger finns. Jag hade precis beställt mat när jag hör folk skriker till bakom mig. Jag vänder på huvudet och ser folk springer från borden och jag hör ett dovt muller. Och det var väl någon gång under den bråkdelen av en sekund, mellan det dova mullret och innan hela Costanera Center började skaka, som jag insåg – jordbävning! Skalvet varade runt 10 sekunder och det var en märklig upplevelse. Jag var aldrig rädd under själva skalvet, utan tyckte snarare att det var en häftig grej att vara med om. För hemma i Sverige har vi i princip aldrig jordskalv och skulle det ändå inträffa är de så pass svaga att de knappast känns. Men det här skalvet uppmättes till 6.4 på Richterskalan vilket klassas som ett kraftigt skalv. För chilenarna är det rena vardagen med jordbävningar och de agerade cool lugnt, ställde sig i dörröppningar, vid pelare eller starkare strukturer, precis som man ska göra vid ett skalv. De som suttit vid borden sprang därifrån eftersom det var glastak över borden.

När allt lugnat ner sig och jag fått min mat började man tänka efter. Nu hade jag tur som var i en av Santiagos nybyggda byggnader som byggts för att stå emot jordskalv. Men om jag varit i en hiss eller inne i en lång biltunnel? Eller ännu värre nere i tunnelbanan? Då hade jag nog känt mer panik än vad jag gjorde högst upp i Costanera Center. Senare på kvällen åkte vi iväg till Eladio Restaurant på en sen middag, jag, Michelangelo och vår chilenska vän. Trevligt sällskap och vi kom hem sent efter midnatt.

Copyright © Bejjan888™

Vaknar åter igen upp till ett ganska kyligt väder här i Santiago. Lyxade till det med ännu en liten sovmorgon. Största uppgiften för idag var att försöka få tag i två nya batterier till min bagagevåg eftersom de gamla batterierna var slut. Och det var ju inte vilka batterier som helst utan CR2032, ni vet de där platta batterierna. Jag chansade på att de skulle ha sådana batterier på Jumbo, som annars verkar ha allting. Men icke. Jag försökte på ytterligare en större affär men utan resultat. Så jag provade gå ner på våningen längst ner på Costanera Center och lyckades hitta på en liten affär där de hade rätt sorts batterier. Mannen i affären pratade dessutom hygglig engelska så det var enkelt att få just den sort jag behövde. Sen, eftersom jag redan var i Costanera Center, letade jag efter ett par nya skor. De skor jag hade med mig hit till Chile var ett par skor som jag köpte i New York för ett år sedan och var nu rätt slitna. Synd eftersom jag gillade dem. Men det var nu dags att kasta dem och ersätta dem med ett par nya. Jag hittade på ett par Merrell-skor som det var rea på. Grymt sköna att gå i (vilket är huvudsaken när det gäller skor) och av funktionsmaterial som andades… så det blev ett köp där.

Senare på eftermiddagen mötte jag upp min chilenska kompis och vi hade egentligen inga planer för vad vi skulle hitta på utan bara ha trevligt sällskap helt enkelt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag kommer inte ens ihåg hälften av det. Men när det började mörkna så hade vi hunnit med en vända till San Cristóbal Hill (inte hela vägen upp) och sedan på tillbakavägen köpt oss en varsin Empanada. Jag som ändå är rätt kräsen när det gäller mat gillade ändå den Empanada (med kött) som jag köpte. Riktigt gott och det värmde i det kyliga ruggiga vädret. Ordet Empanada kommer från spanskans och portugisiskans verb empanar vilket betyder ”att vira runt något”. Empanada är ett bröd eller en deg med en fyllning. Rätten togs till Chile och Sydamerika av kolonisatörer och är fortfarande populära.

Jag passade även på att fråga min kompis om de mest farliga djuren här i Chile som jag borde passa mig för. De har tydligen en dödligt giftig spindel här i Chile, the Corner Spider som man ska akta sig för… det kan ju vara bra att veta så man är uppmärksam på sådana saker även inomhus. En liten brun spindel som ofta sitter hörn (enligt namnet). Spindeln är vanlig i hela Sydamerika och finns numera över hela världen. Men ändå vill man ju inte ha en sån "liten vän" med sig hem i resväskan.