Tisdag 8 November 2016 - Azorerna
Resealbum: Azorerna - från hästryggen
Copyright © Bejjan888™
Upp i tid för att hinna med frukost och checka ut innan transfer tillbaka till Lissabon Portela Flygplats. Det var en helt okej frukost för att vara ”kontinental”. På väg till flygplatsen var det tät trafik trots att klockan endast var 08.00 på morgonen. Men det tog ändå bara 7 minuter innan jag var framme vid Terminal 1. Letade reda på incheckningen till TAP och ställde mig i kön. TAP hade en lång kö till typ 15 incheckningsdiskar, så jag förberedde mig på att det skulle ta tid innan det blev min tur. Men det gick oväntat fort och innan jag visste ordet av det hade jag checkat in väskan och var på väg till säkerhetskontrollen. Min flight till Ponta Delgada hade inte fått någon gate ännu, utan skulle anges först klockan 10.00. Så det fanns lite tid att gå runt i tax-free och kanske köpa något att äta. Det är ganska smart av den försäljningsansvarige på flygplatsen att låta ange gate-numret så sent inpå boardingen som möjligt, för då spenderar passagerarna tid att gå runt och shoppa eller äta. Antal sittplatser i shopping/restaurangområdet är också begränsade så att passagerarna inte bara ska sitta och vänta, utan gå runt och bli ”köpsugna”. Men sånt biter inte på mig, ha ha ;) Boardingen började kl. 10.20 och planet skulle avgå kl. 11.00, vilket det också gjorde. Planet var långt ifrån fullsatt, endast ett 50-tal passagerare vilket utgjorde knappt hälften av det totala antalet passagerare som en A319 rymmer. Men det kan ju bero på att det är lågsäsong i november vad gäller turismen på Azorerna.
Det tar 2 timmar att flyga de 150 milen mellan Lissabon och Ponta Delgada. Ponta Delgada är huvudstaden på São Miguel, den största av de totalt nio öarna som ingår i Azorerna. Ögruppen räknas som Europas västra utpost och skulle man segla rakt norrut från Azorerna skulle man komma till Arktis, lika så om man seglade rakt söderut skulle man komma fram till Antarktis. Tack vare läget mitt i golfströmmen i Atlanten, har Azorerna ett tempererat klimat året om. Trots sin föga areal hyser ögruppen Azorerna stora kontraster i sin natur med vulkaner, tropisk regnskog, barrskog, lavalandskap med frodig grönska och vägar som kantas av blåa hortensiahäckar. Azorerna är nog inte det första turistmålet man tänker på vad gäller sol- och badsemester, utan är kanske mer känt för sina vandringsleder i första hand.
Vid inflygningen till João Paulo II Airport (uppkallad efter påven John Paul II, som besökte São Miguel under 2 timmar) får man en fin överblick av ön São Miguel. Ärligt talat blev jag förvånad att ön var så stor som den var. Jag hade förväntat mig en liten plutt-ö mitt ute i Atlanten, men jämfört med Påskön så var den inte så pluttig ;) Christina väntade på mig i ankomsthallen och vi gick ut och satte oss i hennes Volvo V70. Det ska väl nämnas att lokalbefolkningen dock gärna köper mindre och mer smidiga bilar för att kunna ta sig runt på de trånga gatorna i Ponta Delgada. Christina hade dock inte lyckats sälja sin Volvo innan hon och Claude flyttade till Azorerna för ungefär 15 år sedan. Så hon körde ner bilen till Lissabon och lät den skeppas över med fraktfartyg till São Miguel. Det ska tilläggas att det mesta som transporteras ut till Azorerna skeppas från Lissabon vilket tar 4 dygn, det enda som flygs ut är post.
Christina valde att köra genom de äldre delarna av Ponta Delgada (istället för motorvägen) för att ge en snabb guidning av staden. Gatorna i Ponta Delgada är definitivt inte gjorda för biltrafik, bokstavligt talat, då man fram till för 25 år sedan fortfarande tog sig fram med häst/oxe och vagn. Trottoarerna är bitvis obefintliga och kan ibland bara vara en halvmeter bred. De vita kalkstenshusen dominerar gatorna och kontrasten med de mörka lavastenarna gör miljön väldigt exotisk.
Medan Christina krånglade sig fram längs gatorna med sin stora Volvo påpekade hon att man får se upp lite grann med folk som kliver rakt ut i gatan. Eftersom husen i Ponta Delgada ligger så nära vägbanan så kliver man bokstavligt talat rakt ut i gatan när man går ut genom ytterdörren. Ett annat fenomen som jag blev väldigt förvånad över var det azoriska sättet att parkera. Ville man parkera sin bil så gjorde man det där man behagade. Spelade ingen roll om det var längs en trång kullerstensgata, på trottoaren eller längs en motorväg. Mycket märkligt fenomen och det verkade inte finnas någon lapplisa eller polis som åkte runt och bötfällde heller. Eftersom Christina körde genom den äldre delen av Ponta Delgada kom vi ner till hamnen och där inne låg en av det azoriska försvarets jagare inne i hamn. Hon berättade att en av Azorernas viktigaste exportvara är tonfisk och för att skydda sina frodiga fiskevatten mot tjuvfiske från andra länder patrullerar Azorerna sina vatten med jagare.
När vi kom fram till 1600-talsgården Quinta da Terça som ligger i Livramente (en finare förort till Ponta Delgada) blev vi välkomnade av deras fyra hundar; Ida, Vida, Jack och den fjärde hunden minns jag inte namnet på. Hundarna är så kallade ”rescue dogs” liksom majoriteten av de 43 hästarna på gården som räddats från vanvård och missförhållanden av tidigare ägare. Efter en snabb rundvandring på gården blev jag visad mitt rum för veckan. Tjejen som bott i rummet innan mig, Matilde, kom från Norge och skulle flyga vidare till Costa Rica lite senare idag. Jag och Matilde blev serverade lunch och vi hann prata om allt mellan himmel och jord.
Matsalen har tidigare varit en del av stallet, men som Claude och Christina valt att bygga om till matsal. Man har behållit mycket av den gamla befintliga stommen med takbjälkar och stengolv, men man var dock tvungna att höja taket då det enligt portugisisk lag måste var minst 4 meter i takhöjd om man driver restaurangverksamhet i lokalen.
En mysig grej som man byggt var en liten lucka i väggen till stallet intill, som man kunde öppna och låta hästen i boxen på andra sidan titta in.
Jag bestämde mig för att gå ner till en liten sandstrand nära Livramente innan solen gick ner, och sa hejdå till Matilde som snart skulle få skjuts till flygplatsen. Sandstränderna på São Miguel är inte många och de som finns har mörk sand omgärdade av lavastenar. Havstemperaturen nu i november ligger på cirka +18°C, inte direkt badtemperatur alltså.
Det azoriska folket är väldigt måna om att skydda sina hem från solen och har fönsterluckorna stängda dygnet runt. Folket är också väldigt angelägna om att hindra sina grannar från att se in genom fönstren och in på gården. Köper man ett hus så är det första man ser till är att staketet/muren är tillräckligt högt mot sina grannar, d.v.s. minst 1,80 meter. Annars så bygger man genast upp ett staket eller mur som är gärna över 2 meter.
På Quinta da Terça serverades 3-rätters middagar varje kväll klockan 19.30. Flera dagar i veckan kom en italiensk kock och lagade maten. Övriga dagar lagade Christina maten. Inför middagen träffade jag 4 brittiska damer som kommit till gården några dagar innan mig. De hade varit på Azorerna och ridit två gånger innan och hade bara gott att berätta om ön och också om gården, hästarna och Claude och Christina. Kvällens middag bestod av soppa till förrätt, kyckling och klyftpotatis till varmrätt och en supergod chokladkaka som efterrätt. Ingen risk att man lämnad middagsbordet hungrig i alla fall! All dryck (öl, vin etc) i samband med lunch och middag ingick i priset.
Upp i tid för att hinna med frukost och checka ut innan transfer tillbaka till Lissabon Portela Flygplats. Det var en helt okej frukost för att vara ”kontinental”. På väg till flygplatsen var det tät trafik trots att klockan endast var 08.00 på morgonen. Men det tog ändå bara 7 minuter innan jag var framme vid Terminal 1. Letade reda på incheckningen till TAP och ställde mig i kön. TAP hade en lång kö till typ 15 incheckningsdiskar, så jag förberedde mig på att det skulle ta tid innan det blev min tur. Men det gick oväntat fort och innan jag visste ordet av det hade jag checkat in väskan och var på väg till säkerhetskontrollen. Min flight till Ponta Delgada hade inte fått någon gate ännu, utan skulle anges först klockan 10.00. Så det fanns lite tid att gå runt i tax-free och kanske köpa något att äta. Det är ganska smart av den försäljningsansvarige på flygplatsen att låta ange gate-numret så sent inpå boardingen som möjligt, för då spenderar passagerarna tid att gå runt och shoppa eller äta. Antal sittplatser i shopping/restaurangområdet är också begränsade så att passagerarna inte bara ska sitta och vänta, utan gå runt och bli ”köpsugna”. Men sånt biter inte på mig, ha ha ;) Boardingen började kl. 10.20 och planet skulle avgå kl. 11.00, vilket det också gjorde. Planet var långt ifrån fullsatt, endast ett 50-tal passagerare vilket utgjorde knappt hälften av det totala antalet passagerare som en A319 rymmer. Men det kan ju bero på att det är lågsäsong i november vad gäller turismen på Azorerna.
Det tar 2 timmar att flyga de 150 milen mellan Lissabon och Ponta Delgada. Ponta Delgada är huvudstaden på São Miguel, den största av de totalt nio öarna som ingår i Azorerna. Ögruppen räknas som Europas västra utpost och skulle man segla rakt norrut från Azorerna skulle man komma till Arktis, lika så om man seglade rakt söderut skulle man komma fram till Antarktis. Tack vare läget mitt i golfströmmen i Atlanten, har Azorerna ett tempererat klimat året om. Trots sin föga areal hyser ögruppen Azorerna stora kontraster i sin natur med vulkaner, tropisk regnskog, barrskog, lavalandskap med frodig grönska och vägar som kantas av blåa hortensiahäckar. Azorerna är nog inte det första turistmålet man tänker på vad gäller sol- och badsemester, utan är kanske mer känt för sina vandringsleder i första hand.
Christina valde att köra genom de äldre delarna av Ponta Delgada (istället för motorvägen) för att ge en snabb guidning av staden. Gatorna i Ponta Delgada är definitivt inte gjorda för biltrafik, bokstavligt talat, då man fram till för 25 år sedan fortfarande tog sig fram med häst/oxe och vagn. Trottoarerna är bitvis obefintliga och kan ibland bara vara en halvmeter bred. De vita kalkstenshusen dominerar gatorna och kontrasten med de mörka lavastenarna gör miljön väldigt exotisk.
Medan Christina krånglade sig fram längs gatorna med sin stora Volvo påpekade hon att man får se upp lite grann med folk som kliver rakt ut i gatan. Eftersom husen i Ponta Delgada ligger så nära vägbanan så kliver man bokstavligt talat rakt ut i gatan när man går ut genom ytterdörren. Ett annat fenomen som jag blev väldigt förvånad över var det azoriska sättet att parkera. Ville man parkera sin bil så gjorde man det där man behagade. Spelade ingen roll om det var längs en trång kullerstensgata, på trottoaren eller längs en motorväg. Mycket märkligt fenomen och det verkade inte finnas någon lapplisa eller polis som åkte runt och bötfällde heller. Eftersom Christina körde genom den äldre delen av Ponta Delgada kom vi ner till hamnen och där inne låg en av det azoriska försvarets jagare inne i hamn. Hon berättade att en av Azorernas viktigaste exportvara är tonfisk och för att skydda sina frodiga fiskevatten mot tjuvfiske från andra länder patrullerar Azorerna sina vatten med jagare.
På Quinta da Terça serverades 3-rätters middagar varje kväll klockan 19.30. Flera dagar i veckan kom en italiensk kock och lagade maten. Övriga dagar lagade Christina maten. Inför middagen träffade jag 4 brittiska damer som kommit till gården några dagar innan mig. De hade varit på Azorerna och ridit två gånger innan och hade bara gott att berätta om ön och också om gården, hästarna och Claude och Christina. Kvällens middag bestod av soppa till förrätt, kyckling och klyftpotatis till varmrätt och en supergod chokladkaka som efterrätt. Ingen risk att man lämnad middagsbordet hungrig i alla fall! All dryck (öl, vin etc) i samband med lunch och middag ingick i priset.
Måndag 7 November 2016 - Lissabon
Resealbum: Azorerna - från hästryggen
Copyright © Bejjan888™
Så var det dags för ännu en resa och jag måste säga att det har sina fördelar att resa utomlands nu eftersom november kan vara så otroligt mörk, kall och ruskig här i Sverige.
Vaknade upp till ett ymnigt snöande och cirka 1 dm nysnö på marken vilket är ovanligt såhär års, men det blev genast mycket ljusare ute. Tog fram resväskorna och började packa. När jag ätit frukost och packat klart väskorna så snöade det fortfarande. Funderade en stund över om jag skulle ta på mig mina vinterskor… men hur skulle det se ut? Ha ha, komma ner till Azorerna med vinterskor? Nej, då skulle man ju svettas ihjäl. Så jag beslutade mig för att ha vinterskorna till dess att jag parkerat bilen vid Arlanda, lämna vinterskorna i bilen och byta till lite mer sommarskor. Pulsade iväg med mina väskor genom snön till bilen. Hmm, jo just det. Bilen behövde skottas fram också. Eftersom jag numera bara har 30 minuter med bil till Stockholm-Arlanda Flygplats, kanske ni funderar över varför jag inte tog tåget. Tyvärr går det inte att lita på tåget längre, i alla fall inte om man har ett flyg att passa. Varje dag rapporteras det om tågförseningar via radion och allt som oftast är tågen till/från Arlanda drabbade. Och speciellt nu med 1 dm nysnö så lär det ju bli ett himla kaos.
Så med gott mod och gott om tid körde jag iväg med bilen. Men hann inte många meter innan en trafikrapport avbröt med information om flera avåkningar nära Knivsta på E4:an, d.v.s. på min väg till Arlanda. Jaha ja, men det var väl min vanliga otur. Alltid ska det vara någonting! Och mycket riktigt, två bilar som kört in i räcket och en firmabil som låg uppochner i diket, alla inom loppet av ett par kilometer. Men jag hade tur eftersom polisen inte hunnit spärrat av E4:an ännu, då man fortfarande väntade på bärgningsbilar. Väl framme på långtidsparkeringen på Arlanda lämnade jag vinterskorna i bilen, tog med mig mina väskor och åkte med transferbussen in till Arlanda och Terminal 5. Smidigt och enkelt hade jag redan checkat in online och antog därför också att man kunde printa ut en bagagetagg i TAP’s incheckningsautomater och sedan lämna väskan vid baggage drop (man hade till och med en separat kö för enbart baggage drop). Nej, nej. Varför göra det så enkelt? Man fick nu köa till disken och personalen måste ändå med hjälp av pass/boardingkort ta fram passagerarens uppgifter och sedan printa ut en bagagetagg. Så säg mig, vad har man vunnit i tid då? Tiden det tar att printa ut ett boardingkort? Alltså, vitsen med baggage drop (om man ändå har en separat kö för detta) är väl ändå att passageraren själv ska kunna printa ut en bagagetagg i en automat för att sedan lämna väskan vid baggage drop? Eller tänker jag fel?
Tog mig genom säkerhetskontrollen och köpte en Caesarsallad Wrap, 83 SEK skulle de ha för den. Hutlöst! Planet dök upp en kvart försenat och gjorde givetvis att min flight blev sen därefter. Men, men. Inget man kan göra åt det. Och snön fortsatte att vräka ner, vilket inte gjorde markpersonalens arbete ännu lättare direkt. Start- och landningsbanorna plogades för fullt och taxibanorna likaså, flygplanens vingar avisades… med andra ord så var det full aktivitet på Arlanda denna tidiga eftermiddag. Planet skulle ha lyft kl. 14.25 men vi kom iväg strax före 15.00. Jag har rest en gång tidigare med TAP, för 3 år sedan, och de hade då grymt bra service. Mellan Stockholm och Lissabon serverades vi varm mat med riktiga bestick (i metall) för oss i ekonomiklass. Så jag hade nästan förväntat mig liknande denna gång, mellan Stockholm och Lissabon, men icke. En liten minibaguette och en liten Fruit Shot Juice, samt valfri dryck till detta, var det enda som serverades. Blev lite besviken faktiskt. Men TAP är väl tvungna att dra in på något de också, i dessa spartider.
Planet landade på Lissabon Portela Flygplats på utsatt tid. Piloten måste ha flugit in tiden eller så hade vi en stark medvind. Troligen det sistnämnda, eftersom piloten fick lov att använda spoilers och luftbromsar innan landning för att minska hastigheten, och det brukar inte behövas förrän planet tagit mark. Vi klev av planet och transporteras med buss in till terminalen, hämtade den incheckade väskan och ringde sedan efter hotelltransfern. Förutom mig själv, så var det ett par från Brasilien som också åkte med transfern till hotellet. Mannen pratade någorlunda bra engelska och frågade varifrån jag kom. Först trodde han jag kom från Schweiz, men med lite hjälp av kända märken som Volvo och SAAB förstod han att jag kom från Sverige. Personer utanför Europa verkar ha svårt att skilja Sverige och Schweiz åt. Checkade in på Hotell Inn Express, som ligger ett par minuter med bil från Lissabon Portela Flygplats.
Så var det dags för ännu en resa och jag måste säga att det har sina fördelar att resa utomlands nu eftersom november kan vara så otroligt mörk, kall och ruskig här i Sverige.
Vaknade upp till ett ymnigt snöande och cirka 1 dm nysnö på marken vilket är ovanligt såhär års, men det blev genast mycket ljusare ute. Tog fram resväskorna och började packa. När jag ätit frukost och packat klart väskorna så snöade det fortfarande. Funderade en stund över om jag skulle ta på mig mina vinterskor… men hur skulle det se ut? Ha ha, komma ner till Azorerna med vinterskor? Nej, då skulle man ju svettas ihjäl. Så jag beslutade mig för att ha vinterskorna till dess att jag parkerat bilen vid Arlanda, lämna vinterskorna i bilen och byta till lite mer sommarskor. Pulsade iväg med mina väskor genom snön till bilen. Hmm, jo just det. Bilen behövde skottas fram också. Eftersom jag numera bara har 30 minuter med bil till Stockholm-Arlanda Flygplats, kanske ni funderar över varför jag inte tog tåget. Tyvärr går det inte att lita på tåget längre, i alla fall inte om man har ett flyg att passa. Varje dag rapporteras det om tågförseningar via radion och allt som oftast är tågen till/från Arlanda drabbade. Och speciellt nu med 1 dm nysnö så lär det ju bli ett himla kaos.
Så med gott mod och gott om tid körde jag iväg med bilen. Men hann inte många meter innan en trafikrapport avbröt med information om flera avåkningar nära Knivsta på E4:an, d.v.s. på min väg till Arlanda. Jaha ja, men det var väl min vanliga otur. Alltid ska det vara någonting! Och mycket riktigt, två bilar som kört in i räcket och en firmabil som låg uppochner i diket, alla inom loppet av ett par kilometer. Men jag hade tur eftersom polisen inte hunnit spärrat av E4:an ännu, då man fortfarande väntade på bärgningsbilar. Väl framme på långtidsparkeringen på Arlanda lämnade jag vinterskorna i bilen, tog med mig mina väskor och åkte med transferbussen in till Arlanda och Terminal 5. Smidigt och enkelt hade jag redan checkat in online och antog därför också att man kunde printa ut en bagagetagg i TAP’s incheckningsautomater och sedan lämna väskan vid baggage drop (man hade till och med en separat kö för enbart baggage drop). Nej, nej. Varför göra det så enkelt? Man fick nu köa till disken och personalen måste ändå med hjälp av pass/boardingkort ta fram passagerarens uppgifter och sedan printa ut en bagagetagg. Så säg mig, vad har man vunnit i tid då? Tiden det tar att printa ut ett boardingkort? Alltså, vitsen med baggage drop (om man ändå har en separat kö för detta) är väl ändå att passageraren själv ska kunna printa ut en bagagetagg i en automat för att sedan lämna väskan vid baggage drop? Eller tänker jag fel?
Tog mig genom säkerhetskontrollen och köpte en Caesarsallad Wrap, 83 SEK skulle de ha för den. Hutlöst! Planet dök upp en kvart försenat och gjorde givetvis att min flight blev sen därefter. Men, men. Inget man kan göra åt det. Och snön fortsatte att vräka ner, vilket inte gjorde markpersonalens arbete ännu lättare direkt. Start- och landningsbanorna plogades för fullt och taxibanorna likaså, flygplanens vingar avisades… med andra ord så var det full aktivitet på Arlanda denna tidiga eftermiddag. Planet skulle ha lyft kl. 14.25 men vi kom iväg strax före 15.00. Jag har rest en gång tidigare med TAP, för 3 år sedan, och de hade då grymt bra service. Mellan Stockholm och Lissabon serverades vi varm mat med riktiga bestick (i metall) för oss i ekonomiklass. Så jag hade nästan förväntat mig liknande denna gång, mellan Stockholm och Lissabon, men icke. En liten minibaguette och en liten Fruit Shot Juice, samt valfri dryck till detta, var det enda som serverades. Blev lite besviken faktiskt. Men TAP är väl tvungna att dra in på något de också, i dessa spartider.
Måndag 4 Juli 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Även om New York är en av mina favoritstäder, så får jag nog av staden efter drygt en vecka. Kanske är det för det konstanta ljudet av biltrafik? Eller trängseln bland alla människor på gatorna? Jag vet inte. Men det är en intensiv stad med en massa intryck och upplevelser som både fysisk och psykisk tar kraft från en. Men är det inte lite det som är charmen med New York?
Vi tog oss upp till åtta på morgonen och packade resten av våra grejer i våra resväskor. Vid kl. 11.00 checkar vi ut från hotellet och tog oss ner till Penn Station och tunnelbanan där. Härifrån går E-tåget till Jamaica Station och därifrån tar man enkelt Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade redan checkat in på flyget online igår kväll, så det vi behövde göra var att få ut boardingkort och bagagetaggar och sedan lämna ifrån oss väskorna. Enkelt och smidigt, nästan ingen kö till Delta Airlines diskar. Kön till säkerhetskontrollen var dessvärre längre. Men vi var ute i god tid. Efter senaste veckans terrorattentat i bland annat Istanbul hade gjort att USA höjt beredskapen och säkerheten på och omkring sina egna internationella flygplatser, så vi ville ha gott om tid på oss att ta oss igenom alla procedurer för att ta oss hem.
Sedan blev det lite tid att slå ihjäl innan själva boardingen började. I högtalarna efterlyste de envist efter en passagerare med destination Abu Dhabi. Jag och Danny lyckades sitta precis i närheten av just den gaten och kunde se planet till Abu Dhabi. Det var en Airbus 380, dvs. världens största passagerarplan. Så jag kan förstå att personalen ville få tag i denna passagerare. Annars skulle markpersonalen få lov att identifiera och lasta ur just denna passagerares väska av alla hundratals incheckade väskor (upp till 615 passagerare ryms på en A380) och lämna kvar den väskan här i New York. Och det var precis vad markpersonalen fick göra. Jag såg hur de uppgivet började ta ur bagagecontainrarna ur planet igen för att leta redan på väskan. Inte kul. Nu för tiden vet de säkert i vilken container som väskan ligger i, men har de otur så kan den containern stå längst in i planet.
När vi äntligen bordat planet och satt oss på våra platser kändes det ändå skönt att veta att man var på väg hem, även om det skulle ta över 8 timmar hem till Stockholm Arlanda Airport. När vi väl landat på Arlanda så hade vi helt plötsligt bytt datum och tid till den 5:e juli strax före 08.00 på morgonen. Man var ju sådär lagom mosig i kroppen. Men efter lite påfyllning i magen så vaknade man till och ville bara få kliva på tåget och komma hem någon gång. Tåget kom och gick som det skulle, för en gångs skull. Det händer ju inte så ofta nu för tiden. Men plötsligt händer det ;)
Även om New York är en av mina favoritstäder, så får jag nog av staden efter drygt en vecka. Kanske är det för det konstanta ljudet av biltrafik? Eller trängseln bland alla människor på gatorna? Jag vet inte. Men det är en intensiv stad med en massa intryck och upplevelser som både fysisk och psykisk tar kraft från en. Men är det inte lite det som är charmen med New York?
Vi tog oss upp till åtta på morgonen och packade resten av våra grejer i våra resväskor. Vid kl. 11.00 checkar vi ut från hotellet och tog oss ner till Penn Station och tunnelbanan där. Härifrån går E-tåget till Jamaica Station och därifrån tar man enkelt Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade redan checkat in på flyget online igår kväll, så det vi behövde göra var att få ut boardingkort och bagagetaggar och sedan lämna ifrån oss väskorna. Enkelt och smidigt, nästan ingen kö till Delta Airlines diskar. Kön till säkerhetskontrollen var dessvärre längre. Men vi var ute i god tid. Efter senaste veckans terrorattentat i bland annat Istanbul hade gjort att USA höjt beredskapen och säkerheten på och omkring sina egna internationella flygplatser, så vi ville ha gott om tid på oss att ta oss igenom alla procedurer för att ta oss hem.
Sedan blev det lite tid att slå ihjäl innan själva boardingen började. I högtalarna efterlyste de envist efter en passagerare med destination Abu Dhabi. Jag och Danny lyckades sitta precis i närheten av just den gaten och kunde se planet till Abu Dhabi. Det var en Airbus 380, dvs. världens största passagerarplan. Så jag kan förstå att personalen ville få tag i denna passagerare. Annars skulle markpersonalen få lov att identifiera och lasta ur just denna passagerares väska av alla hundratals incheckade väskor (upp till 615 passagerare ryms på en A380) och lämna kvar den väskan här i New York. Och det var precis vad markpersonalen fick göra. Jag såg hur de uppgivet började ta ur bagagecontainrarna ur planet igen för att leta redan på väskan. Inte kul. Nu för tiden vet de säkert i vilken container som väskan ligger i, men har de otur så kan den containern stå längst in i planet.
Söndag 3 Juli 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Sista dagen i New York för den här gången. Idag hade vi ingenting planerat som vi skulle göra, utan bara chilla lite. Vi tog tunnelbanan till Central Park och pratade rent allmänt om det vi varit med om under resan.
När vi, efter några timmar, skulle lämna Central Park hör vi en massa hojtande och skrikande. Vi förstod inte riktigt vad det var först, men snart såg Danny att det var en polis som försökte mota bort folk och spärra ett område. När vi senare passerade förbi utanför avspärrningarna såg vi att det var ett stort pådrag med media, ambulanser, bombgrupp och en himla massa poliser. Senare under dagen fick vi via nyheterna reda på att det varit en ung man som skadats allvarligt när han råkat trampa på en fyrverkeripjäs som exploderade och skadat sin fot så pass allvarligt att han fick amputera foten. Polisen trodde inte att det var någon form av terroristhandling utan en hemmagjord fyrverkeripjäs som av någon anledning inte blivit smälld som den skulle kvällen innan, när många firade nationaldagen i Central Park. Så här i efterhand kan man ju inte låta blir att tänka att det kunde lika gärna varit jag eller Danny som klivit på den där.
Efter en pizza slice var, tog vi oss tillbaka till hotellet men upptäckte att städerska inte hunnit städa vårat rum än. Klockan var ju ändå rätt sent på eftermiddagen. Nåväl. Vi gick iväg till Flat Iron Park istället för att fördriva tiden och gick efter en timme tillbaka till hotellrummet. Men det var fortfarande inte städat och klockan var ju efter fem på eftermiddagen. Så vi drog iväg till Times Square och åt en bit mat. Efter det var vi ganska trötta och ville bara tillbaka till hotellrummet för att börja packa väskorna inför hemresan i morgon.
Sista dagen i New York för den här gången. Idag hade vi ingenting planerat som vi skulle göra, utan bara chilla lite. Vi tog tunnelbanan till Central Park och pratade rent allmänt om det vi varit med om under resan.
Lördag 2 Juli 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Vaknade upp till ett mycket behagligare New York. Även om det var varmt så var den kvava luften var borta. Idag hade det utlovats fin-fint väder, så vad passade bättre än en tur till Coney Island?
Vi tog tunnelbanan (F-tåget) ut till Coney Island, vilket tog ungefär 50 minuter. Det ska tilläggas att tåget inte stannade på alla stationer eftersom de var stängda för underhåll, men det tog ändå 50 minuter. När vi klev av tunnelbanan var det inte svårt att se vart nöjesfältet, med sina karuseller och berg- och dalbanor, låg. Och precis bakom fanns en strandpromenad alldeles intill Coney Island Beach. Av det jag hört om Coney Island var att det ska vara en stor nöjespark, men så himla stor var den ju inte. Jag hade förväntat mig mer. Det hade inte öppnat än när vi kom fram, så jag och brorsan gick en vända ut på piren som sträckte sig en bra bit ut i vattnet.
Här intill Coney Island Beach finns det berömda Nathan’s som anordnar den berömda Hot Dog Eating Contest varje år på USAs Nationaldag den 4:e juli. Tyvärr, skulle jag och Danny inte hinna med och titta på tävlingen eftersom vårat flyg gick bara några timmar efter tävlingen börjat. Men det var inget som hindrade oss från att köpa en varsin hot dog på Nathan’s ändå ;) Fast det hade varit så coolt att få vara på plats och speciellt eftersom det i år var 100-års jubileum av tävlingen.
Längs strandpromenaden finner man New York Aquarium. En park som är precis som det låter, en massa akvarium med fiskar, sälar, hajar, uttrar mm. När vi var där höll man på att bygga om och stora delar var avstängt för besökare. Som ”plåster på såren” fick alla besökare rabatt på inträdesbiljetten. Efter några timmar på Coney Island beslöt vi oss för att ta tunnelbanan till hotellet igen. Vi stannade till på ett ställe där de sålde Tacos och käkade.
Lördagen rundades av med en drink på den irländska puben – en John Doe den här gången. På väg tillbaka till hotellet ser vi att Empire State Building är överöst med färger ikväll. Det nya datorstyrda LED-ljussystemet (som kan anta 16 miljoner olika färger) visade upp en färgsprakande show i röd-vit-blåa färger, för att hylla USAs nationaldag. Detta var vi ju bara tvungna att se från skybaren på vårat hotell. Happy 4th of July Weekend allihopa!
Vaknade upp till ett mycket behagligare New York. Även om det var varmt så var den kvava luften var borta. Idag hade det utlovats fin-fint väder, så vad passade bättre än en tur till Coney Island?
Fredag 1 Juli 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Så fort vi kom utanför hotellet var det som att gå rakt in i en vägg av kvav luft. Nu var det extremt! Men väderrapporten skvallrade om en rejäl urladdning senare idag, tack och lov!
Dagen började med ett besök på Intrepid Sea, Air & Space Museum. Det är ett stort hangarfartyg som deltog i flera krig, bland annat Andra Världskriget, Kalla Kriget och Vietnamkriget.
Fartyget hyser inte bara stridsflygplan av tillverkare såsom Grumman, Mikoyan Gurevich och McDonnell, även ett fullstort Concordplan och en ubåt (som man får gå ner i) och rymdfärjan Enterprise finns till beskådan. För den lite mer äventyrlige finns flygsimulatorer och en massa annat att upptäcka. Väl värt ett besök även om man inte är superintresserad av flygplan.
Efter lunch gick vi söderut längs Hudsonfloden för att så småningom kunna gå upp på the High Line. Det fläktade friskt längs vattnet men det var fortfarande kvavt och fuktigt. Till skillnad från förra gången jag var i New York, så hade man nu byggt ut The High Line med ytterligare ett segment.
The High Line har sitt ursprung i den järnväg som fraktade gods längs 10:e och 11:e Avenyn mellan åren 1846 och 1941. Tågen fraktade årligen 3 miljoner ton gods (mat) mellan godsterminalen på Beach och Hudson Street till Chambers Street. Tågen var ibland flera kvarter långa och störde den korsande trafiken längs avenyerna. Dödsolyckor mellan tågen och gångtrafikanter var vanligt trots en ringa hastighet på 10 km/h. Även fast man snabbt införde ridande cowboys (s.k. ”West Side Cowboys”) som viftade med röda flaggor framför tågen fortsatte olyckorna och järnvägen fick smeknamnet Dödens Aveny. 1908 kom en rapport som visade att 436 människor omkommit längs Dödens Aveny under en period på 56 år, bland de omkomna var barn överrepresenterade. Så 1929 var man till slut överens om att börja bygga ett upphöjt spårsystem för att ersätta tågspåren på marken. Tågen fortsatte att rulla fram på marken längs avenyerna fram till och med den 29 mars 1941 då George Hayden tillsammans med sin häst Cyclone var den absolut sista West Side Cowboyen att någonsin rida framför ett tåg längs Dödens Aveny.
Den upphöjda banan byggdes inte direkt ovanför avenyerna utan ringlade sig fram bland byggnaderna och sammanlänkades direkt med fabriker och lager i staden. Men efter lastbilarnas framfart under 1950-talet minskades behovet utav järnvägen och på 1960-talet började delar av spåren att rivas. Godstågen fortsatte rulla ända fram till 1980 innan tågtrafiken stoppades helt. Idag är The High Line en 2,5 km lång grönskande park och en välbehövlig paus från den intensiva trafiken på New Yorks gator, som en grön oas mitt i betongdjungeln.
När vi gått så långt vi kunde på the High Line var vi inte långt från Christopher Street och den godisbutik som heter Sockerbit. Och just det, de har svenskt godis där. Till hutlösa priser, men ändå ;) Och Romerska Bågar, i lösvikt… vilket inte är så lätt att få tag i hemma i Sverige numera. Så självklart blev det lite godisköp där. När vi var på väg ner till tunnelbanan för att åka tillbaka till hotellet så mullrade det till rejält och började regna… YES! Äntligen! Det behövdes.
Vårat hotell låg inte långt från Macy’s största butik på 34:e gatan, så vi passade på att göra ett besök senare på kvällen. Ett enormt varuhus med våning efter våning fullt med kläder, skor, smycken, accessoarer mm. Jag kan nästan garantera att alla hittar någonting här. Och är man inte intresserad shopping så kanske deras trärulltrappor värda ett besök.
Jag drogs som en magnet till deras avdelning med Calvin Klein och hittade en fin tröja med broderad rygg. Det höll på att bli ett par skor också, men de hade inte min storlek. Till och med min bror hittade kläder som han köpte och det slutade med att han kom ut med en större shoppingkasse än mig, ha ha ;)
Kvällen avrundades med varsin drink uppe i hotellets skybar och Empire State Building var dagen till ära upplyst i röd-vit-röda färger för att hylla Kanadas Nationaldag. Jag och Danny ville prova så många olika drinkar vi kunde under veckan och denna kväll var inget undantag. Jag drog till med en Chocolate Martini som var helt okej i början, men smakade mest choklad på slutet. Det efterlängtade åskovädret drog in senare under kvällen. Från skybaren såg det ut som om någon form av stroboskop var riktat upp mot de låga molnen, men vi insåg ganska snabbt att det var blixtarna. Och mullret från åskan hördes knappt för musiken som spelades från baren. Så vi beslutade oss ganska snabbt för att gå tillbaka till hotellrummet igen, innan ösregnet kom.
Så fort vi kom utanför hotellet var det som att gå rakt in i en vägg av kvav luft. Nu var det extremt! Men väderrapporten skvallrade om en rejäl urladdning senare idag, tack och lov!
Efter lunch gick vi söderut längs Hudsonfloden för att så småningom kunna gå upp på the High Line. Det fläktade friskt längs vattnet men det var fortfarande kvavt och fuktigt. Till skillnad från förra gången jag var i New York, så hade man nu byggt ut The High Line med ytterligare ett segment.
Den upphöjda banan byggdes inte direkt ovanför avenyerna utan ringlade sig fram bland byggnaderna och sammanlänkades direkt med fabriker och lager i staden. Men efter lastbilarnas framfart under 1950-talet minskades behovet utav järnvägen och på 1960-talet började delar av spåren att rivas. Godstågen fortsatte rulla ända fram till 1980 innan tågtrafiken stoppades helt. Idag är The High Line en 2,5 km lång grönskande park och en välbehövlig paus från den intensiva trafiken på New Yorks gator, som en grön oas mitt i betongdjungeln.
Vårat hotell låg inte långt från Macy’s största butik på 34:e gatan, så vi passade på att göra ett besök senare på kvällen. Ett enormt varuhus med våning efter våning fullt med kläder, skor, smycken, accessoarer mm. Jag kan nästan garantera att alla hittar någonting här. Och är man inte intresserad shopping så kanske deras trärulltrappor värda ett besök.
Torsdag 30 Juni 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Idag var väckarklockan ställd på tidigt, för vi hade hela dagen full av aktiviteter och saker att se. Och visst märktes det vid hotellfrukosten att de flesta inte var uppe så tidigt. Men vi var tvungna att gå upp tidigt för att hinna i tid till färjan ut till Frihetsgudinnan. Jag hade medvetet förbokat biljetter tidigt på morgonen, dels för att det inte skulle vara så mycket folk men också för att det inte skulle hinna bli så himla varmt ute. Det är enkelt att ta sig med tunnelbanan söderut till Battery Park, varifrån färjan går. Man tar helt enkelt tunnelbana nummer 1 till dess slutstation South Ferry. Det man ska tänka på är att sitta långt fram i tåget, eftersom perrongen vid South Ferry inte räcker ända bak till de bakersta vagnarna.
Även om klockan inte hunnit bli 09.00 än, så var det ruskigt varmt ute. Varmt och kvavt! När det verkligen skulle behöva åska ur lite, var får man tag i ett åskoväder då? Jag och min bror Danny hade tur och kom precis lagom när en färja lade till och skulle strax åka tillbaka till Frihetsgudinnan. Det tog ungefär 15 minuter för färjan att ta sig över Hudsonflodens utlopp till Liberty Island. Man kunde tro att det skulle fläkta lite mer ute på ön, men vinden var i princip obefintligt. Det var om inte ännu varmare där ute. Så i sakta mak tog vi oss till sockeln av statyn och köade till säkerhetskontrollen. Metalldetektorer och röntgen av väskor. Som tur var fick man ha med sig sitt vatten.
Biljetter med tillträde till själva kronan säljs slut i princip samma dag som de släpps och är svåra att få tag i. Biljetter till piedestalen är det lättare att få tag i (även om man behöver köpa dessa i förväg) och biljetter med tillträde till bara själva ön går att köpa samma dag. Vi hade biljetter till piedestalen och för att komma upp dit kan man välja att gå i trapporna eller ta hiss. Måste erkänna att vi var lite lata och tog hissen, men det var för att det var så himla varmt där inne.
Kärt barn har många namn, heter det ju. Och visst har Statue of Liberty många namn; Miss Liberty, Lady Liberty, Frihetsgudinnan och Frihetsstatyn är bara några. Formellt heter statyn Liberty Enlightening the World (Friheten upplyser världen). Statyn var den första skymten av Amerika som många immigranter såg när man korsade Atlanten för att börja ett nytt liv. Frihetsgudinnan har kommit att representera frihet, klassisk liberalism och republikanism och statyns utseende består till stor del av symbolik. Ta till exempel Frihetsgudinnans fötter som noggrant positionerats för att representera frihet från förtryck och tyranni. Man tror kanske att statyn ska vara rätt hög, men börjar man titta på fakta så lurar man sig lite där. Totala höjden på monumentet från marken och upp till facklans topp är 93 meter. Av dessa 93 meter utgör själva piedestalen 47 meter, vilket gör att själva statyns faktiska höjd bara är 46 meter – d.v.s. Frihetsgudinnan är mindre än piedestalen! Mäter man från hälen till huvudet så är det knappt 34 meter. Man uppskattar att Statue of Liberty träffas av cirka 600 blixtnedslag varje år. Så man kanske ska tänka efter både en eller två gånger om man kanske ska låta bli att besöka statyn om man ser att ett oväder drar ihop sig.
När jag var i New York 2013 var det under government shutdown, vilket innebar att en mängd statliga turistattraktioner var stängda – och Frihetsgudinnan var inget undantag. Då hade jag till och med fått tag i biljetter upp till kronan. Men, men… nu tre år senare kom jag i alla fall i land på ön och upp på piedestalen. Och som så många andra så hade jag ju inbillat mig att statyn skulle vara så mycket större än den egentligen var. Men ser man till fakta så är ju faktiskt piedestalen högre än själva statyn.
Även om det ingick ett besök på Ellis Island och dess museum i våra biljetter så avstod vi från att gå iland där, utan fortsatte direkt tillbaka till Battery Park. Vi började gå till fots norrut mot Ground Zero. När jag var vid Ground Zero förra gången, var hela området inhägnat och man fick lov att köpa biljetter för att komma in och besöka platsen där tvillingtornen en gång stod (numera är det gratis att besöka poolerna). Då hade byggplanerna på ett museum precis tagit form. Men nu, tre år senare, så hade National September 11 Memorial & Museum öppnat och självklart hade jag fixat biljetter till museet. Hela museet ligger under marken och inkluderar vad som är kvar av fundamenten där både det södra och norra tornen en gång stått.
Enorma järnbalkar som förvridits och slitits av likt godispapper efter att byggnaderna kollapsat var nu en del av museet. Det var en surrealistisk känsla att gå där nere.
Att få se alla foton, bilder och videos av attackerna igen gjorde att man kände en enorm ödmjukhet över att stå där. I ett av alla rum finns foton på alla som omkom i 9/11 attackerna. Självklart rådde det fotoförbud inne där och det fanns vakter som höll koll på det. Även en illa tilltygad brandbil har ställts upp för beskådan, liksom den betongtrappa som ska ha räddat tusentals liv från en säker död inne i det norra tornet.
Betongtrappan, ”the Vesey Street stair”, även kallad ”Survivors Stairs”, var den enda säkra vägen ut för människor när rulltrapporna bredvid förstörts av nedfallande material från tornet. Trappan har en stor betydelse och finns kvar som ett tyst vittne, en symbol, för de som överlevde. Precis som när jag och Danny passerade betongtrappan stannade en guide till och började berätta historier om trappan och andra saker kring den 11:e september. Dagen för attentaten var ändå en av de bättre (om man nu hade fått välja), eftersom en stor fotbollsmatch mellan New York Giants och Denver Broncos hade spelats kvällen innan. Detta gjorde att många New York-bor hade tagit ledigt, sovmorgon eller var sena till sina jobb på tisdagen den 11:e september. Så vid tiden för den första attacken var byggnaderna långt ifrån fulla med folk. Tvillingtornen rymde tillsammans under en normal arbetsdag upp emot 50 000 anställda och det hade alltså kunnat vara betydligt fler offer om attentatsmännen valt en annan dag.
Efter många tankar och känslor om terrorattentaten så begav vi oss vidare norrut till Brooklyn Bridge. Trots den intensiva värmen som omgav New York beslutade vi oss för att gå hela bron och över till Brooklyn. Som den äldsta hängbron i New York och ett världskänt landmärke är den gotiska bron ett mycket populärt turistmål. Bron är 1,8 km lång och var världens största hängbro när den stod klar år 1883. Bron byggdes med ett antal passager och utrymmen vid dess brofästen och en del källarvalv hyrdes ut som vinkällare, eftersom temperaturen där inne alltid var +16°C.
Väl över på andra sidan bron, i Brooklyn, tog vi oss ner i tunnelbanan och åkte tillbaka till hotellet. Vi tog igen lite krafter efter dagens hetta innan vi gick iväg till Benjamins Restaurant & Bar, där vi bokat bord. Det var en trevlig liten restaurang och personalen var väldigt bra. Enorma portioner mat som serverades på enorma tallrikar och alldeles för mycket för en person. Men det var inga problem att ta med maten i en doggybag till hotellet. Så vad blev det att dricka då? Ett glas vitt vin till maten. Sen beslöt vi oss för en varsin Pineapple shot efter maten.
Efter en vända på den irländska puben och skybaren på hotellet så blev det både en Tequila Mockingbird och en Asian Cosmo vardera innan vi var klara för kvällen.
Idag var väckarklockan ställd på tidigt, för vi hade hela dagen full av aktiviteter och saker att se. Och visst märktes det vid hotellfrukosten att de flesta inte var uppe så tidigt. Men vi var tvungna att gå upp tidigt för att hinna i tid till färjan ut till Frihetsgudinnan. Jag hade medvetet förbokat biljetter tidigt på morgonen, dels för att det inte skulle vara så mycket folk men också för att det inte skulle hinna bli så himla varmt ute. Det är enkelt att ta sig med tunnelbanan söderut till Battery Park, varifrån färjan går. Man tar helt enkelt tunnelbana nummer 1 till dess slutstation South Ferry. Det man ska tänka på är att sitta långt fram i tåget, eftersom perrongen vid South Ferry inte räcker ända bak till de bakersta vagnarna.
Biljetter med tillträde till själva kronan säljs slut i princip samma dag som de släpps och är svåra att få tag i. Biljetter till piedestalen är det lättare att få tag i (även om man behöver köpa dessa i förväg) och biljetter med tillträde till bara själva ön går att köpa samma dag. Vi hade biljetter till piedestalen och för att komma upp dit kan man välja att gå i trapporna eller ta hiss. Måste erkänna att vi var lite lata och tog hissen, men det var för att det var så himla varmt där inne.
När jag var i New York 2013 var det under government shutdown, vilket innebar att en mängd statliga turistattraktioner var stängda – och Frihetsgudinnan var inget undantag. Då hade jag till och med fått tag i biljetter upp till kronan. Men, men… nu tre år senare kom jag i alla fall i land på ön och upp på piedestalen. Och som så många andra så hade jag ju inbillat mig att statyn skulle vara så mycket större än den egentligen var. Men ser man till fakta så är ju faktiskt piedestalen högre än själva statyn.
Väl över på andra sidan bron, i Brooklyn, tog vi oss ner i tunnelbanan och åkte tillbaka till hotellet. Vi tog igen lite krafter efter dagens hetta innan vi gick iväg till Benjamins Restaurant & Bar, där vi bokat bord. Det var en trevlig liten restaurang och personalen var väldigt bra. Enorma portioner mat som serverades på enorma tallrikar och alldeles för mycket för en person. Men det var inga problem att ta med maten i en doggybag till hotellet. Så vad blev det att dricka då? Ett glas vitt vin till maten. Sen beslöt vi oss för en varsin Pineapple shot efter maten.
Onsdag 29 Juni 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Större delen av den här dagen var tillägnad shopping. Det var ännu en varm och kvav dag längs New Yorks gator, och ännu värre var det nere i tunnelbanan. Men det var ändå mödan värt att gå ner till den överhettade tunnelbanan och åka några stationer än att gå samma sträcka längs gatorna. Vi klev in i Port Authority Bus Terminal och precis som förra gången jag var här (för 3 år sedan) var det inte lätt att hitta till rätt gate. Bussterminalen består av 6 våningar varav bussar avgår från 4 av dessa våningar. Totalt finns det 223 gater att välja på, så man ska definitivt se till att vara ute i god tid så man slipper stressa sig fram. Jag och min bror Danny hittade fram till gaten med 10 minuters marginal. Vi hade förköpta bussbiljetter tur och retur med Gray Line men man kan ta sig till Woodbury Common Premium Outlets på andra sätt också.
Bussresan tog dryga timmen och vid ankomst till Woodbury gick vi direkt till Visitor Center för att hämta ut ett varsitt rabatthäfte (som ingår i Gray Lines bussbiljetter). En välbehövlig karta ingår också, vilket kan behövas eftersom området är stort! Det finns 220 butiker att välja bland som alla ligger i markplan, så det blir en hel del att gå om man vill in och kika i varenda affär. Men å andra sidan så finns det något för alla tycken och smaker. Till exempel mer vanliga märken som GAP, Aéropostale, Reebok, LOFT och MaxMara och om man vill lyxa till det lite mer så finns Dior, DVF, Gucci, Michael Kors och Armani… och naturligtvis Calvin Klein ;)
Som Calvin Klein freak så var den affären ett måste :) Jag måste ha varit i den affären i en timme och bara frossat. Men vem skulle inte ha gjort det med ordinarie rabatt samt ytterligare 45% rabatt? Så resväskan jag hade med mig fylldes upp ganska snabbt efter den affären kan jag tala om ;)
Det är självklart inte bara sko- och klädaffärer på området, även en hel del matställen finns också. McDonalds, Vegetarisk mat, Tacos, Pizza, caféer, glass mm. Man behöver då definitivt inte gå där och vara hungrig. Allt som allt var jag och brorsan där i cirka 4 timmar, men det räckte för att både han och jag skulle hinna med att besöka de butiker vi var intresserade av. Så det var bara att ta med den nu välfyllda resväskan och sätta sig på bussen för resa tillbaka till New York. Beroende på när man tar bussen tillbaka får man tänka på att man kan hamna mitt i New Yorks rusningstrafik, så man ska se till att man har tidsmarginal ifall man har en tid att passa efter shoppingen. Väl tillbaka i city gick vi ner i tunnelbanan för att ta oss till hotellet.
Under eftermiddagen använde vi biljetterna till Empire State Building, som vi hade köpt i förväg. Dessa biljetter gäller inte för en specifik dag eller tid utan gäller i ett år från det datum de köptes. Jag hade sett till att vi köpt biljetter till observationsdäcket på 86:e våningen samt 102:a våningen. Dock är det inte säkert att man får besöka den översta våningen på grund av väder eller vind, och då får man heller inga pengar tillbaka (tillträde till 102:a våningen kostar $20 extra per person). Därför hade vi sett till att besöka byggnaden på en fin dag med bra utsikt och nästan ingen vind. Men just den här dagen så var hissen mellan 86:e och 102:a våningen ur funktion pga ”mekanisk fel” som de sa, men att vi skulle få tillbaka pengarna på våra förköpta biljetter. Det var ju tur det i alla fall, nu när vi inte kunde besöka översta våningen.
Väl uppe på 86:e våningen så får man en fantastisk utsikt över New York. Det kan rekommenderas att göra ett besök under dagtid en molnfri dag. Tack vare den 360° vyn får man utsikt åt Central Park, East River, Brooklyn Bridge, Hudson River, Frihetsgudinnan mm.
Vi passade på att äta på Wendy’s innan solen började gå ner och vi hade nu en bokad tid (kl. 20.15) till Rockefeller Center och dess observationsdäck ”Top of the Rock”. Dessa biljetter är dock tidsbestämda och man får inte komma in i byggnaden innan den reserverade tiden. Jag behövde dock gå på toaletten och vakten var snäll nog att släppa in oss lite tidigare. Observationsdäcket var fullproppat med folk och precis när solen gått ner stod vi alla där och väntade på att Empire State Building skulle lysas upp. Till slut kom en vakt och meddelade att Empire inte skulle lysas upp ikväll på grund av terrorattentaten i Istanbul. Det var ju en av höjdpunkterna under besöket på Top of the Rock, att få se Empire State Building lysa upp, men så blev det alltså inte denna kväll. Lite besvikna blev vi ju. Men vi fick ändå en hel del bra bilder över New York och alla miljontals lampor som lyser upp staden nattetid. Kvällen avslutades uppe i skybaren på vårat hotell med en varsin Mojito.
Större delen av den här dagen var tillägnad shopping. Det var ännu en varm och kvav dag längs New Yorks gator, och ännu värre var det nere i tunnelbanan. Men det var ändå mödan värt att gå ner till den överhettade tunnelbanan och åka några stationer än att gå samma sträcka längs gatorna. Vi klev in i Port Authority Bus Terminal och precis som förra gången jag var här (för 3 år sedan) var det inte lätt att hitta till rätt gate. Bussterminalen består av 6 våningar varav bussar avgår från 4 av dessa våningar. Totalt finns det 223 gater att välja på, så man ska definitivt se till att vara ute i god tid så man slipper stressa sig fram. Jag och min bror Danny hittade fram till gaten med 10 minuters marginal. Vi hade förköpta bussbiljetter tur och retur med Gray Line men man kan ta sig till Woodbury Common Premium Outlets på andra sätt också.
Bussresan tog dryga timmen och vid ankomst till Woodbury gick vi direkt till Visitor Center för att hämta ut ett varsitt rabatthäfte (som ingår i Gray Lines bussbiljetter). En välbehövlig karta ingår också, vilket kan behövas eftersom området är stort! Det finns 220 butiker att välja bland som alla ligger i markplan, så det blir en hel del att gå om man vill in och kika i varenda affär. Men å andra sidan så finns det något för alla tycken och smaker. Till exempel mer vanliga märken som GAP, Aéropostale, Reebok, LOFT och MaxMara och om man vill lyxa till det lite mer så finns Dior, DVF, Gucci, Michael Kors och Armani… och naturligtvis Calvin Klein ;)
Det är självklart inte bara sko- och klädaffärer på området, även en hel del matställen finns också. McDonalds, Vegetarisk mat, Tacos, Pizza, caféer, glass mm. Man behöver då definitivt inte gå där och vara hungrig. Allt som allt var jag och brorsan där i cirka 4 timmar, men det räckte för att både han och jag skulle hinna med att besöka de butiker vi var intresserade av. Så det var bara att ta med den nu välfyllda resväskan och sätta sig på bussen för resa tillbaka till New York. Beroende på när man tar bussen tillbaka får man tänka på att man kan hamna mitt i New Yorks rusningstrafik, så man ska se till att man har tidsmarginal ifall man har en tid att passa efter shoppingen. Väl tillbaka i city gick vi ner i tunnelbanan för att ta oss till hotellet.
Under eftermiddagen använde vi biljetterna till Empire State Building, som vi hade köpt i förväg. Dessa biljetter gäller inte för en specifik dag eller tid utan gäller i ett år från det datum de köptes. Jag hade sett till att vi köpt biljetter till observationsdäcket på 86:e våningen samt 102:a våningen. Dock är det inte säkert att man får besöka den översta våningen på grund av väder eller vind, och då får man heller inga pengar tillbaka (tillträde till 102:a våningen kostar $20 extra per person). Därför hade vi sett till att besöka byggnaden på en fin dag med bra utsikt och nästan ingen vind. Men just den här dagen så var hissen mellan 86:e och 102:a våningen ur funktion pga ”mekanisk fel” som de sa, men att vi skulle få tillbaka pengarna på våra förköpta biljetter. Det var ju tur det i alla fall, nu när vi inte kunde besöka översta våningen.
Tisdag 28 Juni 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Vi började dagen med att ta tunnelbanan söderut till Flat Iron Building. Byggnaden var på sin tid en av de högsta byggnaderna i New York med sina 20 våningar när den stod klar år 1902. Ytterligare en våning byggdes till tre år senare. Flat Iron Building är ett av New Yorks mest kända landmärken och ikoner, tack var sitt karakteristiska utseende. Därefter tog vi samma tunnelbana fast i norrgående riktning till 49:e gatan och Gray Lines biljettkontor. Det var hög tid att hämta ut bussbiljetterna till morgondagens shoppingtur till Woodbury. Efter att det var fixat hade vi inte så mycket mer planerat för dagen. Vi började gå in mot Times Square och passerade Madame Tussauds Wax Museum och kände spontant att det kunde vi ju besöka. Problemet var ju bara den gigantiska kön som ringlade sig utanför. Eftersom jag besökt museet för tre år sedan så visste jag ju att det fanns VIP biljetter med så kallat ”express line”. Men för att fixa biljetter behövde vi ju tillgång till WiFi, vilket fanns på McDonalds som låg vägg i vägg. Så efter lite trixande med att få e-biljetter så kunde vi bara slinka förbi kön och gå raka vägen in till museet.
Även om det fanns en del nya vaxdockor så var majoriteten desamma som för tre år sedan. Men vad hade jag förväntat mig? Nytt denna gång var dock en 4D-film ”Super Heroes” som ingick i biljetten. Men med värdelösa 3D-brillor, en hoppande stol, nedsprutad med vatten och diverse annat som skulle göra upplevelsen ”4D” så blev jag inte särskilt imponerad. Filmen skulle nog ha haft en åldersgräns på ”max 12 år”.
Vi strosade vidare längs New Yorks gator och bestämde oss för lunch på en italiensk restaurang. Ganska snart insåg jag att jag besökte just den här restaurangen för tre år sedan också. Och då dök varningsflaggan upp – se upp för vitlöken! De har jättemycket vitlök i sin mat. Som tur är får man välja och braka bland deras buffé och kan på så vis ta bara sådan mat man tycker om. Men ändå lyckades jag ta en kyckling med så pass stark panering att jag helt enkelt fick ge bort till brorsan. Jag gillar kyckling, men det här var alldeles för stark för mig.
Från Times Square är det relativt enkelt att ta tunnelbanan ut till Long Island, vilket vi också gjorde. Här kommer man från den livliga stadstrafiken och kan slå sig ner på en parkbänk och se en ganska maffig skyline över New York. En liten paus innan vi åkte tillbaka till Manhattan och hotellet. På eftermiddagen ville min bror besöka en Game Stop-butik som låg en gata från vårat hotell. På markplan fanns en massa tv-spel och dataspel. Ingen överraskning med tanke på butikens namn. En trappa ner fanns en annan butik, Think Geek. Där fanns prylar och annat för samlare, leksaker, t-shirtar, elektroniska prylar mm. Stora teman var såklart Star Wars, Pokémon, Star Trek, Game of Thrones etc. Så fort man kom ner för trappen var det som att komma in i en annan värld. Tänk Comic Book Store i tv-serien Big Bang Theory. Fast i denna butik fanns allt annat utom serietidningar och böcker.
I ett hörn fanns en fullstor Storm Trooper, i ett annat hörn fanns Darth Vader. Första tanken var… OMG?! Finns det sådana här butiker, på riktigt??? Ha! Man lär sig nåt nytt varje dag ;) Medan min bror smälte in i butiken kände jag mig mest malplacerad. Skyltar överallt som ”geeks enter here”, ”join in – geek out”, det var liksom geeks överallt.
Men det slutade med att jag köpte en lampa i form av BB8, den söta lilla droiden från Star Wars filmen; The Force Awakens. En film som jag för övrigt inte skulle ha sett om jag inte blivit bjuden ;)
Nu var vi vrålhungriga och det var hög tid för något att äta. Vi strosade runt längs avenyer och gator och hittade till slut på en trevlig liten irländsk pub som var lagom stor och som inte spelade för hög musik heller. Det gick liksom att föra ett samtal utan att skrika. Riktigt god mat och trevlig personal och det var inte svindyrt heller (hit gick vi flera gånger under veckan). Kvällen avslutades med en varsin Tequila - botten upp!
Vi strosade vidare längs New Yorks gator och bestämde oss för lunch på en italiensk restaurang. Ganska snart insåg jag att jag besökte just den här restaurangen för tre år sedan också. Och då dök varningsflaggan upp – se upp för vitlöken! De har jättemycket vitlök i sin mat. Som tur är får man välja och braka bland deras buffé och kan på så vis ta bara sådan mat man tycker om. Men ändå lyckades jag ta en kyckling med så pass stark panering att jag helt enkelt fick ge bort till brorsan. Jag gillar kyckling, men det här var alldeles för stark för mig.
Nu var vi vrålhungriga och det var hög tid för något att äta. Vi strosade runt längs avenyer och gator och hittade till slut på en trevlig liten irländsk pub som var lagom stor och som inte spelade för hög musik heller. Det gick liksom att föra ett samtal utan att skrika. Riktigt god mat och trevlig personal och det var inte svindyrt heller (hit gick vi flera gånger under veckan). Kvällen avslutades med en varsin Tequila - botten upp!
Måndag 27 Juni 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
En sovmorgon hade ju varit rätt passande denna morgon, men med kroppen fortfarande inställd på svensk tid så blev det inte riktigt så. Hotellfrukosten var okej, man blev mätt i alla fall. Denna morgon var det definitivt något som blivit bränt i köket eftersom en tjock rök spridits över matsalen. Väl tillbaka uppe på hotellrummet var både vi och våra kläder inpyrda av den brända röken.
Planen för idag var att besöka Central Park. Den varma och kvava luften låg kvar över New York och höll staden fast i ett järngrepp och än värre var det nere i tunnelbanan. Vi köpte oss ett varsitt 7-dagars kort till tunnelbanan och tog sedan B-tåget till 103:e gatan för att ta oss till Central Park. Även om det fortfarande var förmiddag så var det riktigt varmt och kvavt ute, säkerligen upp emot +30°C och kanske lite till. Men det gick att stå ut ändå tack vare skuggorna som träden skänkte i den gröna lummiga parken.
Jag som varit i Central Park tidigare visste vart jag och min bror skulle gå för att se de mest sevärda delarna av Central Park som de välkända the Mall, Alice in Wonderland (som dock var stängd p.g.a. den årliga rengöringen av statyn), Imagine, Turtle Pond etc. Vi strosade runt i parken under några timmar och såg förutom välkända statyer och monument även klassiska gatuartister och hästdroskor och såklart poliser. Varje gång jag är i USA förundras jag över hur många poliser de har som patrullerar ute på gatorna. Det är ingenting man är van vid om man bor i Sverige.
En varsin Cheeseburgare fick duga som lunch, mer orkade varken jag eller Danny äta eftersom det var så fruktansvärt varmt ute. När vi lämnade Central Park i dess sydöstra hörn var vi ju inte långt från Dylan’s Candy Bar.
New York är ju inte känt för att vara en billig stad och priserna i denna godisaffär gör att du får hosta upp rejält med stålar om du känner dig sötsugen. Trots hutlösa priser är Dylan’s Candy Bar definitivt värt ett besök, även om man går tomhänt därifrån. Det finns godis i alla dess färger och smaker, för både stora och små. Godis finns på två våningar av totalt tre och på den tredje våningen finns ett café.
Vi tog tunnelbana tillbaka till Grand Central Station för ett snabbt besök inne i den magnifika byggnaden. I huvudentrén var det uppställt en 360°-biograf, där man visade en film om Italiens natur och dess kännemärken. Vi hade turen att komma lagom i tid för att hinna med dagens sista filmvisning. Det var en film på cirka 10 minuter och även om det var min första 360°-film så blev jag inte särskilt imponerad. Den temporära biografen var dåligt uppställd och projektorerna överlappade inte varandra särskilt bra. Men å andra sidan, vad kan man begära när det var gratis?
När vi ändå var i närheten av FN’s högkvarter gick vi dit och tog några bilder på den ikoniska FN-byggnaden. En smidig resa med tunnelbanan tillbaka till hotellet för lite vila innan den reserverade middagen på Rossini’s Restaurant. Säga vad man vill om själva restaurangen, men maten var det absolut inget fel på. God kyckling och gott vin var det i alla fall. Väl tillbaka på hotellet passade vi på att besöka skybaren som fanns högst upp. Härifrån hade vi en utmärkt utsikt över Empire State Building vilket vi skulle få nytta av den kommande 4th of July Weekend, när byggnaden lyses upp av röd-vit-blåa i diverse olika mönster.
En sovmorgon hade ju varit rätt passande denna morgon, men med kroppen fortfarande inställd på svensk tid så blev det inte riktigt så. Hotellfrukosten var okej, man blev mätt i alla fall. Denna morgon var det definitivt något som blivit bränt i köket eftersom en tjock rök spridits över matsalen. Väl tillbaka uppe på hotellrummet var både vi och våra kläder inpyrda av den brända röken.
Planen för idag var att besöka Central Park. Den varma och kvava luften låg kvar över New York och höll staden fast i ett järngrepp och än värre var det nere i tunnelbanan. Vi köpte oss ett varsitt 7-dagars kort till tunnelbanan och tog sedan B-tåget till 103:e gatan för att ta oss till Central Park. Även om det fortfarande var förmiddag så var det riktigt varmt och kvavt ute, säkerligen upp emot +30°C och kanske lite till. Men det gick att stå ut ändå tack vare skuggorna som träden skänkte i den gröna lummiga parken.
En varsin Cheeseburgare fick duga som lunch, mer orkade varken jag eller Danny äta eftersom det var så fruktansvärt varmt ute. När vi lämnade Central Park i dess sydöstra hörn var vi ju inte långt från Dylan’s Candy Bar.
Vi tog tunnelbana tillbaka till Grand Central Station för ett snabbt besök inne i den magnifika byggnaden. I huvudentrén var det uppställt en 360°-biograf, där man visade en film om Italiens natur och dess kännemärken. Vi hade turen att komma lagom i tid för att hinna med dagens sista filmvisning. Det var en film på cirka 10 minuter och även om det var min första 360°-film så blev jag inte särskilt imponerad. Den temporära biografen var dåligt uppställd och projektorerna överlappade inte varandra särskilt bra. Men å andra sidan, vad kan man begära när det var gratis?