Söndag 26 Juni 2016 - New York
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Efter en ovanligt varm natt och några få timmars sömn (har aldrig varit med om prassligare täcken på ett hotell förut) var det bara att gå upp tidigt i ottan för att hinna göra sig i ordning, käka frukost och transfer tillbaka till Arlanda. För ovanlighetens skull avgick flyget från terminal 2. Ganska förvånande då Delta Air Lines hör till de största flygbolagen i USA, så jag hade nästan räknat med terminal 5 – men icke. Att hitta Delta Air Lines incheckningsdiskar var relativt enkelt. Eftersom jag redan var incheckad online gick jag till en automat för att få ut boardingkort och bagagetagg. Jag fick ut boardingkort men inte någon bagagetagg.
Min bror Danny försökte checka in via automat men det gick inte utan han blev uppmanad att checka in via disk. Eftersom vi var tidigt på plats hade det ännu inte bildats någon lång kö som tur var. Medan vi stod där i kön kom personal från Delta Air Lines och börja fråga ut person efter person om vart de skulle resa, varför, vad de skulle göra där, hur länge de tänkt stanna o.s.v. Med andra ord, rena rama korsförhöret. När utfrågningen var klar fick personen ett klistermärke på baksidan av passet som ett bevis på att man var godkänd – typ. Och detta gällde varenda passagerare i kön! Detta var tredje gången jag flög till USA och har aldrig varit med om liknande. Jag har flugit med Delta Air Lines nationellt inom USA innan, men det var nu första gången internationellt. Så det kanske är Delta Air Lines normala rutiner vid flygningar till USA?
Till slut blev min bror och jag kallade fram till disken och det verkade inte vara några som helst problem för mannen att checka in varken mig eller brorsan. Nåväl, inga problem med att ta sig genom säkerhetskontrollen. Nu skulle vi bara döda av tiden fram till boarding kl. 07.30. Arlanda Airports terminal 2 är inte stor i jämförelse med terminal 5. Efter säkerhetskontrollen finns det typ en tax-free shop och två ställen att köpa lättare måltider och någon souvenirshop. Alltså inte mycket man kan roa sig med. Men skam den som ger sig. Efter ytterligare passkontroll och väntan vid gaten började boardingen. Då vi hade platser långt bak i planet tillhörde vi gruppen som fick borda sist… vore det inte smartare att börja borda passagerarna längst bak först? Det har jag funderat på länge, att det måste väl ändå vara mest tidseffektivt att börja bakifrån?
Hursomhelst, jag scannade mitt boardingkort och var på väg mot planet när jag vände mig om för att se var Danny tog vägen. Såg att han blivit tagen åt sidan och fick gå iväg och prata med några vakter. Nu var min bror inte den enda som blev tagen åt sidan för extra utfrågning, det var faktiskt ganska många. Men återigen… hade de verkligen tid för utfrågning när de höll på att borda planet? Så lite nervöst satte jag mig på min plats i planet och kunde inget annat göra än att vänta. Det kändes som om två timmar gick innan Danny dök upp i planet. Men nu var vi båda på plats och nu kunde vi luta oss tillbaka och ”se fram emot” 7 timmar och 45 minuters flygning till John F Kennedy International Airport, USA.
Efter en natt med dålig sömn hade jag fullt sjå med att hålla mig vaken mellan måltiderna.
Planet landade strax före 11 på förmiddagen och ärligt talat hade jag förväntat mig en enorm kö till Immigration och tullen. Men det var riktigt lugnt, nästan inga passagerare alls. Tog sedan Air Train till Jamaica station och bytte sedan till tunnelbanan (E-tåget) till Manhattan. Eller ja, så var tanken i alla fall. När vi väl klivit på E-tåget och var på väg mot Manhattan ropades det ut att tåget inte skulle stanna på vissa platser (det var svårt att höra vilka det gällde) så kände jag att det var bäst att hoppa av någon station tidigare. Men det blev nog lite väl många stationer för tidigt! Efter att vi irrat runt en stund och till slut fått tag i en taxi visade det sig att vi var i Queens… Haha, man måste ju få vara turist ibland ;)
När vi väl korsat Hudson River och gett oss in i New Yorks lunchtrafik såg vi välkända landmärken som Chrysler Building och Empire State Building. Nu visade det sig att en betydande del av Manhattans gator var avstängda för biltrafik på grund av NYC Pridevecka och dess parad, så det var värre trafikkaos än vanligt. Men efter mycket om och men kom vi fram till NYMA (New York Manhattan Hotel) på 6 West 32nd Street. Vi fick ett dubbelrum på 13:e våningen och utanför fönstret hade vi Empire State Building som stoltserade. Helt okej utsikt ;) Trötta och hungriga gick vi ut och valde första bästa restaurang för att äta. Det blev en koreansk restaurang och vi beställde varsin rätt.
Problemet var bara att personalen kom in med typ 30 olika små tallrikar med diverse kött, kyckling, grönsaker, ris, potatis mm. och det var omöjligt att avgöra vilka som hörde till mig och vilka som tillhörde min bror. Dessutom tände de en grill på bordet så vi fick grilla köttet och kycklingen. Sen var det ju det där med att äta med pinnar. Det är definitivt inte min grej.
Med mättade magar gick vi via Broadway upp till Times Square och kollade stämningen. Fullt med folk, som vanligt. Det var väldigt varmt och kvavt ute och man blev svettig så fort man rörde på sig. Kändes verkligen som om det skulle behövas regna och åska lite.
Vi gick till Bryant Park och slog oss ner ett tag och bara insöp omgivningen, trafiken, byggnaderna. Vi gick en liten omväg tillbaka till hotellet och lyckades då komma på ”fel” sida av den avstängda 5th Avenue (p.g.a. gayparaden) för att kunna ta oss till hotellet. Det var kravallstaket och därför helt omöjligt att korsa avenyn. Vi gick och gick och hittade till slut en passage vid 34th Street där man kunde få korsa 5th Avenue. Väl uppe på vårat hotellrum och något (mycket) jetlaggade var det inget problem att gå och lägga sig tidigt denna kväll.
Efter en ovanligt varm natt och några få timmars sömn (har aldrig varit med om prassligare täcken på ett hotell förut) var det bara att gå upp tidigt i ottan för att hinna göra sig i ordning, käka frukost och transfer tillbaka till Arlanda. För ovanlighetens skull avgick flyget från terminal 2. Ganska förvånande då Delta Air Lines hör till de största flygbolagen i USA, så jag hade nästan räknat med terminal 5 – men icke. Att hitta Delta Air Lines incheckningsdiskar var relativt enkelt. Eftersom jag redan var incheckad online gick jag till en automat för att få ut boardingkort och bagagetagg. Jag fick ut boardingkort men inte någon bagagetagg.
Min bror Danny försökte checka in via automat men det gick inte utan han blev uppmanad att checka in via disk. Eftersom vi var tidigt på plats hade det ännu inte bildats någon lång kö som tur var. Medan vi stod där i kön kom personal från Delta Air Lines och börja fråga ut person efter person om vart de skulle resa, varför, vad de skulle göra där, hur länge de tänkt stanna o.s.v. Med andra ord, rena rama korsförhöret. När utfrågningen var klar fick personen ett klistermärke på baksidan av passet som ett bevis på att man var godkänd – typ. Och detta gällde varenda passagerare i kön! Detta var tredje gången jag flög till USA och har aldrig varit med om liknande. Jag har flugit med Delta Air Lines nationellt inom USA innan, men det var nu första gången internationellt. Så det kanske är Delta Air Lines normala rutiner vid flygningar till USA?
Till slut blev min bror och jag kallade fram till disken och det verkade inte vara några som helst problem för mannen att checka in varken mig eller brorsan. Nåväl, inga problem med att ta sig genom säkerhetskontrollen. Nu skulle vi bara döda av tiden fram till boarding kl. 07.30. Arlanda Airports terminal 2 är inte stor i jämförelse med terminal 5. Efter säkerhetskontrollen finns det typ en tax-free shop och två ställen att köpa lättare måltider och någon souvenirshop. Alltså inte mycket man kan roa sig med. Men skam den som ger sig. Efter ytterligare passkontroll och väntan vid gaten började boardingen. Då vi hade platser långt bak i planet tillhörde vi gruppen som fick borda sist… vore det inte smartare att börja borda passagerarna längst bak först? Det har jag funderat på länge, att det måste väl ändå vara mest tidseffektivt att börja bakifrån?
Hursomhelst, jag scannade mitt boardingkort och var på väg mot planet när jag vände mig om för att se var Danny tog vägen. Såg att han blivit tagen åt sidan och fick gå iväg och prata med några vakter. Nu var min bror inte den enda som blev tagen åt sidan för extra utfrågning, det var faktiskt ganska många. Men återigen… hade de verkligen tid för utfrågning när de höll på att borda planet? Så lite nervöst satte jag mig på min plats i planet och kunde inget annat göra än att vänta. Det kändes som om två timmar gick innan Danny dök upp i planet. Men nu var vi båda på plats och nu kunde vi luta oss tillbaka och ”se fram emot” 7 timmar och 45 minuters flygning till John F Kennedy International Airport, USA.
Efter en natt med dålig sömn hade jag fullt sjå med att hålla mig vaken mellan måltiderna.
Lördag 25 Juni 2016 - Stockholm Arlanda
Resealbum: New York med brorsan
Copyright © Bejjan888™
Det var ovanligt varmt och kvavt ute, en lördag som denna. När jag packat klart väskorna insåg jag att en stor väska och en handbagageväska skulle bli ganska jobbigt att dra ner till tågstationen i detta väder. Så en tanke slog mig att det kanske skulle gå att ta cykeln och cykla ner… men icke, vet inte hur jag tänkte där men det gick definitivt inte att cykla med de två stora väskorna i alla fall. Efter mycket om och men kom jag ner till stationen ändå och hade god marginal till dess att tåget gick. Varmt! Nämnde jag det? Det gick knappt att stå i solen, så skugga var välbehövligt. På monitorn meddelades att tåget skulle bli 3 minuter försenat – vilken överraskning (inte)?! Nåja, några minuter gjorde ju ingenting. Men mer än så fick det ju inte bli eftersom jag skulle byta tåg i grannstaden för fortsatt resa mot Arlanda. Medan jag stod på perrongen blev förseningen allt längre och först nu meddelade man att det berodde på ett signalfel… *suck* Signalfel verkar vara det man drar till med så fort ett tåg är försenat, man blir inte ens förvånad längre. Till slut var förseningen 10 minuter och marginalen för tågbytet var nu i princip obefintlig. Och här i Sverige så väntar tågen inte in varandra när det är två olika tågoperatörer, och så var det nu för mig att det var två olika operatörer. Jaha ja, man skulle ha tagit en taxi till grannstaden på en gång, vid första tecknet till försening uppstod. Jag kom i samspråk med en annan resenär om vi skulle dela på en taxi och vi var på god väg att göra så, när vi av en slump får höra av en vänlig person att tåget i grannstaden kommer vänta in detta försenade tåg oavsett hur länge det blir. Och varför? Jo, för personalen som skulle jobba ombord på tåget från grannstaden mot Arlanda stod och väntade på det försenade tåget på samma perrong som vi och behövde åka med samma tåg. Hmm. Ibland ska man ha lite tur!
Min bror Danny, hoppade på tåget lite senare och vi kunde äntligen se fram emot resan, eller? Precis bakom oss på tåget, satt en mamma och hennes två barn, kanske 3 och 6 år gamla. De förde ett himla liv och försäkrade sig om att resterande i samma tågvagn visste om att just de var ombord. Gnäll, skrik och högljudda diskussioner i dryga två timmar ner till Arlanda gjorde att vi var helt knäckta, jag och min bror. Väl på Arlanda bestämde vi oss för att käka nåt innan vi ringde efter transfer till hotellet. En stor del av den kvällen gick åt att försöka förstå varför jag inte lyckats checka in min bror på flyget. Hur jag än gjorde så dök ett meddelande upp som sa något i stil med; ”due to government regulations you need to be checked in at the airport”. Varken jag eller brorsan hade någon aning om vad det kunde innebära. Vi kunde dock enas om två möjliga scenarion. Antingen hade just han slumpmässigt blivit utvald till någon extra utfrågning eller att flygbolaget upptäckt något som de tyckte var oklart och ville fråga om. Det andra men mindre troliga alternativet var att TSA (Transportation Security Administration) upptäckt något efter visumansökan som gjorde att de ville prata med min bror om. Men det kändes långsökt eftersom det inte skulle hindra honom från att kunna checka in på planet, den utfrågningen skulle ju i så fall ske vid passkontrollen på JFK’s flygplats i New York. Så en nervös väntan och spänning fanns i luften den kvällen. Worst case scenario var ju att min bror inte blev insläppt i USA och att jag fick göra resan på egen hand.
Det var ovanligt varmt och kvavt ute, en lördag som denna. När jag packat klart väskorna insåg jag att en stor väska och en handbagageväska skulle bli ganska jobbigt att dra ner till tågstationen i detta väder. Så en tanke slog mig att det kanske skulle gå att ta cykeln och cykla ner… men icke, vet inte hur jag tänkte där men det gick definitivt inte att cykla med de två stora väskorna i alla fall. Efter mycket om och men kom jag ner till stationen ändå och hade god marginal till dess att tåget gick. Varmt! Nämnde jag det? Det gick knappt att stå i solen, så skugga var välbehövligt. På monitorn meddelades att tåget skulle bli 3 minuter försenat – vilken överraskning (inte)?! Nåja, några minuter gjorde ju ingenting. Men mer än så fick det ju inte bli eftersom jag skulle byta tåg i grannstaden för fortsatt resa mot Arlanda. Medan jag stod på perrongen blev förseningen allt längre och först nu meddelade man att det berodde på ett signalfel… *suck* Signalfel verkar vara det man drar till med så fort ett tåg är försenat, man blir inte ens förvånad längre. Till slut var förseningen 10 minuter och marginalen för tågbytet var nu i princip obefintlig. Och här i Sverige så väntar tågen inte in varandra när det är två olika tågoperatörer, och så var det nu för mig att det var två olika operatörer. Jaha ja, man skulle ha tagit en taxi till grannstaden på en gång, vid första tecknet till försening uppstod. Jag kom i samspråk med en annan resenär om vi skulle dela på en taxi och vi var på god väg att göra så, när vi av en slump får höra av en vänlig person att tåget i grannstaden kommer vänta in detta försenade tåg oavsett hur länge det blir. Och varför? Jo, för personalen som skulle jobba ombord på tåget från grannstaden mot Arlanda stod och väntade på det försenade tåget på samma perrong som vi och behövde åka med samma tåg. Hmm. Ibland ska man ha lite tur!
Min bror Danny, hoppade på tåget lite senare och vi kunde äntligen se fram emot resan, eller? Precis bakom oss på tåget, satt en mamma och hennes två barn, kanske 3 och 6 år gamla. De förde ett himla liv och försäkrade sig om att resterande i samma tågvagn visste om att just de var ombord. Gnäll, skrik och högljudda diskussioner i dryga två timmar ner till Arlanda gjorde att vi var helt knäckta, jag och min bror. Väl på Arlanda bestämde vi oss för att käka nåt innan vi ringde efter transfer till hotellet. En stor del av den kvällen gick åt att försöka förstå varför jag inte lyckats checka in min bror på flyget. Hur jag än gjorde så dök ett meddelande upp som sa något i stil med; ”due to government regulations you need to be checked in at the airport”. Varken jag eller brorsan hade någon aning om vad det kunde innebära. Vi kunde dock enas om två möjliga scenarion. Antingen hade just han slumpmässigt blivit utvald till någon extra utfrågning eller att flygbolaget upptäckt något som de tyckte var oklart och ville fråga om. Det andra men mindre troliga alternativet var att TSA (Transportation Security Administration) upptäckt något efter visumansökan som gjorde att de ville prata med min bror om. Men det kändes långsökt eftersom det inte skulle hindra honom från att kunna checka in på planet, den utfrågningen skulle ju i så fall ske vid passkontrollen på JFK’s flygplats i New York. Så en nervös väntan och spänning fanns i luften den kvällen. Worst case scenario var ju att min bror inte blev insläppt i USA och att jag fick göra resan på egen hand.
Torsdag 28 April 2016 - Moskva
Resealbum: MiG-29 flygning
Copyright © Bejjan888™
Packade om lite i mina väskor, nu när jag ”bara” ska hem. Frukosten serverades på hotellet och gratis transfer anordnades såklart tillbaka till Sheremetyevo International Airport. Mitt råd om du ska flyga från Sheremetyevo International Airport är att vara ute i god tid, i alla fall om du ska flyga internationellt. Jag stod drygt 1 timme till själva incheckningen och för att checka in väskan. Problemet var ju att de hade samma kö till ALLA internationella flighter med Aeroflot. Vet inte om det är sådär 100% effektivt. Kön till endast baggage drop (vid incheckning online) var lika lång så det hade definitivt inte gått snabbare i den kön heller. Och därefter var det kö i alla fall en kvart innan det blev min tur till passkontrollen där jag lämnade tillbaka turistkortet (som fås vid inresan). Men efter det kunde man ta det lugnt, kolla in tax-free shopen och köpa något att äta.
Väl ombord på planet och det pushats ut från gaten och taxade mot runway så hamnade vi i värsta kön. Uppenbarligen var det rusningstid på flygplatsen och det var säkert 10 plan som stod i kö bara för att få starta, vilket fick mig att fundera på om de bara har en startbana på en så stor flygplats som Sheremetyevo International Airport? Kön bidrog ju till att lukten av bränsle från framförvarande plan kom in i planet bakom. Men vem gillar inte doften av jetbränsle på morgonen? ;) Så planet blev något försenat av att behöva köa till runway men det togs igen på den dryga 2 timmar långa flygningen tillbaka till Stockholm Arlanda Airport.
Packade om lite i mina väskor, nu när jag ”bara” ska hem. Frukosten serverades på hotellet och gratis transfer anordnades såklart tillbaka till Sheremetyevo International Airport. Mitt råd om du ska flyga från Sheremetyevo International Airport är att vara ute i god tid, i alla fall om du ska flyga internationellt. Jag stod drygt 1 timme till själva incheckningen och för att checka in väskan. Problemet var ju att de hade samma kö till ALLA internationella flighter med Aeroflot. Vet inte om det är sådär 100% effektivt. Kön till endast baggage drop (vid incheckning online) var lika lång så det hade definitivt inte gått snabbare i den kön heller. Och därefter var det kö i alla fall en kvart innan det blev min tur till passkontrollen där jag lämnade tillbaka turistkortet (som fås vid inresan). Men efter det kunde man ta det lugnt, kolla in tax-free shopen och köpa något att äta.
Onsdag 27 April 2016 - Nizhniy Novgorod
Resealbum: MiG-29 flygning
Copyright © Bejjan888™
Denna dag var tänkt som reservdag utifall flygningen dagen innan inte skulle gå att genomföra pga. tekniska problem med själva planet eller väderförhållandena etc. Så istället var det bokat en stadstur i staden Nizhny Novgorod tillsammans med min guide och tolk Irina. Tillsammans med chauffören dök Irina upp i hotellets lobby och hämtade mig, strax efter utcheckning från hotellet. Det var lite kyligare vindar idag, men vi trotsade kylan och började gå genom staden.
Mellan 1932 och fram till 1990 hette staden Gorkij, efter författaren Maxim Gorkij som föddes där. Därefter fick staden åter sitt namn Nizhny Novgorod (betyder ungefär ”nedre nya staden”) eftersom staden ligger nedströms om staden Novgorod (”nya staden”). Nizhny Novgorod har sedan länge varit platsen för en militärbas, varför staden länge hållits isolerad från utländska turister och först i maj 1991 öppnades Nizhny Novgorod upp och turister fick besöka staden. Människorna och staden har sedan dess sakta börjat anpassa sig till turismen.
Nizhny Novgorod ligger geografiskt på den plats där bifloden Oka mynnar ut i floden Volga. Denna plats har historiskt bidragit till en stark ekonomi för staden eftersom handelsfartygen ofta lade till här för att sälja varor på Novgorodmässan som var Rysslands främsta handelscentrum under 1800-talet. Det var under den här tiden som Nizhny Novgorod utvecklades till en industristad med inriktning mot båttrafiken som passerade på Volga och Oka. Den industriella delen av staden är plan och det är först när man kommer in mot stadens centrum som man kan se Kreml, den äldre stadskärnan som ligger på en kulle med vacker vy ut mot platsen där Volga och Oka går samman. Kreml omsluts av ett fort med en hög och bred mur, som skyddade staden från anfall. Vakterna lät huvudporten stå öppen och om hjortdjuren, i skogen utanför, sprang vettskrämda in genom porten så fanns troligtvis fienden inte långt borta och man hann förbereda sig för strid. Därför har hjorten blivit Nizhny Novgorods stadssymbol. Kreml anses vara det bäst bevarade medeltida fortet i centrala Ryssland, och enligt experter kan det bero på att fortet och dess mur byggdes uppe på en kulle och därför svårt att osedd anfalla eller skada fortet. Irina och jag gjorde en vandring innanför fortets murar och Irina berättade om stadens historia. Många minnesplatser finns runtom i staden för att hylla de om komna i Andra Världskriget, vilket Ryssland var involverat i mellan 1941 – 1945.
Även en stridsvagn (Tank T-34) och diverse andra stridsfordon fanns uppställda för visning.
Den äldsta kvarstående kyrkan i Nizhny Novgorod är Ärkeängel Mikaels Katedral som byggdes helt i trä under 1500-talet. Kyrkan har därefter renoverats i omgångar och har idag en nedre del som består av tegel och tak av trä. De rysk-ortodoxa kyrkorna är – jämfört med svenska kyrkor – färgglada och vackert byggda med sina lökformade kupoler. Kyrkans takfärg väljs efter vem kyrkan är tillägnad; Jesus, Jungfru Maria etc. Även takkorsets design och utformning har betydelse. T.ex. en halvmåne under korset symboliserar en skål där Jesus blod samlas upp i vid korsfästningen. En kort bit från Ärkeängel Mikaels Katedral, ligger Den Eviga Elden, som brinner till minne för alla hjältar under Andra Världskriget.
På andra sidan av katedralen ligger ett torg med en staty av Nizhny Novgorods grundare. Staden grundades enligt böckerna år 1221 av hertig Yuri Vsevolodovich som på senare år ärats med ett monument tillsammans med biskop Simon, Yuris andlige ledare. Det finns en intressant historia som Irina, min guide, berättade för mig om varför biskop Simons högra hand är höjd. Enligt historien så halshöggs Simon på torget där statyn står idag, och hans avhuggna huvud knöts fast i en svans på en häst. Därefter red man runt på hästen med huvudet hängandes och slängandes efter. När detta till slut stoppades av en man som sedan återbördade huvudet till biskopens kropp, sägs det att biskop Simons högra hand åkte upp – i form av ett tack. Huruvida detta är sant eller inte, låter jag vara osagt. Men det är en intressant historia.
Nizhny Novgorods äldsta hus finns kvar och har renoverats upp. Huset bestod av tre våningar, de två första våningarna bestod av tegel samt en tredje våning som var byggt i trä. Då den 3:e våningen byggdes av trä, vet man inte exakt hur den våningen såg ut, då träet förstörts. Men man har byggt upp det så som man tror det kan ha sett ut. Första våningen, entréplanet, användes enbart av tjänstefolket medan herren och hans familj alltid tog en trapp upp till andra våningen där de spenderade sin vakna tid. När familjen skulle sova gjorde man det på den tredje våningen som bestod av trä.
Mitt emot detta hus finns en vacker kyrka, som kommunisterna byggde upp ett stort tegelhus framför. Detta för att turister och handlare inte skulle se denna vackra kyrka från floden Volga och därmed inte stanna till för ett besök.
Min stadstur avslutades med ett besök i Stroganovkyrkan, eller Rozhdestvenskaya-kyrkan, med unik arkitektonisk stil jämfört med övriga kyrkor i Nizhny Novgorod. Mitt estetiska sinne tilltalades direkt av den Stroganov-barock (eller pseudo-rysk stil) som kyrkan tillhör. Kyrkan har flera vackra färger (guld, rött, grönt, blått) på sina lökformade kupoler och de handgjorda guldfärgade korsen som pryder taken är mycket skickligt gjorda.
Och för att inte tala om de vackra ornament som omgav fönstren vilka minutiöst skapats för hand. Inne i kyrkan fanns vackra handgjorda dekorationer målade i guld och ytterligare bevis på omsorgsfullt handarbete. Och ja, enligt historien ska det vara familjen Stroganov (franska Stroganoff) som gett namnet åt Biffstroganoffen, men jag törs inte säga hur pass sant det är.
Stadsturen avslutades med en lunch på en lokal medeltida restaurang. Mysig inredning och atmosfär och god mat. På vägen till Nizhny Novgorod International Airport bad jag att få stanna till och köpa en till väska som jag kunde checka in. Eftersom jag endast rest hit med handbagage så fanns det inget utrymme what so ever att få med alla mina födelsedagspresenter hem i den lilla väskan. Väl på flygplatsen i kön till incheckningen såg jag att tiden för mitt flyg inte stämde överens med mina papper. Irina, som fortfarande var med mig, frågade personalen bakom disken om det. Jovisst, det var försenat med 2 timmar. Hmm… med tanke på att flygtiden mellan Moskva och Nizhny Novgorod endast är cirka 45 minuter och de vet redan att det tar minst 2 timmar... med andra ord, något är fel med själva planet och att det måste fixas innan det lyfter alternativt måste de byta till ett nytt plan (vilket kan ta upp till 2 timmar). Nåja. Nu hade jag inte något flyg att passa hem till Sverige förrän i morgon förmiddag, som tur var. Så det var bara att sitta ner och vänta.
Efter säkerhetskontrollen till terminal 1 fanns det inte mycket att göra eller spendera tiden med, så tur att det fanns gratis WiFi på flygplatsen. Men när klockan var 19.30 (nya tiden då planet skulle ha avgått) fanns det ännu inga uppgifter om ens vilken gate vi skulle gå till. Men strax efter kl. 20.00 fick vi veta numret på gaten. Alla rusade dit, men det fanns ingen personal där. Nähä? Och några minuter senare ropade de ut att det var en gate en trappa ner istället. Så alla skyndade sig ner för rulltrappan och ombord på den väntande bussen. Det fanns endast ett plan i sikte och det stod lite längre ut på plattan och väntade. Nåja, det var väl lite överdriven service, tänkte jag i mitt stilla sinne. När alla var klivit på började bussen köra förbi det plan jag var bergsäker på var vårat. Men istället gjorde bussen en gigantisk sväng runt planet och runt ytterligare ett plan längre bort för att sedan köra tillbaka till samma gate som vi just kom ifrån… ENDA skillnaden var att bussen stannade kanske 5 meter närmare planet än från den positionen som bussen startade från. Det var ändå 20 meter kvar till själva planet. Men just vid det tillfället orkade jag inte tänka något annat än att skynda mig på planet för att komma till Moskva. Men såhär efteråt hade det ju gått 10 gånger snabbare om vi sluppit gå på bussen (som ändå bara tog oss 5 meter närmare planet) och istället fått gå på egna ben direkt fram till flygplanet… *suck*
Väl ombord på planet så meddelade piloten att förseningen berodde på tekniska problem med planet (som jag trodde) och att de som pga detta nu missat sina anslutningsflyg skulle kontakta personal på Sheremetyevo International Airport. Och ska jag vara ärlig så kändes det fjuttigt att flyga kommersiellt efter upplevelsen igår. Trots den korta flygningen till Moskva fick vi både smörgås och dryck ombord, riktigt bra service av Aeroflot. Något som andra flygbolag skulle kunna ta efter, tycker jag. Väl på hotellet i Moskva var det inga problem att sova.
Denna dag var tänkt som reservdag utifall flygningen dagen innan inte skulle gå att genomföra pga. tekniska problem med själva planet eller väderförhållandena etc. Så istället var det bokat en stadstur i staden Nizhny Novgorod tillsammans med min guide och tolk Irina. Tillsammans med chauffören dök Irina upp i hotellets lobby och hämtade mig, strax efter utcheckning från hotellet. Det var lite kyligare vindar idag, men vi trotsade kylan och började gå genom staden.
Mellan 1932 och fram till 1990 hette staden Gorkij, efter författaren Maxim Gorkij som föddes där. Därefter fick staden åter sitt namn Nizhny Novgorod (betyder ungefär ”nedre nya staden”) eftersom staden ligger nedströms om staden Novgorod (”nya staden”). Nizhny Novgorod har sedan länge varit platsen för en militärbas, varför staden länge hållits isolerad från utländska turister och först i maj 1991 öppnades Nizhny Novgorod upp och turister fick besöka staden. Människorna och staden har sedan dess sakta börjat anpassa sig till turismen.
Stadsturen avslutades med en lunch på en lokal medeltida restaurang. Mysig inredning och atmosfär och god mat. På vägen till Nizhny Novgorod International Airport bad jag att få stanna till och köpa en till väska som jag kunde checka in. Eftersom jag endast rest hit med handbagage så fanns det inget utrymme what so ever att få med alla mina födelsedagspresenter hem i den lilla väskan. Väl på flygplatsen i kön till incheckningen såg jag att tiden för mitt flyg inte stämde överens med mina papper. Irina, som fortfarande var med mig, frågade personalen bakom disken om det. Jovisst, det var försenat med 2 timmar. Hmm… med tanke på att flygtiden mellan Moskva och Nizhny Novgorod endast är cirka 45 minuter och de vet redan att det tar minst 2 timmar... med andra ord, något är fel med själva planet och att det måste fixas innan det lyfter alternativt måste de byta till ett nytt plan (vilket kan ta upp till 2 timmar). Nåja. Nu hade jag inte något flyg att passa hem till Sverige förrän i morgon förmiddag, som tur var. Så det var bara att sitta ner och vänta.
Efter säkerhetskontrollen till terminal 1 fanns det inte mycket att göra eller spendera tiden med, så tur att det fanns gratis WiFi på flygplatsen. Men när klockan var 19.30 (nya tiden då planet skulle ha avgått) fanns det ännu inga uppgifter om ens vilken gate vi skulle gå till. Men strax efter kl. 20.00 fick vi veta numret på gaten. Alla rusade dit, men det fanns ingen personal där. Nähä? Och några minuter senare ropade de ut att det var en gate en trappa ner istället. Så alla skyndade sig ner för rulltrappan och ombord på den väntande bussen. Det fanns endast ett plan i sikte och det stod lite längre ut på plattan och väntade. Nåja, det var väl lite överdriven service, tänkte jag i mitt stilla sinne. När alla var klivit på började bussen köra förbi det plan jag var bergsäker på var vårat. Men istället gjorde bussen en gigantisk sväng runt planet och runt ytterligare ett plan längre bort för att sedan köra tillbaka till samma gate som vi just kom ifrån… ENDA skillnaden var att bussen stannade kanske 5 meter närmare planet än från den positionen som bussen startade från. Det var ändå 20 meter kvar till själva planet. Men just vid det tillfället orkade jag inte tänka något annat än att skynda mig på planet för att komma till Moskva. Men såhär efteråt hade det ju gått 10 gånger snabbare om vi sluppit gå på bussen (som ändå bara tog oss 5 meter närmare planet) och istället fått gå på egna ben direkt fram till flygplanet… *suck*
Väl ombord på planet så meddelade piloten att förseningen berodde på tekniska problem med planet (som jag trodde) och att de som pga detta nu missat sina anslutningsflyg skulle kontakta personal på Sheremetyevo International Airport. Och ska jag vara ärlig så kändes det fjuttigt att flyga kommersiellt efter upplevelsen igår. Trots den korta flygningen till Moskva fick vi både smörgås och dryck ombord, riktigt bra service av Aeroflot. Något som andra flygbolag skulle kunna ta efter, tycker jag. Väl på hotellet i Moskva var det inga problem att sova.
Tisdag 26 April 2016 - Nizhniy Novgorod
Resealbum: MiG-29 flygning
Copyright © Bejjan888™
Och så var dagen här, dagen med stort D. Blev inte många timmars sömn under natten, men gick upp och kände mig ändå pigg och fräsch med adrenalinet påslaget. En liten frukost intogs (var inte värt att äta för mycket ifall man blev flygsjuk) och sen var det dags att möta upp min guide och tolk Irina i hotellreceptionen kl. 08.00 för transfer till Sokol Airbase. Det var enkelt att hitta Irina i hotellets reception (då hon höll i en skylt med en MiG-29) och hon gav ett lugnt, varmt och professionellt intryck. Med en mycket bra engelska och kort presentation av sig själv, anslöt vi oss till föraren Sergei som började köra oss till flygbasen. Den dryga 30 minuter långa transfern kändes ändå som en evighet innan vi kom fram till själva basen. Längs vägen berättade Irina om vad som kommer hända och hur saker och ting kommer gå till under dagen. För att ens få sätta sin fot inne på flygbasen krävs minst 2 månader av pappersarbete och ansökan måste därför göras i god tid.
Sokol – Nizhny Novgorod construction plant – byggdes år 1932 och är idag ett av de ledande företagen inom flygindustrin i Ryssland. Redan från start har flygplan massproducerats här och över 40 000 plan har lämnat fabriken. Men det var först 1949 som samarbetet mellan Sokolfabriken och Mikojan tog fart och det första jetplanet MiG-15 började massproduceras och exporteras. Fortsatt samarbete ledde till produktion av jetplanet MiG-17 innan det första överljudsplanet – MiG-21 – producerades vilket banade ny väg för stridsflygplan världen över. Vid tillverkningen av MiG-25 genomgick Sokolfabriken en teknisk revolution och blev snabbt en av de mest högteknologiska tillverkarna inom flygindustrin.
MiG-29, även känd som Russian Beauty, är ett av ryska flygvapnets mest framstående stridsflygplan som klassas som ett 4:e generationens stridsflygplan. Det var under tidigt 1980-tal som MiG-29 designades som ett kraftfullt och imponerande stridsflygplan med överlägsenhet vad gällde jakt och attack med missiler. MiG-29 är ett av det mest kända och avancerade stridsflygplanen i världen och dess feminina form har gjort den omtyckt inte bara hos män utan också kvinnor. MiG-29, även kallat Fulcrum, tillverkas i olika modeller och flygs i över 25 olika länder där planet ofta tjänstgör som ett lätt frontlinjeplan inom de olika ländernas flygvapen.
Vid grinden till flygbasen möttes vi upp av en representant från flygbasen. Säkerheten var hög och flera säkerhetskontroller av både bilar, passagerare och pass skedde innan vi ens kommit fram till sista byggnaden där medicinsk kontroll, klädombyte och möte med piloten skulle ske. Innan jag ens hunnit ut ur bilen fanns stillbildsfotograf samt ytterligare en fotograf som filmade allting på plats för att börja fota och filma. Sedan togs jag emot av personal som dels hjälpt till att boka min flygning men också den läkare som kontrollerade blodtryck och puls innan flygningen, samt kanske den viktigaste av alla – piloten. Dagen till ära var Andrew Pechenkin utsedd min pilot, en av tre testpiloter på Sokol Airbase som är godkända att flyga civilpersoner i MiG-29UB. Nog för att man lägger sitt liv i piloters händer varje gång man flyger kommersiellt, men det blir lite mer personligt och intimt när man får skaka hand och prata med piloten som ska utföra diverse konster i luften. Andrew gav ett lugnt och stabilt intryck och det kändes rätt från första stund.
Efter en kort genomgång av diverse avancerade flygkonster fick jag berätta vad jag ville ha ut av själva flygningen. ”Jag vill prova på mycket som möjligt” svarade jag. Jag menar, har man betalat för sig så varför inte? ;) Sedan kom första överraskningen för dagen. Andrew räckte över en blå flygdress som jag dels skulle ha på mig under flygningen men också att det var en gåva till mig på min födelsedag som jag sedan skulle få ta med mig hem. Och detta var bara den första av en rad födelsedagspresenter som jag fick under dagen. Kort därpå var det dags att svida om till mer passande kläder. Brandsäkra underkläder och därefter G-dräkten som kunde liknas vid en kroppskorsett med slangar i. Inte nog med att den var smal i passformen, den skulle snöras ihop tight om både ben och armar och överkropp för bästa passform och funktion. När G-dräkten satt som ett korvskinn på kroppen var det bara att hoppa i nästa dress, den blåa flygdressen. Sen var det kängor på och dags för transfer till uppställningsplatsen för MiG-planet.
Tillsammans med fotografen, videomannen, Irina, Andrew och några till begav vi oss ut till plattan där MiG-planet väntade. På plats genomförde Andrew en visuell inspektion av planet där grundläggande saker som att kontrollera att planet inte lutar (pga dåligt tryck alternativt punktering i något av däcken), att bultarna är i låsta positioner, luftintag, turbojetmotorer, landningsställ, vingar mm. mm. är okej. Därefter var det dags att klättra upp för stegen och inta sätet i cockpit. En serviceman följde med upp för stegen och hjälpte till att spänna fast mig med alla remmar och spännen till fallskärm och katapultstol. Instrumentpanelen i bakre sätet, där jag satt, var utrustad med mätare för det mesta; hastighet, höjd, G-kraft, gyroskop, syrgas mm. mm. Andrew klättrade upp för stegen och gick igenom de flesta mätarna, hur jag använde kommunikationsknappen för att kommunicera med honom under själva flygningen och vilka knappar som inte fick röras. Och kanske viktigast av allt: handtaget för katapultstolen fanns in case of.
På med hjälmen och efter att G-dräkten kopplats in och syrgasen till syrgasmasken slagits på, var det bara att ge tummen upp och vänta på att Andrew intagit positionen i pilotsätet. Ljudet av de två RD-33 turbojetmotorerna som startades upp ljöd som musik i mina öron och Andrew började kontrollen av viktiga system såsom stabilisator, höjdroder och vingarnas klaffar mm. För andrepiloten finns dubbelkommando med control column och pedaler (lika som förste piloten) eftersom MiG-29 UB är ett tvåsitsigt stridsflygplan för att förbereda och träna MiG-29-piloter.
Efter att huven sänkts ner och var i låst läge började Andrew taxa ut till runway för start. När planet stod i startposition och vi fått klartecken från kontrolltornet för takeoff var det liksom bara att hänga med ;)
Här slutar jag skriva för en stund och låter alla bilder beskriva istället.
När planet landade på runway igen efter alla flygkonster (diverse olika rollar, looping, inverterad flygning, hammer mm.) så mådde man ju inte så där tipp topp direkt men det var först på slutet av flygningen som jag kände att hjärnan tappade orienteringen och därefter kom illamåendet som ett brev på posten. Men jag tog mig ur planet på egna ben och kände mig otroligt glad och stolt när Andrew kom och berättade att jag just varit med om ända upp till 7.0 G-krafter. Lilla jag, liksom?
Väl tillbaka i kontrollbyggnaden så kändes det bra att få lägga sig ner på en brits och bara låta hjärnan varva ner och inse att jag var tillbaka på jorden. Därefter var det en avslutande ceremoni med utdelning av diplom och tack från pilot och teamet bakom hela upplevelsen. Eftersom det var min födelsedag fick jag även en stor bukett rosor samt ta emot gratulationer och fler presenter än de jag redan fått. Men det slutade inte där, nej, nej. Väl tillbaka på hotellrummet hade hotellchefen sänt upp både fruktkorg och vin på rummet samt ett litet brev. Det här är helt klart den bästa upplevelsen och födelsedagen i mitt liv och att i efterhand få se alla foton och videofilmer från denna dag gör att man återupplever flygturen gång, på gång.
Det är svårt att få någon uppfattning om hur många personer som faktiskt är involverade i en sådan här upplevelse. Självklart har ju piloten en nyckelroll, men det är många personer som man aldrig får se, men som är jätteviktiga; brandmän, teknisk personal och personer som jobbar med säkerhet, radiokommunikation i flygkontrolltornet mm, mm. Utan de skulle det aldrig gå att genomföra.
Och många som frågat mig om priset för en sådan här upplevelse har blivit chockade över att höra vad det kostar. Men vad tror ni det kostar att tanka upp en sådan maskin? Det är inte gratis. MiG-29 är i och för sig designad för unik manövrerbarhet och höga hastigheter och speciellt överlägsen på kortdistansstrider, men det krävdes ändå över 3000 liter jetbränsle för min lilla flygning.
Och så var dagen här, dagen med stort D. Blev inte många timmars sömn under natten, men gick upp och kände mig ändå pigg och fräsch med adrenalinet påslaget. En liten frukost intogs (var inte värt att äta för mycket ifall man blev flygsjuk) och sen var det dags att möta upp min guide och tolk Irina i hotellreceptionen kl. 08.00 för transfer till Sokol Airbase. Det var enkelt att hitta Irina i hotellets reception (då hon höll i en skylt med en MiG-29) och hon gav ett lugnt, varmt och professionellt intryck. Med en mycket bra engelska och kort presentation av sig själv, anslöt vi oss till föraren Sergei som började köra oss till flygbasen. Den dryga 30 minuter långa transfern kändes ändå som en evighet innan vi kom fram till själva basen. Längs vägen berättade Irina om vad som kommer hända och hur saker och ting kommer gå till under dagen. För att ens få sätta sin fot inne på flygbasen krävs minst 2 månader av pappersarbete och ansökan måste därför göras i god tid.
Sokol – Nizhny Novgorod construction plant – byggdes år 1932 och är idag ett av de ledande företagen inom flygindustrin i Ryssland. Redan från start har flygplan massproducerats här och över 40 000 plan har lämnat fabriken. Men det var först 1949 som samarbetet mellan Sokolfabriken och Mikojan tog fart och det första jetplanet MiG-15 började massproduceras och exporteras. Fortsatt samarbete ledde till produktion av jetplanet MiG-17 innan det första överljudsplanet – MiG-21 – producerades vilket banade ny väg för stridsflygplan världen över. Vid tillverkningen av MiG-25 genomgick Sokolfabriken en teknisk revolution och blev snabbt en av de mest högteknologiska tillverkarna inom flygindustrin.
MiG-29, även känd som Russian Beauty, är ett av ryska flygvapnets mest framstående stridsflygplan som klassas som ett 4:e generationens stridsflygplan. Det var under tidigt 1980-tal som MiG-29 designades som ett kraftfullt och imponerande stridsflygplan med överlägsenhet vad gällde jakt och attack med missiler. MiG-29 är ett av det mest kända och avancerade stridsflygplanen i världen och dess feminina form har gjort den omtyckt inte bara hos män utan också kvinnor. MiG-29, även kallat Fulcrum, tillverkas i olika modeller och flygs i över 25 olika länder där planet ofta tjänstgör som ett lätt frontlinjeplan inom de olika ländernas flygvapen.
Vid grinden till flygbasen möttes vi upp av en representant från flygbasen. Säkerheten var hög och flera säkerhetskontroller av både bilar, passagerare och pass skedde innan vi ens kommit fram till sista byggnaden där medicinsk kontroll, klädombyte och möte med piloten skulle ske. Innan jag ens hunnit ut ur bilen fanns stillbildsfotograf samt ytterligare en fotograf som filmade allting på plats för att börja fota och filma. Sedan togs jag emot av personal som dels hjälpt till att boka min flygning men också den läkare som kontrollerade blodtryck och puls innan flygningen, samt kanske den viktigaste av alla – piloten. Dagen till ära var Andrew Pechenkin utsedd min pilot, en av tre testpiloter på Sokol Airbase som är godkända att flyga civilpersoner i MiG-29UB. Nog för att man lägger sitt liv i piloters händer varje gång man flyger kommersiellt, men det blir lite mer personligt och intimt när man får skaka hand och prata med piloten som ska utföra diverse konster i luften. Andrew gav ett lugnt och stabilt intryck och det kändes rätt från första stund.
Efter en kort genomgång av diverse avancerade flygkonster fick jag berätta vad jag ville ha ut av själva flygningen. ”Jag vill prova på mycket som möjligt” svarade jag. Jag menar, har man betalat för sig så varför inte? ;) Sedan kom första överraskningen för dagen. Andrew räckte över en blå flygdress som jag dels skulle ha på mig under flygningen men också att det var en gåva till mig på min födelsedag som jag sedan skulle få ta med mig hem. Och detta var bara den första av en rad födelsedagspresenter som jag fick under dagen. Kort därpå var det dags att svida om till mer passande kläder. Brandsäkra underkläder och därefter G-dräkten som kunde liknas vid en kroppskorsett med slangar i. Inte nog med att den var smal i passformen, den skulle snöras ihop tight om både ben och armar och överkropp för bästa passform och funktion. När G-dräkten satt som ett korvskinn på kroppen var det bara att hoppa i nästa dress, den blåa flygdressen. Sen var det kängor på och dags för transfer till uppställningsplatsen för MiG-planet.
Efter att huven sänkts ner och var i låst läge började Andrew taxa ut till runway för start. När planet stod i startposition och vi fått klartecken från kontrolltornet för takeoff var det liksom bara att hänga med ;)
Här slutar jag skriva för en stund och låter alla bilder beskriva istället.
Väl tillbaka i kontrollbyggnaden så kändes det bra att få lägga sig ner på en brits och bara låta hjärnan varva ner och inse att jag var tillbaka på jorden. Därefter var det en avslutande ceremoni med utdelning av diplom och tack från pilot och teamet bakom hela upplevelsen. Eftersom det var min födelsedag fick jag även en stor bukett rosor samt ta emot gratulationer och fler presenter än de jag redan fått. Men det slutade inte där, nej, nej. Väl tillbaka på hotellrummet hade hotellchefen sänt upp både fruktkorg och vin på rummet samt ett litet brev. Det här är helt klart den bästa upplevelsen och födelsedagen i mitt liv och att i efterhand få se alla foton och videofilmer från denna dag gör att man återupplever flygturen gång, på gång.
Det är svårt att få någon uppfattning om hur många personer som faktiskt är involverade i en sådan här upplevelse. Självklart har ju piloten en nyckelroll, men det är många personer som man aldrig får se, men som är jätteviktiga; brandmän, teknisk personal och personer som jobbar med säkerhet, radiokommunikation i flygkontrolltornet mm, mm. Utan de skulle det aldrig gå att genomföra.
Och många som frågat mig om priset för en sådan här upplevelse har blivit chockade över att höra vad det kostar. Men vad tror ni det kostar att tanka upp en sådan maskin? Det är inte gratis. MiG-29 är i och för sig designad för unik manövrerbarhet och höga hastigheter och speciellt överlägsen på kortdistansstrider, men det krävdes ändå över 3000 liter jetbränsle för min lilla flygning.
Måndag 25 April 2016 - Nizhniy Novgorod
Resealbum: MiG-29 flygning
Copyright © Bejjan888™
För ovanlighetens skull var det här ingen lång resa, varken i distans eller i antal dagar. En fyra dagars resa Tur & Retur till Nizhny Novgorod (Ryssland) med ett spektakulärt äventyr som väntade på mig där borta. Planering och förberedelser påbörjades för över 8 månader med medicinsk undersökning och ansökan om visum mm. Allt detta med hjälp av Andreas från Space Affairs, som hjälpte till med att ordna och hjälpa till både före, under och efter själva flygningen.
Så äntligen hade dagen för avresa kommit och jag var för en gångs skull klar med packningen i tid, vilket är ovanligt för att vara mig. Men jag planerade i och för sig att bara ha handbagage med mig och slippa krångla med incheckning av baggage, så då har man liksom inte så mycket utrymme att packa för mycket grejer på. Hann till och med ladda ner nya spellistor på mp3-spelaren. Innan jag lämnade hemmet hann jag kolla sisådär en 17 gånger att jag hade alla papper med mig… reseförsäkring, flygbiljetter, tågbiljetter, medicinska papper och övriga resepapper nödvändiga för min resa. Men endast handbagage och handväska var det enkelt att ta cykeln ner till tågstationen. Det var bitande -3°C såhär på morgonen och jag hann bli lagom nerkyld till dess att tåget kom och jag kunde gå ombord. I grannstaden Borlänge blev det tågbyte till SJ’s regionaltåg som döm av min förvåning avgick i tid (!). Men det var ju 2 timmar kvar till Stockholm Arlanda så allt kunde ju hända. Och det var här på tåget som det började pirra lite i magen över att jag var så nära nu att få flyga stridsflygplan… och inte vilket plan som helst, utan en MiG-29!
Gick av tåget på Arlanda och tog rulltrapporna upp till Sky City och passade på att växla till mig lite ryska rubel. Även om alla hotell, transfers, mat, guide mm. var betalt i förväg så är det alltid bra att ha cash med sig för dricks och sånt. Var i god tid, men ställde mig ändå i kön till incheckningen. Kunde allt stå lite grann efter att ha suttit på tåg i 2 ½ timme och snart på flyget i ytterligare 2 timmar. När personalen till incheckningsdiskarna till slut kom på plats, blev jag positivt överraskad av att det var svensk personal. Hade förväntat mig rysk personal då jag skulle flyga med Aeroflot. Fick mina boardingkort (med fönsterplats såklart) och passerade enkelt och smidigt säkerhetskontrollen, trots att jag hade en pösig luvtröja på mig blev jag inte extra kollad. Just den tröjan har jag tidigare varit tvungen att ta av och röntga när jag passerat säkerhetskontrollen, men inte idag då. Köpte en enklare Caesar Sallad Wrap för hutlösa 83 spänn (!). Men man har ju inte så många alternativ på en flygplats.
Direktflyget till Moskva skulle bli 15 minuter försenat enligt informationstavlan, vilket var okej bara det inte blev mer så. Då Ryssland inte tillhör EU tillkom en extra passkontroll innan jag kunde sitta ner vid gaten. Den svenska personalen från incheckningen kom så småningom till gaten och lät oss passagerare gå ombord på planet. Men väl på planet så var det rysk kabinpersonal i stiliga uniformer. Den ryska kabinpersonalen pratade dock mycket bra engelska så det var inget att vara orolig över. När boardingen var klar var planet lite mer än halvfullt med passagerare, och de två sätena bredvid mig var tomma. Under den drygt 2 timmar långa flygningen till Moskva serverades det en rejäl smörgås med valfri dryck och våtservett samt tandpetare (!). Blev riktigt imponerad. Landade på Sheremetyevo International Airport (SVO) strax före kl. 16.00. Det gick lätt att hitta på flygplatsen eftersom alla nödvändiga skyltar som textas på ryska (med kyrilliska bokstäver) också står på engelska med latinska bokstäver. Jag har dock läst lite ryska för några år sedan och fortfarande kommer ihåg det kyrilliska alfabetet och dess uttal, så för att fördriva tiden innan nästa flyg till Nizhny Novgorod gick jag runt och läste på olika skyltar. Så med lite kunskap om det kyrilliska alfabetet går många ord går att förstå och är lika som i engelskan och svenska.
Passkontrollanten i båset på Sheremetyevo International Airport var måttligt intresserad av sitt arbete men kontrollerade mitt pass och gav mig turistkortet som ska återlämnas till passkontrollen vid resan ut ur Ryssland. Att söka visum till Ryssland kräver en del förberedelser med papper hit och dit, men det var inte så krångligt som jag först trodde. Men man får vara beredd på att det kostar en del (1500 SEK).
Planet mot Nizhny Novgorod var heller inte fullsatt när boardingen var klar. Flygtiden var drygt 45 minuter och trots den korta distansen bjöd Aeroflot på både dryck och en rejäl smörgås – det kallar jag service eftersom många flygbolag knappt skulle bjuda på vatten på en sådan kort flygning. Planet landade på Nizhny Novgorod International Airport strax innan kl. 20.00. Eftersom jag inte checkat in någon väska var det bara att gå vidare till mötesplatsen där min transfer till hotellet väntade. Transfern till hotellet var beräknad att ta en halvtimme men på grund av vägarbeten längs vägen tog det drygt 1 timme. Vid ankomst till Hotel Alexandrovsky Garden var det bara att checka in och gå till middagen som väntade i hotellets restaurang. Senare på kvällen var det inte helt lätt att somna eftersom man var så exalterad inför morgondagen.
För ovanlighetens skull var det här ingen lång resa, varken i distans eller i antal dagar. En fyra dagars resa Tur & Retur till Nizhny Novgorod (Ryssland) med ett spektakulärt äventyr som väntade på mig där borta. Planering och förberedelser påbörjades för över 8 månader med medicinsk undersökning och ansökan om visum mm. Allt detta med hjälp av Andreas från Space Affairs, som hjälpte till med att ordna och hjälpa till både före, under och efter själva flygningen.
Så äntligen hade dagen för avresa kommit och jag var för en gångs skull klar med packningen i tid, vilket är ovanligt för att vara mig. Men jag planerade i och för sig att bara ha handbagage med mig och slippa krångla med incheckning av baggage, så då har man liksom inte så mycket utrymme att packa för mycket grejer på. Hann till och med ladda ner nya spellistor på mp3-spelaren. Innan jag lämnade hemmet hann jag kolla sisådär en 17 gånger att jag hade alla papper med mig… reseförsäkring, flygbiljetter, tågbiljetter, medicinska papper och övriga resepapper nödvändiga för min resa. Men endast handbagage och handväska var det enkelt att ta cykeln ner till tågstationen. Det var bitande -3°C såhär på morgonen och jag hann bli lagom nerkyld till dess att tåget kom och jag kunde gå ombord. I grannstaden Borlänge blev det tågbyte till SJ’s regionaltåg som döm av min förvåning avgick i tid (!). Men det var ju 2 timmar kvar till Stockholm Arlanda så allt kunde ju hända. Och det var här på tåget som det började pirra lite i magen över att jag var så nära nu att få flyga stridsflygplan… och inte vilket plan som helst, utan en MiG-29!
Gick av tåget på Arlanda och tog rulltrapporna upp till Sky City och passade på att växla till mig lite ryska rubel. Även om alla hotell, transfers, mat, guide mm. var betalt i förväg så är det alltid bra att ha cash med sig för dricks och sånt. Var i god tid, men ställde mig ändå i kön till incheckningen. Kunde allt stå lite grann efter att ha suttit på tåg i 2 ½ timme och snart på flyget i ytterligare 2 timmar. När personalen till incheckningsdiskarna till slut kom på plats, blev jag positivt överraskad av att det var svensk personal. Hade förväntat mig rysk personal då jag skulle flyga med Aeroflot. Fick mina boardingkort (med fönsterplats såklart) och passerade enkelt och smidigt säkerhetskontrollen, trots att jag hade en pösig luvtröja på mig blev jag inte extra kollad. Just den tröjan har jag tidigare varit tvungen att ta av och röntga när jag passerat säkerhetskontrollen, men inte idag då. Köpte en enklare Caesar Sallad Wrap för hutlösa 83 spänn (!). Men man har ju inte så många alternativ på en flygplats.
Direktflyget till Moskva skulle bli 15 minuter försenat enligt informationstavlan, vilket var okej bara det inte blev mer så. Då Ryssland inte tillhör EU tillkom en extra passkontroll innan jag kunde sitta ner vid gaten. Den svenska personalen från incheckningen kom så småningom till gaten och lät oss passagerare gå ombord på planet. Men väl på planet så var det rysk kabinpersonal i stiliga uniformer. Den ryska kabinpersonalen pratade dock mycket bra engelska så det var inget att vara orolig över. När boardingen var klar var planet lite mer än halvfullt med passagerare, och de två sätena bredvid mig var tomma. Under den drygt 2 timmar långa flygningen till Moskva serverades det en rejäl smörgås med valfri dryck och våtservett samt tandpetare (!). Blev riktigt imponerad. Landade på Sheremetyevo International Airport (SVO) strax före kl. 16.00. Det gick lätt att hitta på flygplatsen eftersom alla nödvändiga skyltar som textas på ryska (med kyrilliska bokstäver) också står på engelska med latinska bokstäver. Jag har dock läst lite ryska för några år sedan och fortfarande kommer ihåg det kyrilliska alfabetet och dess uttal, så för att fördriva tiden innan nästa flyg till Nizhny Novgorod gick jag runt och läste på olika skyltar. Så med lite kunskap om det kyrilliska alfabetet går många ord går att förstå och är lika som i engelskan och svenska.
Passkontrollanten i båset på Sheremetyevo International Airport var måttligt intresserad av sitt arbete men kontrollerade mitt pass och gav mig turistkortet som ska återlämnas till passkontrollen vid resan ut ur Ryssland. Att söka visum till Ryssland kräver en del förberedelser med papper hit och dit, men det var inte så krångligt som jag först trodde. Men man får vara beredd på att det kostar en del (1500 SEK).
Planet mot Nizhny Novgorod var heller inte fullsatt när boardingen var klar. Flygtiden var drygt 45 minuter och trots den korta distansen bjöd Aeroflot på både dryck och en rejäl smörgås – det kallar jag service eftersom många flygbolag knappt skulle bjuda på vatten på en sådan kort flygning. Planet landade på Nizhny Novgorod International Airport strax innan kl. 20.00. Eftersom jag inte checkat in någon väska var det bara att gå vidare till mötesplatsen där min transfer till hotellet väntade. Transfern till hotellet var beräknad att ta en halvtimme men på grund av vägarbeten längs vägen tog det drygt 1 timme. Vid ankomst till Hotel Alexandrovsky Garden var det bara att checka in och gå till middagen som väntade i hotellets restaurang. Senare på kvällen var det inte helt lätt att somna eftersom man var så exalterad inför morgondagen.
Fredag 27 November 2015 - Fortaleza
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Sista dagen i Fortaleza och Brasilien för den delen. Kändes skönt men ändå tråkigt att lämna ett sådant trevligt men stort land. Brasilianarna är ett mycket trevligt folk och även om de inte kan engelska så bra, så blev jag aldrig bemött som någon idiot bara för att jag inte kunde portugisiska. Inför denna resa hade jag dock tränat in några bra portugisiska fraser och ord, vilket gjorde skillnad.
Vid frukosten frågade jag i hotellreceptionen om det var okej att ha mitt rum några timmar till eftersom Rodriguez kom och hämtade mig vid kl. 17.00 för transfer till flygplatsen. Det var inga problem. Klimatet här i Fortaleza var varmt och fuktigt och jag visste att hemma i Sverige skulle det vara mörkt och kallt när jag kom hem. Så nu gällde det att ta tillvara på de sista solstrålarna innan hemresan. Idag var det +33°C i skuggan och man behövde inte göra särskilt stora ansträngningar för att man skulle känna sig helt slut.
Efter lunch vilade jag i skuggan vid hotellets pool. Liten minisiesta innan det var dags att duscha och packa de sista grejerna innan hemresan. Och mitt i allt detta knackade städerskan på och ville komma in och städa. Men vad nu då? Hur ska jag förklara får henne att jag ska checka ut senare? Jag tror hon förstod till slut och fortsatte till nästa rum. Senare när jag checkade ut från själva hotellet så fick jag en hotellnota på R$700! D.v.s. nästan 1800 SEK för de luncher och middagar jag ätit på hotellet under två dagar. Kändes väldigt dyrt! Men tjejen i receptionen insåg ganska snabbt att notan var fel (kanske för att jag såg ut som ett frågetecken). Hon skrev ut en ny nota på R$170 (cirka 400 SEK) och det var mer rimligt.
När Rodriguez med chaufför hämtade mig förklarade han att vi måste ta småvägar för att undvika att hamna i någon bilkö. Som turist så litar man ju helt på vad de säger, de känner ju ändå staden bäst. Rodriguez sa att det skulle ta runt 50 minuter att ta sig till flygplatsen, men jag sneglade på klockan när vi kommit fram till Pinto Martins – Fortaleza International Airport och det hade endast tagit runt 35 minuter. Nåväl, ställde mig i kön till Business Class och kunde snabbt checka in. Tack vare att Condor och SAS tillhör samma flygallians kunde jag enkelt checka in mitt baggage hela vägen till Stockholm-Arlanda, vilket alltid är skönt att slippa hålla på att checka om väskan hela tiden. För att vara en internationell flygplats var den liten. Och vad jag lärt mig om flygplatser här i Brasilien så ska man köpa något att äta innan man tar sig genom säkerhetskontrollen, för efter den så finns det inget att köpa i matväg eller bara någon lättare i form av smörgås eller godis. Nu behövde jag inte oroa mig eftersom jag skulle flyga Business Class och bli överöst med mat, snacks och dryck.
Boardingen skulle ha börjat kl. 18.00 enligt boardingkortet, alltså 2 timmar innan avgång. Njae, skulle inte tro det va! För planet hade inte ens landat på flygplatsen då. Vi fick börja gå ombord vid kl. 19.30 och boardingen var knappt klar till dess att planet skulle avgå kl. 20.06. Men när flygpersonalen hade ropat ”boarding completed” så stod planet kvar vid gaten. Efter en stund meddelade kaptenen att inget plan fick lyfta från flygplatsen då de hade problem med radarn. Kaptenen sa att det kunde ta upp till 2 timmar. Ha, ha! Jättekul – inte! Nu ville man ju bara hem, inte sitta fast i ett flygplan på marken. Men till slut, efter dryga halvtimmen blev planet pushat från gaten och taxade till startbanan. Äntligen!
När Rodriguez med chaufför hämtade mig förklarade han att vi måste ta småvägar för att undvika att hamna i någon bilkö. Som turist så litar man ju helt på vad de säger, de känner ju ändå staden bäst. Rodriguez sa att det skulle ta runt 50 minuter att ta sig till flygplatsen, men jag sneglade på klockan när vi kommit fram till Pinto Martins – Fortaleza International Airport och det hade endast tagit runt 35 minuter. Nåväl, ställde mig i kön till Business Class och kunde snabbt checka in. Tack vare att Condor och SAS tillhör samma flygallians kunde jag enkelt checka in mitt baggage hela vägen till Stockholm-Arlanda, vilket alltid är skönt att slippa hålla på att checka om väskan hela tiden. För att vara en internationell flygplats var den liten. Och vad jag lärt mig om flygplatser här i Brasilien så ska man köpa något att äta innan man tar sig genom säkerhetskontrollen, för efter den så finns det inget att köpa i matväg eller bara någon lättare i form av smörgås eller godis. Nu behövde jag inte oroa mig eftersom jag skulle flyga Business Class och bli överöst med mat, snacks och dryck.
Boardingen skulle ha börjat kl. 18.00 enligt boardingkortet, alltså 2 timmar innan avgång. Njae, skulle inte tro det va! För planet hade inte ens landat på flygplatsen då. Vi fick börja gå ombord vid kl. 19.30 och boardingen var knappt klar till dess att planet skulle avgå kl. 20.06. Men när flygpersonalen hade ropat ”boarding completed” så stod planet kvar vid gaten. Efter en stund meddelade kaptenen att inget plan fick lyfta från flygplatsen då de hade problem med radarn. Kaptenen sa att det kunde ta upp till 2 timmar. Ha, ha! Jättekul – inte! Nu ville man ju bara hem, inte sitta fast i ett flygplan på marken. Men till slut, efter dryga halvtimmen blev planet pushat från gaten och taxade till startbanan. Äntligen!
Torsdag 26 November 2015 - Fortaleza
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Nu när det var ljust utanför hotellfönstret kikade jag ut och såg ut över Iracema Beach, en 4,5 km lång sandstrand som fått sitt namn av en kvinnlig indianledare. Även om hotellet hade låg standard så hade det alltså bästa utsikten hittills. Fortalezas huvudinkomst är turism varför stranden har en viktig roll och vid nyår hålls en nyårsfestival här på Iracema Beach. Fortalezaborna går dock själva till en annan strand – Praia de Futuro (Futuro Beach). Men som turist ska man dock undvika den stranden, speciellt nattetid då stranden är tom på folk.
Rodriguez kom för att hämta upp mig kl. 08.00 och den City Tour jag skulle ha på förmiddagen. Han dök upp med en privat chaufför som körde runt oss till olika delar av Fortaleza. Fortaleza ligger längs Brasiliens nordöstra kust och ses som det bästa av två världar – en spännande stad precis vid stranden. De soliga sandstränderna kombineras med stadsturer bland kända landmärken som katedralen och palatset Palacio da Luz. Metropolitan Cathedral of Fortaleza tog dryga 40 år att färdigställa och invigdes 1978. Trots att den är relativt nybyggd såg man till att få den att se ut som om den vore 500 år gammal, genom sprickor och andra ålderstecken. Stilen är romersk-gotisk stil och räknas som Brasiliens tredje största katedral. Stadens historia börjar under 1500-talet när spanjorer steg iland i viken Mucuripes. Själva koloniseringen började dock 1603 när portugisen Pero Coelho de Souza reste sitt fort São Tiago och grundade bebyggelsen Nova Lisboa – Nya Lissabon. Under 1600-talet invaderades nordöstra Brasilien av holländarna som upprättade sitt eget fort. Efter intensiva strider kapitulerade holländarna och överlät fortet till Portugiserna, som döptes om till Fortaleza de Nossa Senhora da Assunção (Fort of our Lady of the Rising), efter vilket staden Fortaleza fick sitt namn. Fortaleza grundades som by år 1726 och ligger på samma plats där fortet en gång låg.
En stor skillnad mellan Rio de Janeiro och Fortaleza är att Fortalezas favelas ligger väldigt nära de rika områdena. Kanske är det därför som de centrala delarna av Fortaleza är så pass fulla med skräp som blåser omkring? Rodriguez förklarade att människorna i Fortaleza är fattiga men lyckliga. Vi stannade vid en stor marknad. Marknaden fanns på flera våningar och den fanns både rulltrappor och hissar att ta sig med mellan de olika våningarna. Det såldes massor av kläder och lokala produkter såsom Cashewnötter, alkohol, souvenirer och mat. Tur jag hade Rodriguez med mig för här var det inte någon som pratade engelska. Innan vi lämnade marknaden köpte vi oss varsin fruktdrink som var riktigt god. Men efter att ha sett vad de stoppade i drinkarna så förstod jag varför. Förutom frukt och is som maldes tillsammans så öste man på några deciliter socker. Rodriguez rekommenderade graviola som är en frukt som ska förebygga cancer. Men jag kände för en ananas/apelsindrink istället.
Därefter åkte vi till en lummig park där skuggan skänkte välbehövlig svalka. Solen visade sig från sin bästa sida och stekte på rejält, med all säkerhet upp över +30°C.
Vi gick en promenad in till de allra mest centrala delarna av staden och stannade till vid en skvatt galen man som i hörnet av ett torg delade kokosnötter med typ alla kroppsdelar han hade. Var det inte med huvudet, armbågarna eller händerna så var det med rumpan, fötterna eller munnen. Han var helt galen. Undrar vad han gick på egentligen? Rodriguez förklarade att mannen ändå tjänade bra med pengar från publiken som tittade på och skänkte pengar och att den galne mannen tjänade mer pengar på en dag än Rodriguez själv gjorde som guide.
Åter till hotellet för lunch och sedan fri eftermiddag. Kände inte för att hitta på något utan drog ner på stranden och chillade. Solen stod fortfarande högt på himlen vilket den gör så pass nära ekvatorn. Så en massa solkräm, tunna kläder och keps var nödvändigt. Alldeles utanför mitt hotell ligger en pir som går en bra bit ut i havet. Passade på att vandra ut på piren lagom till solnedgången.
Nu när det var ljust utanför hotellfönstret kikade jag ut och såg ut över Iracema Beach, en 4,5 km lång sandstrand som fått sitt namn av en kvinnlig indianledare. Även om hotellet hade låg standard så hade det alltså bästa utsikten hittills. Fortalezas huvudinkomst är turism varför stranden har en viktig roll och vid nyår hålls en nyårsfestival här på Iracema Beach. Fortalezaborna går dock själva till en annan strand – Praia de Futuro (Futuro Beach). Men som turist ska man dock undvika den stranden, speciellt nattetid då stranden är tom på folk.
En stor skillnad mellan Rio de Janeiro och Fortaleza är att Fortalezas favelas ligger väldigt nära de rika områdena. Kanske är det därför som de centrala delarna av Fortaleza är så pass fulla med skräp som blåser omkring? Rodriguez förklarade att människorna i Fortaleza är fattiga men lyckliga. Vi stannade vid en stor marknad. Marknaden fanns på flera våningar och den fanns både rulltrappor och hissar att ta sig med mellan de olika våningarna. Det såldes massor av kläder och lokala produkter såsom Cashewnötter, alkohol, souvenirer och mat. Tur jag hade Rodriguez med mig för här var det inte någon som pratade engelska. Innan vi lämnade marknaden köpte vi oss varsin fruktdrink som var riktigt god. Men efter att ha sett vad de stoppade i drinkarna så förstod jag varför. Förutom frukt och is som maldes tillsammans så öste man på några deciliter socker. Rodriguez rekommenderade graviola som är en frukt som ska förebygga cancer. Men jag kände för en ananas/apelsindrink istället.
Onsdag 25 November 2015 - Fortaleza
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Vaknade upp till sista dagen här i Rio de Janeiro. Tack vare att det inte var högsäsong fick jag ha rummet fram till kl. 14.00 innan jag behövde checka ut. Fick alltså bra med tid på mig att packa väskan i lugn och ro. Renato kom och hämtade mig vid kl. 14.30. Det var tät biltrafik och vi hamnade i långa köer. Detta trots att Renato körde de vägar som ska vara minst trafikerade så tog det alltså drygt 1 timme att ta sig från Copacabana i södra Rio de Janeiro till Galeão International Airport i norra delen av staden. Återigen passerade vi de fattigare delarna av Rio och flera favelas längs vägen och man kan inte låta bli att fundera på om det är särskilt hälsosamt att leva så. Väl framme på flygplatsen fick jag tydliga instruktioner av Renato hur jag skulle hitta till TAM Airlines incheckningsdiskar, eftersom han själv skulle möta upp nästa gäst som var på väg. ”Inga problem”, sa jag och hittade ganska enkelt på TAM Airlines. Tyvärr var det långa köer och det var väldigt få personer som satt bakom diskarna. Fick vänta nästan 30 minuter innan det blev min tur att checka in, men när det väl var min tur gick det snabbt och smidigt. Stora väskan vägde 18 kg och min ryggsäck vägde de inte ens. Konstigt. I Foz do Iguaçu var det ju så ap-noga med att handbagaget vägde endast 5 kg, men nu kollade de inte ens. Och ja, innan någon funderar så var det samma flygbolag – TAM Airlines. Däremot blev jag lite överrumplad över att de frågade efter närmast anhörig som de kan kontakta ifall något skulle hända… ööööhm, okej!? Så ni förväntar er att något kommer hända alltså, eller??? Det var åtminstone första tanken som dök upp i skallen på mig. För det är första gången någonsin som jag får den frågan ställd när jag varit ute och rest. Och under denna resa så är det ju ändå 5:e inrikesflyget med samma flygbolag, och jag får den frågan först nu?!
Boardingen drog ut på tiden tack vare att några passagerare tog sig friheten att slå sig ner på helt andra säten än vad de blivit tilldelade på sina flygbiljetter. Så innan de personerna hamnat på sina rätta platser var flyget 25 minuter försenat. Suck! När planet pushats ut och taxat till startbanan så lyfte det kl. 17.30. Efter en 3 timmar lång flygning med en hel del turbulens i luften landade jag på Pinto Martins – Fortaleza International Airport. Klockan var dock bara 19.30 här, eftersom jag återigen bytt tidszon. Så rörigt och komplicerat med flera tidszoner inom ett och samma land där dessutom vissa tidszoner tillämpar sommartid och andra inte. Jag hämtade min incheckade väska och hittade snabbt på min lokala guide Rodriguez och vår chaufför. Det var redan mörkt här i Fortaleza och under transfern till mitt hotell såg jag inte mycket av själva staden. Dock kunde jag känna hur dåliga vägar det var, och har man aldrig varit i riskzonen för whiplashskador så var man då definitivt det nu! Så småningom kom vi fram till mitt hotell Sonata de Iracema. Rodriguez hjälpte till att checka in och jag fick nyckeln till mitt rum. Jag tog hissen upp och gick fram till dörren och låste upp. Fick en smärre chock när det stod en kille och målade taket inne i rummet. Han såg lika förvånad ut som jag. Han pratade inte engelska och jag endast lite portugisiska. Men jag tror han förstod och ringde ner till receptionen. Receptionisten kom snabbt upp till mig med ett nytt kort och bad om ursäkt. Så jag tog mitt pick och pack och tog hissen upp till mitt ”nya” rum. Rummet var inte särskilt välstädat och hade ganska låg standard.
Eftersom klockan var ganska sent kändes det enklast att äta middag i hotellets egen restaurang.
Vaknade upp till sista dagen här i Rio de Janeiro. Tack vare att det inte var högsäsong fick jag ha rummet fram till kl. 14.00 innan jag behövde checka ut. Fick alltså bra med tid på mig att packa väskan i lugn och ro. Renato kom och hämtade mig vid kl. 14.30. Det var tät biltrafik och vi hamnade i långa köer. Detta trots att Renato körde de vägar som ska vara minst trafikerade så tog det alltså drygt 1 timme att ta sig från Copacabana i södra Rio de Janeiro till Galeão International Airport i norra delen av staden. Återigen passerade vi de fattigare delarna av Rio och flera favelas längs vägen och man kan inte låta bli att fundera på om det är särskilt hälsosamt att leva så. Väl framme på flygplatsen fick jag tydliga instruktioner av Renato hur jag skulle hitta till TAM Airlines incheckningsdiskar, eftersom han själv skulle möta upp nästa gäst som var på väg. ”Inga problem”, sa jag och hittade ganska enkelt på TAM Airlines. Tyvärr var det långa köer och det var väldigt få personer som satt bakom diskarna. Fick vänta nästan 30 minuter innan det blev min tur att checka in, men när det väl var min tur gick det snabbt och smidigt. Stora väskan vägde 18 kg och min ryggsäck vägde de inte ens. Konstigt. I Foz do Iguaçu var det ju så ap-noga med att handbagaget vägde endast 5 kg, men nu kollade de inte ens. Och ja, innan någon funderar så var det samma flygbolag – TAM Airlines. Däremot blev jag lite överrumplad över att de frågade efter närmast anhörig som de kan kontakta ifall något skulle hända… ööööhm, okej!? Så ni förväntar er att något kommer hända alltså, eller??? Det var åtminstone första tanken som dök upp i skallen på mig. För det är första gången någonsin som jag får den frågan ställd när jag varit ute och rest. Och under denna resa så är det ju ändå 5:e inrikesflyget med samma flygbolag, och jag får den frågan först nu?!
Boardingen drog ut på tiden tack vare att några passagerare tog sig friheten att slå sig ner på helt andra säten än vad de blivit tilldelade på sina flygbiljetter. Så innan de personerna hamnat på sina rätta platser var flyget 25 minuter försenat. Suck! När planet pushats ut och taxat till startbanan så lyfte det kl. 17.30. Efter en 3 timmar lång flygning med en hel del turbulens i luften landade jag på Pinto Martins – Fortaleza International Airport. Klockan var dock bara 19.30 här, eftersom jag återigen bytt tidszon. Så rörigt och komplicerat med flera tidszoner inom ett och samma land där dessutom vissa tidszoner tillämpar sommartid och andra inte. Jag hämtade min incheckade väska och hittade snabbt på min lokala guide Rodriguez och vår chaufför. Det var redan mörkt här i Fortaleza och under transfern till mitt hotell såg jag inte mycket av själva staden. Dock kunde jag känna hur dåliga vägar det var, och har man aldrig varit i riskzonen för whiplashskador så var man då definitivt det nu! Så småningom kom vi fram till mitt hotell Sonata de Iracema. Rodriguez hjälpte till att checka in och jag fick nyckeln till mitt rum. Jag tog hissen upp och gick fram till dörren och låste upp. Fick en smärre chock när det stod en kille och målade taket inne i rummet. Han såg lika förvånad ut som jag. Han pratade inte engelska och jag endast lite portugisiska. Men jag tror han förstod och ringde ner till receptionen. Receptionisten kom snabbt upp till mig med ett nytt kort och bad om ursäkt. Så jag tog mitt pick och pack och tog hissen upp till mitt ”nya” rum. Rummet var inte särskilt välstädat och hade ganska låg standard.
Tisdag 24 November 2015 - Rio de Janeiro
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Kunde passa på att sova lite längre idag, eftersom jag inte hade någon dagstur utan först till kvällen då jag har middag med underhållning i Lapa. Molnen var verkligen låga och det var grått och mulet, men jag tänkte inte låta det hindra mig. Igår under bussresan tillbaka till mitt hotell spanade jag in några ställen värda att besöka. Dels ett shoppingcenter vid namn Shopping Leblon och så av en ren slump såg jag en gata med mitt namn. Jag visste väl att det fanns en gata med mitt namn någonstans i världen – och nu hade jag alltså hittat den! :)
Under promenaden över till Ipanema Beach lättade molnen och solens intensiva strålar värmde upp Rio de Janeiro. Jag gick över gatan för att, där det var möjligt, kunna gå i skuggan och inte bli alltför varm. Det kändes som evigheter innan jag kom fram till min gata. Gick sedan några gator inåt centrum för att komma till Shopping Leblon – ett stort shoppingcenter med flera våningar av kläder, skor, prylar, parfym med mera. De hade verkligen tagit fasta på det här med Jul.
Hela shoppingcentret var omlindat med stora presentsnören med en stor rosett ovanför ingången. Och strax bredvid ingången fanns en gigantisk teddybjörn i tyg, som sittandes var runt 10 meter hög. Inne i centret fanns 2 meter höga polkagriskäppar, julgranar (i plast) som sträckte sig säkert 10 meter upp och i mitten vid rulltrapporna hängde teddybjörnar som nog var 3-4 meter stora. Det var glitter och julgranskulor överallt och julmusiken klingade överallt. Så himla mysigt om än lite överdrivet. Även om kontrasten var stor mellan den +30-gradiga värmen utanför och den extrema julstämningen inomhus, så vet Brasilianarna hur man firar jul – inget snack.
Och det var en hel del märkeskläder också. Bland annat en affär med… Calvin Klein! Min favorit! Det finns ett paradis i Rio de Janeiro ändå ;) Tyvärr så var jag definitivt inte fräsch nog för shopping, något svettig efter den längre promenaden. Så en tur tillbaka hit var jag ju tvungen att göra under dagen, då jag duschat och bytt kläder.
Gick ner till Ipanema Beach och hittade en bänk att slå mig ner på. Solen verkade ha kommit för att stanna nu och gassade på rejält.
Eftersom det var tisdag så var det öppet till Forte de Copacabana, en militärbas vid Copacabanas södra ände, som är öppet för allmänheten och består av arméhistoriskt museum och kustförsvarets riktiga fort.
Fortet var en viktig del i Rio de Janeiros historia och försvar mot fiender till havs då det låg bra till ute på sin udde.
På väg tillbaka till hotellet köpte jag en varm kycklingsmörgås. Trots att det var riktigt varmt ute så var det riktigt gott med en varm smörgås. Åter till hotellet och en välbehövlig dusch. Bytte till nya fräscha kläder och gick ner till hotellreceptionen och bad om en taxi. En Bellboy gick direkt ut till den större gatan bakom hotellet och ropade in en taxi åt mig. Bad chauffören att köra till Shopping Leblon, vilket tog ungefär 10 minuter och kostade R$15. Nu var det dags för shopping! Calvin Klein så klart ;) När det sedan var dags att åka tillbaka så fanns det ett taxiställe precis utanför huvudentrén där taxibilarna köade för att skjutsa kunder. Perfekt! Det var bara att ta första bästa taxi tillbaka till hotellet. Måste säga att det kändes helt safe att åka taxi i Rio. Fördel om man kan portugisiska eftersom chaufförerna troligtvis inte pratar engelska. Men det går lika bra om man har adressen nedskriven dit man ska.
På kvällen var det dags för Private Tour in Lapa. Mötte upp Renato kl. 19.30 nere i hotellreceptionen. Fick tillbaka de pengar som jag fick lägga ut för taxin till BBQ middagen igår, när de glömde hämta upp mig. Renato bad om ursäkt igen för att det blivit ett missförstånd och han var säker på att hans uppgifter stämde, medan arrangören hävdade att jag skulle på BBQ middagen och Samba Show nu ikväll. Nåja. Sedan körde Renato mot Lapa och körde en kort rundtur. Lapa är ett finansiellt distrikt och ett finare kvarter med mycket populära pubar och barer. Husens fasader har behållits och är från 1800-talet med stark inspiration från portugisernas erövrande.
Renato parkerade bilen och vi gick till Rio Scenarium – Pavilhão Cultural. Det var en fin byggnad och inredningen har bevarats i en äldre stil. Personalen klädde sig som man gjorde under 1800-talet och ett liveband – Edu Krieger e Convidados – uppträdde på scenen och var jätteduktiga. Ett professionellt danspar dansade runt i lokalen och de var the best of the best och var helt samspelta. Om man bara hade ett uns av den färdighet som de visade upp, så skulle man vara lycklig. De var så himla bra! Vi hade ett bord bokat nära scenen, vilket Renato förbokat i förväg. Om man vill ha bord här måste det bokas i förväg då detta är ett mycket populärt ställe – men det är det värt! Under kvällen provade jag på Brasiliens nationaldryck Caipirinha, som var ganska stark - men helt okej.
Kunde passa på att sova lite längre idag, eftersom jag inte hade någon dagstur utan först till kvällen då jag har middag med underhållning i Lapa. Molnen var verkligen låga och det var grått och mulet, men jag tänkte inte låta det hindra mig. Igår under bussresan tillbaka till mitt hotell spanade jag in några ställen värda att besöka. Dels ett shoppingcenter vid namn Shopping Leblon och så av en ren slump såg jag en gata med mitt namn. Jag visste väl att det fanns en gata med mitt namn någonstans i världen – och nu hade jag alltså hittat den! :)
På väg tillbaka till hotellet köpte jag en varm kycklingsmörgås. Trots att det var riktigt varmt ute så var det riktigt gott med en varm smörgås. Åter till hotellet och en välbehövlig dusch. Bytte till nya fräscha kläder och gick ner till hotellreceptionen och bad om en taxi. En Bellboy gick direkt ut till den större gatan bakom hotellet och ropade in en taxi åt mig. Bad chauffören att köra till Shopping Leblon, vilket tog ungefär 10 minuter och kostade R$15. Nu var det dags för shopping! Calvin Klein så klart ;) När det sedan var dags att åka tillbaka så fanns det ett taxiställe precis utanför huvudentrén där taxibilarna köade för att skjutsa kunder. Perfekt! Det var bara att ta första bästa taxi tillbaka till hotellet. Måste säga att det kändes helt safe att åka taxi i Rio. Fördel om man kan portugisiska eftersom chaufförerna troligtvis inte pratar engelska. Men det går lika bra om man har adressen nedskriven dit man ska.