Dag för dag: Resealbumet "Sevärdheter i Brasilien" av Bejjan888

12 november 2015 - Sverige
Copyright © Bejjan888™

[Äntligen dags för nästa långresa.] Men förberedelserna har varit allt annat än lugna senaste veckan, tack vare strejken bland Lufthansas kabinpersonal samt stora problem med tågspåren norr om Arlanda (föga förvånande).

Lufthansastrejken hade redan pågått i sex dagar och att mitt flyg till Frankfurt i morgon var inställt var till 99% säkert. Som tur var hade jag läst på om strejken och följt med både på internet och tv-nyheterna ända från dag 1 och var därför tidig med att dubbelboka flygbiljett med ett annat flygbolag (innan alla andra passagerare hann göra likadant). Självklart återbetalningsbar ifall strejken mot förmodan skulle avblåsas och Lufthansas flyg skulle avgå. Enda alternativet som passade med flyget från Frankfurt till Fortaleza, Brasilien, var med AirBerlin från Stockholm Arlanda via Berlin. Tyvärr med väldigt kort tid för byte i Berlin. Nåväl. Vad skulle man göra? Ställa in hela resan på grund av strejken bland kabinpersonalen hos Lufthansa? Aldrig!

Och tågproblematiken då? Jo, gårdagens växelfel norr om Arlanda hade stoppat all tågtrafik mot Arlanda och vidare mot Stockholm och passagerarna hade fått ta ersättningsbussar. Vissa fjärrtåg hade ställts in helt. Men det påstods vara fixat nu… men det kan man ju inte lita på *suck* Så jag har fått ringa halvt panikslagen till nära och kära och garderat upp mig med någon som kunde ställa upp att skjutsa med bil till Arlanda ifall tåget blev inställt med kort varsel. Ja, SJ… behöver jag säga mer???

Idag, under förmiddagen, fick jag alltså det förväntade sms:et att mitt Lufthansaflyg var inställt och jag kunde nu ställa in mig på att flyga med AirBerlin istället. Och pengarna jag lagt ut på flighten med Lufthansa skulle jag få tillbaka, varenda krona. Packade klart resväskorna och gick ner för att vänta på tågtaxin. Hmm. Ju längre jag stod där och väntade desto mer började jag tänka; ”Tänk om taxin inte kommer?!” Det var ju nästa ångest, att taxin inte dök upp. Men taxin dök upp på avtalad tid och jag kunde pusta ut. Tåget stod inne vid perrongen, men städpersonalen var inte klar så vi resenärer fick vänta utanför. Väl ombord på tåget så kunde jag sjunka ner på min plats i Tyst avdelning. Lite pirr i magen ändå, för man vet ju hur det är med SJ. Kan det jävlas så kommer det göra det och det är därför säkrast att ta tåget till Arlanda kvällen innan. Men peppar, peppar ta i trä… tåget tog sig till Uppsala utan problem och rullade ut från perrongen mot Arlanda.

Plötsligt tvärnitar tåget och det blir helt tyst. Men va’ fan?! Nej, nej, nej. Inte nu… tåget var så pass nära Arlanda att jag skulle kunna gå, om nödvändigt. Efter en stund meddelar lokföraren att det var ”fel på maskinen” och att han ska prova starta om tåget. Tåget blev stående en stund medan det startades om. Till slut började tåget sakta rulla iväg igen. Det tog väl dryga 10 minuter till innan tåget stannade vid Arlanda C och jag kunde ta rulltrapporna upp till Sky City. Gick direkt till Forex Bank och hämtade ut den förbeställda summan av brasilianska valutan Real som väntade där på mig. Doften av sprillans nya sedlar är speciell och att hålla i skrynkelfria pengar kändes lyxigt. Man vet också att de är äkta när man tagit ut dem från banken helt nya. Tog mina väskor en våning upp och köpte en Chicken McWrap. Letade sedan på Busshållplats 7, för transfer till Best Western Hotel i Arlanda Hotellby. Försökte komma i säng så fort som möjligt, då min busstransfer tillbaka till Arlanda går 05.00 i morgon bitti.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jo, kommer undvika Lufthansa så mycket det går i framtiden. Lufthansa har strejkat flera gånger bara i år, och två gånger har jag direkt eller indirekt drabbats av detta. Så tyvärr Lufthansa…
13 november 2015 - Manaus - State of Amazonas, Brazil
13 november 2015 - Manaus, Brasilien
Copyright © Bejjan888™

[Okej, så var det där med fredagen den 13:e…] tron att just denna dag är en otursdag är gammal. De gamla matematikerna retade sig på att siffran 13 var odelbar samt att det var den 13:e lärjungen som förrådde Jesus bidrar starkt. Men hur har fredagen den 13:e drabbat flygtrafiken? En snabb tillbakablick i tiden så finner man snart en mörk dag i flygets historia. Året var 1972, fredagen den 13:e oktober. Ett litet plan från Uruguay, med medlemmar i ett rugbylag var på väg till Chile för turnering, kraschade i Anderna och mer än hälften av passagerarna omkom. Samma dag störtade ett plan precis vid landning i Moskva där samtliga 176 passagerare omkom. Men nu tror jag inte riktigt på att just denna dag är mer otursdrabbad än andra och vågade mig på att boka flygbiljetter till fredagen den 13:e. Eller var det kanske därför som biljetterna var lite extra billiga? ;) Men ändå verkar vissa flygplanstillverkare lite skrockfulla eftersom man utelämnar rad nummer 13 i sina plan… tänk på det nästa gång du bordar ett plan, kolla om rad nummer 13 finns.

Så, upp tidigt i ottan för att hinna med frukost och komma med busstransfern tillbaka till Arlanda kl. 05.00. Hoppade vanan troget av vid terminal 5, gick in i terminalen och slängde en snabb blick på tv-monitorn framför mig. Hittade snabbt på det inställda Lufthansaflyget som var tydligt markerat med Cancelled. Flyget med AirBerlin skulle avgå kl. 06.30, alltså 5 minuter tidigare än Lufthansaflyget. Men hur jag än tittade på tv-monitorn så hittade jag inte på AirBerlin-flyget. Är det ett skämt, eller? Har jag bokat fel dag? Fick lite smått panik men försökte ändå behålla lugnet. Tog lite diskret upp bokningsbekräftelsen och ögnade igenom denna. Nej, datumet och tiden stämde. Gick vidare genom terminalen till en annan mindre tv-monitor och insåg att jag var på fel terminal! Pucko! Mitt i allt ståhej missade jag den lilla detaljen att AirBerlin opererar från terminal 2. Vilken lättnad. Efter en rask promenad på cirka 15 minuter kom jag fram till terminal 2. Hittade på AirBerlins incheckningsdiskar längst inne i ett hörn, bredvid terminal 3 (terminalen som Gud glömde – för det finns bara två gater där). Hade ju lyxat till det med Business Class, så jag fick gå via Priority Lane för incheckning, likaså vid Security Check. Så himla smidigt! Hann med några minuter i Business Lounge innan boarding på flyget till Berlin – trots hopblandningen av terminalerna.

Passar på att slänga in lite information angående flygtrafikens utveckling vad gäller just säkerhet som piloter, flygledare samt flygplanen själva använder sig av. Alla plan flyger i s.k. luftkorridorer på olika höjd, riktning och hastighet. Luftkorridorerna övervakas av flygledare i kontrolltorn på marken som sköter all flygtrafik i sitt luftrum. Skulle ändå flygledaren misslyckas (trots avancerad radarteknik) att guida flygplanen på säkert avstånd från varandra finns TCAS (Traffic Control Avoiding System). Systemet finns installerat på alla kommersiella plan sedan 1993 och hjälper till att undvika kollision i luften som annars skulle ha inträffat p.g.a. den mänskliga faktorn. TCAS består av transponders på planen som signalerar till varandra inom en 64 km radie och håller reda på planets höjd och hastighet. Upptäcker systemet två plan på kollisionskurs meddelar systemet båda planens piloter och väljer sedan vilket plan som ska stiga respektive gå ner i höjd. Så ena piloten får röstmeddelandet: ”Traffic! Traffic! Climb up!” medan den andra piloten får: ”Traffic! Traffic! Descend!” Men borde inte piloterna själva se om de är på kollisionskurs med ett annat plan genom fönsterrutorna? Inte en chans. Marschfarten för ett plan är runt 1000 km/h, vilket innebär att det plan man möter också susar fram i 1000 km/h. Så om en pilot har tur och tidigt hinner upptäcka ett plan på kollisionskurs, då har piloten cirka 6 sekunder på sig att reagera och göra en undanmanöver innan kollision…

Efter drygt 1 timme och 30 minuter var det dags för landning på Berlin-Tegel Airport. Men piloten hade meddelat att vi inte kunde landa p.g.a. dålig sikt. Perfekt! Precis vad man behöver när man har kort om tid att byta till nästa flyg. Planet cirkulerade några varv innan det till slut fick klartecken att gå ner för landning. Och som alltid när man är superstressad, så kändes det som en evighet från det att planet tagit mark och till dess att planet kommit fram till gaten. Satt i och för sig på första raden och kom snabbt av planet, men vad hjälpte det när vi alla skulle gå på en buss för transfer in till terminalen? AAAH!!! Bussen körde som tycktes i snigelfart! Och så fort jag kom av bussen rusade jag fram genom terminalen. Gaten var fortfarande öppen… vilken tur! Jag kom med planet med några få minuters marginal. Puh! Även om jag kom med planet, så visade det sig vid ankomst till Frankfurt Airport dryga timmen senare att min incheckade väska inte hann med bytet i Berlin. Shit! Det hade man väl kunnat ge sig fan på! Anmälde min väska saknad och i samma minut som jag står där så bekräftas det i deras datasystem att min väska är kvar i Berlin. Så egentligen – min väska var aldrig saknad. Den missade anslutningsflyget. Tur man är resvan och packat lite kläder i handbagaget samt tandborste och diverse andra nödvändiga pinaler som inte klarar sig utan. Men hade det inte varit för Lufthansas strejk (så jag tvingades flyga med AirBerlin via Berlin till Frankfurt), hade jag kunnat checka in väskan hela vägen från Stockholm Arlanda till Fortaleza, Brasilien… utan onödigt stopp i Berlin… men, men…

http://www.reseguiden.se/bilder/515676

Så lite snopen gav jag mig iväg till incheckningsdiskarna för Condor, flygbolaget som skulle ta mig till Fortaleza, Brasilien. Kön till Business Class ringlade sig lång och det verkade inte hända särskilt mycket längst fram. Tur att man förstår tyska. För jag lyssnade uppmärksammat när killarna framför mig började prata med damen vid disken att de ska med flyget till Fortaleza (samma som jag) och att det inte är så himla lång tid kvar för incheckning. Killarna blir ombedda att gå till disken för Premium Class istället. Så jag hakade snabbt på och följde efter. Fick äntligen mitt boarding pass och pinnade iväg till säkerhetskontrollen. Fick tack vare Business Class gå via Priority Lane och kom snabbt till gaten. Strax därpå började boardingen. Planet var ett Boeing 777, med Business Class längst fram. I större flygplan brukar det finnas en separat ingång till Business Class, men inte på detta plan, vilket innebar att alla i Premium och Economy Class behövde passera genom Business Class. Det tycktes aldrig ta slut på passagerare men till slut så var boardingen klar. Innan planet hade hunnit lämna gaten hade jag fått ett glas champagne och detta var bara början på all service som ingick i Business Class.

http://www.reseguiden.se/bilder/515677

Så fort planet var uppe i luften började det serveras snacks, måltider och dryck på löpande band. Man behövde då inte vara hungrig, den saken var klar. Förrätter, varmrätter och efterrätter och allt serverades på vita pressade dukar. TV-underhållningen med filmer etc ombord ingick såklart i Business Class (dock inte i Premium eller Economy, som fick betala extra för det). Blev rätt imponerad att svenska fanns att välja som språk i menyn. Stort plus för det! Anledningen till att välja Business Class vid långa flygningar är nog ganska uppenbar. Inte bara för all mat och dryck som ingår, utan också för möjligheten att sträcka ut benen. På detta plan kunde sätet justeras till 180° liggande, vilket jag utnyttjade på såklart.

Efter 9 timmar och 30 minuter landade planet på Pinto Martins – Fortaleza International Airport, 18.10 lokal brasiliansk tid. Många har frågat mig om hur många timmar det skiljer mellan Sverige och Brasilien. Beror helt på var du är och när på året. För Brasilien består av tre tidszoner. Varje tidszon består i sin tur av olika delstater. Vissa av dessa delstater använder sig av sommartid, medan andra inte gör det – inom en och samma tidszon. Så varför göra det enkelt, när det kan vara svårt? Men generellt skulle jag säga mellan 2-4 timmar efter Sverige, så här års. När jag klev av planet kom värmen emot mig och det var som att gå in i en vägg. Efter att ha suttit i ett väl luftkonditionerat plan i timtal möttes jag av +27°C luft med en fuktighet på omkring 95%. Men efter en stund när man acklimatiserat sig så kändes det bättre. Men jag var ju inte framme riktigt än. Nu väntade ytterligare en flygning på 2 timmar inrikes med TAM Airlines till Manaus, innan jag kunde checka in på hotell och få några timmars sömn.
14 november 2015 - Manaus - State of Amazonas, Brazil
Kommentarer: 1 Skriv kommentar
14 november 2015 - Manaus, Brasilien
Copyright © Bejjan888™

[Landade på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport] strax efter kl. 01.00 på natten och för att vara en internationell flygplats så var det en liten flygplats. Nu var man relativt mosig i skallen och varit vaken i över 24 timmar. För någon vidare kvalité på sömnen får man knappast när man flyger och speciellt inte när det är turbulent i luften som det var under både den transatlantiska som inrikesflygningen. Trots att klockan var efter ett på natten så var det varmt. Tog mig snabbt igenom ankomstterminalen och eftersom min incheckade väska blev kvar i Europa, så var det ju bara att passera bagagebandet och ut till den väntande transfern till hotellet. Min guide och chaufför till hotellet hette Peter och kom ursprungligen från Schweiz. Fick frågan om jag pratade tyska eftersom det var hans modersmål, men med tanke på att jag var totalt slut i hjärnan och tankeverksamheten knappt fungerade så föredrog jag engelska. Peter hade flyttat från Schweiz till Brasilien på grund av kärleken och bott i flera olika städer i landet innan Manaus och pratade nu i princip flytande portugisiska, varför han nu jobbade inom turistbranschen som översättare. Perfekt när man som turist besöker ett portugisisktalande land och inte kan så mycket portugisiska. Fick nästan direkt frågan om jag hört om terroristattentatet i Paris tidigare under fredagen. ”Nej, vad då?” Svarade jag. ”Vad har hänt?” Han var nog mest nervös över om jag flugit via Paris och haft problem med flygen. Men då jag flugit via Berlin - Frankfurt så klarade jag mig från detta. Att klockan var sent in på natten verkade inte bekomma honom ett dugg, utan han pratade på och gav nyttiga tips och saker att tänka på. Så jag var tvungen att fråga honom om han inte var trött. Jag fick till svar att han var van vid att hämta turister på flygplatsen mitt i natten. Han berättade också att brasilianarna tar flyget som vi tar bussen, dag som natt. Det finns ingen lag i Brasilien som hindrar plan från att flyga nattetid, då ingen verkar störas av ljudet från flygplanen.

Anlände till Hotel Go Inn Manaus vid halv kl. 01.30. Incheckningen gick snabbt och fick ett rum på nedersta våningen. Så det var bara att störta i säng och försöka få så mycket sömn som möjligt innan det blev dags för transfer till Amazonas Ecopark Jungle Lodge vid kl. 08.30. Vid frukosten dominerade tv-nyheterna av terroristattackerna i Paris och bilder sändes om och om igen. Hur kunde det vara så stora nyheter här i Brasilien? Jag satt kvar en stund och lyckades lista ut att det var två brasilianska medborgare som varit med och skadats i attentatet. Efter frukost packade jag ihop mina grejer och gick ner lite tidigare till receptionen för att informera personalen i receptionen om att ifall min väska dök upp, så kunde de ringa till Amazon Ecopark Jungle Lodge. Men till skillnad från nattpersonalens goda kunskaper i engelska så var det inte lika lätt med dagpersonalen. Även om de var flera som jobbade, den ena bättre på engelska än den andra, så var det inte lätt att få dem att förstå vad jag menade. Men brasilianarna måste vara ett vänligt folk och behandlade mig inte som en idiot bara för att jag inte kunde portugisiska. De ringde upp en kille som var engelskspråkig som jag fick prata med, och som sedan förklarade för personalen på portugisiska vad jag menade. Så det löste sig till slut.

Under tiden hade min transfer till Amazon Ecopark dykt upp. Chauffören pratade i väldigt lite engelska, men sa att det skulle ta 20 minuter ungefär. Efter att ha spenderat morgonen i ett väl luftkonditionerat hotell, så slog den fuktiga värmen emot som en vägg när jag gick den korta biten från hotellentrén till bilen. Det måste ha varit en bra bit över +30°C. Efter en stund kom vi utanför staden och flygplatsen, där jag anlände inatt, tornade upp sig på vänster sida mitt ute i djungeln. Vi körde på allt ensligare vägar och tanken slog mig… ”Jaha ja, här sitter jag i en bil med en helt främmande person”. Men ganska snart kom vi fram till en hamn, varifrån båten skulle gå till Amazon Ecopark. Där väntade redan båten tillsammans med ett gäng japaner och deras översättare. Det var bara mig de väntade på. Så fort jag satt mig i båten så började den tuffa iväg på Tarumifloden, en biflod till Svarta floden som i sin tur är biflod till Amazonasfloden. Även om vinden fläktade under båtturen, så var det jättevarmt.
I slutet av november är det fortfarande torrperiod här i Amazonas och det håller precis på att slå om till regnperiod. Under riktigt varma dagar dunstar Amazonas vatten med 40-100 centimeter per dag. Det syntes tydligt på alla sandbanker hur vattnet sjunkit dag för dag. Och vattnet i Tarumifloden är vanligtvis väldigt mörkt, nästan svart, men det var nu lerfärgat eftersom det var lågt med vatten.

http://www.reseguiden.se/bilder/515678

Efter en båttur på cirka 15 minuter stannade vi till vid en sandbank och vi fick gå ur. Eftersom vattenståndet var så lågt och båten inte kunde åka ända fram till lodgen, fick vi gå en dryg kilometer i djungeln. Väskorna blev hämtade med traktor och vagn, medan vi andra fick gå i värmen.

http://www.reseguiden.se/bilder/515679
http://www.reseguiden.se/bilder/515680

Checkade in i receptionen och fick nyckeln till mitt rum. Varje gäst fick ett armband som visar att de har betalat för all inclusive… eller ja, ”all inclusive”… vatten och drycker ingick inte. All dryck fick man registrera på ett kort och sedan betala vid utcheckning. På anläggningen finns 20 träbungalows, där varje bungalow har 3 rum med separat ingång, veranda och badrum. Varje rum har AC, dusch och fönster med myggnät. Skillnaden mellan värmen ute och den mer kylda luften inomhus i rummet var märkbar och när man varit på rummet ett tag så ville man inte gå ut i den tropiska värmen. Hade nu lite tid fram till lunchen att utforska anläggningen. I receptionen träffade jag på min guide Anthony, engelskspråkig så klart. Klockan 15.20 skulle jag möta honom här i receptionen och tillsammans med två ryssar skulle vi göra vår första utflykt.

http://www.reseguiden.se/bilder/515681

Jag fortsatte att se mig omkring på anläggningen och hamnade tillslut i baren, där bartendern Ivan bjöd på Cashew-äpple. Märklig smak, men helt okej. I Sverige känner vi nog mest till Cashewnöten och inte själva äpplet (”frukten”). Cashew-äpplet (som ser ut som en frukt) växer på träd och är oval eller päronformad och är som mogen gul och/eller röd och mellan 5-11 centimeter lång. Trädets riktiga frukt är den njurformade stenfrukten som växer under Cashew-äpplet och inuti den äkta frukten finns ett enda frö, den s.k. Cashewnöten. Botaniskt sett är det ett frö, men inom livsmedelsbranschen kallas den nöt.

http://www.reseguiden.se/bilder/515682
http://www.reseguiden.se/bilder/515683

Gick en sväng till anläggningens motsvarighet till pool. De hade gjort i ordning ett område kallat Natural Swimming Pool Area, med grunda pooler med vatten rinnandes från sötvattensbäckar. Passade på att svalka fötterna en dag som denna när temperaturen närmade sig +40°C. Personalen hade sagt att det var helt säkert att ta sig ett dopp där, det var inget farligt. Nähä, men med en djungel bara någon meter därifrån så kändes det inte så… Ganska snart så kunde jag höra och skymta apor som svingade sig bland träden och upptäckte att det simmade fiskar omkring i poolen. Och vem vet, rätt som det är kanske det kommer simmandes en orm på 4 meter i vattnet…

Klockan 12.30 var det lunch. I ett enormt tält, mitt bland alla bungalows, fanns matsalen. Varje dag dukades det upp en stor buffé, som vi gäster fick gå och ta så mycket vi orkade. Mycket kött, kyckling och fisk och till detta var det ris, pasta och potatis, allt uppvärmt på en gigantisk järnspis som jag först trodde var vedeldad men insåg sen att den drevs av gas. På salladsbordet fanns färska grönsaker kreativt upplagt på stora fat, tillsammans med bröd. Till efterrätt bjöds det på kaffe, frukt, kakor och bakelser. Jisses, man behövde då verkligen inte gå från bordet hungrig i alla fall. Efter all denna fantastiska mat föll man som i en paltkoma och det var tur att jag hade lite tid på mig att smälta maten innan första djungelturen.

Jag var i god tid till mötet med Anthony i receptionen klockan 15.20 och kunde nyttja anläggningens WiFi, som bara fanns där. Även Svetlana och Sergei mötte upp i receptionen, om än i allra sista sekund. Sergei pratade inte många ord engelska, utan hade med sig sin fru Svetlana som översatte allt som Anthony sa till ryska. Vi tog oss genom djungeln till båtarna och gav oss iväg på Tarumiflodens vatten.

http://www.reseguiden.se/bilder/515684

Efter drygt 10 minuter steg vi iland och gick uppför sandbanken till områdets homeopatiska läkemedelsbutik. Här fanns allt mellan himmel och jord; rötter, bark, nötter, blommor etc som anses ha läkande verkan mot diverse åkommor eller hjälpa till med potensen.

http://www.reseguiden.se/bilder/515685

Vi gick en tur i området och lärde oss om unik flora och fauna och skådade några Niña Pineapples. Anthony plockade en och öppnade den med sin machete och lät oss smaka. Så söt och god den var! Efter det gick vi tillbaka till båten, för nu skulle vi fiska pirayor! Efter ytterligare 5 minuters båtfärd klev av båten vid en lång brygga. Anthony hämtade fiskespön och bete (köttbitar) och vi slog oss ner på varsina stolar. Anthony visade hur vi skulle göra, för det krävde viss teknik för att lyckas fånga en piraya på kroken. Pirayorna håller till nere vid flodbotten och för att fånga deras uppmärksamhet så skulle vi då och då slå med spöet uppe på vattenytan. Sen gällde det att hålla koll på flötet, för så fort det började guppa så skulle man med all kraft dra upp kroken så fort man kunde. Var man inte uppmärksam nog så snodde pirayorna betet. Ibland märkte man inte ens att de hunnit sno betet för en, så smarta var de.

http://www.reseguiden.se/bilder/515686

Men efter en hel del ”tomma napp” så lyckades jag dra upp en piraya för egen maskin. Vi satt kvar till dess att solen gått ner och gick tillbaka till båten. Nu var det dags för spaning efter alligatorer, eller kajmaner som det egentligen var. Med hjälp av båten åkte vi till en liten vik, där man visste att det höll till kajmaner. Två ur personalen hoppade ur och gick iväg för att spana. Vi gäster fick såklart sitta kvar i båten på grund av säkerhetsskäl. Vi kunde se de två yngre killarna gå iväg längs vattenbrynet då de höll i en lampa. Anthony berättade att de skulle försöka fånga en kajman och ta med så att den som ville fick hålla i den. Nu var killarna ganska långt borta så vi såg bara ett svagt sken. Plötsligt hörde vi ett himla plaskande och vi förstod att de hittat på en kajman och brottades med den. Efter en stund kom killarna tillbaka och vi åkte in till land med båten. Vi hoppade av och samlades kring killen som höll i kajmanen. Anthony berättade att det här var en ganska ung kajman på cirka 3 år. De som ville fick hålla i kajmanen.

http://www.reseguiden.se/bilder/515687

Sedan vandrade vi tillbaka till Amazon Ecopark för middag klockan 19.30. Det var samma upplägg med buffé för både sallad, varmrätt och efterrätt. Mycket gott! Och man kanske inte tror det, men man blir faktiskt hungrig trots att det var upp emot +40°C varmt under dagen. Viktigt att fylla på med vätska också. Det är väl därför som vatten och dryck inte ingår, så de ska tjäna lite extra pengar på det. Man somnade ganska ovaggade på kvällen.
14 november 2015 - Manaus - State of Amazonas, Brazil
15 november 2015 - Manaus - State of Amazonas, Brazil
  1. 1
  2. 2
  3. 3
  4. 4
  5. 5
  6. 6
  7. 7
  8. Nästa