Vandring på nordvästra Mallorca

I min tankevärld var Mallorca alldeles för turistbetonat för att tillgodose min smak, så där skulle jag aldrig sätta min fot! Men min man beställde ett enkelt hotell i Cala Sant Vicence, väster om halvön Penisula de Formentor på Mallorca, då han redan på 60-talet blev begeistrad i ön. Jag hade inga större förhoppningar om det som skulle komma att hamna på min topplista över upplevelserika lyckoträffar bland mina 133 resor i 49 länder. Men vad jag bedrog mig! Min vecka blev synnerligen intressant, dels för att jag fick en ny syn på Mallorca, dels för att jag fann harmoniska platser som jag kunde sortera in i kategorin ”härliga minnen”.

Vårt pensionat ”Hoposa Hotel Niu”

Hotellet har inte flera stjärnor, när vi var där fanns det inte tillräckligt med varmvatten och inredningen på rummen är ganska enkel. Men sådana världsliga saker vägs med råge upp av den mycket gästvänliga personalen, den gedigna frukostbuffén och det utsökta lugna läget vid havet. Vi hade en liten balkong några meter från de brusande vågorna och jag gärna återvänder gärna till samma rum igen! Hotellet ligger nära det större ”Don Pedro” och i båda grannbyarna finns flera restauranger med god mat. Den läckraste fisken åt jag på ”Caval Bernat” i vår by samt på vårt eget hotell.

Sa Calobra och Cala Tuent

Ganska tidigt gav vi oss iväg med bil på den specialbyggda vägen, kallad ”Ormen”, med de många 270-gradiga kurvorna och där räcken saknas på flera ställen. Efter krönet i ”Coll dels Reis” på 682 meters höjd möttes vi av en magnifik syn över det turkosglänsande havet! Vi parkerade nere i Cala Tuent och promenerade genom två upplysta grottor ut på en varm vit sandstrand, där opalskimrande klippor speglade sig i det blågröna vattnet. Här började dagens äventyr! Vi vandrade vidare in till höger i den uttorkade flodravinen, som började uppe vid Sa Calobra. För att ta sig fram fick man krypa, klättra och hasa sig över den ena stenbumlingen efter den andra. Det var verkligen nervkittlande! Känslan att befinna sig på den gamla flodbotten, med de stupraka enormt höga bergssidorna med djupa fåror, var helt obeskrivlig! Om man inte vill bada tillsammans med många andra turister så finns det en fin vik helt nära med bil lite mera västerut. På tillbakavägen gör man klokt i att stanna vid klostret ”Monestir de Nostra Senyora de Lluc”. De mörkröda pelarna mot den fantastiska altartavlan gav kapellet ett nästan gudomligt intryck. Under dagens magis ka utflykt hade vi kört drygt tio mil och vandrat i några förtrollande timmar, samt både badat och varit kulturella.

Penisula de Formentor

Den 18 kilometer halsbrytande färden ut till fyren avlöpte väl. Mycket uppskattat blev en femton minuters promenad med 100 meters nivåskillnad, om man följde skylten ”Moll del Patronet”. Det gällde att se var man satte fötterna på den sluttande stigen ner till ett hisnande stup, där vågorna häftigt vräkte mot de branta klipporna. Det var som att befinna sig i hjärtat av ett inferno! Vid utsiktsplatsen ”Mirador de Mal Pas” hade vi ett svindlande panorama över halvön. Härifrån kan man köra försiktigt på en vansklig väg upp till ett vakttorn. I den fridfulla byn ”Port de Pollenca” strövade vi utmed en välgjord strandpromenad med mängder av matställen och konstnärligt uppförda sandslott.

Valdemossa och Sa Foradada

Från Pollenca tog vi motorvägen till Valdemossa. Färden ledde förbi vajande mjuka gräsvippor, torra olivlundar och oändligt med stenmurar. Innanför dem betade får och getter i det magra gräset. I själva staden, vars stolthet är, att Chopin hyrde två rum här vintern 1838/39, sökte vi upp de mysiga gränderna med blomkrukor överallt. I ”Son Marrong” började dagens vandring ut på halvön ”Sa Foradada”. Efter att ha klättrat över en stängd grind var det en behaglig promenad genom knotiga olivdungar ner till havet och en liten restaurang, där vi begrundade om vi vågade oss på att bestiga den knottrigt bergiga yttersta spetsen med det 18 meter runda hålet. Vi trotsade elementen och klättrade uppför den vanskliga väggen, men begav oss emellertid till den nordliga udden, då det såg oerhört knöligt ut söderut. I Salvadors lusthus av carraramarmor med åtta pelare, som bar upp taket, hade jag gärna velat stanna för att få inspiration till att skriva. Vyn över kusten och det oändliga havet var helt sagolik! Hemvägen gick genom Deiá, Sóllar och andra harmoniska samhällen i bergskedjan ”Serra de Tramuntana”.    

Bergen norr och söder om vårt hotell

Under två dagar tog vi var sitt berg i besittning. Till det norra vandrade vi genom en gammal trädgård, där den steniga vägen började. Väl uppe på ett krön, som vi trodde var det högsta, såg vi ännu ett och längre bort fortsatte topparna. Det var festligt att se hotellet och byn så här från ovan! För att nå den södra höjden traskade vi först över kullen till systerviken och därifrån uppför en väg, som ledde till Port de Pollenca. Vi vek av åt vänster och följde en knappt synbar stig upp mot toppen. Det var ingen lätt vandring, men när vi nådde krönet, fick vi lön för mödan. Utsikten ner över landskapet var magnifik! Vi såg ända bort till Alcúdia över de två havsvikarna. Eftermiddagarna kan man ägna åt avkopplande bad i viken utanför hotellet, där sandstranden är behaglig att vila på.

Cap des Pinar och Palma

Efter att ha besökt söndagsmarknaden i Alcúdia, där man kan handla allt från hemmagjorda smycken till peruanska koftor och färggranna grönsaker, körde vi ut på udden ”Cap des Pinar”, vars yttersta spets är militärt område. Men man kan lätt vandra utmed de kilometerlånga sandstränderna och hitta fantastiska formationer på olika snäckor. Naturligtvis avslutade vi vår resa med att besöka den gotiska domen i Palma, där väggen med alster från Gaudi fascinerade mig mest. Jag ser verkligen fram emot att få göra om denna resa gärna tillsammans med min stora kärnfamilj!

Så tar du dig hit

Vi flög från Skavsta. Resan tog 3,5 timme och du landar på flygplatsen utanför Palma. Den här gången reste vi inte bara med handbagage, utan vi hade även checkat in en väska under 15 kilo. En liten Ford Fiesta väntade på att få föra oss den 67 kilometer ganska glest trafikerade vägen tvärs över ön i riktning Alcúdia men till det lilla samhället Cala Sant Vicence, dit vi anlände strax efter solens nedgång vid sjutiden. Någon parkering tillhörande vårt hotell fanns inte, men dock en allmän alldeles ovanför. Där kan nog vara fullt under semestertider.