ska jag nu försöka att få ihop. Jag håller just nu på att ladda ner bilder här på Reseguiden, det är lika spännande varje gång man gjort en resa, att se och minnas. Jag har valt att visa många bilder på gatuliv, bilder på hemlösa barn, bilder av ren missär och många kanske undrar varför jag fotar eländet, men jag anser att man ska inte avskärma sig från fattigdom och elände, för det finns där ändå.
Några bilder kanske leder till ett uppvaknande, några bilder kanske leder till nån form av engagemang.

Vår resa till Madagaskar började och slutade i huvudstaden Antananarivo, en stad som sväller på alla sidor. En stad som aldrig sover, en stad som arbetsdagen börjar i gryningen för folket , i ett land där 70 % lever på under 1 dollar per dag, där 40 % lider av undernäring och en per tusende nyfödd dör.
Och det är på gatan man ser dem, de unga mödrarna (fakta 70% av alla 16 åringar är mödrar)som precis gnidit sömnen, kylan och skiten av sig, efter en lång natt på en kartongbit på nån gata, med sitt barn tryckt mot kroppen för att hålla värmen. Jag ser conteinerletarna och sophögsfyndarna börja tidigt, tillsammans med byrackorna leta efter något ätbart, jag ser tiggarungar med tjockt snor under näsan som är så skitiga och lusiga så att de skulle förmodligen inte överleva ett bad.

Madagaskar är en av världens fattigaste länder där en arbetare tjänar 2000-4000 per ÅR, den vanligaste näringen är förstås jordbruk och fiske, man odlar stapelföda som ris, majs, kassawa och jams för eget behov, överskottet säljs på marknaden, vid vägkanten eller på gatan.

Madagaskar är rikt på mineraler..man odlar och exporterar också vanlij,kanel,kaffe och kryddnejlika,
men var exportpengarna hamnar vete gudarna, inte gagnar de den lilla människan så värst mycket, skolgången är förvisso gratis, men över 40 % är analfabeter, man kan helt
enkelt inte gå i skolan eftersom man är tvungen att hjälpa till med försörjningen.

Städerna vi rest igenom är ett enda myller av försäljning av alla de slag, en ung tjej packar upp en kasse med begagnade kläder på gatan, sätter sin ett åring bredvid som genast börja leka med de sopor som ligger där.En femåring går gata upp och ner och säljer plastkassar för styckepris, en äldre gumma säljer jordnötter till förbipasserande.Och så går den dagen också, hopplösheten ligger som en blöt filt ovanpå myllret.
Landet drabbas ofta av naturkatastrofer som cykloner, epidemier och miljörelaterade problem.
Det där med sophantering verkar inte existera, tillgång på rent vatten är mycket begränsad. I många av byarna såg vi iaf vattenpumpar som byggts i humanitärhjälpande syfte.
Malaria är ett stort problem, det finns ju inte pengar till vare sig medicin eller myggnät.Bristen på rent vatten leder till många andra sjukdomar och spädbarnsdödlighet.
Varför väljer man att åka till ett av världens fattigaste länder kan man undra, men trots eländet så hittar man guldkornen om man letar lite.Få turister har hittat hit, men de kommer, tro mej.

Madagaskar är STORT, och den pyttelilla bit på östsidan som vi hann med gav bara mersmak.
Människorna är öppna och ger dig ett leende, naturligtvis finns det ofta en baktanke med det, att tjäna några ören på en turist, men man kan ta ermot det där leendet, och le tillbaka.
Å visst klarar man sig på lite skolfranska om man nu inte vill lära sig malagaskiska...Engelska är något man på senare år infört i skolan, så det är inte så mycket bevänt med den.

Jag tror att det som lockade oss var först och främst naturen, det finns flera olika naturtyper och skilda klimat,vi höll oss till regnskog, blandskog som man tyvärr skövlar bort till förmån för oljepalmsplantage och andra odlingar. Visst fick vi se det som man förväntas att se, lemurer och valar, men också många andra utrotningshotade och endemiska arter.
Floran är fantastisk, även här många ovanliga och endemiska arter.
Madagaskar är så stort så att det är omöjligt att hinna se allt på ett par korta veckor, så naturligtvis åker vi dit igen, lär oss något nytt och igen inser att vi har ett privilegium att vara födda i ett I-land och förhoppningsvis påminner oss om att vara ödmjuka och medmänskliga.