Jakten på den perfekta stranden går vidare

Igår blev vi introducerade till Reseguidens medlem Eva Wiklund och hennes jakt på paradistränder på den grekiska ön Patmos. Här följer den spännande fortsättningen.

Nästa dag beger vi oss mot det som marknadsförs som öns verkliga paradisstrand. Den vackra sandstranden Psilli Ammos som bara nås med båt eller till fots ligger på södra delen av ön. Vi parkerar bilen utanför den lilla baren i Diakofti och frågar efter vägen. Här finns inga skyltar och innan vi hittade baren hamnade vi i någons köksträdgård. Några äldre män pekar mot berget och där hittar vi stigen. Det tar oss knappt en halvtimme att gå sträckan som restaurangägaren Theodoro trafikerar med sina mulåsnor varje dag. På dem transporterar han färska grönsaker från sina egna fält i gryningen och skräp tillbaka i skymningen. Uppifrån berget faller vi genast för den lilla bukten med ljus sand, skuggande träd och inbjudande vatten. Man vill rusa nerför den slingrande stigen med de vassa, rullande stenarna och kasta sig i vattnet. Det visar sig att utsikten är mer betagande än själva stranden. Visst, den är helt okej, men sanden känns aningen skräpig även om badet och den lilla tavernan plussar på betyget rejält. Dessutom finns det toaletter med färskvatten i kranarna. – Pappa köpte marken och byggde det här huset på 70-talet. Det var svårt att livnära sig och många flyttade från ön. Det fanns nästan inte några turister här då, men han var envis, berättar dottern Diouisia. Hon och hennes syster Sosoula jobbar tillsammans med fadern och modern och har sina sex barn i olika storlekar med sig. Diouisia serverar en chokladkaka som smälter i munnen medan jag får mig historien till livs. På väg hem från Psilli Ammos passerar vi stranden Petra. Här ligger en jätteklippa utslängd i havet, som ett stort stenhuvud. Den kantas av två bukter. Stranden, som ser inbjudande ut på håll, är full av stora stenar och tistlar här och där. Vi tappar snabbt lusten att bada, men klippan lockar barnen och deras kompisar som hittar en uthuggen passage med trappsteg ända upp till toppen. ”Det är jättehäftigt här”, vrålar de små figurerna som ser ut att balansera livsfarligt där uppe. Strandjakten kräver påfyllning av energi och inne i den lilla staden, Skala eller rätt och slätt Patmos, som knappt är mer än en by, finns en hel del restauranger att välja på. Från pizzerior och billiga gyros-ställen där lokalbefolkningen handlar nystekta kycklingbitar insvepta i pita-bröd, till restauranger med vita dukar och linneservetter. Inne i centrum är affärerna öppna på kvällstid och här har Georgios Gamperakis sin butik med glashantverk. Hans skapelser är inte billiga, men utsökta, och gästerna på de många kryssningsfartygen som ankrar i hamnen tycks ha råd. I andra änden av centrum har han sin verkstad där glasskivor blir till skålar, vaser, ringar och andra bruksföremål. Det är Georgios som berättar för oss i vilken riktning vi inte ska leta efter paradisstranden. På östra sidan av ön ligger det EU-finansierade reningsverket. Det byggdes för tio år sedan, men slutade att fungera bara efter ett par år. Sedan dess har avloppet från de många hushållen gått direkt ut i havet vid Chohlakas, på västra sidan ön i jämnhöjd med Skala som ligger på östra sidan. Här är solnedgången fantastsikt, men det skulle aldrig falla den fasta befolkningen in att bada i närheten. – Vi är några som har stridit i många år för att reningsverket ska renoveras och för att kommunen ska sluta att bränna sopor utan rening”, berättar Georgios, som tror att gruppen kan få framgång snart. Det har krävts många advokater, massor av pengar och mängder av överklaganden för att komma någon vart. – Det här är en skam för vår fina ö, säger han. Dagen efter vandringen till Psilli Ammos bokas för mer kommersiella upplevelser. Stranden Kambos lockar med vattenskidor, snabba båtar, kajaker och möjlighet att surfa på badring. Här slog svenska Lisbeth Kokoni upp sin uthyrningsverksamhet för 30 år sedan och idag har hon sällskap av sonen Andreas. Patmos har förändrats, men ändå behållit sin småskalighet tycker hon. Billigt är det inte att köpa en fartfylld kvart åt barnen, men Kambos får mycket höga paradispoäng av sönerna. – Wow! En gång till. Häftigare kan det inte bli!, tonårssonen tjuter av skratt och vill ha mera fart på badringen som studsar över vågorna när Andreas drar på. Yngste sonen sitter på passagerarplatsen och njuter av fartvinden. När han får köra båten själv är lyckan total. Andreas pekar ut små klippskrevor med vykortsblått vatten. Där inne kan man snorkla. Han pekar mot en karg ö och berättar att dit skeppades grekiska skolbarn under den turkiska ockupationen. I smyg fick de lära sig lära och skriva på modersmålet under överinseende av en präst. Strandlinjen innanför ön är kantad av små sandvikar där getter tycks vara de enda besökarna. Hit skjutsar Andreas smekmånadspar, men det går också utmärkt att ta bilen till det vitkalkade klostret längst ut i bukten. Därifrån leder en stig tillbaka längs kusten. Missade du första delen? Spana in den på länken nedan:

Sponsrade erbjudanden: