Jakten på den perfekta stranden

Reseguidens medlem Eva Wiklund spenderade en härlig vecka på ön Patmos i jakt på den grekiska paradisstranden. Här är hennes berättelse om sökandet efter turkosblått vatten och ljuva sandstränder.

”Hitta paradisstranden!” Uppdraget är glasklart och för att göra utmaningen ännu större väljer vi ön Patmos. I reseguider kan man läsa att stränderna är föga märkvärdiga och att det finns många andra grekiska öar som har mer att erbjuda om man är på jakt efter fina stränder. Men vi väljer Patmos. Patmos är den lilla ön med det stora, vita Johannesklostret på toppen och choran där man kan njuta av att gå vilse i de många vita gränderna. Det var på Patmos som evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse i en grotta och än idag vilar en känsla av värdighet och lugn över ön. Patmos Garden hotel, som drivs av svenska Eva och hennes grekiske make Giannis Kambitis, blir vår utgångspunkt. Det familjära hotellet känns som en oas och här har Giannis planerat och ömt vårdat varje liten palmplanta från start. Sötvatten är en bristvara och det vatten som används under sommaren kommer med tankbåt till hamnen. Alla hus och hotell byggs med stora vattentankar under för att kunna lagra det värdefulla vattnet. Redan första dagen ger vi oss av med den lilla hyrbilen , utan aircondition, men med nöjlighet att veva upp taket. Målet är Lambi – stenstranden – på norra delen av ön. På håll ser stranden inte så märkvärdig ut. Det är när man lägger sig platt på mage och studerar de ljumma stenarna som miraklet uppenbarar sig. – Det är som godis! Åh, kolla det är en räv! En kinesisk drake!, den yngste sonen vrålar av förtjusning och samlar ett berg av pastellfärgade stenar med olika mönster på badlakanet. Med snorkel och cyklop i strandkanten kan man tillbringa timmar i jakt på de vackra ”ädelstenarna”. Tiden flyter iväg och stenhögarna växer. Och när man tröttnar på stenjakten så går det utmärkt att gräva ner sig i en hög av de pastellfärgade och njuta av värmen från de släta, mjuka naturfenomenen. – Det här måste vara pardisstranden, säger tonårssonen när lunchen intagits på den lilla tavernan som skryter med att ha ön bästa Saganaki – flamberad getost. Vi njuter av rejäla portioner grillspett medan husets ”mama” flinkt fyller squashblommor med grönsaksblandning och ris. Det ska bli kvällens delikatess. Nästa dag beger vi oss ut på jakt efter det turkosblå. Färden går norrut och sedan långt österut. Vägen blir mindre och mindre innan vi till slut får parkera på gruskanten ovanför Livadi Geranou. Här är vattnet både kristallklart och turkosblått och inbjuder till språngmarsch över stranden som består av grus och småsten. Ut på den lilla bryggan måste man för ett jätteplask i det stora blå. – Det här är som hotellpoolen, fast häftigare, säger grabbarna och hoppar om och om igen. Ett par hundra meter ut ligger den lilla ön med kapellet dit de modiga väljer att simma. Vi ser ett kärlekspar som små svarta myror när de knatar uppför stigen, hand i hand. Stranden är glest befolkad och stämningen är loj. Någon läser en bok, en hund vilar sig i skuggan och några grekiska ungdomar spelar strandtennis. – Det här är nog paradisstranden, tänker jag och flyter långsamt på rygg med solen i ansiktet. Jag har redan glömt den tråkige kyparen på tavernan strax ovanför stranden där vi åt lunch. Vår beställda vattenflaska visar sig redan vara öppnad. Troligen fylld med vatten direkt från kranen. Med en förnärmad min och höjda ögonbryn sveper kyparen i köket och byter ut den – utan ett ord till ursäkt. Han tänker minsann inte skämmas för att vi var smarta nog att inte låta oss luras. Vi får en känsla av ett det är vi som borde skämmas. Gå direkt till nästa del:

Sponsrade erbjudanden: